Varningsord från Wallenberg

I dagens upplaga av den ansedda affärstidningen Financial Times intervjuas industrimannen Jacob Wallenberg om hur näringslivet ser på ett potentiellt regeringsskifte i höst. Han skräder inte orden när det gäller en möjlig rödgrön regering. Det innebär den reella faran att ”entreprenörerna lämnar landet eller väljer att göra något annat”, och han är också mycket kritisk till Vänsterpartiets förslag om att förbjuda välfärdsföretag att gå med vinst.

Familjen Wallenbergs bolag Investor är storägare i riskkapitalbolaget EQT så det var väntat att de skulle vara kritiska mot just attacken på vinster i välfärden. Men ser man intervjun enkom som ett uttryck för att ”riskapitalister klagar” missar man det väsentliga.

De är nämligen inte några kvartalskapitalister som talar, utan en svensk institution som tänker i hundraårscykler och som alltid har haft täta band med Socialdemokraterna. Ett exempel på detta är att den legendariske socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng menade att ”Wallenbergarna tänker blågult”, och att de på 1970-talet stannade kvar när företagare som familjen Rausing och Ingvar Kamprad valde att lämna Sverige av skatteskäll.

Som tack belönades de med särskilda regler i bolagslagstiftningen som gynnade deras ägande.

Så det ska mycket till för att de ska uttrycka en politisk åsikt, och deras kritik mot de rödgröna är ett exempel på Socialdemokraternas sväng åt vänster. Detta trots att Stefan Löfven i gårdagens Almedagstal betonade att näringslivet inte var ett ”särintresse” och gärna vill framhålla sin bakgrund i industrin.

Men problemet är inte Löfven, utan hans tilltänkta regeringspartners.

(David Lindén)

Nya ledare i Norden

I lördags valdes tidigare utrikesminister Jonas Gahr Støre till ordförande för norska Arbeiderpartiet (AP). Samtidigt som tidigare finske utrikesministern Alexander Stubb efterträdde Jyrki Katainen som statsminister i Finland för partiet Kookumus, vilket är Moderaternas motsvarighet.

Förvisso tillhör Stubb och Støre olika partier, men utrikespolitiskt har de mer gemensamt med varandra än med exempelvis de svenska Socialdemokraterna. Båda är varma anhängare av Nato, och är väl medvetna om att EU spelar en central roll i konflikten med Ryssland över Ukraina.

Om man dessutom betraktar dem i ett större europeiskt perspektiv framstår deras tillträde som en del i ett generationsskifte, då majoriteten av Europas länder numera styrs av ledare som fått sin politiska skolning efter kalla kriget.

(David Lindén)

Tänk om Tobias Hübinette hade varit höger?

Tänk er följande scenario:

Jag är en omstridd forskare som länge varit politiskt engagerad i den libertarianska högern där gränsen mellan civil olydnad och regelrätt brottsverksamhet är om inte luddig, men i alla fall flytande.

Mitt mediala genombrott kom med en bok där jag rakt av listade alla dem som ingått i vänförbundet Sverige-DDR och jag drar mig inte för att på sociala medier använda ad-hominem och arvsskuld, som ett sätt att attackera mina politiska motståndare.

När Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Mikael Damberg föreslår höjda skatter så twittrar jag om att Damberg har ”tjuvnad i släkten” då hans far Nils-Gösta Damberg som partikassör för Socialdemokraterna greps på Arlanda för valutasmuggling under valrörelsen 1976. Jag har även anklagat Astrid Lindgren för ”kommunisttendenser” och sagt att kvinnor som röstar vänster har en större fallenhet för att ha flera sexuella partners, då de anser att man bör ta hand om varandra.

Dessutom har jag fällts för ofredande då jag under en tid var aktiv inom ASA, Antisocialistisk Aktion.

Skulle jag då få bidrag från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap?

Nej, eftersom jag förhoppningsvis enbart skulle betraktas som en förvirrad rättshaverist med en grandios självbild och egen politisk agenda. Men detta gäller inte Tobias Hübinette som är föreståndare för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka. Även fast han fällts för ofredande när han var aktiv i Antifascistisk Aktion AFA, anklagat DN:s kolumnist Richard Swartz för att vara högerextrem då dennes farbror var det, anklagat svenska män som är gifta med asiater för att ha ”undanträngda pedofila böjelser” och gjort sig till informell talesperson för alla Sveriges adopterade.

Han har nu fått 300 000 av statliga medel för att starta ett ”forskarnätverk för svenska kritiska ras – och vithetsstudier”.

(David Lindén)

Moderaterna: Gjorde de vad de lovade?

Det var väntat att SVT:s dokumentär ”Moderaterna: Vi gjorde vad vi lovade” skulle ha karaktär av återblick och bokslut. Intervjuer med före detta ministrar och medarbetare varvades med filmklipp från valvakor och med tal och anföranden av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Vad som också var värt att notera är att den tidigare riksdagsmannen Rolf K Nilsson, som länge varit kritisk mot partiledningen, lät sig intervjuas vid galgbacken i Visby för att, troligtvis omedvetet, illustrera känslan av bokslut.

Faktum kvarstår dock: de nya Moderaterna har varit historiska i det faktum att de åstadkommit ett borgerligt samarbete och i stort har de också infriat sina löften. Väljarna har fått mer över i plånboken och svenska folket gillar avdrag samt valfrihet. Dessutom har man på ett föredömligt sett hanterat finanskrisen 2008, och det är ett tecken på att främst Anders Borg mindes bankkrisen 1992.

Att FAS 3 inte blev ”den hit som vi hade väntat oss” för att citera tidigare arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, som också medverkar i programmet, har lika mycket att göra med finanskrisen som med massiva attacker från både motståndare och massmedia. Reformen behöver ses över och kontinuerligt granskas, men ingenting säger att det kommer ske en positiv förändring om man tillämpar en 90-dagarsgaranti som Socialdemokraterna har föreslagit.

Ett förslag som prövades under regeringen Persson men då som en 100-dagarsgaranti.

Dessutom är det långt ifrån hugget i sten att det blir regeringsskifte efter valet, även om opinionssiffrorna pekar i den riktningen. Programmets analys av de Nya Moderaterna kan därför sägas vara för tidig, då det innehöll för mycket spekulationer och gissningar. Precis som det föregående programmet om Socialdemokraterna som hade det övergripande temat att de i höst skulle återvända till makten.

Trots sina brister är dokumentären sevärd då den porträtterar ett av svensk politiks mest intressanta skeenden. Att Moderaterna klarade av att få väljarnas förtroende under flera mandatperioder och – kanske viktigast av allt – att de borgerliga partierna höll sams i en koalitionsregering.

I höst är rollerna ombytta och lär så förbli då Stefan Löfven konsekvent har undvikit att presentera ett regeringsunderlag.

Dokumentären Moderaterna: Vi gjorde vad vi lovad sänds i SVT 1 20.00

(David Lindén)

Det gick perfekt i Polen

Numera när färjetrafiken är tät över Östersjön är det lätt att glömma den tid som en gång var. Att det inte för särskilt länge sedan var ett tämligen otrafikerat hav som i öster också var gränsen till Sovjetunionen, vilket bidrog till att de flesta helst slapp att resa till Gdansk, Riga eller Tallin. Men det är bara tjugofem år sedan – inte ens en livstid – och man bör minnas och drar lärdom inför framtiden.

Ty historien kan upprepa sig.

Polen var under hela 1900-talet inklämt mellan två stormakter och dess befolkning fick känna av konsekvenserna. Tysklands ockupation inledde andra världskriget och namn som Auschwitz, Sobibor och Treblinka är idag, med rätta, ökända. När Sovjetiska röda armén ”befriade” landet 1945 var det inte heller en befrielse och journalisten Kjell Albin Abrahamson gjorde definitivt rätt när han för några år sedan i Sveriges Radio menade att händelsen inte var ”något att fira” för landet.

En diktatur ersatte en annan och under trettio år var Polen en av Sovjetunionens mest lydiga vasallstater. Men detta ändrades i och med strejken på Leninvarvet i Gdansk 1980 då fackföreningen Solidaritet under ledning av den karismatiske elektrikern Lech Wałęsa krävde självständiga fackföreningar. En självklarhet i väst, men bakom järnridån ett oförlåtligt brott mot styret i Moskva och som fick konsekvensen att en militärjunta under ledning av general Wojciech Jaruzelski grep makten.

Militärt undantagstillstånd utlystes och Solidaritet som förklarats olagligt tvingades att gå under i jorden. Men till skillnad från många andra länder satt diktaturen tämligen löst och det dröjde bara några få år innan man sökte finna en utväg.

Först släppte man politiska fångar 1986 för att ett år senare utlysa en omröstning om ekonomiska reformer. Det man sedan gjorde var revolutionerande i sin enkelhet. Efter en överenskommelse mellan Wałęsa och inrikesministern Czeslaw Kiszczak 1988 satte sig representanter för Solidaritet och juntan bokstavligen ned kring ett runt bord i Warzawa för att förhandla.

Rundabordssamtalen är historiska i det avseendet att den efterföljande överenskommelsen garanterade fria val. Det första hölls den 4 juni 1989 och var en vattendelare när det gällde hotet om politiskt våld. Men det blev ingen blodig revolution utan en fredlig övergång till demokrati.

Solidaritet fick majoritet i den återbildade polska riksdagen, Sejmen, och kommunismen avskaffades. Detta utan att ett enda skott avlossades och efterdyningarna kom att leda till att hela östblocket föll samman.

Idag är Polen ett välmående och viktigt land mitt i Europa. Det visar inte minst Barack Obamas pågående besök, men det finns också faror vid horisonten i form av ett expansivt Ryssland. Så  Solidaritet utgör fortfarande en viktig inspiration, inte minst för Ukraina. ”Maidan inspirerar idag på samma sätt som Gdansk gjorde för ett kvartssekel sedan”, som utrikesminister Carl Bildt formulerade det då Solidaritetspriset delades ut till krimtatarernas ledare Mustafa Dzhemilev vid en ceremoni i Warzawa.

Grattis Polen till tjugofem år i frihet.

(David Lindén)

Winston Churchills yngsta dotter är död

Lagom till jubileet av Dagen D då de allierade landsteg i Frankrike har Winston Churchills yngsta dotter gått ur tiden. Lady Mary Soames – född Mary Spencer-Churchill och 1947 gift med Christopher Soames som bland annat var siste brittiske guvernör för nuvarande Zimbabwe – var den siste överlevande bland Winston och Clementine Churchills barn och kom under lång tid att ses som representant för deras arv, som hon alltid talade väl om.

Det är bland annat tack vare henne som omvärlden fått en annan bild av Churchill än den brittiska bulldog som eldade på Storbritannien under andra världskriget. Förutom detta var han en kärleksfull förälder, varm djurvän och stundtals nervös inför sina offentliga åtaganden – i alla fall om man frågade hans yngsta dotter.

Likt sin far och morfar blev hennes son Nicholas parlamentsledamot för brittiska Torypartiet, men kom också att skapa en smärre skandal i Storbritannien när han sålde sin morfars arkiv till Churchill College vid Cambridgeuniversitet istället för att donera det till staten. Men ”Lady Soames” kommenterade inte detta då man inte talade om privata dispyter om man tillhörde en sådan familj som Spencer-Churchill.

Istället visade hon sitt stöd för allmänheten genom att flitigt ställa upp på intervjuer om sin far och att så ofta som hon kunde besöka det college som namngivits efter honom. Personligen fick jag för några år sedan privilegiet att träffa henne vid ett av dessa besök och hon var korrekt samtidigt som hon var varm och humoristisk. Lite som en karaktär ur den brittiska serien Downtown Abbey.

Nu har en viktig röst ur historien tystnat.

Mary Soames, Baroness Soames blev 91 år gammal.

(David Lindén)

 

Miljöpartiet är i otakt med framtiden

Det är uppenbart att Miljöpartiet har haft en bra kongress i Göteborg under helgen. Med EU-valresultatet i ryggen och de rödgrönas övertag i opinionen är det ett självsäkert parti som går in i valrörelsen, och som är redo att ställa krav på eventuella möjliga samarbetspartners. De kan numera ses som ett europeiskt grönt parti som till fullo omfamnar EU-federalism när det handlar om den egna hjärtefrågan miljön.

Precis som Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven sa på valnatten så har andra partier mycket att lära av de gröna när det handlar om att diskutera – och föreslå reella lösningar på miljöproblemen. Men det finns också frågetecken när man granskar vilka beslut som togs på kongressen.

Ett potentiellt regeringsparti kan inte enbart fokusera på en enda fråga och när man granskar övriga förslag verkar partiets politiska uppdatering vara allt annat än genomförd.

Detta framgår som tydligast när det gäller förkortad arbetstid och införandet av ett friår. Två åtgärder som de flesta instinktivt kan se fördelar i. Varför inte ge dem som stressas på jobbet möjlighet att trappa ned eller med hjälp av en betald paus hitta nya perspektiv?

Invändningen mot ett sådant resonemang handlar dock om världsläget och det var en passande tillfällighet att den ansedda finanstidningen The Economist hade ett specialnummer om de asiatiska ekonomierna samtidigt som MP hade kongress. Det är skakande läsning för dem som tror att Västeuropa och USA ska kunna behålla sitt materiella välstånd utan att ta det hårt arbetande Asien på allvar.

Ett exempel är Indiens IT-industri som i början av 2000-talet avfärdades som ”body shops” och som numera är världsledande när det gäller att samla in stora mängder data. Tidigare var också en vanlig invändning att Asien aldrig skulle kunna skapa en europeisk-amerikansk uppfinnarkultur som bland annat gav marknaden Appleprodukter, men idag spenderar de största asiatiska företagen 50 procent mer när det gäller forskning och utveckling än vad de gjorde för bara fem år sedan.

Både Socialdemokraternas Stefan Löfven och Miljöpartiets två språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson brukar framhäva att Sverige aldrig kan konkurrera med låga löner. Asiatiska arbetare är också betalda betydligt mindre än sina europeiska och amerikanska motsvarigheter. Men även de lägsta lönerna har dramatiskt höjts i Asien.

De som inom en snar framtid kommer att drabbas av vad The Economist kallar för ”kylan från det österländska hotet” är inte längre arbetar – utan medelklassen eftersom asiatiska företag har börjat premiera kreativt tänkande och innovationer. För att tackla denna utmaning behöver man inse att det inte bara handlar om vad man gör utan också om hur mycket man faktiskt arbetar.

(David Lindén)