Bistånd är fortfarande bättre utan partier

Den centerpartistiske riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani har sedan i november förra året varit under polisutredning för misstankar om bedrägeri i samband med ett av Centerpartiets biståndsprojekt i Irak. Men i går friades hon och åtalet lades ner.

För Al-Sahlani personligen är detta en upprättelse, men hon har på grund av sin självvalda och rättmätiga paus från sina uppdrag missat ett riksdagsår och hon kommer inte att ställa upp i höstens val.

Dessutom illustrerar händelseförloppet hur illa uppföljt och – stundtals – amatörmässigt det är när riksdagspartier ska ägna sig åt något så pass diffust som ”demokratibistånd”. Visserligen drabbar skandaler med jämna mellanrum också övriga biståndssektorn som bland annat journalisten Jan Mosander visat i boken Pengarna som försvann (Fischer & Co, 2008), men där finns det trots allt fler kontrollmekanismer och en större vilja till redovisning.

Idén om att riksdagspartier skall hjälpa sina systerpartier runt om i världen med demokratiutveckling är tätt sammanlänkad med synen på Sverige som en nation vilken alla ser upp till. Vad som gör det än mer absurt är att inspirationen troligtvis är hämtad från gamla imperieländer likt Storbritannien och från USA, där dåvarande presidenten Ronald Reagan på 1980-talet lanserade National Endowement for Democracy för att bekämpa kommunismen.

En berättigad fråga är också om alla riksdagspartier borde få medel för att finansiera sitt internationella arbete. Ty då borde väl rimligtvis Sverigedemokraterna också kunna hjälpa några av Europas betydligt mindre demokratiska partier att bli mer demokratiska. Det har också förekommit att Vänsterpartiet via bistånd stöttat några av sina mindre nogräknade allierade i främst Latinamerika.

Förutom det faktum att Abir Al-Sahlani har varit oskyldigt anklagad finns det därför flera negativa aspekter av denna incident som alla pekar åt samma håll, vilket är att bistånd helt klart sköts bättre när riksdagspartier inte får välja ut sina favoritprojekt.

(David Lindén)

Nu handlar det om mandatfördelning

”Det är tungt att vara regeringsparti” sade Fredrik Reinfeldt på Moderaternas valvaka och det har han rätt i. Väljarna har onekligen sett EU-valet som ett tillfälle att straffa regeringen, vilket man även gjort i tidigare EU-val. Men det som kommer att spela roll i morgon är den krassa verkligheten i Bryssel och där handlar det främst om mandatfördelning för partigrupper samt möjligheten att skapa allianser. Det kommer att bli intressant att se hur svensk vänster – som i detta val är splittrade på fyra olika partier – kommer att försöka åstadkomma detta.

När det gäller den preliminära mandatfördelningen i parlamentet är den konservativa EPP-gruppen fortfarande starkast med 211 mandat. Tätt följt av Socialdemokratiska S&D med 193, Liberala Alde med 74 och de rödgrönas GUE/NGL som får 47. Till detta ska också läggas ECR som domineras av brittiska Tories med 39 och EFD som leds av brittiska UKIP med 33. De är också till den sistnämnda som Sverigedemokraterna troligtvis kommer att ansluta sig – om de är välkomna.

Förvisso har ”EU-skeptikernas genombrott destabiliserat Europa” för att citera morgondagens rubrik i den franska högertidningen Le Figaro, men det är också en klar signal om att det fortfarande finns en EU-positiv majoritet i parlamentet. Det som dock är under all kritik är valdeltagandet på 43,1 procent som i princip är detsamma som det var 2009.

En siffra som är under all kritik, även om en talesman för parlamentet i Bryssel påpekade att man för första gången sedan 1979 vänt trenden med fallande valdeltagande.

(David Lindén)

Ett symboliskt dödsfall

I nyhetsflödet en kväll som denna blir det lätt fokus på det inrikespolitiska valresultatet. Trots att europaparlamentet faktiskt är världens största parlament och att majoriteten bland de svenska parlamentarikerna väger lätt om man jämför med alla andra medlemsländer. Dessutom blir det i den internationella bevakningen av valet stundtals ett för stort fokus på de tre största medlemsländerna Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Lite tillspetsat kan man säga att det är ett kvarvarande kalla krigsperspektiv, trots att tidigare östländer idag utgör en precis lika vital del av unionen som den västeuropeiska.

I vårt grannland Polen kan man exempelvis notera att det borgerliga regeringspartiet Platforma Obywatelska under ledning av premiärminister Donald Tusk återigen gör ett bra val. Men valet blev även historiskt av en helt annan anledning.

Nu ikväll dog nämligen Polens siste kommunistiske militärdiktator Wojciech Jaruzelski. Som ledare för en militärjunta införde han 1981 ett undantagstillstånd för att bekämpa den fristående fackföreningen Solidaritets krav på demokrati och som resultat flydde flera hundra tusentals polacker landet, varav många hamnade i Sverige.

Så det går att säga att det finns en symbolik i att ”mannen med de mörka glasögonen” dog samma dag som Polen genomförde ett fritt och demokratiskt val.

General Jaruzelski blev 90 år gammal.

(David Lindén)

 

Intressant med sociala medier

På många sätt har sociala medier ersatt pressekreterares roll under valvakor när det gäller att snabbt få ut det budskap som man vill att medierna ska diskutera. Och i skrivandets stund (21.57) går det att i mitt eget flöde på microbloggen Twitter urskilja några av de trender som – troligtvis – kommer att prägla eftervalsdebatten.

Hannes Hervieu som är ordförande för Centerpartiets studentförbund har tagit Centerns stöd som ett kvitto på att man inte längre är ett parti i kris.

Ett annat intressant resonemang återfinns hos Timbros Vd Markus Uvell som – helt korrekt – hävdar att valutgången inte bör betraktas som en traditionell vänstervåg. I detta får han medhåll av Daniel Wiklander som är chefredaktör på den socialistiska tidningen Arbetaren.

Slutligen står Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand för kvällens hittills mest informativa tweet, vilket är ett tecken på att den gamla devisen om att det ofta är tidigare partiledare som bäst kan analysera partipolitiken fortfarande håller.

(David Lindén)

Det är dags att anklaga Hollande

Enligt de senaste nyheterna tyder allt på att det högerextrema Nationella Fronten blir största parti i det franska EU-valet. Det är ett parti som är betydligt ruskigare än både Dansk Folkeparti i Danmark och Sverigedemokraterna i Sverige. Grundaren Jean-Marie Le Pen som fortfarande spelar en stor roll i partiet trots att det numera leds av hans dotter Marine, har exempelvis trivialiserat Förintelsen och nyligen hävdade han att ebolaviruset kommer att lösa befolkningsfrågan i afrikanska länder.

Det kommer att ta tid att analysera varför det gick så pass bra för Nationella Fronten som det gjorde, men redan nu är en sak säker – socialistregeringen under president François Hollande har fört en katastrofal ekonomisk politik som därmed gjort mycket av Nationella Frontens kampanjarbete. Det är dessutom en politik som är så pass föråldrad att redan Hollandes företrädare François Mitterand på 1980-talet dömde ut den som omodern.

Liknande reaktioner kan också ses i övriga Europa. När regeringar missköter ekonomin lockas väljare till extrema alternativ, och det är därför relevant att påpeka att de högerextrema – metaforiskt – rider in Europapolitiken på socialisternas axlar.

(David Lindén)

Storseger för Litauens Thatcher

I skuggan av EU-valet är det också värt att notera att den avgörande omgången i Litauens presidentval också hålls i dag.

Det ser ut som den sittande presidenten Dalia Grybauskaite kommer att återväljas för en andra mandatperiod. I så fall är det också ett kvitto på vad som verkar vara den övergripande trenden i Europa – att det trots en framgång för extremhögern, också går att skönja en försiktig framgång för borgerliga partier.

Litauens president är främst ansvarig för säkerhetsfrågor och 58-åriga Grybauskaite har med sin bakgrund som diplomat, då hon bland annat studerat vid amerikanska Georgetownuniversitet, starkt markerat mot den ryska inblandningen i Ukraina. Det är dessutom intressant att hon själv framhåller tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher som sin förebild och allmänt kallas för ”Litauens järnlady”.

Att de litauiska väljarna åter ger sitt stöd till Grybauskaite bör således ses som ett tecken på att utrikespolitiken spelat en stor roll i valet. De baltiska länderna är medvetna om sin historia och väljer att stödja EU som en garant mot rysk expansion.

(David Lindén)

Ja, visst har valrörelsen varit smutsig

Om några timmar stänger vallokalerna och det är dags att analysera resultet av EU-valet 2014. Enligt diverse opinionsundersökningar verkar det som om Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna får ta plats i EU-parlamentet, på bekostnad av det nygamla Junilistan och förra valets vinnare Piratpartiet. Men det är också dags att analysera själva valrörelsen och redan nu kan konstateras att det varit smutsigt.

Socialdemokraternas förstanamn Marita Ulvskog, med en bakgrund som redaktör för Dala-Demokraten, kulturminister och partisekreterare har inte bara utmålat Moderaternas Gunnar Hökmark som huvudfiende, utan även kallat honom för ”skithög” under en debatt. När hon sedan konfronterades med detta vägrade hon att be om ursäkt då hon menade att Hökmark också säger ”elaka saker”.

En bortförklaring som på sin höjd kunde vara förståelig hos en debattovan SSU:are, men som är direkt ovärdig när det handlar om en av svensk politiks verkliga veteraner.

Ett ytterligare exempel är hur Moderaterna i Stockholm utsatts för valstugesabotage av en vänsterinriktad teatergrupp som kallar sig för de ”Äkta Moderaterna”. Det är en grupp som aktivt kampanjar som Moderaterna, men istället för valplattformen används två böcker som Fredrik Reinfeldt skrev som ordförande i MUF i början på 1990-talet. Taktiken påminner om hur man i USA med jämna mellanrum försöker förvirra väljarna genom att marknadsföra frontorganisationer som utger sig för att vara motståndarnas parti.

Vad som är anmärkningsvärt är emellertid inte att denna strategi till fullo anammats i Sverige utan att det i gruppen återfinns en kandidat för Vänsterpartiet samt en anställd vid ABF i Stockholm. Men trots detta anser varken Vänsterpartiet eller ABF att man bör ta avstånd från sabotaget.

Alla medel är tydligen tillåtna för att ge Alliansen – i synnerhet Moderaterna – en minnesbeta och det går bara att spekulera kring hur Vänsterpartiet hade reagerat om det varit en grupp borgerliga som poserat som vänsterpartister.

Så visst har valrörelsen varit smutsig och det kommer troligtvis att bli värre i höstens riksdagsval.

(David Lindén)

BT kommer under eftermiddagen och kvällen att rapportera om valutgången.

Ännu ingen jordbävning i Storbritannien

Nigel Farage möter Ukips sympatisörer i engelska South Ockendon med ett hästgarv. Foto scanpix

Igår gick Storbritannien till valurnorna, och idag så räknas rösterna. Det var två val samtidigt – lokalval i 100 av 172 kommuner och val till EU-parlamentet. Lägg därtill att det i ett litet antal städer också genomfördes borgmästarval och bilden av torsdagen som den stora valdagen blir bekräftad.

Men frågan är om torsdagen den 22 maj verkligen var en sådan framgångsdag för populistiska och främlingsfientliga UK Independence Party som media försöker göra den till. När allt kommer omkring har Ukip inte fått majoritet i en enda kommun!

Visserligen har partiet ökat sin andel av alla mandat, men framgången är relativ och utifrån en mycket låg utgångspunkt. I förra valet lyckades man ta 15 (!) mandat av 4000. (brittiska lokalval sker varje år men alla kommuner har inte val samma år utan dessa fördelas efter en treårscykel) På fredagseftermiddagen hade man lyckats räkna hem 162 medan Labour och Tories tillsammans hade drygt 3200 mandat. fått ihop 1200 och konservativa Tories 870. Även Liberaldemokraternas andel av mandaten var drygt dubbel som Ukips, och då är ändå Libdems de lokala valens stora förlorare.

Svenska Dagbladet valde att låta TT:s Brysselkorrespondent läsa The Guardian och skrev sedan att ” Siffrorna från Storbritanniens EU-val får vänta några dagar till. Men i de lokalval som hölls parallellt med det europeiska röstandet i går tycks i alla fall anti-EU-partiet UKIP ha blivit precis så starkt som det antogs på förhand. Dagens Nyheters Marianne Björklund låg nära den versionen när Sveriges största morgontidning skriva att ” EU-kritiska Ukip går fram kraftigt i de brittiska lokalvalen.” Kollegan Aftonbladet kunde för sin del för konstatera att ” EU-kritiska UKIP ser ut att gå kraftigt framåt i de brittiska lokalvalen.” Mångfalden i formuleringskonsten är överväldigande.

Aftonbladets krönikör Wolfgang Hansson fyllde på och hävdade att ”Ukip ritar om den politiska kartan”. Det är mycket möjligt – alla röster är inte räknade och EU-valet redovisas först på söndag. Men utifrån vad vi vet idag om just lokalvalen är det mer än tveksamt. Hur 135 mandat av 4000 skulle innebära att Ukip därmed ”ser ut att få runt 30 procent i lokalvalen, strax under det som opinionsmätningarna visat för EU-valet. Det är anmärkningsvärt eftersom partiet även på lokalplanet egentligen bara kampanjar på två frågor. Storbritannien ut ur EU och stopp för invandringen.”

Nja. Det som är anmärkningsvärt är att Aftonbladet inte kan räkna. Men det blir ingen kul grej om det visar sig att Ukips framgångar i lokalvalen är allt annat än en ”politisk jordbävning”.

”Den stora förloraren är premiärminister David Camerons konservativa parti. Det är främst härifrån som Ukip tagit sina röster.” Återigen ett nja. Den stora förloraren på fredagseftermiddagen var än så länge Liberaldemokraterna. Men visst, tories fick känna av väljarnas förändrade preferenser. Men fascinerande nog syns inte så många konservativa övergångar till Ukip som till Labour. Detta syns tydligt om man går in och granskar hur mandaten rört på sig i de enskilda valkretsarna.

Det kan tyckas vara missunsamt att inte låta Aftonbladet, DN, Svenskan och Tidningarnas Telegrambyrå – och därmed en förkrossande majoritet av alla medier i Sverige som har TT som enda leverantör av nationella och internationella nyheter – få kalla Ukips framgångar för en ”politisk jordbävning”. Men ännu har någon sådan inte inträffat. Snarare handlar om lokala små skalv som om det inte vore för medias intresse knappast skulle spela någon större roll för att påverka den nationella opinionen. De brittiska lokalvalen är opålitliga som opinionsmätare med tanke på att valdeltagandet är så försvinnande litet. Dessutom domineras valen av lokala frågor och lokala personligheter.

Helt klart finns det inslag av protester mot den sittande regeringskoalitionen som gör sig påminda i lokalvalsresultaten. Men dessa protester syns inte i de när man räknar mandat. lokalvalen som avgörs genom majoritetsval – den som först får egen majoritet vinner – och EU-parlamentsvalet som är proportioneligt och där alla röster räknas.  Då kan små rännilar av röster som läggs på Ukip över hela landet räknas samman och verkligen leda till en politisk jordbävning.

Vilket det också lutar åt. Det skulle inte förvåna om Ukip blev näst största parti, inte minst med tanke på den enorma uppmärksamhet och gratispublicitet som partiledaren Nigel Farage fått genom medias förtjusning i att förutspå jordbävningar innan de inträffar.

Texten uppdateras under kvällen.

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Uppdrag Granskning: Fortsätt tala om Syrien

Konflikten i Syrien som pågått i mer än tre år har i svensk media på senare tid överskuggats av händelserna i Ukraina. Det är förståeligt, men också synd då även Syrien kontinuerligt behöver granskas och analyseras.

Därför är kvällens upplaga av SVT:s Uppdrag Granskning gjord av journalisterna Sanna Klinghoffer och Magnus Sandelin, sevärd då det uppmärksammar svensk inblandning i konflikten – ett fenomen som även granskats av ledarskribenten Per Gudmundson, terroristforskaren Magnus Ranstorp och docent Johan Lundberg i boken Ljusets Fiender (Timbro, 2013).

I ”Bilals resa” får man följa en 18-årig Södertäljebos förvandling från en vanlig kille med stökig uppväxt till helig krigare som slutligen dödas i ett land som hans familj inte har några band till. Det är skakande att se, speciellt då hans föräldrar både har svikits av det muslimska civilsamhälle som först verkade hjälpa honom och senare av den svenska staten som inte har gjort någon uppföljning av vad som hände i Syrien.

Dessutom finns det organisationer i Sverige som satt i system att exportera frivilliga som vill ”göra jihad”. Men till skillnad från exempelvis Storbritannien där det pågår en diskussion om dessa frivilliga finns det ingen strategi för att fånga upp – och övertygade dem – om att inte resa. Trots att Sverige har allt att tjäna på en strategi och att man tidigare byggt upp liknande för bland annat avhoppade nynazister.

I Syrien finns det en uppdelning mellan dem som enkom vill bekämpa Assad och extremister som vill skapa ett muslimskt kalifat. Bland de senare återfinns en svensk kontingent – mujahedin. Men svenska muslimska företrädare har tyvärr visat ett stort ointresse för att diskutera problemet. Trots att Sverige har ett stort antal jihadresenärer om man ser till befolkningsmängden.

Programmet tog också upp att det existerar inte bara en acceptans – utan också en vilja – att skicka frivilliga till Syrien bland vissa etablerade muslimska organisationer i Sverige.

På sin facebooksida gratulerade exempelvis den Stockholmsbaserade ungdomsorganisationen Al-Taqwa Bilal till att ha lidit martyrdöden. Men de vägrade att svara på frågor från Uppdrag Gransknings reportrar.

Det är därför som programmet behövds då det kan ses som ytterligare steg för att bryta tystnaden kring ett problem som inte kan tigas ihjäl.

Uppdrag Granskning, SVT1, sänds 20.00 ikväll

(David Lindén)

Sedlighetspolis är inte lösningen

På senare tid har obehag diskuterats flitigt i media. Det började med en Novus-undersökning där en majoritet av de tillfrågade ville förbjuda tiggeri och fortsatte under gårdagen med att Socialdemokraternas ordförande i Stockholm, Veronica Palm, vill förbjuda sexistisk reklam för att stärka tonåringars dåliga självkänsla.

Dålig självkänsla är idag ett reellt problem bland tonåringar, men inte ett folkhälsoproblem som Palm kallar det. Enligt Socialstyrelsen har vi idag sex folkhälsoproblem i form av sjukdomar: hjärt – och kärlsjukdomar, psykisk ohälsa, tumörsjukdomar, rörelseorganens sjukdomar, allergier och olycksfallsskador. Och alldeles oavsett, att ta steget, som Palm och vilja lösa problemet genom att inskränka grundlagsskyddade rättigheter är skrämmande.

Palm försäkrar i sitt utspel att ett förbud inte kommer att inskränka tryckfrihetslagstiftningen men det är inte ett svar på frågan om hur man då bör gå tillväga för att få igenom ett förbud? Sverige har bland den mest generösa yttrandefriheten i världen och om man kommer att börja förbjuda reklam som inte bryter mot några lagar, utan enbart genererar ”obehag” äventyrar man denna.

Övriga nordiska länder har inte lika generös tryckfrihet och det är därför som man där har ”löst” frågan som Palm uttrycker det.

Under valrörelser kommer det ofta utspel från kandidater som inte är alltför genomtänkta. Om man vill vara välvällig bör detta klassificeras som ett sådant då det i princip inte går att genomföra. Men det kan också kallas renodlad populism då Palm försöker att skuldbelägga hela reklambranschen och motivera det med att hon ”minsann månar om tonårstjejerna”.

Hennes retorik liknar de som högljutt förespråkar ett tiggeriförbud. Men vare sig fattigdom eller sexism försvinner bara för att man lagstiftar bort det ur det offentliga rummet. Riktig fattigdomsbekämpning och riktig attitydförändring tar tid och att plädera för snabba lösningar är inget annat än uttryck för politisk lättja.

(David Lindén)