Vi måste värna om Ali Esbati

För den som missade var det arbetsmarknadspolitisk debatt igår, eller som SVT valde att kalla det, ”jobbdebatt”. Det var egentligen ganska förutsägbart förutom det faktum att Vänsterpartiet representerades av Ali Esbati som numera är partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson. Esbati var tidigare ordförande för Ung Vänster på den tiden förbundet ville ”röka ut överklassen” och var så sent som 2006 en stor beundrare av Fidel Castros Kuba.

Ett land som hade visat att revolutionen var ”möjlig” och förvisso fanns det människor som ville ”ompröva” systemet, men det var ändå var väldigt bra. Detta trots att bland annat Amnesty International så sent som i januari i år deklarerade att staten med ”frenesi” fortsätter övergreppen på Kuba. Esbati har aldrig tagit avstånd från sitt vurmande för diktatur och precis som i fallet med den potentielle riksdagskandidaten Dror Feiler kan man fråga sig om partiledare Jonas Sjöstedt skriver under på resonemanget?

I går var det dock inte kommunism som debatterades, utan hur man skulle skapa jobb. Det hade Esbati också svar på. Vänsterpartiet vill ha massiva skattehöjningar och slopat RUT-avdrag. Ty landets tusentals städ – och serviceföretagare var inget annat än ”tjänstefolk”. Alltså något hämtat ur Downton Abbey och inte professionella yrkesutövare som tjänar pengar, betalar skatt och bidrar till vår gemensamt finansierade välfärd.

Länge försökte Vänsterpartiet att modernisera sig. Man hade gjort upp med sitt förflutna och på pressträffen under Almedalsveckan 2013 deklarerade partiledaren Jonas Sjöstedt att det var ”rimligt” att det i grundlagen skulle finnas ett skydd för den privata äganderätten. Tyvärr verkar förändringen nu ha byts ut mot en klassisk 1980-tals retorik där allt som är statligt är bra, och allt som är privat, dåligt.

Men ska man vara cynisk kan man säga att detta är bra för Alliansen och potentiella väljare. Det är nämligen så att svenska folket gillar privata aktörer i välfärden, i alla fall enligt senaste SOM-undersökningen. Lite tillspetsat kan man därför säga att vi ska värna vänsterns mörkermän som Ali Esbati och Dror Feiler – de är nämligen borgerlighetens bästa valarbetare.

(David Lindén)

Vad ska hända med oss andra, Feiler?

Vänsterpartiet vill gärna framhäva att de har gjort upp med sin historia av diktaturkramande och våldsromantik. Det har de också gjort om man lyssnar på partiledaren Jonas Sjöstedt, som när han valdes bröt med företrädaren Lars Ohly genom att välja USA före Kuba eftersom USA är en demokrati. Dessutom har Sjöstedt muntligen distanserat sig från Ungvänsterns flörtande med våldsorganisationen Revolutionära Fronten.

Men alla vill inte vara en del av ”nya Vänsterpartiet”.

En av partiets mörkermän är konstnären Dror Feiler. Han har tidigare arresterats av polisen för våldsamt upplopp och håller i nuläget en synnerligen hög svansföring i konflikten mellan Israel och Palestina. Om man ska vara elak skulle man kunna säga att Feiler är en klassisk professionell machoaktivist som platsat på 1970-talet, då hans gelikar åkte ned till ”Palestina” för att tränas i gerillakrig och fotas med kpist hos terroristorganisationer som PFLP.

Han är kort och gott en relikt från förr, vilket inte minst märks om man studerar den potentielle riksdagsledamotens facebookprofil.

I går postade han ovanstående bild där han menade att vara vänsterradikal är att ”fungera som en trojan i det kapitalistiska systemets valda församlingar”.

Det är med andra ord att infiltrera – entrism som praktiserats länge av extremister på både höger och vänsterkanten – för att förbereda revolutionen.

Uttalandet kan självfallet skrattas bort, men ger också upphov till flera frågor. Om Dror Feiler anser att Sverige inte är en demokrati, varför kandiderar han i så fall till riksdagen? Vad vill han ersätta det ”kapitalistiska systemets valda församling” med? Vet partiledaren Jonas Sjöstedt om Feilers åsikter och, ännu viktigare, stödjer han dem?

Det handlar också om vad som skulle hända med den majoritet som tror på parlamentarismen om Feilers åsikter fick makten.

Vad ska hända med oss andra, Dror Feiler?

(David Lindén)

Vänsterpartiet är politikens 1 aprilskämt

Nu när första april har passerat är det lägligt att granska de mest verkningsfulla aprilskämten. Om man bortser från skämten som direkt avslöjades och riktar uppmärksamheten på dessa som har pågått under en längre tid finns, det fog för att påstå att det verkliga aprilskämtet i svensk politik är Vänsterpartiets förvandling från ”Kamrat fyra procent” till en potentiell regeringspartner för Stefan Löfven. För en bärande premiss i denna förvandling är att partiet skulle ha gjort upp med sin egen historia, vilket de inte har gjort.

I Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister (Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2014) har Sveriges Radios tidigare östeuropakorrespondent Kjell Albin Abrahamsson granskat det svenska Vänsterpartiet och försökt att placera det i ett historiskt sammanhang.

Det som är mest intressant är jämförelsen mellan nazism och kommunism, vilken sällan tillåts att framföras i svensk debatt utan att bli anklagad för att vara högerextrem. Enligt Abrahamsson är inte nazismen och kommunismen ”enäggstvillingar, snarare syskon” och ”den största likheten är att individen är helt underordnad staten som är lika med ideologin”. Att således bara bry sig om nazismens offer kan med rätta kallas för historielös ”halvtidshumanism” och Abrahamsson kritiserar bland annat Pia Sundhages flört med Kommunistiska Partiet som tidigare hette KFML(r) och var ”ett parti med både bög – och feministskräck”.

När det kommer till det moderna Vänsterpartiets historia lyckas han också punktera flera seglivade mycket om partiets ”förnyelse”. Att den tidigare partiledaren CH Hermansson, som idag ofta lyfts fram som den som bröt med Sovjetunionen, skulle ha varit en förnyare är en sanning med modifikation. Han trodde benhårt på att det var Finland som attackerade Sovjet 1939, att Nordkorea aldrig anföll Sydkorea och att skenrättegångarna mot motståndare i Ungern och Tjeckoslovakien var legitima.

Under Gudrun Schymans partiledarskap skrev man också vitboken Lik i garderoben i akt och mening att göra upp med partiets historia. Det är den som ledande vänsterpartister brukar hänvisa till när de vill påskina att partiet har gjort upp med det förflutna. Men det bör dock påpekas att inte ens en av bokens medförfattare, Ulf Nymark, anser att granskningen håller.

I Sydsvenska Dagbladet sammanfattade han den 9 oktober 2004 sin kritik: ”Vitboken” skulle utgöra en grund för en bred politisk utvärdering i hela partiet. Utvärderingen stannade dock på ytan och borrade sig aldrig ner i den ideologiska dybotten. Många av oss som då i början av 90-talet arbetade för och hoppades på att partiet definitivt sagt farväl till kommunismen tvingas nu konstatera att det i stället blev Hej då en stund – välkommen tillbaka!”.

Numera leds Vänsterpartiet av Jonas Sjöstedt, som aldrig anser sig ha varit kommunist, men som började sitt politiska engagemang i Kommunistisk Ungdom och inte heller han verkar vara intresserad av att göra upp med historien. Det är därför som Stefan Löfven borde ha sin företrädare Göran Perssons ord om Vänsterpartiet i åtanke: ”Vi har tagit för givet att de (vänsterpartiet) vill göra upp med sitt förflutna och om de inte orkar göra det, då kommer vi till ett kritiskt läge, men där är vi inte än”.

Men där kan vi hamna efter valet.

(David Lindén)

Åsa Linderborgs försvar av Sovjet skrämmer

I dagens DN finns det en intressant kulturdebattartikel av den amerikanske historikern Timothy Snyder, där det påpekas att många i väst med hull och hår har köpt Putins desinformationskampanj när det gäller Ukraina. Snyder som är professor vid Yale universitetet räknas också som en av världens främsta experter när det kommer till öst – och centraleuropas blodbesudlade nutidshistoria. Men Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg håller inte med honom och har därför kommenterat artikeln, med ett eget alster som säger mer om hennes världssyn än om Snyders teser om rysk propaganda.

Likt sin vän Sven Wollter är Åsa Linderborg kommunist och har heller aldrig skämts för detta. Hon grät exempelvis när Berlinmuren föll då Sovjetimperiets sammanbrott gav borgerligheten en chans att ”posera som demokrater”. Men hon är faktiskt historiker i grunden och hennes avhandling om den svenska arbetarrörelsen är bland det bästa som skrivits i ämnet. Därför blir det rent ut sagt tragiskt att hon i sin strävan att motbevisa Snyder hemfaller åt historisk propaganda som kan spåras till Röda Armén under Stalin.

Linderborg söker göra sig lustig över att Snyder driver vad hon kallar ”den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget”. Men det är inte en hypotes utan en historisk sanning. BT:s Mikael Hermansson har i serien Politikens Platser skildrat hur Hitlers utrikesminister Joachim von Ribbentrop 1939 reste till Moskva för att tillsammans med sin sovjetiske motsvarighet Vjatjeslav Moltov underteckna en icke-aggressionspakt, vilken möjliggjorde Hitlers invasion av Polen.

Att Hitler 1941 valde att invadera också Sovjet var Stalin helt oförberedd på, och det fick honom att gå med i kriget på den demokratiska sidan. Med konsekvensen att hela Östereuropa under flera årtionden hamnade i klorna på vad Linderborg kallar ”real-socialism” och demokratiskt sinnade för diktatur.

Sålunda finns det helt legitima skäl till varför många av Rysslands grannländer hyser det som svensk vänster föraktfullt kallar för ”rysskräck” och därmed agerar nyttiga idioter åt Putin för att citera Smålandspostens ledarskribent Mathias Bred. För övrigt är det intressant att Snyders artikel och Linderborgs svar kom i dag den 5 mars. Det var nämligen just denna dag 1940 som Josef Stalin undertecknade en order om att avrätta polska officerare i vad som idag är känt som Katynmassakrern. Ett illdåd som först skylldes på Nazityskland och som det tog Ryssland femtio år att erkänna.

Man kan undra om också den händelsen fortfarande förnekas av Åsa Linderborg.

(David Lindén)

Vilken demokratisyn har Sven Wollter?

I en artikel på Aftonbladets kultursida går skådespelaren Sven Wollter till frustande attack mot kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Anledningen är att hon i ett inlägg på facebook ifrågasatt Wollters människosyn, då han tillhör den utdöende skaran fanatiker som fortfarande kallar sig för kommunister.

Egentligen borde inte Wollters artikel kommenteras, men den förtjänar att göra det då kan ses som ett skolexempel på hur en ”åldrad machoman” inte kan ta en argumentation.

Enligt Wollter är kulturministern inte bara ”urbota korkad”, utan hennes inlägg beror minsann på att hon ”reagerar med lilla reptilhjärnan”. Så hon är inte bara dum, utan har också mindre hjärnkapacitet än alla dem som insett Sven Wollters storhet och ”kan ta en bra sak för vad den är”.

På det hela taget framstår han som en mansgris som vill bortförklara en yngre kvinnlig debattmotståndare med att hon är dum i huvudet. Samtidigt är hans resonemang också en fläkt från den tid då vänstern hade åsiktsmonopol och exempelvis dåvarande socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson kunde avfärda folkpartiledaren Bengt Westerberg med att denne hade en ”felprogrammerad hjärna”.

De flesta vet att Sven Wollter är kommunist och de flesta vet även att hans definition av kommunism brukar ändras i takt med att ny forskningslitteratur om kommunismens brott ges ut. I denna artikel säger han sig stå för en vision som är hämtad ”ur grekiskan: communis – gemensam gemenskap, likställdhet, gemensamt ägande av allt livsviktigt, skolor, sjukhus, kommunikationer, stålverk, gruvor osv”. Men som vanligt ser han det som under sin värdighet att reflektera kring Sovjet, Kambodja, Järnridån och Kuba.

Alla andra har fel och Sven Wollter har alltid rätt.

Slutligen frågar han om vilken kulturpolitisk vision som kulturministern har, och det är faktiskt svårt att besvara. Ty för dem som inte anser att alla budskap kan sammanfattas i käcka slogans på Första Maj betyder vision något större och mer komplext.

Kulturministern sammanfattade något av sitt synsätt i skriften Tid för Kultur som 2012 gavs ut av kulturdepartementet. Förslagsvis borde Wollter läsa denna och samtidigt reflektera över sin egen demokratisyn samt över sin oförmåga att ta kritik.

(David Lindén)

Vänsterpartiets naivitet skrämmer

Många hoppades att Vänsterpartiet hade gjort upp med sitt förflutna när Lars Ohly 2012 efterträddes som partiledare av Jonas Sjöstedt. Det var trots allt en f.d. DDR-kramare som nu ersattes med en partiledare som poängterade att demokrati alltid är bättre än diktatur.

Så på det hela taget var det många som hoppades på att också Vänsterpartiet hade insett att kalla kriget var över och att det var betydligt bättre att det vanns av demokrater än av Sovjetunionen.

På senare tid har dock bilden av det ”nya” Vänsterpartiet alltmer börjat krackelera. Ett tecken på detta är att Lars Ohly är partiets kandidat till kulturministerposten, och att man centralt inte verkar ha klippt banden med demokratiskt tveksamma organisationer såsom Svensk-Kubanska Föreningen, vilket tankesmedjan Fri Värld nyligen har uppmärksammat.

Svensk-Kubanska Föreningen är en svensk lobbyorganisation var mål är att ”stödja den socialistiska revolutionen på Kuba och det kubanska folkets kamp mot imperialismen samt att främja kontakter och samarbete mellan de svenska och kubanska folken”. Nyligen höll de sitt årsmöte i Uppsala och där medverkade den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Torbjörn Björlund.

Enligt föreningens eget referat – som för övrigt är författat av den tidigare socialdemokraten, tillika självutnämnde islamisten och antisemiten Mohamed Omar – hävdade Björlund att Kuba inte är en diktatur och att det finns en ”medvetenhet” om att socialismen är värd att bevara. Denna slutsats drog Björlund efter ett besök på Kuba då han minsann bott hos ”en vanlig familj”, och det gick tydligen aldrig upp för honom att utlänningar troligtvis inkvarteras hos familjer som stödjer regimen. På det hela taget visar han en naivitet som kan liknas vid Jan Myrdals syn på Kambodja under diktatorn Pol Pot eller Zarah Leanders erfarenhet av Tyskland på 1930-talet. Hans egna slutsatser kan också ställas mot Amnesty Internationals som menar att förtrycket trappades upp i början av året då Kuba skulle vara värld för organisationen Community of Latin American and Caribbean States (CELAC) möte i Havanna.

Självfallet kan det dock vara så att även Amnesty är en av ”USA:s agenter”, och med en världsbild som Björlunds kan man mycket väl tro detta. Men antingen så saknar han vanlig slutledningsförmåga eller så är han – förhoppningsvis – bara naiv.

Problemet är dock att han inte är en vanlig gräsrotsmedlem eller vilken  radikal ungdomsförbundare som helst, som den nyligen uteslutne Markus Allard. Björlund sitter trots allt i riksdagen och kan mycket väl ingå i en framtida regering. Trots att han verkar allt annat än demokratiskt sinnad.

Frågan som återstår att besvara är om Jonas Sjöstedt vågar markera mot sina egna riksdagsledamöter.  Det är först då som han verkligen kan bryta med partiets historia och göra det till ett demokratiskt och accepterat politiskt parti. Men så länge som Vänsterpartiet tillåter diktaturkramare som Björlund bör man även fortsättningsvis räknas till ett av riksdagens extremistpartier. Och problemet är att Stefan Löfven eventuellt vill bilda regering tillsammans med dem.

(David Lindén)

Sven Wollter: vår tids Zarah Leander?

Det finns få kulturintresserade som inte känner till namnet Sven Wollter. Tack vare ett nästan sex decennier långt yrkesliv har han blivit en av Sveriges mest folkkära skådespelare. Han har gestaltat Mobergs Raskens, i filmerna om kriminalkommissarie Martin Beck och tillsammans med artisten Lena Philipsson – i en för den tiden ekivok musikvideo – en piprökande manlig sexsymbol.

Idag fyller Sven Wollter 80 år, det är således dags att gratulera och hoppas att han har många år kvar av sin skådespelargärning. Men det är också dags att reflektera kring jubilarens många roller. Ty de har inte alla varit av godo. Under sitt yrkesliv har han nämligen lånat sin strålande begåvning till att marknadsföra en ideologi som vare sig är begåvad eller mänsklig. Detta märktes på Trettondagsafton då många av Wollters skådespelarkollegor bevistade en 80-årsfest i regi av Kommunistiska Partiet.

Sven Wollter är uttalad kommunist och när han har medverkat i samhällsdebatten har det ofta varit för att marknadsföra just denna människofientliga ideologi. Men han är också ett barn av sin hemstad Göteborg och sitt barndomsdecennium 1930-talet. Därför kunde det möjligen setts som överslätande om han koketterat med kommunismen i början av sin karriär. Efter andra världskriget var det nämligen många som trodde att framtiden fanns i Sovjetunionen. Men idag är det inte bara underligt, utan också tämligen drygt att ignorera den uppsjö av dokument och vittnesmål, vilka alla berättar om att kommunismen ständigt leder till folkmord och förintelse.

Det finns därför fog för att påstå att det inte bara är en mycket begåvad – utan också en tämligen arrogant – man som idag fyller jämt. För när Wollter tvingas diskutera sin kommunism vill han endast diskutera känslor och aldrig fakta. Han känner sin ideologi ” i magen” och påstår att kapitalismen skapar ”hunger, sjukdomar och massdöd”. Samtidigt som han lägligt glömmer svälten i Sovjetunionen, Kina, Kambodja samt Gulag-arkipelagen. Han använder helt enkelt en klassisk känsloargumentation som är ett effektivt sätt att svära sig fri från ett system då man inte behöver tala om själva systemet.

Men eftersom Sven Wollter själv inte vill kännas vid historien bör han upplysas om den, vare sig han vill det eller inte. Det har också funnits tidigare exempel på skådespelare som förletts av totalitarismens tjusande poesi. Zarah Leander (1907-1981) uppträdde under andra världskriget i Hitler-Tyskland och lät sig glatt fotograferas med nazistiska toppar som Hermann Göring och Joseph Goebbels. Efter kriget försvarade hon sig med att hon var missförstådd eller att hon ”inte sett någonting”. En strategi som påminner om dagens Sven Wollter som gärna talar känslor och sällan fakta.

Precis som Leander är Wollter också duktig på sitt yrke och just idag bör man självfallet hedra honom för detta. Men som den läsande och seende människa han är bör han också få en passande födelsedagspresent. Kanske ett paket beståendes av två böcker och en film? Gulag: de sovjetiska lägrens historia (2003) och Järnridån: det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa (2013) båda av Anne Applebaum, samt filmen The Killing Fields (1985), vilken skildrar Pol Pots Kambodja.

Ett varmt grattis på födelsedagen tillönskas vår nutida Zarah Leander.

(David Lindén)

Sjöstedt: dags att spola Dinamarca

En gång i tiden beskrev Olof Palme Moderaterna som ”en liten sekt på högerkanten”. Det var en passande beskrivning på 1960-talets Högerparti, vilket tio år senare under Gösta Bohmans ledning kom att ikläda sig borgerlighetens ledartröja.

Idag har Moderaterna möjligheten att bli det nya statsbärande partiet, och det är istället Socialdemokraterna som kanske måste regera med Vänsterpartiet, av många – rätteligen – uppfattat som ”en liten sekt på vänsterkanten”.

Det har den nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt förstått. Om Vänsterpartiet ska ingå i en rödgrön regering måste man ses som rumsrent, men om man hamnar i regeringsställning kan det mycket väl bli så att man går samma öde till mötes som sitt norska systerparti. Det är en svår balansgång och under de i helgen avhållna Vänsterdagarna i Malmö gjorde Sjöstedt klart att partiledningens fokus kommer att vara att få igenom sin egen politik, och inte att få ministerposter.

Han gjorde också klart att man inte kommer att driva kravet på avskaffade betyg under nästa mandatperiod. Det är ett steg i rätt riktning om man vill attrahera nya väljare. I ett samhälle med klassresor, måste det finnas kvitto på kunskap och de som är i störst behov av synbara kvitton är de som kommer från hem utan studievana. Dessutom gjorde Sjöstedt klart att Vänsterpartiet aldrig har velat avskaffa läxor och att man istället föreslog att alla barn ska få tillgång till läxhjälp i skolan.

På det hela taget höll Sjöstedt ett berömvärt tal. Det är nämligen bra att väljarna får reda på att Vänsterpartiets partiledare inte vill avskaffa läxor och är av den åsikten att kunskapsinhämtning måste följas upp och övervakas, och att betyg är ett lämpligt sätt att göra detta.

Men partiets problem är inte dess partiledare, utan de företrädare som inte delar visionen om att göra partiet acceptabelt.

Den tidigare partiledarkandidaten Rosanna Dinamarca är ett exempel på vad man kan kalla för partiets ”kunskapsförnekare”. Hon har tidigare gjort sig känd för att inte betala den ålagda partiskatten och för att i en debattartikel anklaga utbildningsminister Jan Björklund för att ”skuldbelägga kommunismen”.  Björklund ansåg nämligen att man i skolans historieundervisning också borde undervisa om Sovjetunionen. I sin artikel ställer hon den retoriska frågan: ”Varför inte tvinga historielärarna att undervisa om korstågen?”

Det hade varit en relevant fråga om det inte varit så att korstågen ligger under avsnittet medeltiden, som redan finns i läroplanen. Men det hade inte Dinamarca brytt sig om att kolla upp eftersom det inte passade hennes syfte. Hon tillhör nämligen den falangen inom Vänsterpartiet som är i konflikt med historien, då kommunismen är en ideologi – som kanske är god i teorin – men som i praktiken alltid har resulterat i ond bråd död.

Sjöstedt förstår detta, och om han vill göra Vänsterpartiet acceptabelt bör han rensa ut den bunkerfalang som vägrar inse historiska fakta.

(David Lindén)

Dödade Bradley Manning Joseph McCarthy?

I Sverige har debatten om Bradley Manning och visselblåsarorganisationen Wikileaks engagerat både yngre yttrandefrihetsaktivister och äldre USA-hatare. Den senare kategorin tycker sig i Wikileaks och Manning återuppleva sin ungdoms Vietnam radikalism.

Dessa gamla radikaler vaknade upp när USA:s president George W Bush bestämde sig för att invadera Irak 2003. När så republikanen Bush 2008 ersattes av demokraten Barack Obama välkomnade de maktskiftet. Och när Obama visade sig vara exakt lika hänsynslös som sin företrädare fick många svårt att stävja sin besvikelse.

Både här i Sverige och internationellt har denna grupp velat dra historiska paralleller till sin egen tid. I Manning har de tyckt sig se en ny Daniel Ellsberg, som var analytiker vid försvarshögkvarteret Pentagon och som 1971 läckte en stor mängd dokument om USA:s krig i Vietnam. Dessa kallas idag kort och gott för Pentagonrapporten.

Självfallet går det att likna Manning vid Ellsberg. Men då Manning i och med gårdagens domslut juridiskt inte betraktas som en förrädare, så brister liknelsen. Dessutom bör man betänka att Vietnamkriget aldrig genomsyrade det dagliga livet i USA och Europa på det sätt som kriget mot terrorismen visar sig göra idag.

Om man ska ta hjälp av amerikansk historia för att förstå fallet Manning och dessutom hitta tecken på att det amerikanska samhällsklimatet inte är fullt så dåligt som dess kritiker vill göra gällande, bör man istället gå ytterligare några år bakåt i tiden.

Det senaste tillfället som en amerikansk rättegång gällande spioneri fick så här mycket publicitet i USA, var när makarna Julius och Ethel Rosenberg 1953 ställdes inför rätta, dömdes och avrättades för att ha spionerat åt Sovjetunionen. Händelsen markerade startskottet för kommunistjakten i USA, som leddes av den republikanske senatorn Joseph McCarthy och åklagaren Roy Cohn, som även var åklagare i rättegången mot makarna Rosenberg. McCarthy och Cohn som syns på bilden var bland de första som började anklaga sina politiska motståndare för att vara opatriotiska, och arvet efter dem påverkade USA under resten av 1900-talet.

Det är därför ett glädjande tecken att ”patriotismkortet” inte har förekommit lika mycket i den amerikanska debatten kring Manning.

För i ett annat samhällsklimat hade han garanterat dömts för att ha hjälpt fienden, och påföljden hade blivit dödsstraff.

Nu blev det inte så.

Kanske kan man därför lite tillspetsat påstå att Bradley Manning var den som äntligen tog livet av Joseph McCarthy?

(David Lindén)

Förnyelse i förtryckets fotspår

När Socialdemokraterna i dag inleder sin kongress är det uppenbart att Stefan Löfven gradvis och lågmält faktiskt förvandlat partiordföranderollen något. Av praktisk och mätbar politik har han däremot inte presterat något som är värt att lyfta fram. Men när det gäller bilden av hur en ledande socialdemokrat ska vara för att väcka ett insomnat engagemang har han varit mer framgångsrik.

Kanske är det fler än PRO-generationen som nu känner sig bekväma med Löfvens lågmäldhet? Der rör ju sig lite, om än inte statistiskt säkerställt, i opinionen. I så fall kan han räkna med att överleva ett tag till, och rentav med att skörda framgångar redan i nästan val.

Men återtåget avgår inte bara från Sveavägen 68. Även om Socialdemokraterna i sina försök att återupprätta bilden av sig själva som jordens medelpunkt och alltings mål och mening har velat betona stabiliteten och regeringsdugligheten, så har aktivister av olika färg och form gjort sitt bästa för att motverka denna förändring.

Två sådana motverkare har i veckan presenterat tiopunktsprogram mot förnyelse och för att begränsa Stefan Löfvens möjligheter till att normalisera bilden av partiet. Dagens Nyheters kulturredaktion öppnade sina spalter på vid gavel för Daniel Suhonen, tidigare Tidenredaktör och nu lobbyist på tankesmedjan Katalys. Medan Aftonbladets lät Göran Greiders rödaste stjärna lysa klart på ett uppslag.

Suhonens Tio arbetspunkter för en socialism för vår tid är dock främst ett vittnesmål om vilken plats romantiken och romantiska föreställningar har för en vilsen vänster. Men Suhonen har svårt att säga något om vad Socialdemokraterna rent praktiskt ska ta sig för under de kommande åren. Däremot är hans text konkret i ett bestämt avseende – det abstrakta utgör framtidens väg.

Med poesi och vinstförbud ska en ny ordning skapas. I förlängningen också en socialistisk människa som gör som Kommunal befaller, som inte ifrågasätter vänstervalet med hänvisningar till den så otrevliga verkligheten.

Han får givetvis tycka som han vill. Och han får gärna hugga sina budord i sten. Precis som SSU i Södra Älvsborg får röra sig hemtamt med kamrathälsningar och drömmar om att upprätta folkrepubliken Sjuhärad.

Men varför låter Suhonens ord som när Frodo och Sam begråter sitt saknade Fylke i Sagan om Ringen? Det är vackert, det är lite vemodigt och samtidigt djupt naivt. Marknadens nazgüler sveper fram över landskapet och skrämmer skiten ur alla små. Inte ens Håkan Juholt förmår hålla upp ett paraply när det regnar så surt på socialdemokratin. Den väg som Frodo och Sam valde är dock inte aktuell för Suhonen. Just nu är den vänstra vägen den bredaste och jämnaste. Den socialdemokrat som däremot pekar på den smala och slingrande verklighetsanpassade vägen får varken gehör eller plats i pressen. Rött är det nya svarta.

Om Göran Greiders text är det inte så mycket att säga. Den är ungefär som alla Greiders texter. Rakare och tydligare än Suhonens är den dock, och inte lika romantiskt, men garanterat mer provocerande i sin hyllning till allt från Rosa Luxemburg till Hugo Chávez.

Båda har de dock det gemensamt att de rör sig mot framtiden med ryggen före. Om socialdemokratin är död, måste den återuppfinnas, skriver Greider och sveper likt Sauron med sitt brinnande öga på jakt efter hot och svagheter i tro och tanke.

Men ligger verkligen Socialdemokraternas framtid 30 till 50 år bakåt i tiden?

Dåtidens socialdemokrati formade sin politik i relation till sin samtid. Kampen mot den romantiserade bilden av kommunismen – förklädd till socialism – mobiliserade såväl elit som massor. Mycket talar för att Olof Palmes val av Socialdemokraterna hängde på dess tydliga front mot sådant förtryck.

Hur ska romantikern Suhonen och den lätt gammaltestamentlige Greider kunna återskapa de historiska förutsättningar som gav partiet dess stabila ställning, om man inte anammar dåtida partiföreträdares tydliga och distinkta avståndstagande från just vänsterns idéer och verklighetsbilder? Är det ens möjligt att tänka sig 70-talets socialdemokrati utan det ”arbetarnas och soldaternas” förtryckarimperium som byggde murar och fyllde fångläger som relief?

Att i det läget vädra gamla vaxfigurer från kommunismens bestiarium, och tro att dessa skulle kunna peka ut vägen för dagens socialdemokrater, är nog inte vad Stefan Löfven har tänkt sig som redskap för fortsatt förnyelse.