Stakset och Timbuktu: Läs Machiavelli!

Om man ska engagera sig politiskt bör man lära sig att respektera sina motståndare. Det betyder inte att man behöver tycka om deras politik eller företrädare, utan att man inte ska betvivla att motståndarlaget, likt en själv, också tror sig sitta inne med de bästa lösningarna för framtiden. Förvisso kan det låta som en självklarhet, men det är ett synsätt som tar tid att lära sig då drivkraften att engagera sig politiskt, ofta bottnar i att man är passionerad över sina egna idéer och därmed hyser en aversion mot dem som tycker olika.

Det händer också att man så till den grad avskyr sin motståndares politik att man inte förstår hur man ska bemöta den, vilket Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan tjäna som ett exempel på. I sin iver att bemöta rasism och främlingsfientlighet hemfaller vissa åt taktiker som tilltalar det egna laget, men som definitivt inte kommer att övertyga någon som röstar på SD.

Ett sådant exempel är att SVT upplåter utrymme till hiphopgruppen Kartellen och deras nya låt ”Svarta duvor och vissna liljor”. Musikaliskt kan undertecknad inte invända mot låten, men då den handlar om att slå ned Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är den i nuläget synnerligen politiskt olämplig. Men självfallet ska inte SVT ta ställning till politiskt innehåll när det gäller kulturell utövning, men hela affären blev politisk då man i försvaret för låten kan ana undertoner. Det är beklagligt, speciellt för dem som ansåg att de tre Sverigedemokrattopparnas beteende på Kungsgatan i Stockholm var förkastligt, ty nu spär detta på den offerstämpel som SD vill odla för att få ökad sympati. Dessutom blir det inte bättre av att gruppens frontfigur Sebbe Stakset i en intervju i Dagens DN, framstår som den schablonbild av ”hiphoppare” som bland annat Smålandsposten tidigare har velat marknadsföra.

Stakset har ett förflutet som bland annat inkluderar brott och öppet homofobiska
åsikter som han torgfört på sociala medier. Men nu får han tala ut i sällskap av en sympatiskt inställd kulturjournalist. Idag mår han bra och ”går i kyrkan” om söndagarna, men han skäms inte för sin låt och är minsann beredd att ge Jimmie Åkesson ”kärlek” när denne byter åsikter. På det hela taget talar han en sorts hiphop fikonspråk som säkerligen tilltalar hans fans, men som inte kommer övertyga potentiella Sverigedemokrater.

Tyvärr medverkar också rapparen Timbuktu på skivan och det är ännu mer beklagligt då denne är antirasistiskt engagerad för Miljöpartiet. Det är bra att fler engagerar sig politiskt, men det verkar som om Timbuktu inte ville inse att hans medverkan tillsammans med Stakset kan skada det goda arbete han utför. Ty när han fick kritik för sin medverkan lade han upp följande meddelande på sin Facebooksida: ”Jag tänker inte dölja, försköna, ursäkta eller skämmas för vem jag är. I stället tänker jag sätta ner min fot och säja: Fuck Sverigedemokraternas politik!” Tilltalande för dem som gillar honom och mindre effektivt om man vill övertyga potentiella Sverigedemokrater att byta sida.

Både Stakset och Timbuktu är bevisligen skickliga artister, men de skulle behöva hjälp när det gäller att tänka politiskt långsiktigt. Förslagsvis bör de läsa den florentinske 1500-talsdiplomaten Niccolò Machiavellis verk Fursten, vilket räknas till en av världshistoriens klassiker när det gäller politik. Förra året gavs den åter ut på svenska (Atlantis, 2012) i översättning av Paul Enoksson som även fått pris av Machiavellis hemstad Florens för sitt arbete.

I kapitlet om en furstes rådgivare skriver Machiavelli att ”en man som förvaltar staten bör … aldrig tänka på sig själv utan bara på fursten och aldrig göra någonting som inte gagnar denne”. För Sebbe Stakset och Timbuktu kan det översättas till att: ”den som jobbar mot rasism bör aldrig göra någonting som gagnar dem själva, utan bara tänka på hur man övertygar människor om att bli antirasister”. I nuläget verkar det nämligen ha tänkt mer på sin skivförsäljning och mindre på antirasismen.

(David Lindén)

De Faire: Orättvisa tunnor skramlar mest?

(Foto colin.se)

Det kunde inte ha varit bättre för vänstern. Claes de Faire, tidigare tjänsteman på Moderata Ungdomsförbundets Centrala Kansli, centrala kansli på den tiden kavaj var klädkod och det leddes av Tove Lifvendahl, och numera chefredaktör för vår tids glassigaste PR-magasin Resumé deklarerade att han var nöjd.

Det räcker med skattesänkningar ty han och hans familj är minsann nöjda.

Enligt de Faire är det nu dags att upprätta en fond som skall gå till ”någon som behöver dem mer än vad jag gör”. Självfallet applåderade många på vänstersidan och självfallet hade Alliansanhängarna invändningar. En av dem som tordes påpeka att de Faire inkomstmässigt befinner sig högt över den statliga brytpunkten var ex ministern Sven Otto Littorin. Men det skulle han inte ha gjort enligt Aftonbladets politiske chefredaktör Karin Pettersson som ägnade en hel ledare åt att förlöjliga det faktum att en tidigare minister fortfarande stödjer regeringen.

Nu är den tidigare MUF-strategen vänsterns nya hjälte. Han är god och även fast det handlar om ett ”välgörenhetsperspektiv” borde man lyssna på honom, i alla fall enligt Aftonbladets ledarsida. Dessutom bör det påpekas att han fortfarande har kvar något av sin strategiska fingertoppskänsla, trots en avancerad ideologisk Canossa-vandring. Som MUF-strateg hade de Faire bland annat ett finger med i kampanjen ”Jag vet bäst” och det vet han tydligen fortfarande.

Hans osjälviska syfte bör emellertid diskuteras då hans motiv blir mer luddiga om man lämnar krönikans åsikter och söker sig till källorna. Detta har bloggen ”Den rödgröna röran” gjort och upptäckt att de Faires tal om rättvisa skatter för inkomsttagare är allt annat än rättvist. Likt många andra är de Faire egenföretagare, med den lilla skillnaden att han tjänar betydligt mer än många andra som valt att starta eget.

Med detta i åtanke borde man kanske tro att han väljer att solidariskt dra sitt strå till stacken och låta bolaget betala ut lön som han därmed skattar för. Det gör han dock inte, utan låter istället bolaget göra en utdelning av kapital till sig själv och sin familj.

På 110 000 kr i utdelning blir det 22 000kr i skatt, istället för de 55 000 som staten skulle fått om det hade varit lön. Ett beprövat upplägg som både ger mer pengar i plånboken och utrymme att tycka till om andras vilja att behålla mer av sin lön. En liknande metod prövades redan på 1970-talet när klädföretagaren Per-Olof Ahl, grundare av Kapp-Ahl, i princip betalde noll kronor i inkomstskatt samtidigt som han talade sig varm för ett högskattesamhälle.

Så visst vet Claes de Faire hur han ska ordna sin ekonomi och ett förslag är att han startar den föreslagna fonden. Han vet trots allt bäst.

(David Lindén)

Rasister bör inte se Jönssonligan

Det är bra att många anser att vi har ett kulturarv som är värt att bevara. Att ha samma referenspunkter i form av konst och litteratur berikar vårt gemensamma medvetande, vilket i längden bidrar till att vi tar till oss av andra kulturer. Men de verkar också finnas individer, som inte klarar av ett kulturellt medvetande.

Ofta är det personer som dyrkar en bok, film eller teaterpjäs till den grad att de blir rabiata mot nytolkningar. Samt att de i sin iver att framhäva ”sitt” verks förträfflighet också blandar fakta med fiktion. Detta tjänar ingen på och de som tror sig tjäna på det framstår som okunniga kunskapstalibaner.

Tyvärr drabbas konstnärer och skådespelare då och då av dessa individer.

Nu senast när filmbolaget Tre Vänner har bestämt sig för att göra en nytolkning av de folkkära filmerna om Jönssonligan. Denna gång kommer det inte vara en slapstickkomedi, utan ett mer mörkare brottsdrama i stil med Snabba Cash-trilogin som bolaget tidigare filmade.

Detta och det faktum att rollfiguren Ragnar Vanheden gestaltas av en skådespelare som heter Alexander Karim har fått en del anonyma ”kulturbevarare” att reagera. De har mejlat honom med anklagelser om att han förstör ”vårt kulturarv”. Ett riktigt ljushuvud undrade dessutom hur Karim skulle känna om: ”Martin Luther King spelades av en vit man?”

Rasister som dessa frågeställare bör kallas, har tydligen missat att baptistpastorn Martin Luther King jr var en högst reell person som levde mellan 1929 och 1968. De verkar också ha undgått att skådespelaren Ulf Brunnberg, som skapade Vanheden, ser fram emot att se de nya filmerna. Samt att riktigt bra filmer och pjäser tål nytolkningar. På de hela taget verkar de ha missat att fakta inte är detsamma som fiktion, och bör således inte se vare sig gamla eller nya Jönssonligan.

Ty de kan tro att det är på riktigt.

(David Lindén)

Björn Söder och penisfodralen

Efter Sverigedemokraternas partidagar i Västerås i helgen kan man konstatera att partiet inte upphör att förvåna. Som BT:s Katarina Larsson skrev in sin lördagskrönika så är det ett parti som både gynnas och missgynnas av det faktum att de är sprungna ur den svenska vitmaktrörelsen.

Idag vill de själva visa att de har förändrats, och om man tar upp SD:s rötter tenderar någon arg läsare att peka ut Socialdemokraternas steriliseringsprogram eller dåvarande Moderaternas samröre med Hitler-Tyskland.

Förvisso plumpar i historieskrivningen, men ingenting som det går att lasta Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt för. Jimmie Åkesson däremot, engagerade sig i SD 1996 då partiet just hade infört uniformsförbud. Idag är han en mycket polerad politiker.

Hans partisekreterare Björn Söder är däremot en man som både håller koll på partiets gräsrötter och som i sina uttalanden visar att han är långt ifrån så pass polerad som sin partiordförande.

Söder är förutom partisekreterare också gruppledare för partiet i riksdagen. I dessa roller har han kläckt ur sig ganska många citat som är i paritet med Ny Demokraten John Bouvin, vilken på 1990-talet sade sådant som dagens SD:are verkar tänka.

Nu senast handlade det om penisfodral.

När en kurdiskättad riksdagsledamot bad om att få ha kurdisk folkdräkt i kammaren avgjordes frågan vid ett möte mellan gruppledarna hos talman Per Westerberg. Det är ett korrekt förfarande då sådana beslut ska förankras gemensamt. Man bestämde också att det gick bra att bära folkdräkt eftersom detta plagg räknas som högtidsklädsel. Men Söder var emot detta och enligt Folkpartiets vice gruppledare Tina Acketoft motiverade han sitt resonemang med en retorisk fråga: ”hur skulle det vara i förlängningen om det kom folk från bushen och krävde att ha sin folkdräkt: penisfodral”?

För dem som inte vet är ett penisfodral ett plagg som tillverkas av kalebasser för att dölja det manliga könsorganet och förekommer på öar i Söderhavet. I sin strävan att skydda riksdagens klädkod använde Söder uttrycket ”bushen” vilket tyder på att han blandade ihop plagget med höftskynke, som är den traditionella manliga klädseln i varma afrikanska länder som Botswana och Sudan. Men Björn Söder kan vara lugn. De länder där vissa delar av ursprungsbefolkningen bär penisfodral har andra högtidsdräkter. Likt Fiji vars nationaldräkt är porträtterad här ovanför.

Efter att Aftonbladet fått reda på nyheten ville Söder förklara sig och menade att det också skulle vara ”olämpligt” om han själv bar en häradsdräkt från Skåne vid ett besök hos parlamentet i Irak. Men det är en sanning med modifikation. Enligt UD:s protokollavdelning är häradsdräkt att räkna som högtidsdräkt och en sådan skulle därför vara välkommen vid de flesta diplomatiska besöken, också i andra länders parlament.

Således bör ingenting hindra bärandet av folkdräkter i riksdagens kammare och Björn Söder bör tänka sig för innan han blandar ihop kulturer och sina egna fördomar.

(David Lindén)

Även barn har rätt till vår historia

Det fina med skickligt tecknade serier är att de är tidlösa. Många generationer har växt upp med berättelserna om gallerna Asterix och Obelix, äventyrsjournalisten Tintin och de flesta vet ”att den som ser Fantomens ansikte dör en fruktansvärd död”. När amerikanska serier kom till Sverige på 1950-talet var det dock många som varande för att ungdomen skulle ”förledas” och som ville förbjuda dem. Idag verkar det dessutom som om seriefienderna har bytt taktik till att istället varna för rasism och främlingsfientlighet.

I jul sänder SVT ”Barna Hedenhös Uppfinner Julen” som julkalender, vilken baseras på berättelsen om Barna Hedenhös som skrevs på 1950-talet av Bertil Almqvist. Serien som handlar om stenåldersbarnen Sten och Flisa samt deras pappa Ben och Mamma Knota, bidrog till att generationer av barn blev intresserade av stenåldern och detta trots att den redan då ansågs som föga historiskt korrekt.

I samband med julkalendern bestämde sig förlaget Bonnier Carlsen att också ge ut serieböckerna i nytryck. Men efter flera anklagelser om rasism bestämde sig förlaget för att dra in den bok som skildrar familjen Hedenhös resa till Amerika. Orsaken var att boken speglar en för svenskt 1950-tals tidstypisk åsikt om Nordamerikas urinvånare. Som några säkerligen kan finna kränkande, men som resonerande och historiskt medvetna vuxna skulle ta sig tid att förklara för barnen som läser boken.

Eva Dahlin som är litterär chef för Bonnier Carlsen skriver i ett mejl till SVT:s Kulturnyheterna att ”berättelsen innehåller förlegade värderingar”. En mycket underlig formulering och ett tydligt tecken på att förlaget är ängsligt då man lätt hade kunnat lägga till ett förord vilket julkalenderns regissör Jonathan Sjöberg ansåg att man borde göra.

Man kan tycka vad man vill om Barna Hedenhös och självfallet har förlaget rätt att bestämma över sin bokutgivning. Det man emellertid bör ha i åtanke är att de nu har böjt sig för en liten majoritet och man bör därför ställa sig frågan om Bonnierförlagen också fortsättningsvis kommer att ta med ”förlegade värderingar” i beräkningen när man bestämmer sig för nyutgåvor av klassiker.

Ty letar man igenom historiska verk finns det en mängd böcker som inte platsar i dagens samhälle: Strindberg hade exempelvis en påtagligt irriterande kvinnosyn och Gustaf Fröding köpte sex. Så får dessa ges ut på nytt?

Kanske borde man istället ha litat på sina läsare och bestämt sig för att inte rentvätta historien.

(David Lindén)

Snälla Pirapartiet, berätta mer?

Piratpartiet har länge haft problem att synas i media. I fredags skrev därför internetaktivisten och numera finska PP:s kandidat till EU-parlamentet Peter Sunde Kolmisoppi i Aftonbladet att invandrare har skäl att misstro polisen.

En hemsk tanke om den skulle vara sann. Men vi vet ingenting om detta, ty i sin artikel åberopar Sunde inga som helst fakta. Han berättar istället att han tidigare har haft en partner ifrån Balkan som hade flytt ”från kriget”. Dessutom skulle det ha varit ”ett krig dit Sverige sålde vapen och ammunition”.

Hans avslöjande är av stort historiskt intresse – om det han skriver skulle visa sig vara sant. Men påståendet leder snarare till fler frågor än svar. Syftar Sunde på inbördeskriget i forna Jugoslavien eller Serbiens invasion av Kosovo i slutet av 1990-talet? Förvisso stödde Sverige att NATO bombade Serbien i den sistnämnda konflikten, men att vi aktivt sålt vapen till Serberna eller de andra bosniska delrepublikerna är hittills okända fakta.

Så om Sunde sitter inne på information uppmanas han snarast att offentliggöra den. Ty sådan information bör vara tillgänglig för allmänheten.

När han senare i artikeln beskriver att många nyanlända inte har förtroende för polisen, är detta visserligen sant, men det kan lika gärna handla om att de inte har en positiv erfarenhet från sina hemländer.

På det hela taget känns Peter Sunde Kolmisoppis artikel mer som en del i jakten på medieutrymme åt Piratpartiet än ett seriöst inlägg om polisens roll i samhället. Det är synd för det är en debatt vi behöver föra, men då ska man lägga fördomarna och tonårsaktigt ”polishat” åt sidan.

(David Lindén)

Åkesson vill och SD vill inte

Svenska Dagbladets intervjuserie med partiledarna inför valet verkar bli en tävling i ärlighet. Statsminister Fredrik Reinfeldt diskuterade Alliansens eventuella krishantering och sedan var det Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons som offentligt tvättade SD:s efter-valet-byk, om man ska uttrycka sig metaforiskt. Förvisso är Åkesson sitt partis enda stora tillgång, men den här gången blev det inte som han hade tänkt sig.

I intervjun gjorde Åkesson klart att partiet eventuellt kan fokusera på något annat än invandringsfrågan om de får inflytande efter valet. Förvisso är alla övriga jämförelser omöjliga, men just i det fallet kan det vid första anblick tyckas som ett försök att kopiera Moderaternas strategi från 1970-talet. Den lilla ”sekten på högerkanten” för att låna Olof Palmes ord, fick vara med och ta ansvar i utbyte mot att man inte fick inflytande över den ekonomiska politiken, vilket var partiets hjärtefråga. Jämförelsen haltar dock då man måste betänka att SD är ett parti som lockat till sig väljare enkom på grund av invandringspolitiken.

Om man ser till reaktionerna inom partiet verkar det inte heller finnas ett stort stöd för samarbete. Ungdomsförbundsordföranden Gustav Kasselstrand utgick från att Åkesson var ”felciterad” och idag har Åkesson själv dragit tillbaka sitt ”erbjudande”. Sedan länge råder det en strid mellan Åkesson och ungdomsförbundet, då Kasselstrand vill att partiet skall återgå till partiets mer traditionella rasism och främlingsfientlighet. Det går stick i stäv med partiets förnyare som försöker göra om SD till ett kontinentalt främlingsfientligt parti i still med Österriska FPÖ eller Dansk Folkeparti. Hittills har partiledningen gått vinnande ur den striden, men Kasselstrand har förmodligen stöd av gräsrötterna när han varnade för att man inte ska släppa fixeringen vid invandringspolitiken.

Så det verkar helt enkelt som om en av Sveriges mest erfarna politiker denna gång begick en riktig dundertabbe. Han pratade bredvid mun och hade inte förankrat budskapet inom paritet. Det kan också ses som ett tecken på att alla i SD inte är fullt så pass nöjda med Åkesson som han själv vill göra gällande. Ty medan partiledningen har funnit sig väl tillrätta i Stockholm och riksdagen, finns det Sverigedemokrater ute i landet som tycker att partiet är toppstyrt och håller på att förlora sitt syfte.

Att i tid och otid tjata om invandringspolitiken.

(David Lindén)

Registrerade – men inte enbart för att de är romer?

Svidande och stenhård kritik. Det är vad Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden uttalar om Skånepolisens registrering av romer. Som polisen har agerat var hanteringen av personuppgifter ”i flera avseenden olaglig” men samtidigt har Skånepolisen inte behandlat uppgifterna enbart på grund av personernas etnicitet.

Skånepolisen har visserligen på en direkt fråga från nämnden sagt att registren enbart innehåller romer eller personer som är gifta med romer. Men det är en uppgift som polisen senare har tagit tillbaka, enligt nämnden.

De personer som finns i registren har hamnat där på grund av släktskap till personer som kartlagts som misstänkta eller för att de befaras begå brott. Men i många fall är avstånden mycket långa. Över 1000 barn finns i polisens kartläggning av romer, och det ska nog mycket till för att tala om ”mer eller mindre välgrundade misstankar” om brottslighet i dessa fall, och inte etnicitet.

Dagens Nyheters avslöjande av att polisen har registrerat romer under flera år kom inte som någon överraskning. Romer – eller zigenare – har som folkgrupp alltid blivit särbehandlade negativt av myndigheter. Därför reagerade Erland Kaldaras, ordförande för Romska ungdomsförbundet, inte med förvåning men väl med avsky. Han kallade i Aftonbladet registreringen för ”Ett övergrepp i modern tid. Registreringen påminner om nazisternas kartläggning av judar och romer”.

Men visar inte Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens undersökning att det som polisen sysslade med inte var en registrering av romer, utan av verkliga och potentiella om än många gånger ytterst osannolika brottslingar?

Nja, det är faktiskt inte det man säger. Utan att man registrerade romer ”inte enbart” på grund av att de var romer.

Så det fanns alltså en välgrundad misstanke om att de romer man registrerade var brottslingar?
Nej, de flesta verkar i polisens föreställningsvärld ha varit just potentiella brottslingar på grund av att de är romer, att de är släkt eller vänner med andra romer, eller är barn till romer.

Men det låter ju ändå som ett register som är upprättat utifrån en etnisk profilering, där den sammanhållande faktorn inte är påvisad brottslighet utan just endast det faktum att de är romer, och att som sådana är de därför alltid misstänkta?

Ja. Det verkar så. Det är ju inte hårfärg, hobby eller handikapp som alla de som finns i polisens register har gemensamt, utan enbart just sin etnicitet. Polisen säger dock något annat. De nämner inte ordet rom om dem som man riktar ”mer eller mindre välgrundade misstankar” om brottslighet mot.

Men ändå är det romer man har registrerat?

Ja. Om det finns andra i registren som inte är romer har i alla fall Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden inte kunnat urskilja dem ur mängden.

Låter inte det lite tunt?

Jo, faktiskt. Det låter mera som om nämndens utlåtande har formulerats så att registreringen ska klara Polisdatalagens krav, att det inte får ske registrering enbart med en persons etnicitet som grund.

Men de som är registrerade är romer, och de är som romer misstänkta för att begå eller kunna komma att begå brott?

Ja.

Jaha.

(Ledarredaktionen)

Folkpartiets tydlighet ger problem

Jan Björklund får blommor och applåder för sin satsning på jämställdheten som Folkpartiets nästa profilfråga. Foto Scanpix

Folkpartiet avser att göra jämställdheten till sin profilfråga. Det är givetvis bra men samtidigt kan det tyckas vara vara ett lite underligt val, inte minst med tanke på att detta har varit en paradgren för det liberala partiet allt sedan demokratins genombrott i Sverige.

Det finns fler partier som gör anspråk på jämställdheten – som Vänsterpartiet. Men skillnaden mellan det liberala och det feministiska partiet är att det senare inte bidragit med något till jämställdheten hittills. Vänsterpartiet har valt ett högt röstläge men aldrig tvingats ta ansvar för sin ofta mycket långtgående politik. Av dagens röda ”feministiska våg” lär det därför bli mest bli en krusning på ytan.

Istället kommer det att krävas större eftertanke om kampen för jämställdhet ska föras framåt. Om detta skriver Katarina Larsson i sin lördagskrönika i morgon.

Om det är vid-sidan-av-positionen och det höga röstläget som ligger Vänsterpartiet i fatet, så är Folkpartiets dilemma ett annat. Partiet är tydligt förknippat med frågor som det antingen råder konsensus kring – skolan och jämställdheten – eller frågor som inget annat vill ta i med tång – euron och Nato.

Fredrik Malm gav röst åt problemet under dagens landsmötesförhandlingar med orden: ”– Vi ska inte driva en kamikazepolitik. Enligt Sifo tror 21 procent av svenskarna att folk går igen. 16 procent kan tänka sig att införa euron. Det innebär att fler människor tror på spöken än på euron.”

Även om läget ser bättre ut när det gäller svenska folkets attityder till ett Natomedlemskap så är problemet detsamma som med euron. Detta är inte profilfrågor som väcker positiva förnimmelser hos väljarna. Det är tvärtom lättare att vinna röster på att profilera sig som nej-sägare i dessa frågor. Det tycks snarare vara så att euron och Nato har en annan funktion i sammanhanget, nämligen att ge dagens redan övertygade försvarsförbunds- och Europavänliga liberaler något att bekänna som omedelbart skiljer ut dem från alla andra.

Det är visserligen hederligt, men synliggör samtidigt Folkpartiets varumärkesproblem. Man är helt enkelt för tydliga om sådant som andra inte bryr sig om.

(Mikael Hermansson)

Ehsan Fadakar – Sveriges Kipling?

Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Arne Ruth beskrev under ett seminarium på bokmässan i Göteborg svenskarnas förhållande till Norge med ett skämt. När man flög från Arlanda och skulle landa i Oslo tillkännagav piloten: ”Vi landar strax på Fornebru, var vänlig spänn fast säkerhetsbälten och ställ tillbaka klockan tjugo år i tiden”.

Länge ansåg man att Norge var en omogen lillebror, som behövde hjälp från sin betydligt mer mogne granne ty vi var ju ”bäst”.

Idag är den attityden borta och det beror delvis på Norges rikedomar samt att Sverige har insett att man inte tjänar på att metaforiskt klappa sin grannation på huvudet och diktera hur denne ska bete sig. De flesta har insett att relationer mellan ”brödrafolk” ska skötas på ett vuxet och konstruktivt sätt. Förutom Aftonbladets krönikör Ehsan Fadakar. Han är nämligen så pass konservativ att han i sin strävan att se ner på Norge framstår som en dålig imitation av den brittiske poeten Rudyard Kipling (1865-1936), vilken beskrev att det var den ”vite mannens börda” att bestämma över resten av världen.

Fadakar som tidigare var chefredaktör på skvallersidan Nyheter 24, vilken mest innehöll bilder på lättklädda kändisar med vidhängande text, är idag krönikör i Aftonbladet. Iden kapaciteten anser han sig lämpad att mästra Norge, men då han begår faktafel känner jag mig nödgad att gå i svaromål. Både för debatten skull och Fadakars, då han skulle tjäna på att agera utifrån fakta och mindre gå på känsla.

Det stämmer att Anders Bering Breivik har varit medlem i Fremskrittspartiet (Frp), men det är högst missvisande att det skulle vara ”massmördarens favoritgäng”. Breivik lämnade själv partiet och har senare beskrivit det som politiskt korrekt och för ekonomiskt liberalt. Dagens Frp vilket ingår i den norska regeringen kan således inte vara Breiviks favoritgäng, som Fadakar vill göra gällande.

När han sedan påstår att islam frekvent ”jämförs med nazismen” är han åter ute och cyklar. Dessutom verkar han vara i behöv av en historielektion. Förvisso förs det en debatt om integration i Norge, men den har att göra med dess historia. På 1990-talet sköts den norske förläggaren William Nygaard utanför sitt hem i Oslo, då denne hade valt att ge ut den brittisk-indiske författaren Salman Rushdies roman Satansverserna på norska.

Om inte Fadakar känner till omständigheterna kan jag upplysa om att Rushdie 1989 fick en dödsdom, fatwa, över sig av Irans senile ledare Ayatollah Khomeini. Anledningen var att Satansverserna delvis är baserad på koranen och att Khomeini behövde öka sin popularitet då det gått dåligt i kriget mot Irak. Man har fortfarande inte gripit Nygaards attentatsman och det är en av anledningarna till att norrmännen är ytterst känsliga för religiöst motiverat våld.

När Fadakar i nästa stycke ska recensera norsk historia blir det alltigenom pinsamt. När han påstår att norrmännen inte ”gjort sig kända som några hårdjobbande, smarta eller innovativa världserövrare” låter han som en klassisk von-oben svensk, eller snarare, som en nutida rasist som talare om invandrare. Han vet tydligen inte om att det var norska sjömän som katalogiserade stora delar av Arktis, att det är tack vare norrmannen Johan Richter som det är billigt att framställa papper och att Tryggve Lie var FN:s förste generalsekreterare.

Slutligen när han frågar vad som är norrmännens ”bidrag till världen” undrar jag vad han själv bidragit med – förutom att sprida antisemitiskt dravel på en blogg som numera är stängd för utomstående. Norrmännen har i alla fall bidragit med dramatiker som Henrik Ibsen och författare som Knut Hamsun. Litterära giganter som kommer att läsas långt efter att alla har glömt Nyheter24.

Självfallet bör och får man diskutera norsk politik. Men det förutsätter att man har kunskap och inte bara fördomar. I nuläget verkar det som Fadakar mestadels har det senare. Det är synd för i det långa loppet fördummar det svensk debatt till att återgå till den tid då vi skämtade om att ställa klockorna tio år bakåt i tiden.

(David Lindén)