Tag Archives: Storbritannien

Skyll aldrig på fotboll, men på FIFA

Vladimir Putin, Sepp Blatter

(Är Blatter och Putin lite för goda vänner? FOTO TT)

Nyheten om att vare sig Ryssland eller Qatar gjorde något fel när de ansökte och fick fotbolls VM 2018 och 2022 kom lite för olägligt.

Ryska soldater befinner sig inne i Ukraina, Donetskprovisen har haft ett ”val” och Putin har nyligen deklarerat att Sovjetunionens pakt med Nazityskland 1939 inte var fel. Emiratet Quatar har också lyckats hålla sig borta från nyhetsflödet i och med terrorgruppen IS framfört i Mellanöstern.

Det ska mycket till innan man anklagar någon för korruption, men när det gäller FIFAs rapport finns många frågetecken. Rapporten, vilken bland annat hävdar att det pågått oegentligheter när Storbritannien ansökte om VM 2018, säger bland annat att ryssarna endast tillät att bara vissa av deras ansökningshandlingar granskades. Dessutom har ordföranden i undersökningsenheten i FIFA:s etiska kommittee Michael Garcia låtit meddela att han kommer att överklaga beslutet.

Den stora frågan är dock vad som kommer att hända om Putin fullbordar invasionen av Ukraina. Kommer Svenska Fotbollsförbundet att protestera hos FIFA eller ska man fortsätta och låtsas som om politik och sport inte hör ihop? För om det kan komma någonting bra ur denna historia är det lärdomen om att internationell idrott och storpolitik går hand i hand.

Fotbollen är och ska förbli en ren sport byggd på schysta regler. Men FIFA och speciellt den tidigare ordföranden Sepp Blatter har bidragit till att göra den lite smutsigare, och det kommer ta tid att reparera sportens rykte.

(David Lindén)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Argentina – förlust i fotboll och i statsfinanser

Cristina_Fernández_de_Kirchner_-_Foto_Oficial_2

Det har länge gått dåligt för Argentina. Förlusten i VM mot Tyskland slog hårt mot självkänslan, och nu verkar det som att det som tidigare var ett av Sydamerikas mest framgångsrika länder står inför en riktigt allvarlig kris. För andra gången på 13 år står man inför statsbankrutt då ett antal hedgefonder har vägrat att acceptera en nedskrivning av landets lån.

Finansministern Axel Kicillof kallade dessa för ”gamar” och nu står hoppet till att landets banker vill ta över statens lån. Det återstår att se och oavsett vad som händer så kommer detta att få stora inrikespolitiska konsekvenser. Men förhoppningsvis kommer inte president Cristina Fernández de Kirchner att återuppliva den gamla retoriken om Falklandsöarna – las Malvinas – som hon tidigare använt för att öka sitt stöd på hemmaplanen.

Ögruppen utanför Argentinas kust har tillhört Storbritannien sedan tidigt 1800-tal och det knappa hundratalet invånare har alltid velat förbli brittiska. Men det har inte myndigheterna i Buenos Aires gått med på och 1982 utkämpades Falklandskriget då den argentinske militärdiktatorn Jorge Videla invaderade öarna för att stävja en inrikespolitisk kris.

Men han hade inte räknat med Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.

Tidigare har Kirchner gått i sin företrädares fotspår och använt ett högt tonläge om Falklandsöarna, vilket har föranlett brittiska regeringen att försäkra att man var beredd att åter försvara dem med vapen.

Förhoppningsvis är detta bara retorik, och förhoppningsvis kommer Argentinas regering att fokusera på att lösa den ekonomiska krisen.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ett symboliskt dödsfall

jaruzelski

I nyhetsflödet en kväll som denna blir det lätt fokus på det inrikespolitiska valresultatet. Trots att europaparlamentet faktiskt är världens största parlament och att majoriteten bland de svenska parlamentarikerna väger lätt om man jämför med alla andra medlemsländer. Dessutom blir det i den internationella bevakningen av valet stundtals ett för stort fokus på de tre största medlemsländerna Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Lite tillspetsat kan man säga att det är ett kvarvarande kalla krigsperspektiv, trots att tidigare östländer idag utgör en precis lika vital del av unionen som den västeuropeiska.

I vårt grannland Polen kan man exempelvis notera att det borgerliga regeringspartiet Platforma Obywatelska under ledning av premiärminister Donald Tusk återigen gör ett bra val. Men valet blev även historiskt av en helt annan anledning.

Nu ikväll dog nämligen Polens siste kommunistiske militärdiktator Wojciech Jaruzelski. Som ledare för en militärjunta införde han 1981 ett undantagstillstånd för att bekämpa den fristående fackföreningen Solidaritets krav på demokrati och som resultat flydde flera hundra tusentals polacker landet, varav många hamnade i Sverige.

Så det går att säga att det finns en symbolik i att ”mannen med de mörka glasögonen” dog samma dag som Polen genomförde ett fritt och demokratiskt val.

General Jaruzelski blev 90 år gammal.

(David Lindén)

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ännu ingen jordbävning i Storbritannien

Britain European Elections

Nigel Farage möter Ukips sympatisörer i engelska South Ockendon med ett hästgarv. Foto scanpix

Igår gick Storbritannien till valurnorna, och idag så räknas rösterna. Det var två val samtidigt – lokalval i 100 av 172 kommuner och val till EU-parlamentet. Lägg därtill att det i ett litet antal städer också genomfördes borgmästarval och bilden av torsdagen som den stora valdagen blir bekräftad.

Men frågan är om torsdagen den 22 maj verkligen var en sådan framgångsdag för populistiska och främlingsfientliga UK Independence Party som media försöker göra den till. När allt kommer omkring har Ukip inte fått majoritet i en enda kommun!

Visserligen har partiet ökat sin andel av alla mandat, men framgången är relativ och utifrån en mycket låg utgångspunkt. I förra valet lyckades man ta 15 (!) mandat av 4000. (brittiska lokalval sker varje år men alla kommuner har inte val samma år utan dessa fördelas efter en treårscykel) På fredagseftermiddagen hade man lyckats räkna hem 162 medan Labour och Tories tillsammans hade drygt 3200 mandat. fått ihop 1200 och konservativa Tories 870. Även Liberaldemokraternas andel av mandaten var drygt dubbel som Ukips, och då är ändå Libdems de lokala valens stora förlorare.

Svenska Dagbladet valde att låta TT:s Brysselkorrespondent läsa The Guardian och skrev sedan att ” Siffrorna från Storbritanniens EU-val får vänta några dagar till. Men i de lokalval som hölls parallellt med det europeiska röstandet i går tycks i alla fall anti-EU-partiet UKIP ha blivit precis så starkt som det antogs på förhand. Dagens Nyheters Marianne Björklund låg nära den versionen när Sveriges största morgontidning skriva att ” EU-kritiska Ukip går fram kraftigt i de brittiska lokalvalen.” Kollegan Aftonbladet kunde för sin del för konstatera att ” EU-kritiska UKIP ser ut att gå kraftigt framåt i de brittiska lokalvalen.” Mångfalden i formuleringskonsten är överväldigande.

Aftonbladets krönikör Wolfgang Hansson fyllde på och hävdade att ”Ukip ritar om den politiska kartan”. Det är mycket möjligt – alla röster är inte räknade och EU-valet redovisas först på söndag. Men utifrån vad vi vet idag om just lokalvalen är det mer än tveksamt. Hur 135 mandat av 4000 skulle innebära att Ukip därmed ”ser ut att få runt 30 procent i lokalvalen, strax under det som opinionsmätningarna visat för EU-valet. Det är anmärkningsvärt eftersom partiet även på lokalplanet egentligen bara kampanjar på två frågor. Storbritannien ut ur EU och stopp för invandringen.”

Nja. Det som är anmärkningsvärt är att Aftonbladet inte kan räkna. Men det blir ingen kul grej om det visar sig att Ukips framgångar i lokalvalen är allt annat än en ”politisk jordbävning”.

”Den stora förloraren är premiärminister David Camerons konservativa parti. Det är främst härifrån som Ukip tagit sina röster.” Återigen ett nja. Den stora förloraren på fredagseftermiddagen var än så länge Liberaldemokraterna. Men visst, tories fick känna av väljarnas förändrade preferenser. Men fascinerande nog syns inte så många konservativa övergångar till Ukip som till Labour. Detta syns tydligt om man går in och granskar hur mandaten rört på sig i de enskilda valkretsarna.

Det kan tyckas vara missunsamt att inte låta Aftonbladet, DN, Svenskan och Tidningarnas Telegrambyrå – och därmed en förkrossande majoritet av alla medier i Sverige som har TT som enda leverantör av nationella och internationella nyheter – få kalla Ukips framgångar för en ”politisk jordbävning”. Men ännu har någon sådan inte inträffat. Snarare handlar om lokala små skalv som om det inte vore för medias intresse knappast skulle spela någon större roll för att påverka den nationella opinionen. De brittiska lokalvalen är opålitliga som opinionsmätare med tanke på att valdeltagandet är så försvinnande litet. Dessutom domineras valen av lokala frågor och lokala personligheter.

Helt klart finns det inslag av protester mot den sittande regeringskoalitionen som gör sig påminda i lokalvalsresultaten. Men dessa protester syns inte i de när man räknar mandat. lokalvalen som avgörs genom majoritetsval – den som först får egen majoritet vinner – och EU-parlamentsvalet som är proportioneligt och där alla röster räknas.  Då kan små rännilar av röster som läggs på Ukip över hela landet räknas samman och verkligen leda till en politisk jordbävning.

Vilket det också lutar åt. Det skulle inte förvåna om Ukip blev näst största parti, inte minst med tanke på den enorma uppmärksamhet och gratispublicitet som partiledaren Nigel Farage fått genom medias förtjusning i att förutspå jordbävningar innan de inträffar.

Texten uppdateras under kvällen.

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Företag skapas inte på lunchen

Bild

Många politiker vill idag använda ord som entreprenörskap och innovation. En retorik vars underliggande mening är att politiker kanske inte kan skapa morgondagens företag, men åtminstone hjälpa dem på traven så att de senare kan ta åt sig äran för deras existens.

En inställning som ofta lett till förslösade skattepengar.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven tillhör dem som gärna vill framhäva sin bakgrund i näringslivet och har sedan han valdes pläderat för ”en aktiv näringslivspolitik”. Få har dock förstått vad det innebär i praktiken och förväntningarna var därför höga inför den pressträff, där han presenterade förslag ur partiets kommande vårmotion. Men istället för en politik för framtiden blev det vad man skulle kunna kalla för en floskelladdad resa bakåt.

Framtidens företag och uppfinningar skall inte skapas av de entreprenörer och företagare som kan marknaden bäst, utan av politiker. Med hjälp av inkubatorer skall de företag som anses livskraftiga tilldelas statligt stöd. Förvisso poängterade Löfven att ”det statliga stödet ska riktas till ett relativt begränsat antal företag”, men då det inte finns några garantier är det en berättigad farhåga om det inte kommer att leda till ökat slöseri med skattepengar.

På det hela taget liknar idén den strategi med statligt stöd som på 1970-talet prövades av regeringar i Sverige och Storbritannien, vilket senare kom att få det kärnfulla epitetet ”krispolitik”. Dessutom kan man undra om Löfven verkligen förstår varför länder som USA har framgångsrika entreprenörer.

Det handlar om att det både är lätt att lyckas och att misslyckas samt att det är den privata sektorn som tillskjuter kapital och inte politiker. Löfvens förslag skulle närmast ses som korrupt i USA, där det är viktigt att ha klara gränser mellan politik och näringsliv. Lite hårdraget är det dessutom oetiskt att ge redan framgångsrika entreprenörer ytterligare stöd i form av statligt kapital. Ty det är en plånbok som aldrig sinar.

Om man läser Lena Hennels och Lovisa Olssons bok om Stefan Löfven Humlan som flyger förstår man att han på många sätt är ett barn av kalla kriget. En tid då Sverige tack vare det faktum att vi stod utanför andra världskriget hade ett tioårigt industriellt försprång jämfört med andra länder. Det var också en tid då de svenska storföretagen gynnades då det, exempelvis, var svårt för utlänningar att investera i landet.

Finansminister Gunnar Sträng kunde under ett möte med Marcus Wallenberg bokstavligen ”tala med industrin”. Men den tiden är förbi och idag går det inte längre att skapa ”jobb” över en god lunch. Det verkar emellertid som Löfven tycks tro detta.

(David Lindén)

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Tony Benns fem frågor

tony-benn

Ingen som under de senaste sextio åren har varit aktivt intresserad av brittisk politik har undgått den tidigare Labourministern och parlamentsledamoten Tony Benn, som avled idag.

Benn föddes som Antony Wedgewood Benn och valdes första gången in i underhuset 1951 och tillhörde på den tiden högerflygeln inom Labourpartiet. Men under åren kom alltmer att radikaliseras och han är berömd för att bland annat ha möjliggjort för brittiska medborgare att kunna avsäga sig sitt adelskap, då han vid sin fars död – den förste greven av Stansgate – automatiskt hade varit tvungen att sitta i överhuset.

På 1970-talet började han kalla sig för Tony Benn och kom att bli den radikala vänsterns ledare, vilket fick en del att skoja om att han var den ende som ”blev mer omogen med åldern”. I samband med att tidigare premiärministern och labourledaren James Callaghan avgick efter att tories under Margareth Thatcher vunnit valet 1979, blev Benn självskriven i rollen som utmanare om partiledarjobbet. Labour hade allt sedan gruv- och hamnarbetarstrejkerna i början och mitten av 70-talet genomgått en radikalisering. Partiets högerflygel var hårt trängd av flera olika vänsterrörelser. 1981 valdes en annan vänsterprofil, Michael Foot, till partiledare och Benn förlorade valet till vice partiledare mot högerns kandidat Denis Healy.

Därmed tog Tony Benns politiska karriär slut. Däremot startade han i samma ögonblick vad som bara kan beskrivas som en synnerligen framgångsrik karriär som retoriskt fullgången outsider. Han blev den försmådda och många gånger partilösa brittiska vänsterns starkaste röst, ständigt i opposition men aldrig i närheten av verkligheten.

Benn gjorde det mesta för att dölja sitt ursprung i den brittiska överklassen, såvida han inte kunde använda sitt eget livsval som pedagogiskt exempel. Det gjorde han för övrigt gärna. Men han lät ta bort notiserna om att han läst vid privatskolan Winchester och Oxforduniversitetet ur Who’s Who, och ersatte informationen om hans utbildning med att ”den är fortfarande pågående”.

Under slutet av sitt liv kom Benn att tilltala en ny vänsteropinion inom den del av ungdomsgeneration som var besvikna på regeringen Blairs aktiva medverkan till Irakkriget. Han besökte bland annat musikfestivalen i Glastonbury och bad då om ursäkt å sin generations vägnar för att förstört världen.

Ärligt och uppriktigt, förvisso, men på samma gång ännu en patetisk gest av en man som gärna spelade över.

Men i ett avseende är Benn värd uppmärksamhet idag, och det är för det system – fem frågor – han med pubromantikerns förenklade logik utvecklade som grund för analys av makten.

Om man träffade en makthavare skulle man enligt Benn ställa följande frågor:

1.     Vad har du för makt?

2.     Hur fick du den makten?

3.     I vems intresse utövar du makten?

4.     Till vem svarar du?

5.     Hur kan vi bli av med dig?

Tony Benn blev 88 år gammal.

(David Lindén) och (Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Lexbase vädjar till det sämsta inom oss

image

Idag avslöjade Dagens Nyheter att databasen Lexbase – där man mot betalning kan ladda ned och läsa domar – har hackats och att tusentals personuppgifter från dessa domar nu sprids gratis på internet. Detta var i och för sig väntat då hemsidan aldrig skapades för att utöka offentlighetsprincipen vilket dess grundare ville ge sken av, utan enkom för att tjäna pengar. På vanliga människors fruktan och nyfikenhet.

Sidan hänger inte heller bara ut brottslingar utan även brottsoffer för att citera Aftonbladetjournalisten Angelica Karlsson. I en krönika som alla borde läsa, speciellt de som försvarar Lexbase, påpekar hon att brottsoffer nu får sitt lidande offentliggjort och att priset för denna ytterligare kränkning är 79 kr per dom.

Att personerna bakom sidan inte var förberedda på den massiva kritiken märktes under gårdagen. Advokat Pontus Ljunggren som fungerade som presstalesman talade storstilat om vikten av att ge medborgarna information. Men han avgick efter bara några timmar, då han fått motta hot och fått sina personuppgifter publicerade på internet.

Självklart bör ingen människa utsättas för hot och hot ska aldrig ursäktas, men det är intressant att ingen av Lexbase initiativtagare hade begrundat att sidan kanske skulle få konsekvenser. Till skillnad från offentlighetsprincipen vädjar den nämligen inte till det bästa hos människan, enbart det sämsta. Den vädjar helt enkelt till vår känsla för skvaller och uppmanar – lite tillspetsat – till folkdomstolar.

En taktik som förut var vanligen inom exempelvis brittisk tabloidpress där den numera nedlagda tidningen News of the World i början av 2000-talet kartlade dömda pedofiler. Det gick så pass långt att en pediatriker fick sin mottagning sönderslagen av människor som trodde att det stod pedofil på dörren.

På grund av Lexbase riskerar vi kanske ett liknande scenario också i Sverige.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized