Monthly Archives: november 2013

Stakset och Timbuktu: Läs Machiavelli!

Machiavelli_AF

Om man ska engagera sig politiskt bör man lära sig att respektera sina motståndare. Det betyder inte att man behöver tycka om deras politik eller företrädare, utan att man inte ska betvivla att motståndarlaget, likt en själv, också tror sig sitta inne med de bästa lösningarna för framtiden. Förvisso kan det låta som en självklarhet, men det är ett synsätt som tar tid att lära sig då drivkraften att engagera sig politiskt, ofta bottnar i att man är passionerad över sina egna idéer och därmed hyser en aversion mot dem som tycker olika.

Det händer också att man så till den grad avskyr sin motståndares politik att man inte förstår hur man ska bemöta den, vilket Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan tjäna som ett exempel på. I sin iver att bemöta rasism och främlingsfientlighet hemfaller vissa åt taktiker som tilltalar det egna laget, men som definitivt inte kommer att övertyga någon som röstar på SD.

Ett sådant exempel är att SVT upplåter utrymme till hiphopgruppen Kartellen och deras nya låt ”Svarta duvor och vissna liljor”. Musikaliskt kan undertecknad inte invända mot låten, men då den handlar om att slå ned Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är den i nuläget synnerligen politiskt olämplig. Men självfallet ska inte SVT ta ställning till politiskt innehåll när det gäller kulturell utövning, men hela affären blev politisk då man i försvaret för låten kan ana undertoner. Det är beklagligt, speciellt för dem som ansåg att de tre Sverigedemokrattopparnas beteende på Kungsgatan i Stockholm var förkastligt, ty nu spär detta på den offerstämpel som SD vill odla för att få ökad sympati. Dessutom blir det inte bättre av att gruppens frontfigur Sebbe Stakset i en intervju i Dagens DN, framstår som den schablonbild av ”hiphoppare” som bland annat Smålandsposten tidigare har velat marknadsföra.

kartellen-sebbe-tw

Stakset har ett förflutet som bland annat inkluderar brott och öppet homofobiska
åsikter som han torgfört på sociala medier. Men nu får han tala ut i sällskap av en sympatiskt inställd kulturjournalist. Idag mår han bra och ”går i kyrkan” om söndagarna, men han skäms inte för sin låt och är minsann beredd att ge Jimmie Åkesson ”kärlek” när denne byter åsikter. På det hela taget talar han en sorts hiphop fikonspråk som säkerligen tilltalar hans fans, men som inte kommer övertyga potentiella Sverigedemokrater.

Tyvärr medverkar också rapparen Timbuktu på skivan och det är ännu mer beklagligt då denne är antirasistiskt engagerad för Miljöpartiet. Det är bra att fler engagerar sig politiskt, men det verkar som om Timbuktu inte ville inse att hans medverkan tillsammans med Stakset kan skada det goda arbete han utför. Ty när han fick kritik för sin medverkan lade han upp följande meddelande på sin Facebooksida: ”Jag tänker inte dölja, försköna, ursäkta eller skämmas för vem jag är. I stället tänker jag sätta ner min fot och säja: Fuck Sverigedemokraternas politik!” Tilltalande för dem som gillar honom och mindre effektivt om man vill övertyga potentiella Sverigedemokrater att byta sida.

Både Stakset och Timbuktu är bevisligen skickliga artister, men de skulle behöva hjälp när det gäller att tänka politiskt långsiktigt. Förslagsvis bör de läsa den florentinske 1500-talsdiplomaten Niccolò Machiavellis verk Fursten, vilket räknas till en av världshistoriens klassiker när det gäller politik. Förra året gavs den åter ut på svenska (Atlantis, 2012) i översättning av Paul Enoksson som även fått pris av Machiavellis hemstad Florens för sitt arbete.

I kapitlet om en furstes rådgivare skriver Machiavelli att ”en man som förvaltar staten bör … aldrig tänka på sig själv utan bara på fursten och aldrig göra någonting som inte gagnar denne”. För Sebbe Stakset och Timbuktu kan det översättas till att: ”den som jobbar mot rasism bör aldrig göra någonting som gagnar dem själva, utan bara tänka på hur man övertygar människor om att bli antirasister”. I nuläget verkar det nämligen ha tänkt mer på sin skivförsäljning och mindre på antirasismen.

(David Lindén)

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

De Faire: Orättvisa tunnor skramlar mest?

Claes-de-Faire-Colin-3

(Foto colin.se)

Det kunde inte ha varit bättre för vänstern. Claes de Faire, tidigare tjänsteman på Moderata Ungdomsförbundets Centrala Kansli, centrala kansli på den tiden kavaj var klädkod och det leddes av Tove Lifvendahl, och numera chefredaktör för vår tids glassigaste PR-magasin Resumé deklarerade att han var nöjd.

Det räcker med skattesänkningar ty han och hans familj är minsann nöjda.

Enligt de Faire är det nu dags att upprätta en fond som skall gå till ”någon som behöver dem mer än vad jag gör”. Självfallet applåderade många på vänstersidan och självfallet hade Alliansanhängarna invändningar. En av dem som tordes påpeka att de Faire inkomstmässigt befinner sig högt över den statliga brytpunkten var ex ministern Sven Otto Littorin. Men det skulle han inte ha gjort enligt Aftonbladets politiske chefredaktör Karin Pettersson som ägnade en hel ledare åt att förlöjliga det faktum att en tidigare minister fortfarande stödjer regeringen.

Nu är den tidigare MUF-strategen vänsterns nya hjälte. Han är god och även fast det handlar om ett ”välgörenhetsperspektiv” borde man lyssna på honom, i alla fall enligt Aftonbladets ledarsida. Dessutom bör det påpekas att han fortfarande har kvar något av sin strategiska fingertoppskänsla, trots en avancerad ideologisk Canossa-vandring. Som MUF-strateg hade de Faire bland annat ett finger med i kampanjen ”Jag vet bäst” och det vet han tydligen fortfarande.

Hans osjälviska syfte bör emellertid diskuteras då hans motiv blir mer luddiga om man lämnar krönikans åsikter och söker sig till källorna. Detta har bloggen ”Den rödgröna röran” gjort och upptäckt att de Faires tal om rättvisa skatter för inkomsttagare är allt annat än rättvist. Likt många andra är de Faire egenföretagare, med den lilla skillnaden att han tjänar betydligt mer än många andra som valt att starta eget.

Med detta i åtanke borde man kanske tro att han väljer att solidariskt dra sitt strå till stacken och låta bolaget betala ut lön som han därmed skattar för. Det gör han dock inte, utan låter istället bolaget göra en utdelning av kapital till sig själv och sin familj.

På 110 000 kr i utdelning blir det 22 000kr i skatt, istället för de 55 000 som staten skulle fått om det hade varit lön. Ett beprövat upplägg som både ger mer pengar i plånboken och utrymme att tycka till om andras vilja att behålla mer av sin lön. En liknande metod prövades redan på 1970-talet när klädföretagaren Per-Olof Ahl, grundare av Kapp-Ahl, i princip betalde noll kronor i inkomstskatt samtidigt som han talade sig varm för ett högskattesamhälle.

Så visst vet Claes de Faire hur han ska ordna sin ekonomi och ett förslag är att han startar den föreslagna fonden. Han vet trots allt bäst.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Rasister bör inte se Jönssonligan

704x396(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True)

Det är bra att många anser att vi har ett kulturarv som är värt att bevara. Att ha samma referenspunkter i form av konst och litteratur berikar vårt gemensamma medvetande, vilket i längden bidrar till att vi tar till oss av andra kulturer. Men de verkar också finnas individer, som inte klarar av ett kulturellt medvetande.

Ofta är det personer som dyrkar en bok, film eller teaterpjäs till den grad att de blir rabiata mot nytolkningar. Samt att de i sin iver att framhäva ”sitt” verks förträfflighet också blandar fakta med fiktion. Detta tjänar ingen på och de som tror sig tjäna på det framstår som okunniga kunskapstalibaner.

Tyvärr drabbas konstnärer och skådespelare då och då av dessa individer.

Nu senast när filmbolaget Tre Vänner har bestämt sig för att göra en nytolkning av de folkkära filmerna om Jönssonligan. Denna gång kommer det inte vara en slapstickkomedi, utan ett mer mörkare brottsdrama i stil med Snabba Cash-trilogin som bolaget tidigare filmade.

Detta och det faktum att rollfiguren Ragnar Vanheden gestaltas av en skådespelare som heter Alexander Karim har fått en del anonyma ”kulturbevarare” att reagera. De har mejlat honom med anklagelser om att han förstör ”vårt kulturarv”. Ett riktigt ljushuvud undrade dessutom hur Karim skulle känna om: ”Martin Luther King spelades av en vit man?”

Rasister som dessa frågeställare bör kallas, har tydligen missat att baptistpastorn Martin Luther King jr var en högst reell person som levde mellan 1929 och 1968. De verkar också ha undgått att skådespelaren Ulf Brunnberg, som skapade Vanheden, ser fram emot att se de nya filmerna. Samt att riktigt bra filmer och pjäser tål nytolkningar. På de hela taget verkar de ha missat att fakta inte är detsamma som fiktion, och bör således inte se vare sig gamla eller nya Jönssonligan.

Ty de kan tro att det är på riktigt.

(David Lindén)

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Björn Söder och penisfodralen

Fiji_palace_guard

Efter Sverigedemokraternas partidagar i Västerås i helgen kan man konstatera att partiet inte upphör att förvåna. Som BT:s Katarina Larsson skrev in sin lördagskrönika så är det ett parti som både gynnas och missgynnas av det faktum att de är sprungna ur den svenska vitmaktrörelsen.

Idag vill de själva visa att de har förändrats, och om man tar upp SD:s rötter tenderar någon arg läsare att peka ut Socialdemokraternas steriliseringsprogram eller dåvarande Moderaternas samröre med Hitler-Tyskland.

Förvisso plumpar i historieskrivningen, men ingenting som det går att lasta Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt för. Jimmie Åkesson däremot, engagerade sig i SD 1996 då partiet just hade infört uniformsförbud. Idag är han en mycket polerad politiker.

Hans partisekreterare Björn Söder är däremot en man som både håller koll på partiets gräsrötter och som i sina uttalanden visar att han är långt ifrån så pass polerad som sin partiordförande.

Söder är förutom partisekreterare också gruppledare för partiet i riksdagen. I dessa roller har han kläckt ur sig ganska många citat som är i paritet med Ny Demokraten John Bouvin, vilken på 1990-talet sade sådant som dagens SD:are verkar tänka.

Nu senast handlade det om penisfodral.

När en kurdiskättad riksdagsledamot bad om att få ha kurdisk folkdräkt i kammaren avgjordes frågan vid ett möte mellan gruppledarna hos talman Per Westerberg. Det är ett korrekt förfarande då sådana beslut ska förankras gemensamt. Man bestämde också att det gick bra att bära folkdräkt eftersom detta plagg räknas som högtidsklädsel. Men Söder var emot detta och enligt Folkpartiets vice gruppledare Tina Acketoft motiverade han sitt resonemang med en retorisk fråga: ”hur skulle det vara i förlängningen om det kom folk från bushen och krävde att ha sin folkdräkt: penisfodral”?

För dem som inte vet är ett penisfodral ett plagg som tillverkas av kalebasser för att dölja det manliga könsorganet och förekommer på öar i Söderhavet. I sin strävan att skydda riksdagens klädkod använde Söder uttrycket ”bushen” vilket tyder på att han blandade ihop plagget med höftskynke, som är den traditionella manliga klädseln i varma afrikanska länder som Botswana och Sudan. Men Björn Söder kan vara lugn. De länder där vissa delar av ursprungsbefolkningen bär penisfodral har andra högtidsdräkter. Likt Fiji vars nationaldräkt är porträtterad här ovanför.

Efter att Aftonbladet fått reda på nyheten ville Söder förklara sig och menade att det också skulle vara ”olämpligt” om han själv bar en häradsdräkt från Skåne vid ett besök hos parlamentet i Irak. Men det är en sanning med modifikation. Enligt UD:s protokollavdelning är häradsdräkt att räkna som högtidsdräkt och en sådan skulle därför vara välkommen vid de flesta diplomatiska besöken, också i andra länders parlament.

Således bör ingenting hindra bärandet av folkdräkter i riksdagens kammare och Björn Söder bör tänka sig för innan han blandar ihop kulturer och sina egna fördomar.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Även barn har rätt till vår historia

hedenhös

Det fina med skickligt tecknade serier är att de är tidlösa. Många generationer har växt upp med berättelserna om gallerna Asterix och Obelix, äventyrsjournalisten Tintin och de flesta vet ”att den som ser Fantomens ansikte dör en fruktansvärd död”. När amerikanska serier kom till Sverige på 1950-talet var det dock många som varande för att ungdomen skulle ”förledas” och som ville förbjuda dem. Idag verkar det dessutom som om seriefienderna har bytt taktik till att istället varna för rasism och främlingsfientlighet.

I jul sänder SVT ”Barna Hedenhös Uppfinner Julen” som julkalender, vilken baseras på berättelsen om Barna Hedenhös som skrevs på 1950-talet av Bertil Almqvist. Serien som handlar om stenåldersbarnen Sten och Flisa samt deras pappa Ben och Mamma Knota, bidrog till att generationer av barn blev intresserade av stenåldern och detta trots att den redan då ansågs som föga historiskt korrekt.

I samband med julkalendern bestämde sig förlaget Bonnier Carlsen att också ge ut serieböckerna i nytryck. Men efter flera anklagelser om rasism bestämde sig förlaget för att dra in den bok som skildrar familjen Hedenhös resa till Amerika. Orsaken var att boken speglar en för svenskt 1950-tals tidstypisk åsikt om Nordamerikas urinvånare. Som några säkerligen kan finna kränkande, men som resonerande och historiskt medvetna vuxna skulle ta sig tid att förklara för barnen som läser boken.

Eva Dahlin som är litterär chef för Bonnier Carlsen skriver i ett mejl till SVT:s Kulturnyheterna att ”berättelsen innehåller förlegade värderingar”. En mycket underlig formulering och ett tydligt tecken på att förlaget är ängsligt då man lätt hade kunnat lägga till ett förord vilket julkalenderns regissör Jonathan Sjöberg ansåg att man borde göra.

Man kan tycka vad man vill om Barna Hedenhös och självfallet har förlaget rätt att bestämma över sin bokutgivning. Det man emellertid bör ha i åtanke är att de nu har böjt sig för en liten majoritet och man bör därför ställa sig frågan om Bonnierförlagen också fortsättningsvis kommer att ta med ”förlegade värderingar” i beräkningen när man bestämmer sig för nyutgåvor av klassiker.

Ty letar man igenom historiska verk finns det en mängd böcker som inte platsar i dagens samhälle: Strindberg hade exempelvis en påtagligt irriterande kvinnosyn och Gustaf Fröding köpte sex. Så får dessa ges ut på nytt?

Kanske borde man istället ha litat på sina läsare och bestämt sig för att inte rentvätta historien.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Snälla Pirapartiet, berätta mer?

Peter-Sunde

Piratpartiet har länge haft problem att synas i media. I fredags skrev därför internetaktivisten och numera finska PP:s kandidat till EU-parlamentet Peter Sunde Kolmisoppi i Aftonbladet att invandrare har skäl att misstro polisen.

En hemsk tanke om den skulle vara sann. Men vi vet ingenting om detta, ty i sin artikel åberopar Sunde inga som helst fakta. Han berättar istället att han tidigare har haft en partner ifrån Balkan som hade flytt ”från kriget”. Dessutom skulle det ha varit ”ett krig dit Sverige sålde vapen och ammunition”.

Hans avslöjande är av stort historiskt intresse – om det han skriver skulle visa sig vara sant. Men påståendet leder snarare till fler frågor än svar. Syftar Sunde på inbördeskriget i forna Jugoslavien eller Serbiens invasion av Kosovo i slutet av 1990-talet? Förvisso stödde Sverige att NATO bombade Serbien i den sistnämnda konflikten, men att vi aktivt sålt vapen till Serberna eller de andra bosniska delrepublikerna är hittills okända fakta.

Så om Sunde sitter inne på information uppmanas han snarast att offentliggöra den. Ty sådan information bör vara tillgänglig för allmänheten.

När han senare i artikeln beskriver att många nyanlända inte har förtroende för polisen, är detta visserligen sant, men det kan lika gärna handla om att de inte har en positiv erfarenhet från sina hemländer.

På det hela taget känns Peter Sunde Kolmisoppis artikel mer som en del i jakten på medieutrymme åt Piratpartiet än ett seriöst inlägg om polisens roll i samhället. Det är synd för det är en debatt vi behöver föra, men då ska man lägga fördomarna och tonårsaktigt ”polishat” åt sidan.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Åkesson vill och SD vill inte

Sveriges Riksdags šppnande 15 september 2011

Svenska Dagbladets intervjuserie med partiledarna inför valet verkar bli en tävling i ärlighet. Statsminister Fredrik Reinfeldt diskuterade Alliansens eventuella krishantering och sedan var det Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons som offentligt tvättade SD:s efter-valet-byk, om man ska uttrycka sig metaforiskt. Förvisso är Åkesson sitt partis enda stora tillgång, men den här gången blev det inte som han hade tänkt sig.

I intervjun gjorde Åkesson klart att partiet eventuellt kan fokusera på något annat än invandringsfrågan om de får inflytande efter valet. Förvisso är alla övriga jämförelser omöjliga, men just i det fallet kan det vid första anblick tyckas som ett försök att kopiera Moderaternas strategi från 1970-talet. Den lilla ”sekten på högerkanten” för att låna Olof Palmes ord, fick vara med och ta ansvar i utbyte mot att man inte fick inflytande över den ekonomiska politiken, vilket var partiets hjärtefråga. Jämförelsen haltar dock då man måste betänka att SD är ett parti som lockat till sig väljare enkom på grund av invandringspolitiken.

Om man ser till reaktionerna inom partiet verkar det inte heller finnas ett stort stöd för samarbete. Ungdomsförbundsordföranden Gustav Kasselstrand utgick från att Åkesson var ”felciterad” och idag har Åkesson själv dragit tillbaka sitt ”erbjudande”. Sedan länge råder det en strid mellan Åkesson och ungdomsförbundet, då Kasselstrand vill att partiet skall återgå till partiets mer traditionella rasism och främlingsfientlighet. Det går stick i stäv med partiets förnyare som försöker göra om SD till ett kontinentalt främlingsfientligt parti i still med Österriska FPÖ eller Dansk Folkeparti. Hittills har partiledningen gått vinnande ur den striden, men Kasselstrand har förmodligen stöd av gräsrötterna när han varnade för att man inte ska släppa fixeringen vid invandringspolitiken.

Så det verkar helt enkelt som om en av Sveriges mest erfarna politiker denna gång begick en riktig dundertabbe. Han pratade bredvid mun och hade inte förankrat budskapet inom paritet. Det kan också ses som ett tecken på att alla i SD inte är fullt så pass nöjda med Åkesson som han själv vill göra gällande. Ty medan partiledningen har funnit sig väl tillrätta i Stockholm och riksdagen, finns det Sverigedemokrater ute i landet som tycker att partiet är toppstyrt och håller på att förlora sitt syfte.

Att i tid och otid tjata om invandringspolitiken.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized