Skyll aldrig på fotboll, men på FIFA

(Är Blatter och Putin lite för goda vänner? FOTO TT)

Nyheten om att vare sig Ryssland eller Qatar gjorde något fel när de ansökte och fick fotbolls VM 2018 och 2022 kom lite för olägligt.

Ryska soldater befinner sig inne i Ukraina, Donetskprovisen har haft ett ”val” och Putin har nyligen deklarerat att Sovjetunionens pakt med Nazityskland 1939 inte var fel. Emiratet Quatar har också lyckats hålla sig borta från nyhetsflödet i och med terrorgruppen IS framfört i Mellanöstern.

Det ska mycket till innan man anklagar någon för korruption, men när det gäller FIFAs rapport finns många frågetecken. Rapporten, vilken bland annat hävdar att det pågått oegentligheter när Storbritannien ansökte om VM 2018, säger bland annat att ryssarna endast tillät att bara vissa av deras ansökningshandlingar granskades. Dessutom har ordföranden i undersökningsenheten i FIFA:s etiska kommittee Michael Garcia låtit meddela att han kommer att överklaga beslutet.

Den stora frågan är dock vad som kommer att hända om Putin fullbordar invasionen av Ukraina. Kommer Svenska Fotbollsförbundet att protestera hos FIFA eller ska man fortsätta och låtsas som om politik och sport inte hör ihop? För om det kan komma någonting bra ur denna historia är det lärdomen om att internationell idrott och storpolitik går hand i hand.

Fotbollen är och ska förbli en ren sport byggd på schysta regler. Men FIFA och speciellt den tidigare ordföranden Sepp Blatter har bidragit till att göra den lite smutsigare, och det kommer ta tid att reparera sportens rykte.

(David Lindén)

En emotionell utrikespolitik?

(Gärna fina ord och glada minner. Men också gärna lite resultat, FOTO TT)

Den vanligaste myten om utrikespolitiken är att det ”bara handlar om glitter och glamour”. I själva verket är det hårt arbete som kräver både analys och taktkänsla. Analys kan ofta kompetenta tjänstemän stå för, men taktkänslan måste utrikesministern lära sig själv och det var bland annat därför som Carl Bildt reste så pass mycket som han gjorde. För det gäller att hämta in intryck på plats i syfte att öva upp sin diplomatiska förmåga, även när många misstar detta för en jakt på glitter och glamour.

Margot Wallström är en av svensk politisks verkliga veteraner, och ska inte avfärdas i första taget. Det som dock bör påpekas är att hon har varit borta från svensk politik väldigt länge, och att man som EU-kommissionär och FN-representant inte måste ta lika tuffa beslut som en svensk minister. Däri ligger också skillnaden mellan henne och Carl Bildt, då Bildt under åren 1991-1994 fick en metaforisk kalldusch när det gällde att leda och fatta beslut.

Att vår nya utrikesminister behöver en sådan kalldusch märktes redan de första dagarna på jobbet när hon visade sig direkt falla in i den högljuda, storordade och resultatlösa utrikespolitik som präglade Socialdemokraterna främst under Olof Palme. Det är ett steg i rätt riktning att erkänna staten Palestina, men formatet kunde självklart diskuteras. Beslutet verkar inte vara förankrat i vare sig utrikesnämnden eller utrikesutskottet och formuleringen i regeringsförklaringen var så pass luddig att både Israel och USA tolkade det som ett direkt erkännande, och inte som att det ska ske under mandatperiodens gång.

Dessutom är det anmärkningsvärt att hon avfärdade Israels kritik som en ”emotionell reaktion” med tanke på att hon visat sig vara synnerligen känslomässigt när hon under valrörelsen bland annat hävdade att Alliansregeringen hade begått ett ”väpnat rån” mot Sverige.

Dessutom bör uttalandet om Palestina också ses i ljuset av orden om att FN ska lösa Ukrainakrisen. Ett märkligt uttalande, speciellt med tanke på att ryskt stridsflyg har intensifierat sin närvaro nära både Polen och Baltikum i syfte att provocera.

Så vad Wallström kunde ha gjort är att direkt rest till Ukraina för att visa att Sveriges linje ligger fast. Men istället för konstruktiv närområdesdiplomati fick Sverige en regering som verkar vilja bedriva en ytterst emotionell utrikespolitik.

(David Lindén)

Hallå valrörelsen! Det är krig i Europa!

(Ryska soldater vid en vägspärr i östra Ukraina, FOTO TT)

Under torsdagen om inte förr, märktes det av att det var valrörelse. Vid tio på morgonen höll Stefan Löfven och Magdalena Andersson presskonferens om Socialdemokraternas granskning av friskolor, och tjugo minuter senare kontrade Alliansens partiledare med att i sin tur hålla presskonferens där de presenterade förslag på skärpt brottslagstiftning.

Två initiativ som hör hemma i vanliga svenska valrörelser. Men årets upplaga borde vara allt annat än vanlig och det beror på det katastrofala läget i utrikespolitiken.

I onsdags invaderades Ukraina av ryska armén enligt Nato och otaliga vittnen. Det handlar inte längre om separatister, ”humanitära hjälpkonvojer” eller om misstänkta soldatförflytningar, utan om en bekräftad invasion. Mötet i Minsk som många – däribland BT:s ledarsida – såg som början på något positivt är därmed torpederat och president Porosjenko har avbrutit en planerad resa till Turkiet för att stanna i Kiev och koordinera en möjlig motoffensiv. Han har också bett EU om militär assistans, vilket också sätter en större press på Sverige.

Försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska framtid måste därför nu debatteras på allvar. Tidigare är det bara utrikesminister Carl Bildt som vågat påpeka att det faktiskt pågår ett krig i östra Ukraina och det är därför klargörande att statsminister Fredrik Reinfeldt nu åtminstone har vågat säga att det faktiskt handlar om ”en krigssituation mellan två europeiska länder”.

Ensamt kan Sverige emellertid inte göra mycket och det är därför under all kritik att Vänster – och Miljöpartiet motsätter sig att Sverige tillsammans med Finland beslutat underteckna ett så kallat värdlandsavtal med Nato, som bland annat betyder att Natostyrkor skulle kunna öva i Sverige.

Likafullt är samverkan det enda som kan avskräcka Putin, och precis som Reinfeldt också sade i Sveriges Radios P4 Extra så bör man besluta om skärpta sanktioner när Europeiska rådet träffas på lördag. Men det gäller också att Sverige på allvar satsar på en utbyggnad av försvaret, och följer Kristdemokraternas uppmaning om att utreda vad ett svenskt Nato medlemskap skulle innebära.

(David Lindén)

Europa får inte glömma bort Ukraina

(FOTO TT)

Det var ett svalt handslag som inledde ett ännu svalare toppmöte. Men Ukrainas president Petro Porosjenko skakade i alla fall hand med sin ryske motsvarighet Vladimir Putin, när de i eftermiddags träffades i Vitrysslands huvudstad Minsk.

Förhoppningsvis är mötet början på något konstruktivt när det gäller konflukten i östra Ukraina, som pågått alltsedan Vladimir Putin i våras annekterande Krimhalvön under förevändningen att han bjudits in för att skydda en grupp Ukrainska separatister.

Mötets mer prominenta delegater kan delas upp mellan Poroskenko – och Putinlägret. EU representeras av utrikeskommissionär Catherine Ashton, handelskommissionär Karel de Gucht och energikommissionären Günter Oettinger. Den sistnämnda har också deklarerat att EU har som mål att säkra gastillgångar för Ukraina under vintern om Ryssland vill stoppa dem. Putins allierade är Vitrysslands diktator Alexandr Lukasjenko och Kazakstans ledare Nursultan Nazarbajev, som började sin karriär som politisk kommissarie under diktatorn Josef Stalin.

Men närvarande diktatorer till trots borde omvärlden välkomna överläggningarna.

Det pågår ett krig i Ukraina, även fast en del vill hävda att så inte är fallet.

Pro-ryska separatister har skjutit ned ett malaysiskt passagerarplan i tron att det tillhörde den ukrainska armen och under måndagen greps ryska soldater som gjort sällskap med den andra ”humanitära konvoj” som Putins utrikesminister Sergej Lavrov skickat till staden Luthansk.

Att soldaterna skulle ha befunnit sig på ukrainskt territorium av ”misstag” som ryssarna hävdar är föga troligt. Men det är desto mer sannolikt att de befann sig på ett specialuppdrag som den ukrainska militären hävdar.

Porosjenko vars koalitionsregering upplöstes i juli har också bestämt sig för att utlysa nyval. Avsikten är att söka ett nytt mandat och – troligtvis – förnya banden med Nato och EU. Men för att citera forskaren vid Utrikespolitiska Institutet, Jakob Swiecicki, kommer en EU-ansökan innebära att landet måste genomföra många och svåra reformer.

Västvärlden kan också delvis skyllas för hur krisen utvecklades då man inte i tid markerade mot Putin. Swiecicki menar att ”man kunde ha ställt ett objektiv för Ukraina” och den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski hävdar i en intervju med webbtidningen Ozy att EU till stor del kan skyllas för hur konflikten har eskalerat då unionen endast gjorde ”ett minimum för att påverka Rysslands agerande vid varje steg av krisen”.

Enligt den ryska nyhetsbyrån Intar Tass som har nära kontakter med Kreml kommer Porosjenko att presentera en fredsplan som bland annat innehåller en överenskommelse om lokala val, en skyddszon vid Ukrainska gränsen samt säkra evakueringsvägar för stridande milis. På längre sikt kan detta också leda till att varken väst eller Ryssland involverar sig aktivt i Ukraina, utan i stället söker skapa en neutral stat som efterliknar Österrike under kalla kriget.

En buffertzon mellan Nato och Ryssland som också har föreslagits av den amerikanske statsvetarprofessorn John Mearsheimer i denna månads nummer av den ansedda tidsskriften Foreign Affairs.

Detta ska dock inte utgöra ett hinder för Ukrainas väg in i EU, och det viktigaste i nuläget är att unionen står enat i sin vilja att hjälpa landet och därmed skickar en skarp signal till Putin att den tidigare Sovjetiska intressesfären i Östeuropa inte är något annat än just historia.

(David Lindén)

Förståeligt att Åsa Linderborg har semester

Igår kunde ha varit den oklädsamma självgodhetens dag för utrikesminister Carl Bildt. Han kunde ha twittrat och bloggat i stil med ”vad var det jag sa” och ”må ni alla skämmas”, men det gjorde han inte. Följde man hans blogg fick man istället en redogörelse för EU:s utrikesministermöte i Bryssel och en analys av den svenska agendan inför förhandlingar om att skärpa EU:s sanktioner mot Ryssland.

Anledningen till att Bildt hade skäl att känna tillförsikt var en intervju med den ukrainske separatistledaren Alexander Khodakovsky i brittiska Guardian. Han är ledare för den så kallade Vostokbataljonen och i intervjun erkänner han att separatisterna fått en enhet Buk-robotar från Ryssland. Förvisso tar han senare tillbaka erkännandet, men då det har skurit sig mellan honom och Igor Strelkov, ledare för Donetskrebellerna, bör man ta hans första vittnesmål på allvar.

Carl Bildt hade alltså rätt från början, och det är därför helt förståeligt att många av dem som tidigare hade hög svansföring i Ukrainakonflikten under parollen ”en tredje ståndpunkt” inte har brutit sin sommarsemester för att tillstå att de hade fel från början. Allra tystat är Aftonbladet kultur och dess chef Åsa Linderborg. Men det är också förståligt då hon tidigare med sin ”tredje ståndpunkt” lät som de som en gång försvarade Sovjetunionen.

En ”tredje ståndpunkt” har dock inte enbart använts i Ukrainakonflikten utan brukar även komma upp i debatten när man ska diskutera de som reser till Syrien och vad som är deras drivkrafter. Miljöpartiets gruppledare i riksdagen, Mehmet Kaplan, har tidigare liknat dem vid Finlandsfrivilliga och ordföranden för Sveriges Unga Muslimer, Rashid Musa, anser att de endast är idealister som vill göra gott.

Nu finns risk att Musa och många andra har missbedömt läget. Norska säkerhetspolisen, PST, har i dag varnat för terrordåd inom kort från hemvändande Syrienkrigare. PST har haft fel förrut och förhoppningsvis lärt sig sin läxa från Utöya. Det är därför troligt att chefen Benedicte Bjørnland har mycket på fötterna när hon slog fast att varningen man fått handlar om hemvändande Syrienkrigare.

Ett citat som förtjänar att återges i sin helhet: ”det er personer som deltatt i kamphandlingar i bakken i Syria”.

Det är dags att ta de hemvändande Syrienkrigarna på allvar, för om bara en av dem lyckas i sitt uppsåt riskerar islamofobin att dramatiskt öka.

(David Lindén)

Storseger för Litauens Thatcher

I skuggan av EU-valet är det också värt att notera att den avgörande omgången i Litauens presidentval också hålls i dag.

Det ser ut som den sittande presidenten Dalia Grybauskaite kommer att återväljas för en andra mandatperiod. I så fall är det också ett kvitto på vad som verkar vara den övergripande trenden i Europa – att det trots en framgång för extremhögern, också går att skönja en försiktig framgång för borgerliga partier.

Litauens president är främst ansvarig för säkerhetsfrågor och 58-åriga Grybauskaite har med sin bakgrund som diplomat, då hon bland annat studerat vid amerikanska Georgetownuniversitet, starkt markerat mot den ryska inblandningen i Ukraina. Det är dessutom intressant att hon själv framhåller tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher som sin förebild och allmänt kallas för ”Litauens järnlady”.

Att de litauiska väljarna åter ger sitt stöd till Grybauskaite bör således ses som ett tecken på att utrikespolitiken spelat en stor roll i valet. De baltiska länderna är medvetna om sin historia och väljer att stödja EU som en garant mot rysk expansion.

(David Lindén)

Äntligen debatt mellan regeringsalternativ

På det hela taget finns det fog för att påstå att söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda under ledning av Anna Hedenmo och Mats Knutson var en både informativ och tänkvärd tillställning. Temperaturen i valrörelsen har höjts och för en gångs skull var det två regeringsalternativ – låt vara ett splittrat – som ställdes mot varandra, och Jimmie Åkesson som en självutnämnd vågmästare som försökte att komma in från sidlinjen.

Detta märktes redan i inledningen då man mot bakgrund av den oroande utvecklingen i Ukraina diskuterade försvaret. Miljöpartiets Gustav Fridolin och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var emot upprustning, då det enligt Fridolin inte var ”bristen på vapen i Europa som möjliggjort Putins aggression”. Mot detta stod Socialdemokraterna, som tidigare varit seriösa när det gällt säkerhetspolitiken, men som nu äventyrar denna när de vill samarbeta med Vänstern och Miljöpartiet som båda kan karaktäriseras som radikalpacifistiska.

Samma splittring manifesterades när partiledarna debatterade den fria rörligheten. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna talade sig varma för att hjälpa romer och sätta press på Rumänien, men dessa varma ord klingar falskt om man betänker att de samtidigt vill lämna EU-samarbetet.

När man sedan diskuterade arbetslösheten kunde man inte heller där urskönja någon enad rödgrön ”regeringslinje”. Dessutom framstod Stefan Löfven med sitt förslag om statligt sanktionerade ”innovationer” som hopplöst förankrad i gårdagens industripolitiska tänkande

Splittringen framträdde minst lika tydligt när man diskuterade skolan och sjukvården. Löfven var kritisk mot vinster i välfärden, men han ville inte stoppa dem och bedyrade att det fanns ”bra” privata företag. Jonas Sjöstedt däremot, förde ”ett krig mot kapitalismen”, för att citera Fredrik Reinfeldt, och lovade att Vänsterpartiet skulle gå till val på ett totalförbud. Med denna strategi har han effektivt målat in Stefan Löfven i ett ideologiskt hörn och han kommer att bli tvungen att bekänna annat än Vänsterpartiets illröda färg inför valet.

Kvällens debatt var intressant då den tydliggjorde alternativen inför valet. På ena sidan finns en enad koalitionsregering och på andra sidan  tre partier som vill ha makten men inte vet hur de skall åstadkomma en gemensam politik för att få den.

Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson har offentligt luftat sin oro mot att inkludera Vänsterpartiet och samtidigt sagt att partiet skall bilda regering ensam som i fornstora dagar, vilket en klar bild av hur det rödgröna samarbetet kommer att te sig.

Slutligen är det värt att notera att den svenska skolan är i kris, men att det inte var något fel på partiledarnas bildningsnivå. När Kristdemokraternas Göran Hägglund beskrev försvaret som att ”varje land har en armé, sin egen eller någon annans” citerade han Mao Tse Tung och när Stefan Löfven anklagade Jan Björklund för att vara en bingoutropare som ”ropar ut i öknen” parafraserade han faktiskt Markusevangeliet.

(David Lindén)

Litar Nato på Skandinavien?

I boken Matadorlandet: Om det borgerliga Danmark (Stockholm: Samhällsförlaget, 2011) skildrar statsvetaren Ann-Sofie Dahl hur det gick till när Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen bestämde sig för att dra sig tillbaka från inrikespolitiken.

”Fogh” som han allmänt kallas i hemlandet hade i tysthet instruerat sina närmaste medarbetare om att hitta något ”lämpligt” för honom att göra och valet föll på generalsekreterarposten i Nato. Men då det tog tid att förankra hans ansökan läckte nyheten snart ut, och när det kom också fram att finansministern Lars Løkke Rasmussen låtit sy upp nya kostymer hos ett av Köpenhamns mer exklusiva herrskrädderier, drog många slutsatsen att han skulle efterträda honom.

Nu när Anders Fogh Rasmussen närmar sig slutet på sin ämbetsperiod pågår arbetet med att hitta hans efterträdare. Det verkar också som Nato-länderna har vant sig vid en skandinav, för om det stämmer som Aftenposten erfar, kommer Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg att efterträda sin danske kollega som Natos trettonde generalsekreterare.

Föraningen baserar sig dels på att Arbeiderpartiet förbereder sig för att hitta en efterträdare till Stoltenberg och dels på att USA:s president Barack Obama reser till Europa för att delta i ett toppmöte om atomsäkerhet. Det är troligt att man då också kommer att bestämma sig för en lista på slutkandidater.

Om det skulle visa sig stämma så skulle det vara ett kvitto på att medlemsländerna litar på Skandinavien och på att man har insett att organisationen, för att överleva, måste ta tillvara på sina mindre och nyare medlemsstater. Ett tecken på det sistnämnda är att Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski nämns som en möjlig motkandidat.

Om det blir Jens Stoltenberg återstår att se, men det skulle i så fall vara ett bra val för Nato och för Skandinavien.

Till skillnad från de svenska Socialdemokraterna har det norska Arbeiderpartiet alltid varit varma anhängare av försvarsalliansen, och under sin statsministertid intensifierade Stoltenberg samarbetet. Det är inte heller första gången som en norrman förekommer som seriös kandidat då Høyreledaren Kåre Willoch lanserades 1988, men besegrades av Västtysklands försvarsminister Manfred Wörner.

Generalsekreterarjobbet har emellertid inte visat sig vara den lugna reträttpost som Fogh Rasmussen tänkt sig, och en sak är säker – den nye generalsekreteraren kommer att bli tvungen att hantera den pågående krisen i Ukraina och många andra framtida säkerhetspolitiska problem.

(David Lindén)

Richard III – en pjäs för både väljare och politiker

Det är intressant att Dramaten i Stockholm spelar William Shakespeares tragedi Richard III. En pjäs om den makthungrige engelske 1400-talshertigen Richard av Gloucesters väg till tronen, och som idag är ytterst relevant. Ty det pågår en valrörelse och i konflikten om Ukraina framstår hertig Richard, gestaltad av Jonas Karlsson, som riktigt sympatisk jämfört med Vladimir Putin.

Anledning till att Shakespeare fortfarande är populär är att han som få andra författare är tidlös, och just Richard III har genom seklerna använts så fort man vill skildra en skurk som alla både kan avsky och samtidigt – innerst inne – tycka om. Nu senast i den populära NetFlix-serien House of Cards där huvudpersonen Francis Underwoods dialog med tittarna är en kopia av Richard III:s.

Förutom ren skurkaktighet handlar pjäsen även om makthunger – och därför kan det bli svårare att applicera den på moderna svenska förhållanden, eftersom man gärna vill tro gott om sina makthavare och dessa själva har odlat myten om att de inte är intresserade av makt, utan enkom av ”inflytande”.

Men också vi har makthungriga politiker, även om dagens politik inte är fullt lika blodig som på Richard III:s tid. Det pågår maktkamper, nu senast i Folkpartiet om man skall tro Expressen, men kanske ändå främst inom Socialdemokraterna, där en stor vänstergrupp, flitigt uppbackade av Aftonbladets ledarsida, tycker att Stefan Löfven har tagit partiet åt höger.

Så om man är i Stockholm och vill studera makt, i dess mest dramatiska form, lönar det sig att boka biljetter till Dramaten och se pjäsen.

(David Lindén)

Poängseger för knockoutkungen

Vitalij Klytjko slår inte bara hårt, han har heller aldrig blivit knockad. När den före detta boxningsvärldsmästaren under torsdagseftermiddagen dök på den konservativa och kristdemokratiska EPP-gruppens kongress i Dublin vann han dock sin första poängseger i karriären. 

– Det här är en annan sorts match. Vi kämpar för Ukraina. För demokrati, mänskliga rättigheter, fri press och för att människor ska kunna leva i frihet.

Sa Vitalij Klytjko och sträckte fram handen. Av en händelse – det blev kö in i kongresshallen och jag stod i vägen – så fick jag en kort pratstund på tu man hand med honom innan resten av pressen uppfattade vad som hände.

Jag frågade om vad han tror kommer att hända härnäst i Ukraina. Och svaret förvånar inte.

– Vad som än händer kan vi inte möta aggressionen med våld. Vi har bättre argument, vi står för frihet och demokrati och det är viktigt att vi vågar visar det.

Frihet och demokrati.  Det är ord som inte klingar ohörda i den församlingen.  Seger på poäng, som sagt.

Samtidigt är det ord som många gånger bara blir söndagsord i den del av världen där det går att ta just frihet och demokrati för givna. I Europa. Men inte i Ukraina, och rakt inte med Ryssland som granne.

En fråga till, vad kommer han att säga till de församlade EPP-politikerna?

– Jag kommer givetvis att säga samma sak till dem som jag säger till dig. Men jag kommer också att säga att vi måste snarast möjligt inleda förhandlingar med Nato.

Våld alltså, trots allt. Men en annan sorts våld än en smäll på käften, eller för den delen, det våld som närvaron av en tung infanteristyrka klädd i rysk uniform innebär. Ett medlemskap i Nato skulle på kort sikt visserligen driva upp konfliktnivån till oanade och extremt farliga nivåer. Men på längre sikt skulle ett Natomedlemskap ”bara” vara ett inslag i en nationell strategi för att knyta Ukraina närmare till Europa.

Men riskfritt är det inte. ”Alla har en strategi till man får en smäll på käften” sa Mike Tyson på den tiden han var kung i ringen. Om Ryssland inte kan acceptera den frihetslängtan som finns i Ukraina idag, hur ska Vladimir Putin reagera om en stor del av det gamla sovjetimperium han nu håller på att återupprätta väljer att ansluta sig till fienden?

En sak var Baltikum och de gamla satelitstaterna i Östeuropa. Ukraina är något helt annat.

Vitalij Klytjko kom inte ensam till Dublin denna dag. Med på resan fanns också Julia Tymosjenko, den nyligen frigivna premiärministern med de välkända rågblonda flätorna. Inne i kongresshallen möttes hon med stor värme och många, många ville krama om henne. Men bakom scenen var tonen en annan. Tymosjenkos närvaro var något som enklast kan beskrivas som aningen besvärlig. 

Orsaken är uppenbar: Julia Tymosjenko är mänskligt att döma en förbrukad kraft och alls inte något trovärdigt alternativ som kan ena landet. Vitalij Klytjko däremot, tillhör morgondagens Ukraina. Han kan mycket väl bli president efter valet den 25 maj.

Känns lite märkligt att ha stått i vägen för honom.

(Mikael Hermansson)