Varför ska staten betala Aftonbladets ledarresa till Palestina?

(Ingen opinionsbildning för Palestina, trots skattesponsrad ledarredaktionsresa?, FOTO TT)

Sverige är en generös biståndsnation, och de flesta torde vara överens om att premissen för bra bistånd bör vara ”att hjälpa folk i nöd”. Samt att upplysa allmänheten vart pengarna går. Därför kan det vara förståeligt att journalister bjuds in för att skildra biståndsverksamheten, beskriva vad den uppnått och kritisera den när den inte nått sitt syfte.

Men är det verkligen rätt använda biståndspengar för att bjuda in en socialdemokratisk ledarredaktion för att skildra Israel-Palestinakonflikten, precis efter att en rödgrön regering erkänt staten Palestina?

Ett erkännande som sagda ledarredaktion ivrigt har kampanjat för.

Det är vad biståndsorganet SIDA gjorde genom ett bidrag för pressresor till Olof Palmes Internationella Center. En organisation som sköter Socialdemokraternas internationella kontakter. Förvisso säger SIDA enligt Dagens Opinion, att bidraget beviljades innan denna regering tillträdde, men resan verkar också ha kommit väldigt lägligt.

Vad som vidare är anmärkningsvärt är att man inte bjöd in nyhetsjournalister, utan just ledarredaktionen som har till uppgift att driva politisk opinion. Men Anna Sundström som är verksamhetschef vid Palmecentret ser inget problem med detta. Till Dagens Opinion säger hon att resans mål inte är ”att driva opinion utan att vara språkrör för människor de möter”.

När inbjudan gick ut bjöds all A-press – de tidningar med socialdemokratiska ledarsidor – in och man kan därför också fråga sig varför just Aftonbladets politiske politiska redaktör Karin Pettersson och ledarskribent Anders Lindberg valdes ut. De jobbar trots allt på en tidning som går med cirka 300 miljoner kronor i vinst och från tidningens sida är det obegripligt att man sätter sitt relativa oberoende i pant, då ledarredaktionen är den som bland A-pressen har närmast band till Socialdemokraterna eftersom den politiske redaktören måste godkännas av LO.

Sålunda hade Pettersson och Lindberg kunnat betala de 3500 kr som flygbiljetten kostade. Men om ska vara elak kanske detta var ett lägligt tillfälle att åka ifrån det trista novembermörkret till varmare breddgrader.

Att helt enkelt kombinera nytta med lite aktivistiskt nöje.

(David Lindén)

En emotionell utrikespolitik?

(Gärna fina ord och glada minner. Men också gärna lite resultat, FOTO TT)

Den vanligaste myten om utrikespolitiken är att det ”bara handlar om glitter och glamour”. I själva verket är det hårt arbete som kräver både analys och taktkänsla. Analys kan ofta kompetenta tjänstemän stå för, men taktkänslan måste utrikesministern lära sig själv och det var bland annat därför som Carl Bildt reste så pass mycket som han gjorde. För det gäller att hämta in intryck på plats i syfte att öva upp sin diplomatiska förmåga, även när många misstar detta för en jakt på glitter och glamour.

Margot Wallström är en av svensk politisks verkliga veteraner, och ska inte avfärdas i första taget. Det som dock bör påpekas är att hon har varit borta från svensk politik väldigt länge, och att man som EU-kommissionär och FN-representant inte måste ta lika tuffa beslut som en svensk minister. Däri ligger också skillnaden mellan henne och Carl Bildt, då Bildt under åren 1991-1994 fick en metaforisk kalldusch när det gällde att leda och fatta beslut.

Att vår nya utrikesminister behöver en sådan kalldusch märktes redan de första dagarna på jobbet när hon visade sig direkt falla in i den högljuda, storordade och resultatlösa utrikespolitik som präglade Socialdemokraterna främst under Olof Palme. Det är ett steg i rätt riktning att erkänna staten Palestina, men formatet kunde självklart diskuteras. Beslutet verkar inte vara förankrat i vare sig utrikesnämnden eller utrikesutskottet och formuleringen i regeringsförklaringen var så pass luddig att både Israel och USA tolkade det som ett direkt erkännande, och inte som att det ska ske under mandatperiodens gång.

Dessutom är det anmärkningsvärt att hon avfärdade Israels kritik som en ”emotionell reaktion” med tanke på att hon visat sig vara synnerligen känslomässigt när hon under valrörelsen bland annat hävdade att Alliansregeringen hade begått ett ”väpnat rån” mot Sverige.

Dessutom bör uttalandet om Palestina också ses i ljuset av orden om att FN ska lösa Ukrainakrisen. Ett märkligt uttalande, speciellt med tanke på att ryskt stridsflyg har intensifierat sin närvaro nära både Polen och Baltikum i syfte att provocera.

Så vad Wallström kunde ha gjort är att direkt rest till Ukraina för att visa att Sveriges linje ligger fast. Men istället för konstruktiv närområdesdiplomati fick Sverige en regering som verkar vilja bedriva en ytterst emotionell utrikespolitik.

(David Lindén)

Sluta dalta med Miljöpartiet

Tyvärr har ”ungdomligt oförstånd”, ”affekt” och ”förståeligt” blivit något av denna valrörelses modeord. När ungdomar beter sig som skitstövlar mot meningsmotståndare ska de ursäktas med att de är just ungdomar trots att det i många fall handlar om fullt kapabla vuxna människor och inte tonåringar. Likadant som ”affekt” är ett diplomatpass för att av sina egna få förlåtelse för att man uttrycker sig rent ut sagt vidrigt, och ”förståeligt” ett kodord för att låtsas som att den egna bristen på omdöme skulle bottna i någon form av politisk insikt.

I vanliga fall är det Sverigedemokraterna som hamnar i skottgluggen, och ofta med rätta. Men i spåren av Israel-Palestina konflikten har man också kunnat bevittna hur ett flertal Miljöpartister har sett en mångbottnad konflikt som fribiljett att bete sig ignorant, antisemitiskt och rent av hatiskt.

Flera lokalpolitiker har bland annat torgfört konspirationsteorier om Israel och judar, vilket föranlett partisekreteraren Anders Wallner att deklarera att man nu inom partiet ska börja jobba med ”tolerans”. Men det som är anmärkningsvärt att man inte lagt märke till att dessa strömningar har funnits förut, och om man är cynisk skulle man också kunna påstå att partiledningen hellre gladde sig åt skyhöga opinionssiffror än fokuserade på värdegrundsarbete.

Ett annat färskt exempel är Esra Hacimehmet som är ordförande för Grön Ungdom i Uppsala. Hon har bland annat uttryckt sympati för att kasta pil på DN-krönikören Emanuel Karlsten och att västvärldens stöd till Israel beror på ”naziskuld”. När hon sedan konfronterades med uttalandet uppmanade hon människor att googla ”white privilege” som är en marxistisk term från amerikansk etnologi, och som svårligen kan appliceras på Sverige.

Men det verkade hon inte ha förstått.

Hacimehmet är ungdomspolitiker och vissa skulle säkert säga något i still med att hon ”lider av ungdomlig glöd”. Men om man ursäktar vad hon sagt tar man henne inte på allvar. Hon är trots allt en vuxen människa som aspirerar på människors förtroende, och som Karlsten själv uttrycker det på sin facebooksida:

”Hade det här varit Sverigedemokraterna hade alla reagerat på en gång. Vi hade lajkat och delat eftersom hatet där bekräftar bilden av partiet. När det nu gäller Miljöpartiet kommer vi med ursäkter och förklaringar. Förstår. Jag erkänner att även jag kommer med sådana ursäkter. Och jag kommer på mig själv och hur märklig den reaktionen är”.

Det är dags att sluta dalta med hatare i alla partier, och ett första steg är att be Miljöpartiet som aspirerar på regeringsmakten, att politiskt växa upp och kräva att deras företrädare beter sig som vuxna.

(David Lindén)

Förstår MP i Herrljunga vad de lånar sig till?

Jerker Nordlund som manat till ”fredlig nedmontering” av staten Israel och dessutom liknat statsbildningen vid en sinnessjukdom får alltså stanna kvar i Miljöpartiet. Men han förstår inte själv varför han fått kritik: ” Jag har fått anklagelser om att vara antisemit, men jag menar att jag kritiserar staten Israel och inte judendomen, det är en viktig skillnad.” Om man torgför myter om att Israel skulle vara en sinnessjuk stat och föreslår att den ska monteras ned, marknadsför man emellertid moderna antisemitiska myter.

Om det hade gällt någon annan stat eller folkgrupp hade det varit oacceptabelt. Men Israel-Palestinakonflikten verkar få människor att intellektuellt tappa huvudet. Elin Hegg som är ordförande för Miljöpartiet i Herrljunga verkar också ta lätt på kritiken mot Nordlund då hon menar att han förvisso inte ska stå som andra namn på listen inför valet, men att man som medlem ”har rätt att tycka saker”.

Slutsatsen blir då att ingen hade haft något problem med Nordlund om det inte varit för att hans uttalande hade uppmärksammats av media.

Nordlund är inte den ende Miljöpartisten som uttryckt sig förkastligt om Israel. Språkröret för Grön Ungdom i Uppsala, Esra Hacimehmet, hävdar exempelvis att de som anser att Israel har rätt att existera lider av ”nazikomplex”.

Ett uttalande som i sig är grovt rasistiskt och ett bevis på Hacimehmets kunskapsbrist om man betänker att en av Israels närmaste allierade sedan 1950-talet har varit Indien. Samma Hacimehmet har uttalat sig om att hon har utsatts för näthat, men granskar man det hon har skrivit om Israel har hon också bidragit till att göra hatet rumsrent.

Debatten om Israel-Palestina förtjänar saklighet, och inte överord och känslor. Även i Herrljunga. Miljöpartiet borde även tjäna på att ta tag i sina egna extremister, som med rätta kan kallas för gröna khmerer eller ekoantisemiter, i alla fall när det gäller synen på Israel.

(David Lindén)

Löfvens problem är hans vänner

Så kom det äntligen. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvens kommentar till den massiva kritik som han fått utstå på grund av att i lördags uppdaterade sitt facebook-konto med att konstatera det fullt rimliga, nämligen att Israel-Palestinakonflikten är mer komplex än vad många debattglada människor vill göra gällande.

I intervjuer under måndagen märktes det att han var sur, riktigt sur, och han slant lite på tungan när han var ”otroligt bekymrad över den antisionism som finns i en del av kommentarerna”. Det skulle självklart vara antisemitism, och senare ringde hans pressekreterare för att förklara detta.

Men han gjorde rätt när han uttryckte oro, för i vad som skulle kunna vara en legitim Israelkritik finns också riktigt rå antisemitism.

Dessutom kan man undra varför människor blev förbannade över en fullt rimlig analys av läget. Troligtvis är det så att många rödgröna gärna hade velat ha poserande och fördömande samt enhetligt Hamassympatiserande i nuläget. Det är i varje fall vad som kan läsas in i reaktionerna.

Med tanke på att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt också har gjort klart i Svenska Dagbladet att Israel har ”huvudansvaret” och därmed bortser från det faktum att Hamas är värsta sortens antisemiter, går det att ställa den fullt berättigade frågan om en Vänsterpartist ska få flytta in på UD om det blir rödgrön regering i höst.

Det finns otroligt mycket att kritisera Israel för i nuläget, och det ska en sann vän av landet göra. Men det går inte heller att bortse från att det är två parter i konflikten och att denna ena parten fortfarande har på agendan att utplåna den andre.

Förhoppningsvis kan denna vidriga konflikt följas upp av fredsförhandlingar, men det kräver kompromisser – från båda sidor.

(David Lindén)

Ariel Sharon 1928-2013

(En sårad Ariel Sharon under Sexdagarskriget tillsammans med general Moshe Dayan (1915-1981) som anses vara den moderna israeliska arméns fader)

När man tänker på de senaste tjugofem åren av Israel-Palestinakonflikten tänker en del på två personer. Premiärminister Yitzhak Rabin som 1994 skrev under Oslo-avtalet för att bara ett år senare mördas av en extremist i Jerusalem och Ariel Sharon som idag dog, 85 år gammal, i sviterna av den hjärnblödning som han ådrog sig 2006.

I historieskrivningen har de båda fått vara varandras motpoler – Rabin var den f.d. militären som ville ha fred och Sharon krigaren som för alltid ville ha krig. Men de var ändå väldigt lika varandra.

De tillhörde båda tillsammans med Rabins efterträdare Shimon Peres den sista generationens israeliska politiker som själva hade bevittnat staten Israels födelse, och som personifierade den pionjäranda som skildrats i den amerikanske författaren Leon Uris roman Exodus.

Ett resultat av denna pionjäranda och den realpolitiska situationen var att de båda blev militärer.

Båda kom dessutom att bli israeliska nationalhjältar. Rabin då han var den generalstabschef som besegrade Egypten, Syrien och Jordanien under sexdagarskriget 1967, och Sharon som den pansardivisionsbefälhavare som under Operation Gazelle vände krigslyckan i Yom Kipur-kriget 1973.

Men där slutar jämförelsen.

Rabin valde som politiker att försöka söka en fred för att i längden trygga staten Israels existens. Sharon däremot var med och grundade det konservativa partiet Likud som först och främst betraktade sina grannar som militära fiender. Under sin premiärministertid 2001-2006 ansågs han dessutom ansvarig för ytterligare en Intifada då han som ren provokation bestämde sig för att besöka Klippmoskén i Jerusalem. Dessutom var det många som ville att han skulle stå till svars för sin roll i massakrerna i de palestinska flyktinglägren Shabra and Shatila under inbördeskriget i Libanon 1982.

Som premiärminister bör han betraktas som en hök och hans politiska arv har i mångt och mycket adopterats av efterträdaren Benjamin Netanyahu, och det är troligt att, när de israeliska arkiven slutligen öppnas, eftermälet kommer att vara ännu hårdare mot Sharon än vad det är idag.

(David Lindén)

Den maktlöse monarken

Sveriges statsskick skulle lite slarvigt kunna kallas för monarkistisk republik. Det är resultatet av den så kallade Torekovskompromissen 1974, som i BT har skildrats av Mikael Hermansson i hans  sommarserie Politikens platser. Idag har vi visserligen monarki, men vår monark har inga andra arbetsuppgifter än att ”representera Sverige”. Han ska klippa band, gå på invigningar och göra något så diffust som att sälja in oss i världen. Om han mot förmodan skulle uttala sig om någonting väsentligt eller med sitt agerande misshaga någons åsikter, får man höra att han ”tagit politisk ställning” och därmed äventyrat kompromissen från Torekov.

När kungen 2005 höll tal vid minnesstunden för Tsunamikatastrofens offer anklagades han av Socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Marita Ulvskog för att lägga sig i inrikespolitiken, och nyligen när kungaparet under ett besök i Härnösand accepterade varsin palestinasjal i gåva samt fotades iklädda dessa, anklagades de för att ha tagit politisk ställning i Israel – Palestina konflikten.

Förvissa var det ett ytterst obehagligt budskap skrivet på sjalarna, men kritikerna bortsåg ifrån att kungaparet också hade tagit politisk ställning om de vägrat att acceptera dem. Nu följde de sin arbetsbeskrivning, vilken kan sammanfattas med instruktionen: le, ta emot gåva och gör absolut ingenting som kan förarga den som ger gåvan.

Tidigare har kungen också hamnat i blåsväder för att han uttryckte sig positivt om sultanen av Brunei. Den kritiken bottnar i att Brunei är en diktatur och spår av detta kan ses i kritiken mot att kungen accepterade en Palestinasjal. Ty ingen kan förneka att Israel är en betydligt mer demokratisk stat än Palestina. Nuvarande kritiker glömmer dock att kungen faktiskt har som arbetsuppgift att också sälja Sverige i världen, och att det i världen finns betydligt värre stater än Palestina, som han dessutom har accepterat gåvor ifrån. Dessa gåvor har inte heller varit oskyldiga presenter från undersåtar med utländskt ursprung, utan officiella tecken på att en främmande stat har uppskattat Sveriges monark.

Det handlar om officiella ordnar.

Kungen är medlem i 39 utländska ordnar som han ofta fått vid officiella statsbesök. Bland dessa finns tre ordnar tillhörandes stater som verkligen sticker ut:

Han innehar Storkorset med kedja av den Saudiarabiska Abdul Azizorden. Det är en stat som är en betydligt värre teokratisk diktatur än Palestina. Han tilldelades även den rumänska Stjärneordens Storkors med kedja av diktatorn Nicolae Ceausescu (1918-1989) som i sin tur fick den svenska Serafimerorden, vilken är den högsta utmärkelsen som Sverige kan ge ett utländskt statsöverhuvud. Egyptens tidigare diktator Hosni Mubarak tilldelade honom dessutom Storkorset av Nilorden vid ett statsbesök 1986.

Det behövs en debatt om det svenska statsskicket. Ty det är en produkt av en tidsanda som kanske inte passar vår tid. Men att kritisera statschefen för att han tar emot presenter är inte en bra början på den debatten. För det är faktiskt vad han ska göra.

(David Lindén)

Avhopp – men alla frågor består

Att Omar Mustafa nu bestämt sig för att lämna partiledningen fråntar varken kongressen, valberedningens ledamöter eller partiledaren Stefan Löfven ansvaret för valet och det som sedan inträffat. Det torde inte ha varit okänt för partieliten att Mustafa rörde sig i kretsar där såväl antisemitism som homofobi och konstig kvinnosyn var vanligt förekommande.

Ändå valde man att lansera honom, välja honom och sedan, under flera dagar, försvara valet av honom genom att skylla på dem som granskade partiet – som Expo och Aftonbladet – och dem som kritiserade valet – som Mona Sahlin, Carina Hägg, Anders Selin och många, många fler.

”Det går inte att företräda en organisation som gör skillnad på människor och samtidigt företräda Socialdemokraterna”, skrev Hbt-socialdemokraterna i ett pressmeddelande.

Det märkliga i hela den här affären är att inget verkar ha brytt sig om detta – i alla fall inte förrän det började ställas frågor.

Varför valde först Stefan Löfven att ge honom regi, genom att tala om för honom offentligt att han hade ett val? Oavsett om Mustafa istället valt att stanna kvar i partiledningen men lämna ordförandeskapet i Islamska förbundet, hade ju misstanken funnits kvar.

Nu valde han att lämna partiledningen istället, men skadan är på samma sätt som i det andra scenariet redan skedd.

Därför kvarstår frågorna.

Var verkligen Omar Mustafa  så ”tydlig med var han stod”, som kommunalrådet Ulf Olsson i Borås sa i BT i fredags.

Nu måste bland annat Olsson vara tydlig med varför han i sin tur föreslog Mustafa, och om hur han genomförde sin granskning. Vilket ansvar anser sig Olsson ha för det inträffade?

Alla kort på bordet krävs för att ens komma i närheten av att upprätta det lilla som återstår av det raserade förtroendet. Socialdemokraterna står inför en grannlaga uppgift när man nu ska ta sig ur antisemitismens slagskugga.

Av det brev som Mustafa skickat ut framgår det nämligen att han inte någon nämnvärd utsträckning anser att den uppkomna situationen beror på honom. Inte heller att han agerat olämpligt, och att han skadat partiet. Han motiverar sig med följande:

Mitt engagemang i det muslimska civilsamhället har alltid handlat om att jobba för rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Ett engagemang som jag hade stora förhoppningar på att fortsätta med i partipolitiken. Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.

Nja. Det var väl en glidning på sanningen. Först och främst ingår Mustafa i den partiledning han nu tar avstånd ifrån. Sedan var det ju faktiskt så att kritiken inte riktade sig mot hans ”engagemang i det muslimska civilsamhället” utan mot hans umgänge med antisemiter. Därtill gick kritiken mot honom ut på att han själv eller hans omgivning omfattade sådana idéer som inte var förenliga med ett parti som tar ställning för lika rättigheter oavsett kön och sexuell läggning.

Men det ska sägas till Mustafas försvar att de som skyllt honom för antisemit förmodligen gått för långt. Det som han kunnat beslås med är att ha bjudit in och umgåtts med antisemiter, samt att ha uttryckt sig djupt osmakligt om att ”svenska stridsplan skulle användas mot Israel”. Något som satte partikongressens beslut om att erkänna Palestina i ett annat helt annat ljus.

Mycket talar för att partiet gjorde Mustafa en allvarlig otjänst när man valde in honom i partiledningen. Men i högre utsträckning gjorde valberedningen partiet en otjänst när man inte brydde sig, inte ville, inte orkade, inte fick, inte tordes – eller vilken orsaken nu än är. Man tyckte förmodligen det var bra att få in en känd representant för just det muslimska civilsamhället, och så nöjde man sig med det.

Aftonbladets Lena Mellin har en bra krönika i dagens Aftonbladet där hon redogör för partitoppens krassa sätt att räkna procent på att ha en muslim med i partiledningen.

Palestina granne med Vatikanstaten

Alldeles nyss kom beskedet från generalförsamlingen att Palestina får observatörskap i FN. Det handlar alltså inte om medlemskap, utan om en uppgradering. 139 länder röstade jag, inklusive Sverige. Nio röstade emot, bland annat USA och Israel, medan 41 länder avstod, däribland Storbritannien.

Att Palestina nu står statusmässigt på samma nivå som Vatikanstaten är inget obetydligt steg. Det är en kraftig politisk markering till parterna i konflikten att göra. Generalförsamlingens resolution kräver som en följd av detta att de direkta fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna återupptas ”omedelbart” med målet att skapa en tvåstatslösning.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt skrev för några timmar sedan på sin blogg om Sveriges ställningstagande så här: ”Vår inriktning har hela tiden varit att eftersträva enighet inom EU on vår inställning, men att rösta ja om en sådan inte visade sig möjlig att uppnå. Men har varit viktigt att hålla öppet utåt om vår avsikt för att ge utrymme för samtal om förbättringar i texten eller klargöranden på andra sätt. Resolutionens text ligger ju nu i avgörande avseenden väl i linje med den politik som EU med viktig svensk medverkan formulerat under de senaste åren. Och därmed är det också mycket naturligt att rösta ja.”

Nu återstår bara att se till att fredsförhandlingarna startar igen. Men som tydligt framgick av de senaste krigshandlingarna i Gaza finns det alldeles för många krafter på båda sidor – bland palestinierna och i Israel – som inte kan låta bli att försöka störa och förstöra de ansträngningar som trots allt görs.

Mellanöstern ännu en gång

Medan lördagsmörkret lägger sig över den svenska novembereftermiddagen lägger det sig också ännu en gång över Mellanöstern.

Tre texter på samma dag med bäring på Mellanöstern och den eskalerande spänningen kring Gaza har dock gjort konflikten lite mer begriplig.

Först var det Dagens Nyheters korrespondent Nathan Shachars mycket kloka och insiktsfulla rapportering i DN, som på tre sidor och med hjälp av en alldeles utomordentlig grafik förklarade sammanhanget och redde ut de politiska positionerna.

Den interna kampen mellan Hamas och de grupper som idag får stöd av Iran kan förklara varför raketbeskjutningen av Israel har ökat så kraftigt. Härom dagen besköts även Tel Aviv med kraftigare raketer än de som brukar skjutas över gränsen och in i det närliggande området. Att Israel svarar så kraftfullt har dels förklarats med att man vill ”övertyga omvärlden om sin förmåga till vedergällning”.

Vid det här laget – konflikten har pågått i över ett halvsekel nu – så är omvärlden mycket väl medveten om vad Israel förmår. Samtidigt har omvärlden en tendens att relativisera den interna palestinska konfliktens betydelse i sammanhanget. Först var det kampen mellan PLO och Hamas som omintetgjorde ett fredsavtal, idag är det konflikten mellan Hamas och de Iranstödda grupperna i Gaza som driver fram den utvidgade konflikten.

Att de israeliska försvarsstyrkorna snabbt avbröt flyganfallen under den egyptiske premiärministern Hisham Kandils besök, på egyptisk begäran, bekräftar bara att Israel är medveten om att Gaza inte är en isolerad konflikt. Krevaden efter varje rakets nedslag, efter varje flyganfall eller drönarattack, ger ekon i en känslig och konfliktladdad omvärld. Egypten, Iran och Syrien är tre faktorer att räkna med. Lägg därtill USA, FN, Ryssland  och EU, och allt är precis som vanligt.

Därför var det också intressant att i BT läsa Hanna Grahn Strömboms intervju med Solveig Hanna från Berghem, som idag lever och verkar i Israel. Familj, barn, vänner och jobb på det svenska generalkonsultatet i Östra Jerusalem, men också en vardag som innebär att korsa gränser. Dels i Jerusalem, dels till exempelvis Bethlehem. Det som gjorde att  Solveig Hannas berättelse fastnade var en kort passage i texten som löd ”Vi har en vardag här också. Konflikten är inget som upptar mig varje dag, inte ens när det var tuffare tider som under andra intifadan. Det måste finnas en vardag i livet”.

Hur ser Sveriges utrikesminister Carl Bildts ”vardag i livet” ut?

I fredags bloggande han från Kairo om den senaste Gazakonflikten. Bland annat skrev han om konflikten att den  ”I grunden handlar det dock om frånvaron av en fredsprocess värd namn i området under de senaste åren, och det samtidigt som den israeliska bosättningspolitiken allt mer undergrävt möjligheterna till den tvåstatslösning alla säger sig sträva efter. Vår politik – från Sveriges och EU:s sida – måste nu inriktas på dels att få ett slut på våldet från och mot Gaza och dels på att försöka skapa förutsättningarna för en bredare fredsprocess.”

Ja. Javisst. Så är det ju. Men hur? Denna eviga fråga.

Bildt rekommenderade också den text om konflikten som Thomas Friedman skrev i New York Times och flera andra dagstidningar idag. Bildt citerade en passage i texten vars innehåll förklarar vidden av vad som står på spel: ”The whole Middle East erupts in one giant sound and light show of civil wars, states collapsing and refugee dislocations, as the keystone of the entire region – Syria – gets pulled asunder and the disorder spills across the neighborhood.”

Läs hela texten här.