Stefan Löfven har inget val

Uppdatering: Statsminister Stefan Löfven bjuder in allianspartierna till överläggningar om budgeten i kväll. 

Sverigedemokraternas besked förändrar inget i sak. I ett parlamentariskt läge som det som nu råder i Sveriges riksdag är det nödvändigt att frångå traditionella roller och istället se till vad som är bäst för landet.

Därför gäller fortfarande det som BT:s ledarredaktion skrev på valnatten: ”Hellre koalition än kaos”.

Men det betyder inte regeringssamarbete mellan den rödgröna tvåpartiregeringen och Alliansen. Istället ska koalitionstanken förstås som viljan till ett samarbete som ger Sverige en regering som kan fungera även i ett läge där det finns ett främlingsfientligt och djupt motbjudande parti som Sverigedemokraterna i vågmästarställning.

En sådan regeringsbildning förutsätter dock att den nuvarande regeringen, som inte kommer att få igenom sin budget, först av allt är beredd att förhandla om sin budget. Den är körd nu. Den budgetuppgörelsen har inga förutsättningar att bli antagen av riksdagen. Och det visste statsminister Stefan Löfven långt innan dagens SD-besked.

Så länge hans regering inte är beredd att göra just det, ska Alliansen rösta på sin egen budget. Allt annat är omöjligt. Alliansen har inte fått mandat av sina väljare för att lägga sig platt bara för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gjort upp med Vänsterpartiet.

Om inte Stefan Löfven i egenskap av statsminister och partiordförande inte får förhandla om budgetuppgörelsen för sitt parti, då bör han gå till talmannen och lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Den fråga som talmannen ställde till honom tidigare i höstas, om huruvida han kunde bilda en regering som kunde få sin budget antagen i riksdagen, kommer då att ställas till honom igen. Nu av en socialdemokratisk talman. Om inte svaret då blir att Löfven måste återkomma för att först tala sig samman med Alliansen om en bättre regeringsöverenskommelse än den han hade med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, då får nog Sverige förbereda sig på ett extraval.

Men så illa ska det inte behöva gå. Det finns goda skäl för inte minst tilltänkta M-ledaren Anna Kinberg Batra att gå Löfven till mötes. En socialdemokratisk minoritetsregering kan Sverige leva med – såvida den har en budgetuppgörelse över blockgränsen.

Allt Löfven behöver göra är att göra just det han har talat om det senaste året, att sträcka ut handen över blockgränsen. Vill han inte, envisas han med att fortsätta att ge Vänsterpartiet veto och fritt spelrum för allsköns tokigheter från de grönas sida, då är det nog så att det enda som återstår är att be väljarna avgöra saken. Något annat alternativ finns inte.

Det sista Allianspartierna ska ge sig på är att försöka styra landet med ett väljarmandat som är svagare än de rödgrönas. Det ofta anförda argumentet att Sverigedemokraterna får rösta som de vill håller inte längre. Under sin direktsända presskonferens meddelade nämligen SD, efter en halvtimmas vettlöst orerande hit och dit, att man inte heller kommer att släppa fram en Alliansregering – om man inte får inflytande.

Vilket Alliansen har förbundit sig vid att inte ge. Dyrt och heligt.

Vill Stefan Löfven leda landet så vet han nu vad han måste göra.

(Mikael Hermansson)

 

Hans Zetterberg fick Moderaterna att tänka

(Hans L. Zetterberg, sociolog, publicist och tankemästare, 1927-2014)

Det år få utanför den aktiva opinionsbildningen och partipolitiken som kände till Hans Zetterberg som dog igår, och det är förståeligt. Han var nämligen något så pass unikt som en forskare och intellektuell, som inte ägnade sig och personligt varumärkesbyggande.

Ty hans forskning gjorde arbetet åt honom.

Hans Zetterberg var sociolog och publicist, och efter att ha spenderat en lång tid som akademiker vid Columbia University i USA återvände han till Sverige och var på 1970-talet chef för SIFO. Där kom han att spela en stor roll för modern svensk opinionsforskning, och därefter var han chefredaktör för Svenska Dagbladet och skuggrådgivare till Moderaterna.

Den dåvarande partisekreteraren Lars Tobisson berättar i sina memoarer att han tog kontakt med SIFO inför valrörelsen 1976, men han förstod inte att Zetterberg var moderat förrän denne talade om ”vårt parti”. Tillsammans kom de fram till att Moderaterna skulle prioritera borgerlig sammanhållning, då nio av tio borgerliga sympatisörer ansåg att det var viktigt att kunna erbjuda ett alternativ till Socialdemokraterna.

En målsättning som står sig än i dag med tanke på budgetkaoset i riksdagen.

Zetterberg kom också att bli något av en mentor för många moderater, och bland annat tidigare socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har berättat om att det var Zetterberg som övertygade honom om att fortsätta med politiken. Men han var inte helt positiv till Nya Moderaterna, och i Mats Wiklunds bok om Fredrik Reinfeldt påpekar han att partiet numera har avideologiserats.

Det kan också ses som något av en historisk ironi att han dog dagen efter att Moderaterna presenterade sin valanalys, då han själv hade varit bland de mest lämpade att kommentera den.

Hans L. Zetterberg blev 87 år gammal.

(David Lindén)

Äntligen kan rikemansvänstern leva som den lär

(Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Två hippa och – får man anta – frivilligt högbeskattade herrar mitt i livet, FOTO TT)

Under valet var de många kändisar som gärna upplyste den som ville lyssna om att de hade ”fått nog”. Exempelvis nöjes – och stundvis ledarskribenten Fredrik Virtanen, komikern Henrik Schyffert och Stureplanslejonent Claes de Faire – med ett förflutet i Moderata Ungdomsförbundet där han bland annat låg bakom en kampanj med den, skulle det visa sig, talande sloganen ”Jag vet bäst” – utnyttjade sina plattformar för att spy galla över regeringens skattesänkningar.

Att de sedan själva betalade mindre skatt än vanliga löntagare, vilket Slöseriombudsmannen Rebecca Weidmo Uvell har visat är en helt annan historia.  Men nu finns det äntligen en möjlighet för den rika kändisvänstern att leva som den lär.

Riksdagsledamoten Aron Modig (KD) från Göteborg har lagt en motion om så kallad frivillig skatt för kändisar och rika människor. Förvisso är det svårt att genomföra i praktiken, men för att citera Modig så bör det ”utredas hur en sådan frivillig skatt kan införas så att kändisar och välbärgade människor enklare kan handla utifrån sina samveten”.

Förhoppningsvis antar riksdagen motionen, och då får man hoppas att alla de med tjocka plånböcker och stort medieutrymme som ondgjort sig över det ”nya och kalla Sverige” är villiga att bidra lite extra för att det ska bli ”varmt och solidariskt” igen.

Ty det var väl inte så att man predikade höga skatter för att få medieutrymme och ställa sig in hos rätt gäng på Södermalm i Stockholm?

(David Lindén)

En emotionell utrikespolitik?

(Gärna fina ord och glada minner. Men också gärna lite resultat, FOTO TT)

Den vanligaste myten om utrikespolitiken är att det ”bara handlar om glitter och glamour”. I själva verket är det hårt arbete som kräver både analys och taktkänsla. Analys kan ofta kompetenta tjänstemän stå för, men taktkänslan måste utrikesministern lära sig själv och det var bland annat därför som Carl Bildt reste så pass mycket som han gjorde. För det gäller att hämta in intryck på plats i syfte att öva upp sin diplomatiska förmåga, även när många misstar detta för en jakt på glitter och glamour.

Margot Wallström är en av svensk politisks verkliga veteraner, och ska inte avfärdas i första taget. Det som dock bör påpekas är att hon har varit borta från svensk politik väldigt länge, och att man som EU-kommissionär och FN-representant inte måste ta lika tuffa beslut som en svensk minister. Däri ligger också skillnaden mellan henne och Carl Bildt, då Bildt under åren 1991-1994 fick en metaforisk kalldusch när det gällde att leda och fatta beslut.

Att vår nya utrikesminister behöver en sådan kalldusch märktes redan de första dagarna på jobbet när hon visade sig direkt falla in i den högljuda, storordade och resultatlösa utrikespolitik som präglade Socialdemokraterna främst under Olof Palme. Det är ett steg i rätt riktning att erkänna staten Palestina, men formatet kunde självklart diskuteras. Beslutet verkar inte vara förankrat i vare sig utrikesnämnden eller utrikesutskottet och formuleringen i regeringsförklaringen var så pass luddig att både Israel och USA tolkade det som ett direkt erkännande, och inte som att det ska ske under mandatperiodens gång.

Dessutom är det anmärkningsvärt att hon avfärdade Israels kritik som en ”emotionell reaktion” med tanke på att hon visat sig vara synnerligen känslomässigt när hon under valrörelsen bland annat hävdade att Alliansregeringen hade begått ett ”väpnat rån” mot Sverige.

Dessutom bör uttalandet om Palestina också ses i ljuset av orden om att FN ska lösa Ukrainakrisen. Ett märkligt uttalande, speciellt med tanke på att ryskt stridsflyg har intensifierat sin närvaro nära både Polen och Baltikum i syfte att provocera.

Så vad Wallström kunde ha gjort är att direkt rest till Ukraina för att visa att Sveriges linje ligger fast. Men istället för konstruktiv närområdesdiplomati fick Sverige en regering som verkar vilja bedriva en ytterst emotionell utrikespolitik.

(David Lindén)

Är det verkligen ett rån, Wallström?

Vallokalerna har inte hunnit stänga, och kampanjarbetare och kandidater är trötta och slutkörda. Det är förståeligt om tungan då slinter och att man i valet och kvalet säger saker som man kanske inte menar. Men det finns faktiskt gränser.

Margot Wallström är ingen nybörjare. Hon kom för första gången in i regeringen 1988 och har en lång internationell karriär bakom sig. Under Socialdemokraternas kris har hon ofta pekats ut som potentiell partiledare, då hon med sin moderna och – tämligen – ödmjuka framtoning representerade 2000-talet, i ett parti som gärna talar om det förflutna.

Wallström har kort och gott varit ”fräsch och modern” alltsedan hon tillintetgjordes av Göran Persson i valrörelsen 1998.

Det är därför väldigt uppseendeväckande att hon i dag vid ett valmöte i Sundbyberg påstod att Alliansen har begått ”ett väpnat rån” mot samhället. En kommentar som passar illa för framtidspartiet Socialdemokraterna då den ekar av en tid när man tog makten för given.

Kommentar påminner om Marita Ulvskogs ord efter det historiska maktskiftet 1976 om att ”det kändes som en statskupp”.

Dessutom kan man ställa sig den fullt berättigade frågan om det är ett rån mot medborgarna att ge dem en extra månadslön i plånboken och sköta statsfinanserna på ett sätt som gör att ansedda Washington Post kallar Sverige för den ekonomiska återhämtningens ”rockstjärna”?

(David Lindén)

Rödgrönas taktik alltmer uppenbar

I kväll ska de rödgröna partierna gemensamt frågas ut i TV 4. I går var det Alliansen, och de kunde som vanligt uppvisa ett bra samarbetsklimat och en fortsatt vilja att regera tillsammans om de på söndag får väljarnas förtroende för ytterligare en mandatperiod. Opinionsmässigt har denna enighet också gett resultat och glappet mellan blocken har på bara några få dagar halverats, om man får tro mätinstituten.

Det är givetvis en snygghetsfråga mot väljarna att man visar dem vad de har att vänta sig.

När en opinionsundersökning i går sa att 56 procent av s-väljarna helst vill ha med Vänsterpartiet i en regering utöver MP valde partisekreterare Carin Jämtin att återigen upprepa Stefan Löfvens ord om att man minsann har sträckt ut en hand till alla partier. Dessutom har man lovat att tillsätta en utredning om välfärdens framtida driftsformer för att undvika att frågan blir explosiv i valets slutdebatter. Ett tecken på att man är desperat då inga av de andra partierna verkar vilja ta S utsträckta hand.

Jonas Sjöstedt har slagit mynt av Socialdemokraternas desperation och kravet på ett totalstopp för vinster i välfärden återupprepades idag i en intervju med TT. Kompromissförslaget om att privata välfärdsföretag ska hårdregleras menade Sjöstedt är ”som att få en räv att bli vegetarian”. Vinsterna ska helt enkelt bort och när Sjöstedt väl kompromissar – vilket han i sinom tid gör – kommer det att utbryta en svekdebatt i det egna partiet.

Löfven sitter fast i en rävsax. Om han säger att han tar in Vänsterpartiet i regeringen kan man återigen skrämmas med kommunistspöket som i valrörelsen 2010 och ger man inga besked agerar man Alliansens bästa valarbetare. Det blir också svårare att avfärda regeringsfrågan då den senaste SIFO undersökningen har visat att sju av tio väljare faktiskt vill hur partierna tänker regera efter valet.

Så de rödgröna har ingen gemensam taktik, och kvällens utfrågning lär bekräfta detta ytterligare.

(David Lindén)

Vi måste värna om Ali Esbati

För den som missade var det arbetsmarknadspolitisk debatt igår, eller som SVT valde att kalla det, ”jobbdebatt”. Det var egentligen ganska förutsägbart förutom det faktum att Vänsterpartiet representerades av Ali Esbati som numera är partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson. Esbati var tidigare ordförande för Ung Vänster på den tiden förbundet ville ”röka ut överklassen” och var så sent som 2006 en stor beundrare av Fidel Castros Kuba.

Ett land som hade visat att revolutionen var ”möjlig” och förvisso fanns det människor som ville ”ompröva” systemet, men det var ändå var väldigt bra. Detta trots att bland annat Amnesty International så sent som i januari i år deklarerade att staten med ”frenesi” fortsätter övergreppen på Kuba. Esbati har aldrig tagit avstånd från sitt vurmande för diktatur och precis som i fallet med den potentielle riksdagskandidaten Dror Feiler kan man fråga sig om partiledare Jonas Sjöstedt skriver under på resonemanget?

I går var det dock inte kommunism som debatterades, utan hur man skulle skapa jobb. Det hade Esbati också svar på. Vänsterpartiet vill ha massiva skattehöjningar och slopat RUT-avdrag. Ty landets tusentals städ – och serviceföretagare var inget annat än ”tjänstefolk”. Alltså något hämtat ur Downton Abbey och inte professionella yrkesutövare som tjänar pengar, betalar skatt och bidrar till vår gemensamt finansierade välfärd.

Länge försökte Vänsterpartiet att modernisera sig. Man hade gjort upp med sitt förflutna och på pressträffen under Almedalsveckan 2013 deklarerade partiledaren Jonas Sjöstedt att det var ”rimligt” att det i grundlagen skulle finnas ett skydd för den privata äganderätten. Tyvärr verkar förändringen nu ha byts ut mot en klassisk 1980-tals retorik där allt som är statligt är bra, och allt som är privat, dåligt.

Men ska man vara cynisk kan man säga att detta är bra för Alliansen och potentiella väljare. Det är nämligen så att svenska folket gillar privata aktörer i välfärden, i alla fall enligt senaste SOM-undersökningen. Lite tillspetsat kan man därför säga att vi ska värna vänsterns mörkermän som Ali Esbati och Dror Feiler – de är nämligen borgerlighetens bästa valarbetare.

(David Lindén)

Låt Hübinette försvinna med rasbergeppet, Ullenhag

Äntligen! Det är så varje antirasist bör hälsa nyheten om att regeringen tillsätter en utredning som syftar till att ta bort rasbegreppet från svensk lagstiftning. För det var verkligen på tiden att modernisera bort resterna av det sena 1800-talets kvasibiologi om raser, och att dessa raser skulle ha olika egenskaper eller behöva utsättas för särbehandling.

Rasism är något som drabbar människor och inte alla med en specifik hudfärg.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) sammanfattade det hela så här:

”Vi vet att det egentligen inte finns olika mänskliga raser. Vi vet också att den grundläggande delen av rasismen handlar om att man tror att det finns olika raser, att rastillhörigheten gör att man beter sig på ett visst sätt, och att vissa raser är överlägsna andra”.

Men hans resonemang ogillades självklart av ordföranden för lobbyorganisation Afrosvenskarnas Riksförbund, Zakaria Zouhir, som också är verksam inom Vänsterpartiet. Zouhir menade att strävan efter ett färglöst samhälle är att ”sopa det här under den blågula mattan och låtsas som att vi inte har rasism i samhället”. Det verkar dock ha undgått honom att vi väldigt ofta debatterar rasism, och att väldigt få förnekar att sådant inte finns.

Så lite tillspetsat skulle man kunna säga att Afrosvenskarnas Riksförbund i nuläget hellre vill tvåla till regeringen eller anmäla ”fördomsfria” bakverk än att bekämpa rasismen.

Erik Ullenhag har dock en del kvar innan han har bevisat att han inte söker alliera sig med den identitetsvänstern som i mångt och mycket reflekterar rasisternas egen retorik. Det första han borde göra är att rejält distansera sig från hans tidigare utredare, Tobias Hübinette, som är en av de starkaste ras – och indelningsförespråkarna som just nu får utrymme i debatten.

Förutom att vilja utmåla sina motståndare som rasister, och om de inte fungerar påpeka att de haft rasistiska släktingar, så är Hübinette tidigare aktiv i våldsorganisation Antifascistisk Aktion (AFA). Han har även påstått att etniskt europeiska män som gifter sig med asiater lider av pedofila böjelser och att internationell adoption kan liknas vid slavhandel.

Att Ullenhag anlitade honom var ett fatalt misslyckande, men att han nu vill ha bort rasbegreppet tyder, förhoppningsvis, på att han lärt sig en läxa.

(David Lindén)

Låt oss bjuda tokvänstern på Ken Ring

Det var drag i går kväll. Men det är ofta bra drag på sommartorsdagarna, även för oss som inte är uppväxta i Boråstrakten. Som i ett nafs förvandlas det fridfulla Stora Torget till något av en miniatyrfestival och i vimlet stöter man lätt på människor som man känner. För det verkar som att alla Boråsare just på torsdagen är ute för att äta, dricka, umgås och – kanske – njuta av den artist som uppträder.

Nu var det den skandalomsusade hiphopartisten Ken Ring, vilket har föranlett Moderata Ungdomsförbundet (MUF) i Södra Älvsborg att deklarera att Ring borde bojkottas (se BT 16/7).

Förvisso har de en poäng. Ring är ingen dununge utan en fullfjädrad homofob med politiska åsikter som mest verkar ha formulerats i ett rus av – inte alltid laglig – stimulantia. Men han är också artist, och skulle man rensa bort alla de artister som gjort bort sig eller nyttjat olagligheter skulle det inte bli några kvar som kan uppträda. Förutom, kanske, Tomas Ledin som någon gång drack en folköl under en turné på 1990-talet.

MUF:s utspel har dock en poäng i att det finns artister som numera anser sig inte bara vara artister utan även experter på svensk inrikespolitik. Så de gör allt för att hetsa mot Alliansen och omfamnas därför gladeligen av de rödgröna, som tror att valet kan vinnas med hjälp av artisteliten istället för med politik.

Vi lever i en åsiktskorridor som definitivt behöver vidgas, men det gäller att välja sina strider. Men det är också roligt att föreställa sig raseriet om exempelvis Ultima Thule hade bjudits in till sommartorsdagen istället för Ken Ring. Det är trots allt skillnad på folk och folk och Ring, Kartellen, Rebecca & Fiona med flera är duktiga på att klä sina korkade uttalanden i en språkdräkt av Södermalmsaktivism.

En rättighet som de precis som alla andra har. Det är också därför som vi måste tolerera dem, och ett tips på vägen är att försöka se dem som artister och inte politiker.

Ett nyktert förhållningssätt som gör att det går att fokusera sin energi på konflikter som är värda att ta, och samtidigt göra dessa artister med deras stora egon högradigt förbannade. Både nytta och nöje.

Dessutom var inte Ken Rings uppträdande speciellt uppseendeveckande. En vanlig hiphop artist som fått lite gratisreklam på grund av att MUF ville få utrymme i medierna. I fortsättningen bör man istället ta Ring och många andra artister för vad de verkligen är. Kompetenta musiker som inte kan göra kompetent samhällsanalys.

Så låt dem uppträda och om det kan glädja några förvirrade ungdomar med palestinasjal och Che Guevera komplex kan man storsint bjuda på det.

(David Lindén)

Vad hände med alla Nuon-experter?

Bolaget Vattenfalls köp av holländska Nuon kommer för alltid att vara inskrivet i historieböckerna jämte fiaskon som skeppet Vasa, Fermenta och Gotabankens konkurs, vilken inledde krisen på 1990-talet. Om man är insatt i den politiska debatten och känner till dess spelregler, var det också väntat att oppositionen såg detta som en möjlighet att attackera Alliansregeringen. För tidigare näringsminister Maud Olofssons (C) framträdande i SVT:s Aktuellt förpassade ju inte direkt köpet till hävderna.

Men Olofsson och andra Alliansföreträdares idoga försök att påpeka att Nuon-affären stöttades av Socialdemokraterna möttes av tystnad. Det var helt enkelt ett för bra tillfälle att utöva plakatpolitik för att nyansera debatten.
Idag inträffade dock något som påminner om Olofssons tragiska intervju.

En intervju som alla självutnämnda Nuon-experter borde kommentera.

Tidigare S-ministern och ledamoten av Vattenfalls styrelse Anders Sundström intervjuades i Dagens Industri om det faktum att styrelsen godkände köpet. Sundström är en politisk veteran och har flera gånger förekommit i spekulationerna om att bli partiledare för Socialdemokraterna. Intervjun finns att läsa via denna länk, men avsnittet där han får frågan om Nuons politiska betydelse förtjänar att återges i sin helhet.

Hur känns det att ha varit delaktig i ett av de sämsta affärsbeslut som har inträffat i Sverige?
– ”Det är du som säger. Sammantaget har värdet i Vattenfall stigit. Vattenfall är idag värt mycket mer än när man startade resan i slutet på 1990-talet. Långt mycket mer”.

Budskapet förekommer i olika variationer under hela intervjun, som i mångt och mycket påminner om Olofssons framträdande i Aktuellt. Men ändå har ingen av dem som ivrigast brukar diskutera Nuon kommenterat intervjun.

Kan det helt enkelt vara så att det inte var en omsorg om energisatsningar utan en vilja att trycka till Alliansen som drev dem?

(David Lindén)