Monthly Archives: februari 2014

Röda Barnens Ungdomsförbund?

pionjc3a4rer

På senare tid har samhällsdebatten åter handlat om rasism. Efter att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson medverkade i programmet Nyfiken på partiledaren var det exempelvis många som påpekade att deras erfarenhet av Sölvesborg skilde sig från Åkessons. I början av veckan skrev också vice ordföranden för Rädda Barnens Ungdomsförbund (RBUF), Jorge Londoño, en debattartikel på Nyheter24, där han på fullaste allvar menade ”att vita s.k. antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister”.

Översatt till vanlig svenska betyder det att han ansåg att vita saknar empati och inte bör engagera sig i kampen mot rasism och främlingsfientlighet.

RBUF har fått berättigad kritik för denna artikel av bland annat undertecknad. Som svar valde de därför att på sin hemsida lägga upp ett resonemang som är hämtat från den amerikanska webbtidningen Daily Kos, vilken skulle göra ”saken lite tydligare”. Men i sin iver att förklara sig har de istället gjort det motsatta och åter lyckats grumla sin egen argumentation så till den grad att de på samma gång framstår som oinformerade amerikavänner, demokratimotståndare och rent ut sagt – tämligen – rasistiska.

Till en början finns det många invändningar mot att applicera ett amerikanskt resonemang på Sverige. RBUF verkar inte förstå att USA är en ung nation, grundad av flera olika folkgrupper som alla har strävat efter att behålla sin egen identitet, och med 50 delstater med relativ stor självständighet.

Sverige har däremot varit en relativt homogen stat i tusen år och alltsedan Gustav Vasa en stark centraliserad nation, som visserligen har innehållit många folkgrupper, men där centralmakten alltid har strävat efter att betrakta alla som kort och gott ”svenskar”.

Det finns också invändningar mot artikelns resonemang kring diskriminering. Ty den nämner inte att det faktiskt finns statligt sanktionerad diskriminering och att den afroamerikanske akademikern Thomas Sowell flera gånger har polemiserat mot just detta. I Sverige har även advokatbyrån Centrum för Rättvisa lyckats driva ett fall mot Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) som nekat kvinnor att påbörja veterinärutbildningen på grund av sitt kön.

När artikeln sedan påstår att rasism inte är ”en enskild person som diskriminerar, utan en hel befolkning som gör det svårt att inte diskriminera”, undrar man om RBUF också står bakom denna linje? För i så fall kan bland annat nynazisterna i Kärrtorp slippa åtal då deras handlingar inte bör räknas eftersom de är en del av den så kallade strukturen.

Att vidare beskriva slavägarkulturen som homogen och något som kan appliceras på en hel befolkning är direkt ohistoriskt. Det fanns nämligen alltid grupper i USA – såsom kväkarna – som var emot slaveriet på grund av religiösa och ideologiska anledningar. Dessutom framstår det som högst oklart vad man menar med ”den vita majoritetens åsikter”, då det finns olika grupper av vita och de flesta demokratiskt sinnade personer torde vara till freds med att majoritetens åsikter är ett bärande kriterium i en demokrati.

På det hela taget har RBUF:s förklaring till sin ordförandes märkliga resonemang lämnat fler frågor än svar. Lite tillspetsat kunde man också ställa sig frågan om det verkligen är Rädda Barnens Ungdomsförbund som står för dessa åsikter? För i nuläget framstår deras hemmasnickrade och USA-importerade ”förklaring” mer som om den skrivits av en organisation som mycket väl hade kunnat heta Röda Barnen, istället för Rädda.

(David Lindén)

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vilken demokratisyn har Sven Wollter?

Beria 3

I en artikel på Aftonbladets kultursida går skådespelaren Sven Wollter till frustande attack mot kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Anledningen är att hon i ett inlägg på facebook ifrågasatt Wollters människosyn, då han tillhör den utdöende skaran fanatiker som fortfarande kallar sig för kommunister.

Egentligen borde inte Wollters artikel kommenteras, men den förtjänar att göra det då kan ses som ett skolexempel på hur en ”åldrad machoman” inte kan ta en argumentation.

Enligt Wollter är kulturministern inte bara ”urbota korkad”, utan hennes inlägg beror minsann på att hon ”reagerar med lilla reptilhjärnan”. Så hon är inte bara dum, utan har också mindre hjärnkapacitet än alla dem som insett Sven Wollters storhet och ”kan ta en bra sak för vad den är”.

På det hela taget framstår han som en mansgris som vill bortförklara en yngre kvinnlig debattmotståndare med att hon är dum i huvudet. Samtidigt är hans resonemang också en fläkt från den tid då vänstern hade åsiktsmonopol och exempelvis dåvarande socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson kunde avfärda folkpartiledaren Bengt Westerberg med att denne hade en ”felprogrammerad hjärna”.

De flesta vet att Sven Wollter är kommunist och de flesta vet även att hans definition av kommunism brukar ändras i takt med att ny forskningslitteratur om kommunismens brott ges ut. I denna artikel säger han sig stå för en vision som är hämtad ”ur grekiskan: communis – gemensam gemenskap, likställdhet, gemensamt ägande av allt livsviktigt, skolor, sjukhus, kommunikationer, stålverk, gruvor osv”. Men som vanligt ser han det som under sin värdighet att reflektera kring Sovjet, Kambodja, Järnridån och Kuba.

Alla andra har fel och Sven Wollter har alltid rätt.

Slutligen frågar han om vilken kulturpolitisk vision som kulturministern har, och det är faktiskt svårt att besvara. Ty för dem som inte anser att alla budskap kan sammanfattas i käcka slogans på Första Maj betyder vision något större och mer komplext.

Kulturministern sammanfattade något av sitt synsätt i skriften Tid för Kultur som 2012 gavs ut av kulturdepartementet. Förslagsvis borde Wollter läsa denna och samtidigt reflektera över sin egen demokratisyn samt över sin oförmåga att ta kritik.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Toppentabbe, Tomas Tobé!

underwood

Det var väntat att Moderaternas skolpolitiske talesman Tomas Tobé skulle attackera barn och ungdomars dataspelande. Trots att persondatorer har funnits i tjugofem år är det nämligen många som uppfattar dataspel som ett tidsfördriv som inte ”leder till något vettigt”. Men det var också synd att dataspelandet skall göras till en politisk fråga, då utspelet kan tjäna som en illustration på hur en politiker kan vara i otakt med tiden.

Tidigare vare Moderaterna ett parti som omfamnade ny teknologi då den sågs som en viktig del av ”valfrihetsrevolutionen”. Det var också ett parti vars skolpolitik värderade nya sätt att stimulera lärandet. När Tomas Tobé var generalsekreterare för Moderata Ungdomsförbundet bjöds exempelvis rektorn för friskolan Sjölins Gymnasium in för att föreläsa om hur datorer och dataspel kan hjälpa elever att vidga sina vyer.

Idag verkar nyfikenheten dock ha ersatts av en form av betongkonservatism där föräldrar skall ge sina barn order om att läsa böcker. Förvisso en god målsättning, men också en fråga om personligt ansvar och ett tecken på en osund inställning när initiativet kommer från politiker. Dessutom verkar inte Tobé ha förstått att också dataspel kan ha en lärande effekt, vilket bland har påpekats av Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund som exempelvis har recenserat strategispelet Empire Total War.

Självfallet behövs det en diskussion om svensk utbildnings – och skolpolitik i spåren av de sjunkande PISA-resultaten. Det är också bra att påpeka att det behövs disciplin i skolan och när det gäller läxläsning. Ty en negativ effekt av dagens informationssamhälle är intrycket att all kunskap går att hitta på internet samt att det alltid skall vara ”lätt” att lära sig nya saker. Därför bör Allianspartierna ha en eloge för att de vågar ta upp skoldiskussionen med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilka båda söker profilera sig som skolpartier trots att de är direkt bildnings – och kunskapsfientliga.

Att dock skylla på dataspel och fritidsaktiviteter samtidigt som regeringen vill införa en ”fritidspeng” där också dataspelande kommer att ingå är fel väg att gå. För det första är det en illustration på att Tobés utspel inte var förankrat hos de andra allianspartierna och för det andra framstår det som ett slag i luften som kan liknas vid hur S-kvinnorna på 80-talet rasade mot parabolantenner.

Många politiker har uttryckt sin beundran för Netflix TV-serie House of Cards vars andra säsong hade premiär nu på Alla Hjärtans Dag. En detalj är att seriens huvudkaraktär kongressledamoten Frank Underwood slappnar av genom att spela dataspel, och kritiken mot Tobé kan sammanfattas med ett citat från MUF-ordföranden Erik Bengtzboe: ”Om dataspel duger för Frank Underwood så duger det för mig”.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Rosengren rättrådig om näringslivet

bjorn

På senare tid har det varit inne att i den politiska debatten imitera – eller ”leka” – 1970-tal.

Alla problem skylls på det faktum att det finns privatägda företag inom välfärdssektorn och den tid när vi enkom hade kommunala skolor, ålderdomshem och hemtjänst utmålas med ett romantiskt skimmer. Detta trots att det alltid funnits problem, men att de idag rapporteras med större frekvens i medierna.

Inom kulturdebatten är det också inne att blicka tillbaka. På Maximteatern i Stockholm kan Fredrik Lindström och Henrik Schyffert ondgöra sig över att de båda anser sig tjäna för mycket pengar och därmed söka uppmuntra till någon sorts ”civilisationskritik”. En kafferepsfilosofi som även förfäktas av debattören Nina Björk och som gett henne det ansedda Harry Martinssonpriset då priskommittén ansåg att hon verkade i ”Martinssons anda”.

Resonemanget påminner om hur Rom-klubben på 1960- och 70-talet varnade för jordens kommande ”överbefolkning”, vilken aldrig inträffade.

Precis som på 1970-talet avspeglas dessa trender i den politiska debatten. Stefan Löfven överväger att på allvar bilda regering med Vänsterpartiet och därmed överge Socialdemokraternas stolta målsättning att alltid ”hålla rent åt vänster”. Borgerliga politiker är inte heller immuna och har dessutom visat tecken på att de inte vill vara det. Finansminister Anders Borg hotar öppet med lagstadgad kvotering i bolagsstyrelser och integrationsminister Erik Ullenhag har anlitat lobbyorganisationen Centrum mot Rasism för att skriva rapporter om integration.

Sammanfattningsvis kan man säga att det är inne att kritisera att man har det för bra, inne att kritisera näringslivet och inne att förfäkta det diffusa uttrycket ”normkritik”. Tyvärr avspeglas trenderna också i politiken och det var därför befriande att se SVT:s Min Sanning med f.d. S-ministern Björn Rosengren.

Han var dock inte populär som minister och innan dess fick han sluta som TCO-ordförande efter ett besök på Strippklubben Tabu. Han blev dessutom än mindre populär när han efter sin ministertid blev rådgivare till företaget Kinnevik. Men det var därför som det var intressant att lyssna på hans samtal med programledaren Anna Hedenmo.

Ty Rosengren som verkat inom både fack, stat och näringsliv vågade försvara näringslivet. Han påpekade nämligen att företag skapar mervärde. Och att man gör det när det är lugnt på arbetsmarknaden. På det hela taget ett budskap som både borgerliga och socialdemokrater borde ta till sig då man i nuläget måste slåss för ett fritt näringsliv.

Ett första steg i den kampen är att lyssna på en socialdemokrat som inser att också näringslivet är viktigt.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Varför tyst om Venezuela, vänstern?

APTOPIX Venezuela Protests.JPEG-05b97

Det har på många sätt varit intressant att studera den svenska vänsterns reaktion på händelserna i Ukraina. Aftonbladetkolumnisten Martin Aagård menade exempelvis att utrikesminister Carl Bildt inte förstod Ukraina då han styrdes av gamla ”Kalla kriget-reflexer”. Men Aagårds försök att klumpa ihop Carl Bildt med fascister försvårades av president Viktor Yanukovych säkerhetsstyrkor. Idag försöker emellertid en annan Aftonbladetkolumnist, Natascha Kazmierska, som är gift med Aagård, sig på skademinimering när hon menar att borgerligheten ”glorifierar revolutioner”.

På det hela taget var det dock befriande att den ukrainska regimen fördömdes av alla partier i riksdagens utrikespolitiska debatt. Vad som emellertid är olyckligt är att händelserna i Kiev verkar ha konkurrerat ut rapporteringen från Venezuela, där det pågår en minst lika dramatisk händelseutveckling.

President Nicolás Maduro, som förra året efterträdde Hugo Chavez och bland annat hävdat att Chavez besökt honom i form av en fågel, verkar ha bestämt sig för att krossa oppositionen. Tidigare ville han förhindra exil-venezuelaner från att rösta och nu har kubansk militär kallats in för att bekämpa oppositionen, vilken till största del består av ungdomar, samtidigt som han även hotat med att slänga ut utländsk media.

Det vore välkommet om alla riksdagspartier också kunde fördöma Maduro. Men det är tyvärr osannolikt att det kommer inträffa. Ty Venezuela har länge varit den svenska vänsterns favoritland, även fast den politiska utvecklingen flera gånger kritiserats av bland annat Amnesty International och Human Rights Watch. De har påpekat att ”Chavismo” – den ideologi som den tidigare presidenten Hugo Chavez påstod sig representera – har inneburit tystade medier och fängslade oppositionspolitiker. Kritik som bortförklarats av vänstern som istället muttrat om USA-imperialism och påpekat att Chavez för åtta år sedan minsann överlevde en militärkupp.

Förvisso sant, men det är löjeväckande att påstå att den venezuelanska opposition är densamma som 2002. Det blir därför parodiskt när Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde i en motion till riksdagen slår fast att det finns skäl att kritisera landet, men att ”det största hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna i Venezuela kommer från delar av oppositionen”. Speciellt med tanke på att soldater från Vänsterpartiets tidigare favoritlandet, Kuba, nu befinner sig i huvudstaden Caracas.

Om dagens Vänsterparti vill visa att de har förändrats, och att de inte är samma parti som i valrörelsen 2010 krävde att USA skall stänga ned alla sina militärbaser, borde de ha så pass mycket politiskt mod att de också vågar protestera mot Venezuela. Ty ett demokratiskt parti ursäktar inte diktaturfasoner, även om det kommer från ideologiska fränder.

(David Lindén

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ett första steg mot ett bättre Ukraina

Slaget om Ukraina är långt ifrån över. Barrikaderna på Självständighetstorget i Kiev står kvar. Kravallpolis och krypskyttarna håller ställningarna och de militanta oppositionsgrupperna på torget väntar just nu på det besked som kanske inte kommer. Deras krav är att president Viktor Janukovytj  ska avgå nu, inte efter ett presidentval i september. Det räcker inte med löften om grundlagsförändringar och en nationell samlingsregering för att de församlade ska lämna platsen.

Den politiska oppositionen i parlamentet har däremot röstat för att underteckna ett avtal som ska lösa krisen. Nyheten kom 15.01 under fredagseftermiddagen. Enligt Reuters utsände som närvarade när avtalet undertecknades, såg Viktor Janukovytj  inte lättad ut. Snarare såg han tyngd ut av allvaret i ögonblicket. Kanske hade han läst vad Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) sagt – att Janukovytj  har blod på sina händer.

Hur skulden för de många döda ska fördelas återstår dock att se. Det akuta skedet av den politiska krisen kan nu ha förändrats till det bättre, men det är alldeles för tidigt att tala om att risken för nya och långt värre strider – läs inbördeskrig – har minskat.

Vad som kommer att hända härnäst är nämligen ytterst oklart. Alla parter utom de som ser fortsatt våld som enda lösningen är medvetna om att varje steg mot en lösning förutsätter att de som håller i vapnen vid Självständighetstorget bokstavligen gör patron ur och tar ett djupt andetag. Så länge våldet ligger nära till hands kommer det inte att gå att  få till bestående politiska lösningar.

Det kan låta underligt och det kan framstå som kallsinnigt att skriva så, men Ukrainas problem är inte i första hand att polis och demonstranter skjuter på varandra. Inte ens att hundratalet människor har dött. Det verkligt allvarliga är att landet befinner sig på randen till ekonomisk kollaps.

Ukraina präglas av en mycket låg levnadsstandard.Valutan faller i värde och valutareserven är snart slut. Det finns inga pengar att betala löner och det finns inga pengar att betala skulder med. De pengar som snurrar i den ukrainska ekonomin försnillas nära nog omedelbart i vad som är ett av världens mest korrumperade länder. Det går inte att tala om en framtid för Ukraina om alla parter med intressen i den forna sovjetstaten inte tar sitt ansvar.

Ett första steg är att minska presidentens maktbefogenheter. Detta har redan aviserats och tanken är att den grundlag som gällde före 2004 åter ska gälla. Ett andra steg är att omvärlden hjälper Ukraina finansiellt; det behövs en nutida ”Marshallplan” för att snabbt få till en förändring av läget. Det gäller också att Rysslands president Vladimir Putin fattar ett modigt beslut, att reservationslöst hjälpa sin granne i det akuta läget. Samtidigt måste Ryssland också låta bli att lägga sig i hur landet utvecklas. Ryssland har en historisk skuld från Sovjettiden som arvtagarna till det kommunistiska imperiet inte har betalat.

Men även väst har sin del av ansvaret. Om EU ska kunna motsvara förväntningarna som finns i det vänligt sinnade landet, måste EU också agera bestämt. Gårdagens besked om att EU inför sanktioner mot ledande aktörer var ett riktigt beslut.

Ett förbud att resa in i unionen är symboliskt viktigt och att frysa finansiella tillgångar för människor i kretsen kring  presidenten är rätt signal. Men samtidigt bör EU erbjuda landet ett utökat associationsavtal som bland annat bör innehålla hjälp att bygga upp fungerande och rättssäkra och demokratiska institutioner.

USA kan för sin del avhålla sig från att försöka använda Ukraina som en bricka i ett elakt spel mot Ryssland och EU. Erfarenheterna från bland annat Georgienkriget visar att USA:s inblandning i konflikter i östra Europa inte är problemfri.

Men all hjälp och all omvärldens omsorger spelar egentligen ingen som helst roll om inte Ukraina på egen hand förmår att jämna ut de stora skillnader som finns inom landets gränser. Öst och väst i landet är som skilda världar, och kommer även fortsättningsvis utgöra en latent konflikthärd som dagens avtal och löfte om nyval inte gör något för att komma tillrätta med.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Siv Jensen fick tala till punkt

siv_jensen1

Det har länge varit inne i Sverige att kritisera norska Fremskrittspartiet.

Många av partiets förslag förtjänar förvisso kritik, men denna kritik har ofta tagit osakliga uttryck och andats vad norrmännen kallar för ”storsvenskmentalitet”. När Jensen valdes till partiledare publicerade exempelvis författaren Mustafa Can en novell där han hade sex med henne, och i vintras ställde Aftonbladets Ehsan Fadakar den retoriska frågan: vad är Norges bidrag till världen?

Idag är detta historia och i kväll gästar finansminister Siv Jensen Skavlan. Det är tufft för ett parti som under fyra decennier har befunnit sig i opposition att äntligen ”sitta bakom ratten” som Skavlan uttryckte det. Men det var på det hela taget en bra intervju för det var en av få svenska intervjuer där Siv Jensen fick tala till punkt.

Hon poängterade bland annat att regeringsmakten innebar att man äntligen fick kritik eller beröm för det man gjorde, istället för vad man hade sagt. Den konkreta frågan som hon tog upp var äldreomsorgen och hon hade också varit i Stockholm för att hålla föredrag om samma ämne.

Det var också tydligt att regeringsmakten innebär att partiet får ta ansvar. Fredrik Skavlan påpekade exempelvis att hon numera använder ordet ”kompromiss”, vilket hon inte hade gjort under valrörelsen. Men det blev också en hård diskussion om situationen för romer i Norge, och Skavlan bör ha heder för att han vågade polemisera. Det kan också ses som ett tecken på att Fremskrittspartiet inte behandlas lika hovsamt i norsk debatt som många svenska debattörer vill göra gällande. Ty där har man bestämt sig för att et politiskt parti skall mötas med debatt och inte genom demonisering.

På det hela taget är det nyttigt att programmet sänds i Sverige eftersom många av våra opinionsbildare besitter en fatal okunskap om vad som händer i Norge. Lägg dessutom till förut nämnda ”klappa – på – huvudet – mentalitet” så blir resultatet en svensk pressbevakning som är under all kritik.

Orsaken till detta problem kan spåras i den svenska självbilden. Vi tror ofta att vi är bäst på allt och att våra grannländer egentligen vill vara som oss. Men det som exempelvis dagens exempelvis kvoteringsförespråkare bör ha i åtanke är att Nordens rikaste land idag leds av två kvinnor, statsminister Erna Solberg och finansminister Siv Jensen.

Så allt kanske inte är fruktansvärt på andra sidan kölen.

Skavlan sänds i SVT1 fredag 21 februari kl 21.00.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized