Vik hädan, borgerliga spöken

(Inte mycket att lära av sammanhållningen 1991-1994, Foto SVD)

Efter valförlusten 2006 intervjuades den avgående statsministern och S-ledaren Göran Persson i Vänsterpartiets tidning Flamman. Han gav en intressant reflektion kring den då relativt nybildade Alliansen. Persson menade att det hade tagit borgerligheten hela tolv år att komma tillbaka, då man ”skämdes så jävla mycket efter Bildts debacle”.

Den borgerliga regeringen 1991-1994 under ledning av dåvarande moderatledaren Carl Bildt blev inte vad man hade tänkt sig. Istället för ”systemskifte” och ”den enda vägens politik” tvingades man till krisuppgörelse med Socialdemokraterna. Förlorat självförtroende och väljarstöd resulterade i amerikanska CNN under valrörelsen 1994 täckte Socialdemokraternas budgetpresskonferenser då man helt sonika räknade med att partiet skulle bilda Sveriges nästa regering.

Det är därför ett orostecken att man i sviten av denna valförlust hör en del debattörer som vill att borgerligheten ska återupprepa tidigare misstag. Samt att vissa av spökena från Bildt-regeringen ges utrymme att vädra sitt missnöje med nuvarande partiledningar.

Olof Johansson är inte vem som helst, utan tidigare partiledare för Centerpartiet och tidigare energi – och miljöminister. Men när det kommer till att så politisk splittring torde han och det gamla Centerpartiet inneha inofficiellt rekord. Under hans tid som ordförande i Centerns Ungdomsförbund (CUF) kallades förbundet på fullaste allvar för ”Åsa-Nisse Marxister”. När Johansson senare som energiminister ingick i den första borgerliga regeringen i modern tid, 1976, höll den i bara två år då Centern inte kunde kompromissa om kärnkraften. När han sedan blev miljöminister 1991 motsatte han sig Öresundsbron och lämnade regeringen i protest för att under nästa mandatperiod göra upp med Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken. Resultatet blev att Centern tappade väljare och Göran Persson kunde sitta kvar som statsminister med ett något minskat väljarstöd.

I dag är Johansson sur på sin efterträdare Annie Lööf då hon inte vill ge ovillkorligt stöd till Socialdemokraterna, vilket Lööf bör se som ett sundhetstecken.

Det andra spöket ur borgerlighetens förflutna är tidigare folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg, som hävdar att FP aldrig tjänat på att ingå i en koalition. Anmärkningsvärt med tanke på att han efter valförlusten 1994 erbjöd Socialdemokraterna att gå i koalition med FP och att han på 1980-talet gick bakom ryggen på de andra borgerliga partierna för att göra upp med Socialdemokraterna om ”århundradets skattereform”. Trots att man bara några år tidigare hade suttit i samma regering.

Som svar lät Moderata Ungdomsförbundet (MUF) trycka upp tröjor där det stod att ”Folkpartiet gör det med alla”. Konkurrenterna i Folkpartiets Ungdomsförbund som numera heter Liberala Ungdomsförbundet, kontrade då med tröjor där det stod att ”Moderaterna gör det bara ensamma”.

Att det borgerliga samarbetsklimatet numera är helt annat ska man tacka Alliansen för. Det är också viktigt att förstå att det bara är Socialdemokraterna som tjänat på borgerlig splittring. Samt att det är hög tid för borgerlighetens spöken att hålla klaffen.

(David Lindén)

Bistånd är fortfarande bättre utan partier

Den centerpartistiske riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani har sedan i november förra året varit under polisutredning för misstankar om bedrägeri i samband med ett av Centerpartiets biståndsprojekt i Irak. Men i går friades hon och åtalet lades ner.

För Al-Sahlani personligen är detta en upprättelse, men hon har på grund av sin självvalda och rättmätiga paus från sina uppdrag missat ett riksdagsår och hon kommer inte att ställa upp i höstens val.

Dessutom illustrerar händelseförloppet hur illa uppföljt och – stundtals – amatörmässigt det är när riksdagspartier ska ägna sig åt något så pass diffust som ”demokratibistånd”. Visserligen drabbar skandaler med jämna mellanrum också övriga biståndssektorn som bland annat journalisten Jan Mosander visat i boken Pengarna som försvann (Fischer & Co, 2008), men där finns det trots allt fler kontrollmekanismer och en större vilja till redovisning.

Idén om att riksdagspartier skall hjälpa sina systerpartier runt om i världen med demokratiutveckling är tätt sammanlänkad med synen på Sverige som en nation vilken alla ser upp till. Vad som gör det än mer absurt är att inspirationen troligtvis är hämtad från gamla imperieländer likt Storbritannien och från USA, där dåvarande presidenten Ronald Reagan på 1980-talet lanserade National Endowement for Democracy för att bekämpa kommunismen.

En berättigad fråga är också om alla riksdagspartier borde få medel för att finansiera sitt internationella arbete. Ty då borde väl rimligtvis Sverigedemokraterna också kunna hjälpa några av Europas betydligt mindre demokratiska partier att bli mer demokratiska. Det har också förekommit att Vänsterpartiet via bistånd stöttat några av sina mindre nogräknade allierade i främst Latinamerika.

Förutom det faktum att Abir Al-Sahlani har varit oskyldigt anklagad finns det därför flera negativa aspekter av denna incident som alla pekar åt samma håll, vilket är att bistånd helt klart sköts bättre när riksdagspartier inte får välja ut sina favoritprojekt.

(David Lindén)

Intressant med sociala medier

På många sätt har sociala medier ersatt pressekreterares roll under valvakor när det gäller att snabbt få ut det budskap som man vill att medierna ska diskutera. Och i skrivandets stund (21.57) går det att i mitt eget flöde på microbloggen Twitter urskilja några av de trender som – troligtvis – kommer att prägla eftervalsdebatten.

Hannes Hervieu som är ordförande för Centerpartiets studentförbund har tagit Centerns stöd som ett kvitto på att man inte längre är ett parti i kris.

Ett annat intressant resonemang återfinns hos Timbros Vd Markus Uvell som – helt korrekt – hävdar att valutgången inte bör betraktas som en traditionell vänstervåg. I detta får han medhåll av Daniel Wiklander som är chefredaktör på den socialistiska tidningen Arbetaren.

Slutligen står Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand för kvällens hittills mest informativa tweet, vilket är ett tecken på att den gamla devisen om att det ofta är tidigare partiledare som bäst kan analysera partipolitiken fortfarande håller.

(David Lindén)

Annie Lööf bör inte lyssna på sina företrädare

Det är ett slitgöra att vara en före detta partiledare. Man bör vara tyst om sin efterträdare och man skall helst skriva sina memoarer när gamla antagonister är döda eller – åtminstone – pensionerade. Om man värnar om sitt gamla parti gör man så, men om man är mer mån om sin person och sitt varumärke gör man det diametralt motsatta.

Ett tillvägagångssätt som märks tydligt i debatten om Centerpartiet. De flesta observatörer torde vara överens om att partiet opinionsmässigt befinner sig i en nedåtgående spiral när det gäller väljarstöd. Men det beror inte på Annie Lööf då hon faktiskt har försökt att ideologiskt förnya partiet. Självfallet har hon mött motstånd, för de flesta politiska partier är i grunden konservativa rörelser, då medlemmarna föredrar att göra ”som de alltid har gjort”.

Tyvärr har Lööf inte fått det stöd av sina företrädare som hon borde ha kunnat förvänta sig.

Katarina Larsson skriver på BT:s ledarsida i morgon, lördag, om att Maud Olofsson och Centern är alltmer olika. Med anledning av hennes nyutgivna ”memoarer” som snarare handlar om skvaller än politiska reflektioner. Det är talande att hon gladeligen beskriver spelet kring FRA-omröstningen, men inte berör sin sejour på arbetsmarknadsdepartementet under Bildt regeringen 1991-1994, då hon tillsammans med dåvarande centerpartistiske arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund förde en politisk som, milt uttryckt, var mer socialdemokratisk än Socialdemokraternas egen.

Den som verkligen bör ta åt sig äran – eller skulden – för början på partiets nedgång är Olof Johansson som var partiledare 1987-1998. Johansson avgick som miljöminister 1994, då han var emot Öresundsbron som han än idag envisas med att kalla för en ”fylleränna” och höll benhårt fast vid det kärnkraftsmotstånd, som andra miljöpartier likt det tyska har insett är direkt framstegsfientligt. Ty kärnkraften skadar bara då den missköts likt Tjernobyl, och generar stundtals skrämselhistorier likt det amerikanska Harrisburghaveriet 1979, även fast ingen reell skada skedde.

Annie Lööf bör fortsätta med att modernisera Centerpartiet. Förvisso kommer det att ta tid, men de kommer finnas i riksdagen också efter valet 2014 och – förhoppningsvis – ingå i en Alliansregering.

(David Lindén)

Hellre bondförnuft än partbistånd

Det är klokt att den centerpartistiska riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani har valt att ta time out då hon misstänks för bedrägeri i samband med ett partifinansierat biståndsprojekt i Irak. Enligt åklagaren ska totalt 3,2 miljoner kronor ha gått till ett politiskt parti där Al-Sahlanis far har en framträdande roll. Men oavsett om förundersökningen leder till rättegång eller inte bör detta bli startskottet för en diskussion om svenskt partibistånd.

 

Att våra riksdagspartier kan använda skattepengar för att finansiera ”demokrati” i andra delar av världen är i princip en kvarleva från kalla kriget. Troligtvis var det en kompromiss för att blidka de borgerliga partierna då Socialdemokraterna tenderade att kunna sköta sitt bistånd via Utrikesdepartementet. Men redan på 1990-talet visade det sig att partibiståndet inte gick till demokratiutveckling, utan snarare till politiska partier som inte hade annat gemensamt med sina svenska bidragsgivare än sina namn.

 

Dessutom har professionella biståndsorganisationer kritiserat partiarbetet som rent ut sagt oprofessionellt. Förvisso förtjänar de också kritik då de kan vara politiserade, men tillskillnad från våra riksdagspartier tenderar de att permanent vistas i mottagarländerna och kunna språket och känna till kulturen.

 

I början av 2000-talet skulle exempelvis Miljöpartiet sprida demokrati i Baltikum och deras arbete sköttes av representanter som varken kunde minoritetsspråket ryska eller hade kunskap om lokala sedvänjor. De enda som i någon mån lyckades i området var Folkpartiet och Moderaterna som alltsedan 1980-talet hade engagerat sig för länderna och vars arbete också sköttes av exilbalter.

 

Bistånd är en process som tar tid. Det räcker inte att några gånger resa till mottagarlandet och sedan öppna plånboken. Vidare är det tveksamt att ens ha ”demokratiarbete” som en målsättning då man bör fokusera på konkreta saker som utbildning och infrastruktur. Ty sköter man inte arbetet korrekt riskerar man korruption och att vad som skulle innebära mer demokrati i själva verket genererar motsatsen. Ett första steg i en vettig biståndspolitik är därför att man överlämnar arbetet till experterna.

 

(David Lindén)

Makten framför allt: Löfven i Agenda

Det blev inte som Stefan Löfven hade tänkt sig. Under helgen har hans DN-debattutspel debatterats till den grad att han i kväll ansåg sig tvungen att förklara sig i en intervju i SVT:s Agenda. Men det blev inte en förklaring, utan snarare en bortförklaring som var intressant att bevittna och som lämnade tittarna med tre slutsatser.

Först och främst står det klart att Socialdemokraterna inte har förändrats. Många tolkade fredagens DN-artikel som ett tecken på att partiet nu insett att de bästa majoritetsregeringarna faktiskt sker i koalition och på lika villkor. Alla partier kan då få privilegiet att ta ansvar för den förda politiken. Men att gå så pass långt ville inte Löfven. Ty redan i början av intervjun gjorde han klart att ”samarbete kan ske på många olika sätt, det behöver nödvändigtvis inte vara att man sitter i regering”. En mening som torde vara musik för Jan Björklund och Annie Lööf.

Dagens Folk – och Centerpartister kommer nämligen inte finna sig i att vara enbart vara stödpartier som på 1980 – 90-talet, eftersom de vet att inget parti har tjänat på att i riksdagen agera voteringskompani åt Socialdemokraterna. Det är också ett tecken på att Löfven tillhör de gamla inom (S) som är av den åsikten att makten bör reserveras för dem själva.

Det som också framkom är att Socialdemokraterna inte vill ha med Vänsterpartiet i en formell koalition. En strategi som bör välkomnas då inget av riksdagens extremistpartier kommer att få ministerposter. Så man kan bara hoppas på att Löfven tänker hålla det löftet.

Slutligen framkom det att Löfven inte har koll på den moderna historieskrivningen. Alliansen hade inte långa och slitsamma regeringsförhandlingar efter valet 2006 och 2010. De var korta och avhandlade mestadels formalia. Man lyckades undvika att upprepa tidigare huggsexor genom att innan valrörelserna komma överens om politiken. Ett framgångsrecept som socialdemokraterna också skulle kunna pröva. Om de hade tilltänkta kollationsvänner.

(David Lindén)

Biografin över Stefan Löfven – fler frågor än svar

När Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i fredags bokstavligen bad om hjälp med att – eventuellt – bilda regering efter valet 2014, var det många som förvånades. Men de borde de inte ha blivit förvånade. Ty om det är något som utmärker statsminister Fredrik Reinfeldts utmanare, är det konsten att vara pragmatisk och förmågan att på ett nästan vaxduksliknande sätt stöta bort allt vad som kan kallas politisk ideologi.

Journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson har i Humlan som flyger: Berättelsen om Stefan Löfven (Norstedts) tagit sig an utmaningen att skriva vår, kanske, näste statsministers biografi. De har gjort ett gediget jobb och fram träder bilden av en man som, förutom sin familjebakgrund, verkar vara så pass politiskt ogripbar att han kunde kalls för en pragmatisk produkt av folkhemmet.

Stefan Löfven är visserligen arbetare, men han hade också möjligheten att läsa till socionom på högskolan och vi får inget ordentligt svar på varför han hoppade av studierna. Förutom att det var ”psykiskt tungt” att som blivande socialarbetare bevittna dåtidens utanförskap. Däremot får vi en förklaring till varför han blev svetsare och den är i sin korthuggenhet nästan underhållande. Löfven klarade helt enkelt inträdesprovet: ”Jag svetsade ihop grejerna och de blev godkända, jajamen”.

Idag hoppas många socialdemokrater på att han också ska ”svetsa ihop” landet eller åtminstone partiet. Det är också troligt att han lyckas med den senare uppgiften då han redan i början av sin fackliga karriär enligt kollegan Bertil Orrby inte ens diskuterade löntagarfonderna. Trots att det var den fråga som vid 1980-talets början delade både Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. Löfven ansåg frågan oviktig då den ”varken är tillräckligt grandios eller nog vardagsnära”.

Den fråga som återstår är om han verkligen kommer att bilda regering efter valet, och man har inte heller fått något svar om varför han vill regera över blockgränserna, vare sig på DN debatt eller i boken. Hans besked om att det finns ”potential” att ta väljare från Centerpartiet har istället gett näringsminister Annie Lööf välbehövlig energi och generellt får vi bara veta att ”blockpolitiken bör inte fördjupas”. Det är allt.

Slutligen finns det därför fog att påstå att biografin över Stefan Löfven lämnar mer frågor än svar. Aftonbladets kulturskribent Ann-Charlott Altstadt var också så pass sur att hon i sin recension döpte honom till Socialdemokraternas egen Mr Chance, efter den karaktär som Peter Sellers spelar i Välkommen Mr Chance (1979), och som når makt och inflytande genom att säga plattityder. Men boken bör ändå ses som läsvärd då den är ett viktigt kapitel i fackföreningsrörelsens historia.

Sverige blev inte ett framgångsrikt land genom konfrontationer och ideologi på arbetsmarknaden. Det blev framgångsrikt tack vare att fack och arbetsgivare lärde sig att förhandla. Stefan Löfven är en god förhandlare, men han verkar inte förstå att politik också är debatt och konfrontation. Och han verkar definitivt inte förstå att Centern och Folkpartiet vill fortsätta att ingå i Alliansen.

(David Lindén)

Ett rop på hjälp!

Säga vad man vill om Stefan Löfven, men han har en förmåga att överraska. Dagens utspel på DN Debatt är inte frukten av nytänkande, eller ens ett besked om hur man ser på regeringsbildandet i sig. Snarare är det den slutgiltiga bekräftelsen av att Socialdemokraterna nu kapitulerat inför det uppenbara, att partiet inte längre är den ”fruktansvärda kraft för förändring” som man faktiskt en gång var. Nu behöver man hjälp från alla håll för att kunna regera. Detta är ett rop på hjälp!

Det som överraskar är alltså just detta, att Socialdemokraterna äntligen kommit till insikt om sakernas tillstånd när det gäller den egna förmågan. Men när det gäller viljan att bryta blockpolitiken klingar orden falskt. Det är synd, för det visar om inte annat att Löfvens utspel inte är ärligt menat.

Detta har Annie Lööf (C) tagit fasta på i sin kommentar i Aftonbladet:

”Det finns tre saker jag tycker riktigt illa om. Det är socialism, arrogans och män som inte förstår ett nej. Jag har svarat ett flertal gånger att Centerpartiet går till med som en del av Alliansen och om vi förlorar valet så går vi i opposition”.

Göran Hägglund (KD) har också sin bild klar av vad Stefan Löfven sysslar med:

”Jag ser bara att han valt den enklaste vägen för att hålla lugn i sitt eget parti. Man anser att man kan samarbeta med alla, men jaha: Vad vill socialdemokraterna? Det vet vi inte. Det är lite mellanstadiedisco över det, man nobbar de som vill dansa och bjuder upp dem som ständigt säger nej.”

Det är som däremot blir tydligt av debattartikeln är att Socialdemokraterna under Stefan Löfven villl att partiets huvudmotståndare i valet nästa år ska vara Sverigedemokraterna. Det är begripligt. Dessa båda partier har så mycket gemensamt att det hade varit konstigt om inte en eftertänksam partiledare velat göra en tydlig markering.

Det kan ju knappast kännas bra att det bland Socialdemokraternas traditionella sympatisörer, och Stefan Löfvens före detta LO-kamrater, finns så många som ser det främlingsfientliga SD som ett bättre alternativ än det forna arbetarepartiet.

Men samtidigt blir Socialdemokraternas positionsförflyttning problematisk för den egna trovärdigheten. Ty knappt har trycksvärtan torkat förrän det åter är dags att gå hand i hand med samma sverigedemokrater, när man i riksdagen samordnar sina agendor och ambitioner för att försöka sätta stopp för alliansregeringen höjning av brytpunkten för när medelinkomsttagare ska börja betala statlig skatt.

En sådan dubbelhet gränsar till falskhet. Om Stefan Löfven menar vad han skriver i DN torde den enda vägens politik i detta läge vara att visa att en vädjan över blockgränsen, om att få hjälp med att regera, åtföljdes av en manifestation om att man är beredd att respektera riksdagens regler.

Men genom att vilja bryta mot budgetreglerna visar Löfven att hans utspel om regeringsmakten saknar trovärdighet i ett bestämt avseende: Stefan Löfvens socialdemokrater är alltid beredda att gå Svergiedemokraterna till mötes om det är vad som krävs.

Därmed är det inte en vilja att bryta blockpolitiken vi ser – utan ett skolexempel på hållningslöshet.

(Mikael Hermansson)

Avveckla rädslan och bygg ut kärnkraften

Det är få energiformer som omges av så pass mycket onödig politik som kärnkraft. I Västeuropa kom den efter andra världskriget att associeras med kalla kriget, och i Sverige blev kritiken mot billig och – relativ – säker energi tätt sammankopplad med miljörörelsen. Att man ”gjorde politik” av kärnkraft hade konsekvensen att en bransch som skulle kunna ha utvecklats ostört, istället har omgetts av partipolitik som bidragit till att man i många västländer inte har vågat utveckla den till fullo.

Nu under senare tid har man dock kunnat skönja tecken på att denna mentalitet har nått vägs ände. I Sverige övergav Centerpartiet sitt traditionella kärnkraftsmotstånd och i Storbritannien har den liberal-konservativa regeringen nyligen gett tillstånd att bygga ett civilt kärnkraftverk i södra England. Det som också är värt att notera är att det nya kärnkraftverket kommer att byggas i samarbete med både Frankrike och Kina.

Idag är energi jämte finans, miljö och säkerhet – en del av den internationella storpolitiken. Det är därför välkommet att fler länder ser möjligheten att samarbeta om kärnkraften. Ty det är en aktivitet med uppenbara risker.

Som det finns med andra energiformer och i synnerhet med fossila bränslen. Men där kärnkraften svider då den misslyckas, gör fossila bränslen konstant ont, för att citera tidigare statsminister Ola Ullsten. Förutom direkt miljöfara såsom oljeutsläpp finns det dessutom en politisk fara med olja som – inte minst – de två oljekriserna på 1970-talet visade.

Tyvärr har vi i svensk debatt fortfarande perspektivet att kärnkraften är ytterst farligt, vilket exempelvis Socialdemokraterna visade när de nyligen bestämde sig för att vara för dess avveckling. Ett olyckligt beslut då ett parti som säger sig värna framtiden också borde förstå att framtiden kräver energitillförsel. Men förhoppningsvis kan Sverige i framtiden också ha så pass politiskt mod att man vågar avstå från att stoppa planer på nya kärnkraftverk.

(David Lindén)

Staten ska inte äga bank

Igår meddelade regeringen att man hade man sålt statens resterande aktier i banken Nordea. Finansmarknadsminister Peter Norman beskrev också motivet bakom försäljningen som att: ”Statens roll är att reglera bankerna, inte äga dem”.

Metaforiskt kan det ses som ett ceremoniellt slut på borgerlighetens förbannelse att alltid vara i opposition och när man – stundtals – befann sig i regeringsställning, att försöka vara lika goda ”sossar som sossarna själva”.

När Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna 1976 bildade den första borgerliga koalitionsregeringen under efterkrigstiden, tilläts Moderaterna att medverka på villkoret att man skulle föra ”mittenpolitik” och inte ”högerpolitik”. När partiledaren tillika ekonomiministern Gösta Bohman, motsatte sig att regeringen betalade understöd till döende industrier såg industriminister Nils G. Åsling (C) till att Moderaternas inte informerades om beslutet.

Frustrationen över ”Kris-Nisse”, som Bohman kallade Åsling, och över avsaknaden av borgerlig politik, kan man läsa om i den tidigare partisekreteraren Lars Tobissons biografi Gösta Bohman: Ett porträtt av en partiledare (Atlantis, 2013). Men de andra borgerliga partiernas vilja att kopiera Socialdemokraterna gav också Bohman möjlighet att profilera Moderaterna och lade grunden till att Carl Bildt blev statsminister 1991. I Bildts regering innehade Bo Lundgren posten som skatteministerminister med ansvar för bland annat banksektorn.

I sina memoarer När bubblan brast: Om den svåraste finanskrisen i Sveriges historia (DN, 1998) om den efterföljande bankkrisen ber Lundgren halvt om ursäkt för att han genom en serie statliga krisåtgärder bidrog till att staten istället för att minska sitt ägande i Nordbanken, som sedermera blev Nordea, kom att bli ensam ägare. Det bästa hade enligt Lundgren varit att ”staten varken hade ägt Nordea eller de andra helt eller delvis statliga finansiella företagen”. Det faktum att man gick in som ägare var en panikåtgärd, som tillsammans med övriga krisåtgärder bidrog till en skamkänsla som varade fram till Alliansens seger 2006.

Länge skämdes man ”så jävla mycket”, för att citera tidigare S-statsministern Göran Perssons förklaring till att det tog 12 år för borgerligheten att åter få väljarnas förtroende. Idag skäms man inte längre och ett tecken på detta är att man har sålt kvarvarande aktier i Nordea. Ty staten ska inte äga banker.

(David Lindén)