Tag Archives: Ryssland

Sätt större press på Ungern

EU måste nu på allvar sätta press på Fidesz.

Först var det tragiskt, sedan oroväckande för att slutligen bli direkt farligt. Ungerns premiärminister Viktor Orbán och hans parti Fidesz har länge vållat den europeiska borgerlighetens huvudvärk. Orbán var ju hjälten från det fredliga upproret mot Sovjetunionen 1989, och innerst inne trodde nog de flesta att den före detta Oxfordstudenten var ungefär lika positiv till marknadsekonomi och västorienterad som Polens nuvarande utrikesminister Radoslav Sikorski.

Men Orbán var ingen Sikorski och alltsedan han återkom till makten 2004 har hans regering agerat allt annat än frihetligt.
Samtidigt är mycket av det som i Sverige skrivs om Orbán är ren partipolitik.

Som att Fidesz ensamma ändrade konstitutionen då det var en process som påbörjades under Orbáns föregångare socialisten Gordon Bajnai. Men trots nyanserna så är utvecklingen ”allt annat än förtroendeingivande” för att citera den ansedda tankesmedjan Freedom House analys av hur det står till med friheten i Ungern.

Detta märktes inte minst i lördags då Orbán i ett tal föreslog att den liberala demokratin skulle avskaffas eftersom ”finanskrisen 2008 visade att liberala stater inte längre kan tävla globalt”. Istället skulle man söka inspiration från Turkiet, Kina och Ryssland. Med andra ord: från sådana totalitära system som ”berövade ungdomen på deras framtid” som Orban uttryckte det när han som upprorsledare 1989 beskrev hur Sovjetunionen hade agerat 1956 när Röda Armen slog ned upproret i Budapest.

Troligtvis kommer Viktor Orbán dock inte att utvecklas till en klassisk diktator. Han är snarare en alltmer totalitär ledare som kommer att hålla sig kvar vid makten med hjälp av demokratisk fernissa. Ett tydligt exempel på detta är att han i samma tal lovade att en ”illiberal demokrati” inte kommer att förneka medborgarna ”frihet”.

En retorik som påminner om styret i Venezuela.

Speciellt med tanke på att Ungern likt Venezuela betraktar organisationer med extern finansiering som ”utländska agenter”. Det har föranlett Norge att avbryta sitt bistånd till Ungern, och nästa steg borde vara att EU stryper sitt bistånd till Ungern om man gör allvar om talet att avskaffa den liberala demokratin. Här har också Europaparlamentet en viktig roll att spela när det gäller att sätta press på ministerrådet.

Orbáns parti Fidesz tillhör den borgerliga partigruppen EPP där svenske Gunnar Hökmark (M) tidigare var viceordförande. Tidigare har Hökmark varit kritisk mot Fidesz i kulliserna, men nu är det hög tid att han luftar sin kritik offentligt.

Ledarredaktionen 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Bittert, bittrare – Johan Croneman?

Mh17-Crash--700x350

Ibland blir det fel som när DN:s kritiker Johan Croneman skulle försöka att recensera utrikesminister Carl Bildts analysförmåga. Anledningen var det faktum att Bildt redan från början hävdade att det malaysiska passagerarplanet Flight  MH17 sköts ned av ukrainska separatister. Detta skulle han inte ha gjort enligt Croneman, och texten kunde ha blivit ett intressant kåseri kring mediafenomenet Carl Bildt för han är bevisligen ett fenomen. Men istället blev det bittert klagande över det faktum att Bildt redan från börjande hade ”klara besked”.

Det som också är värt att notera är att texten har noll empati med de 300 passagerare som miste livet. Istället bryr Croneman först lite ”klädsamt” för att i resten av texten klaga över att Carl Bildt återigen hade rätt när det gäller den ryska aggressionen i Ukraina. Som en person på twitter uttryckte det så kan det ju också vara så att ”vår utrikesminister faktiskt kan ha tillgång till underrättelser som journalister inte har?” samt att han med sitt intresse för konflikten i Ukraina hade tillräckligt på fötterna för ett kvalificerat uttalande.

Självfallet finns det mycket att kritisera Carl Bildt för, men att se det som en sport att försöka ”sätta dit honom” gagnar vare sig journalistiken eller den politiska debatten. För då hamnar Bildt direkt i försvarsställning och hemfaller åt en dryghet som hans anhängare älskar och hans belackare avskyr. Resultatet blir ett sämre politiskt samtal och att politikerföraktet späs på. Men Cronemans attack är inte bara ett exempel på dålig journalistik utan kan också ses i ett större perspektiv när det gäller krisen i Ukraina.

Svensk media och delar av oppositionen verkar ha svårt att inse att Ryssland är roten till konflikten. Utan Rysslands inblandning hade passagerna på MH17 varit i livet. Detta har att göra med att man hellre försöker attackera regeringen än att inse att Carl Bildts världsbild från kalla kriget troligtvis träffar mitt i prick när det gäller Ukraina och Vladimir Putin.

I ett historiskt perspektiv kan man säga att det är Bodströmdoktrinen som spökar. Döpt efter tidigare utrikesminister Lennart Bodström och som gick ut på att man inte kritiserade Sovjetunionens inre förhållanden. Nu handlar det om Ryssland och dess planer på expansion.

Slutligen är en ytterligare sak värd att notera – de som vill tassa kring Ukrainafrågan är också detsamma som inte har några problem med kategorisk Israelkritik och rent USA-hat. Något som på god svenska kallas för hyckleri.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vi behöver USA mer än någonsin

TETRRF-00024113-001

I dag är det USA:s nationaldag och det finns anledning att reflektera. Kring det politiska världsläget, vår egen syn på ”det stora landet i väster” och kring varför vi fortfarande behöver – och bör uppskatta – den enda kvarvarande supermakten.

För om man inte landar i den sistnämnda slutsatsen bör man betänka följande:

Om det inte hade varit för USA och Nato hade Vladimir Putin mycket väl kunnat annektera hela Ukraina, och våra baltiska grannländer. En del svenska debattörer – vilka tenderar att få utrymme på Aftonbladets kultursida – skulle dock hävda att ett sådant resonemang är uttryck för ”russofobi”. Men deras åsikter bör ställas mot Litauens president Dalia Grybauskaites uttalande i början av krisen, ”tacka gud för att vi är Nato-medlemmar”. De som upplevt Sovjetisk expansion är nämligen skeptiska mot Putin.

Självfallet är inte USA en nation som alltid gör allting rätt, vilket bland annat Bush-administrationens äventyr i Mellanöstern visade. Men till skillnad från andra stormakter är det en nation som försöker lära av sina misstag. Detta visar inte minst relationen till den gamla fienden Vietnam, som stadigt har förbättrats sedan den amerikanska kongressen hävde sanktionerna 1994, vilket en rapport från tankesmedjan Center for Strategic & International Studies har visat.

En viktig del av denna relation är att tillsammans arbeta för att lindra effekterna av Vietnamkriget, och bland dessa växtgiftet agent orange.

Numera är Vietnam en av USA:s närmaste allierade, och det är ett tecken på at man vill balansera Kinas inflytande i Sydkinesiska sjön. Det går också att spåra liknande tankegångar i försöken att normalisera relationen med Iran, då det behövs för att balansera Rysslands inflytande i Mellanöstern. Men det är också en normalisering som båda parterna skulle tjäna på, inte minst Iran som riskerar att Isis-milisen expanderar sin verksamhet från Syrien.

Sveriges relation till USA är både enkel och komplex.

Vi har alla en relation till USA, men politiskt gillar man att låtsas som att så inte är fallet. Ett exempel på detta är att vi framhåller Olof Palmes Vietnamkritik som något som verkligen gjorde skillnad. Men då kan det vara värt att minnas CIA:s analys av Olof Palme från 1968 där de bland annat skriver att ”vi är övertygade om att detta handlar om inrikespolitik, och vi står fast vid att relationen med Sverige även fortsättningsvis kommer att vara bra”.

Trots sina många brister är det en allierad att uppskatta, och dagens USA-hatare borde ställa den berättigade frågan om vilket land de vill ska ersätta stormakten – Kina eller Ryssland?

Glad 4 Juli önskar Borås Tidnings ledarsida!

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Storseger för Litauens Thatcher

Dalia GrybauskaiteI skuggan av EU-valet är det också värt att notera att den avgörande omgången i Litauens presidentval också hålls i dag.

Det ser ut som den sittande presidenten Dalia Grybauskaite kommer att återväljas för en andra mandatperiod. I så fall är det också ett kvitto på vad som verkar vara den övergripande trenden i Europa – att det trots en framgång för extremhögern, också går att skönja en försiktig framgång för borgerliga partier.

Litauens president är främst ansvarig för säkerhetsfrågor och 58-åriga Grybauskaite har med sin bakgrund som diplomat, då hon bland annat studerat vid amerikanska Georgetownuniversitet, starkt markerat mot den ryska inblandningen i Ukraina. Det är dessutom intressant att hon själv framhåller tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher som sin förebild och allmänt kallas för ”Litauens järnlady”.

Att de litauiska väljarna åter ger sitt stöd till Grybauskaite bör således ses som ett tecken på att utrikespolitiken spelat en stor roll i valet. De baltiska länderna är medvetna om sin historia och väljer att stödja EU som en garant mot rysk expansion.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

maj 25, 2014 · 8:46 e m

Litar Nato på Skandinavien?

Stoltenberg Fogh

I boken Matadorlandet: Om det borgerliga Danmark (Stockholm: Samhällsförlaget, 2011) skildrar statsvetaren Ann-Sofie Dahl hur det gick till när Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen bestämde sig för att dra sig tillbaka från inrikespolitiken.

”Fogh” som han allmänt kallas i hemlandet hade i tysthet instruerat sina närmaste medarbetare om att hitta något ”lämpligt” för honom att göra och valet föll på generalsekreterarposten i Nato. Men då det tog tid att förankra hans ansökan läckte nyheten snart ut, och när det kom också fram att finansministern Lars Løkke Rasmussen låtit sy upp nya kostymer hos ett av Köpenhamns mer exklusiva herrskrädderier, drog många slutsatsen att han skulle efterträda honom.

Nu när Anders Fogh Rasmussen närmar sig slutet på sin ämbetsperiod pågår arbetet med att hitta hans efterträdare. Det verkar också som Nato-länderna har vant sig vid en skandinav, för om det stämmer som Aftenposten erfar, kommer Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg att efterträda sin danske kollega som Natos trettonde generalsekreterare.

Föraningen baserar sig dels på att Arbeiderpartiet förbereder sig för att hitta en efterträdare till Stoltenberg och dels på att USA:s president Barack Obama reser till Europa för att delta i ett toppmöte om atomsäkerhet. Det är troligt att man då också kommer att bestämma sig för en lista på slutkandidater.

Om det skulle visa sig stämma så skulle det vara ett kvitto på att medlemsländerna litar på Skandinavien och på att man har insett att organisationen, för att överleva, måste ta tillvara på sina mindre och nyare medlemsstater. Ett tecken på det sistnämnda är att Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski nämns som en möjlig motkandidat.

Om det blir Jens Stoltenberg återstår att se, men det skulle i så fall vara ett bra val för Nato och för Skandinavien.

Till skillnad från de svenska Socialdemokraterna har det norska Arbeiderpartiet alltid varit varma anhängare av försvarsalliansen, och under sin statsministertid intensifierade Stoltenberg samarbetet. Det är inte heller första gången som en norrman förekommer som seriös kandidat då Høyreledaren Kåre Willoch lanserades 1988, men besegrades av Västtysklands försvarsminister Manfred Wörner.

Generalsekreterarjobbet har emellertid inte visat sig vara den lugna reträttpost som Fogh Rasmussen tänkt sig, och en sak är säker – den nye generalsekreteraren kommer att bli tvungen att hantera den pågående krisen i Ukraina och många andra framtida säkerhetspolitiska problem.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Poängseger för knockoutkungen

Vitalij Klytjko slår inte bara hårt, han har heller aldrig blivit knockad. När den före detta boxningsvärldsmästaren under torsdagseftermiddagen dök på den konservativa och kristdemokratiska EPP-gruppens kongress i Dublin vann han dock sin första poängseger i karriären. Dub-1

Det här är en annan sorts match. Vi kämpar för Ukraina. För demokrati, mänskliga rättigheter, fri press och för att människor ska kunna leva i frihet.

Sa Vitalij Klytjko och sträckte fram handen. Av en händelse – det blev kö in i kongresshallen och jag stod i vägen – så fick jag en kort pratstund på tu man hand med honom innan resten av pressen uppfattade vad som hände.

Jag frågade om vad han tror kommer att hända härnäst i Ukraina. Och svaret förvånar inte.

Vad som än händer kan vi inte möta aggressionen med våld. Vi har bättre argument, vi står för frihet och demokrati och det är viktigt att vi vågar visar det.

Frihet och demokrati.  Det är ord som inte klingar ohörda i den församlingen.  Seger på poäng, som sagt.

Samtidigt är det ord som många gånger bara blir söndagsord i den del av världen där det går att ta just frihet och demokrati för givna. I Europa. Men inte i Ukraina, och rakt inte med Ryssland som granne.

En fråga till, vad kommer han att säga till de församlade EPP-politikerna?

Jag kommer givetvis att säga samma sak till dem som jag säger till dig. Men jag kommer också att säga att vi måste snarast möjligt inleda förhandlingar med Nato.

Våld alltså, trots allt. Men en annan sorts våld än en smäll på käften, eller för den delen, det våld som närvaron av en tung infanteristyrka klädd i rysk uniform innebär. Ett medlemskap i Nato skulle på kort sikt visserligen driva upp konfliktnivån till oanade och extremt farliga nivåer. Men på längre sikt skulle ett Natomedlemskap ”bara” vara ett inslag i en nationell strategi för att knyta Ukraina närmare till Europa.

Men riskfritt är det inte. ”Alla har en strategi till man får en smäll på käften” sa Mike Tyson på den tiden han var kung i ringen. Om Ryssland inte kan acceptera den frihetslängtan som finns i Ukraina idag, hur ska Vladimir Putin reagera om en stor del av det gamla sovjetimperium han nu håller på att återupprätta väljer att ansluta sig till fienden?

En sak var Baltikum och de gamla satelitstaterna i Östeuropa. Ukraina är något helt annat.

Vitalij Klytjko kom inte ensam till Dublin denna dag. Med på resan fanns också Julia Tymosjenko, den nyligen frigivna premiärministern med de välkända rågblonda flätorna. Inne i kongresshallen möttes hon med stor värme och många, många ville krama om henne. Men bakom scenen var tonen en annan. Tymosjenkos närvaro var något som enklast kan beskrivas som aningen besvärlig. Dub-2

Orsaken är uppenbar: Julia Tymosjenko är mänskligt att döma en förbrukad kraft och alls inte något trovärdigt alternativ som kan ena landet. Vitalij Klytjko däremot, tillhör morgondagens Ukraina. Han kan mycket väl bli president efter valet den 25 maj.

Känns lite märkligt att ha stått i vägen för honom.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ett första steg mot ett bättre Ukraina

Slaget om Ukraina är långt ifrån över. Barrikaderna på Självständighetstorget i Kiev står kvar. Kravallpolis och krypskyttarna håller ställningarna och de militanta oppositionsgrupperna på torget väntar just nu på det besked som kanske inte kommer. Deras krav är att president Viktor Janukovytj  ska avgå nu, inte efter ett presidentval i september. Det räcker inte med löften om grundlagsförändringar och en nationell samlingsregering för att de församlade ska lämna platsen.

Den politiska oppositionen i parlamentet har däremot röstat för att underteckna ett avtal som ska lösa krisen. Nyheten kom 15.01 under fredagseftermiddagen. Enligt Reuters utsände som närvarade när avtalet undertecknades, såg Viktor Janukovytj  inte lättad ut. Snarare såg han tyngd ut av allvaret i ögonblicket. Kanske hade han läst vad Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) sagt – att Janukovytj  har blod på sina händer.

Hur skulden för de många döda ska fördelas återstår dock att se. Det akuta skedet av den politiska krisen kan nu ha förändrats till det bättre, men det är alldeles för tidigt att tala om att risken för nya och långt värre strider – läs inbördeskrig – har minskat.

Vad som kommer att hända härnäst är nämligen ytterst oklart. Alla parter utom de som ser fortsatt våld som enda lösningen är medvetna om att varje steg mot en lösning förutsätter att de som håller i vapnen vid Självständighetstorget bokstavligen gör patron ur och tar ett djupt andetag. Så länge våldet ligger nära till hands kommer det inte att gå att  få till bestående politiska lösningar.

Det kan låta underligt och det kan framstå som kallsinnigt att skriva så, men Ukrainas problem är inte i första hand att polis och demonstranter skjuter på varandra. Inte ens att hundratalet människor har dött. Det verkligt allvarliga är att landet befinner sig på randen till ekonomisk kollaps.

Ukraina präglas av en mycket låg levnadsstandard.Valutan faller i värde och valutareserven är snart slut. Det finns inga pengar att betala löner och det finns inga pengar att betala skulder med. De pengar som snurrar i den ukrainska ekonomin försnillas nära nog omedelbart i vad som är ett av världens mest korrumperade länder. Det går inte att tala om en framtid för Ukraina om alla parter med intressen i den forna sovjetstaten inte tar sitt ansvar.

Ett första steg är att minska presidentens maktbefogenheter. Detta har redan aviserats och tanken är att den grundlag som gällde före 2004 åter ska gälla. Ett andra steg är att omvärlden hjälper Ukraina finansiellt; det behövs en nutida ”Marshallplan” för att snabbt få till en förändring av läget. Det gäller också att Rysslands president Vladimir Putin fattar ett modigt beslut, att reservationslöst hjälpa sin granne i det akuta läget. Samtidigt måste Ryssland också låta bli att lägga sig i hur landet utvecklas. Ryssland har en historisk skuld från Sovjettiden som arvtagarna till det kommunistiska imperiet inte har betalat.

Men även väst har sin del av ansvaret. Om EU ska kunna motsvara förväntningarna som finns i det vänligt sinnade landet, måste EU också agera bestämt. Gårdagens besked om att EU inför sanktioner mot ledande aktörer var ett riktigt beslut.

Ett förbud att resa in i unionen är symboliskt viktigt och att frysa finansiella tillgångar för människor i kretsen kring  presidenten är rätt signal. Men samtidigt bör EU erbjuda landet ett utökat associationsavtal som bland annat bör innehålla hjälp att bygga upp fungerande och rättssäkra och demokratiska institutioner.

USA kan för sin del avhålla sig från att försöka använda Ukraina som en bricka i ett elakt spel mot Ryssland och EU. Erfarenheterna från bland annat Georgienkriget visar att USA:s inblandning i konflikter i östra Europa inte är problemfri.

Men all hjälp och all omvärldens omsorger spelar egentligen ingen som helst roll om inte Ukraina på egen hand förmår att jämna ut de stora skillnader som finns inom landets gränser. Öst och väst i landet är som skilda världar, och kommer även fortsättningsvis utgöra en latent konflikthärd som dagens avtal och löfte om nyval inte gör något för att komma tillrätta med.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized