Kolla aldrig en bra ”antirasism” story

(”Konstnärlig frihet” måste också kunna kritiseras, även när det gäller Husby, FOTO TT)

Journalister brukar beskyllas för att ”söka klick” och inte vilja kolla en bra story. Tyvärr kan det ibland stämma, och ett färskt exempel inträffade i torsdags när Studio 1 hade ett reportage om hur Ung Scen Östs pjäs ”Marken Brinner” i Norrköping. Den handlar om Husbykravallerna och enligt reportaget i Studio 1 fick pjäsen läggas ned på grund av att skådespelarna utsatts för rasism ifrån publikens sida.

Lyssnarna fick som inledning veta att man skulle tala om ”pjäsen om rasism och mänskliga rättigheter som inte längre ska spelas på grund av rasistiska påhopp”. En introduktion som för tankarna till den amerikanska södern på 1960-talet, där medborgarrättsrörelsen kämpade mot en rasistisk mobb. Regissören Nasim Aghili ville också spinna vidare på detta när hon – oemotsagd – fick beskriva ”Marken Brinner” som ett försök att inte använda ”den vita blicken” och berätta om att Sverige är ett orättvist land. Men enligt skådespelerskan Bahareh Razekh hade publiken bland annat kastat pennor, gjort ljud ifrån sig och ”vägrat leka med i den här leken” och därför lades pjäsen ned.

Med dessa händelser i åtanke borde man bara kunna dra slutsatsen att Östergötland är ett alltigenom rasistiskt och genomruttet län, och att ett gäng modiga skådespelare har skrämts till tystnad. Men historien visade sig vara långt mer mångfacetterad än hur den beskrevs i Studio 1, och följde man nyheterna under helgen fick man bevis för detta.

Till en början kritiserades pjäsen av polisen som bland annat vände sig mot att man hävdade att polisen hade ”avrättat” en person i Husby, och det kan självklart bortförklaras. Polisen var ju de som var mest involverade i Kärrtorp och det finns fog för att påstå att den som äger våldsmonopolet i samhället ska tänka sig för innan man blandar sig i debatten. Men det visade sig att det inte bara var polisen, utan även lärare och elever som kände sig orättvist utpekade och att pjäsen tidigare fått kritik.

Enligt Lars Rejdell som är barn – och ungdomschef i Linköpings kommun valde exempelvis  Skäggetorpsskolan i Linköping att bryta samarbetet med Ung scen Öst då ”personal och skolledningen upplevde att det här stred mot värdegrunden, läroplansuppdraget och demokratiuppdraget”.

På vanlig svenska så var pjäsen helt enkelt inte lämpad för gymnasieungdomar, och – får man anta – inte heller speciellt opartisk. Kritik som självfallet kan avfärdas som att den kom från ”en vit man med makt”. Men också Nader Ghaemi som är stadsdelsutvecklare i Skäggetorp var djupt kritisk mot pjäsen och han skrädde inte orden: ”Jag har jobbat mot rasism och diskriminering i flera år, och jag tycker inte att det är den dolda rasismens fel att pjäsen fick läggas ned. Det är föreställningens innehåll”.

Kanske var det helt enkelt så att ”Marken Brinner” var ren och skär vänsterideologiproduktion, och därför inte passade att spelas för ditkommenderade skolungdomar. Dessutom så borde de flesta veta att skolungdomar kan vara väldigt bångstyriga när de tvingas göra något de inte vill.

Innan man som Gunilla Brodrej på Expressens kultursida hävdar att ”rasisterna får den här sortens stöd från ordningsmakten” bör man således fråga andra som har kritiserat pjäsen. För man ska faktiskt kolla en bra story, även om den råkar handla om antirasism.

(David Lindén)

Klart barnen ska få läsa arabiska

(FOTO TT)

På Kviinge– och Västerskolan i Östra Göinge i Skåne tillåts barnen i årskurs tre att välja arabiska i språkundervisningen (vid sidan om svenska och engelska, givetvis). Ett initiativ som berikar barnen, som får en introduktion till ett världsspråk och, om de fortsätter, till en oersättlig litteraturskatt. Barnen blir helt enkelt mer allmänbildade och kommer att ha ett försprång jämfört med många andra om de väljer att fortsätta språkstudierna.

Ett försprång som alla vuxna rimligen borde heja på.

Men alla vuxna vill inte sina barns bästa, och initiativet har tydligen mötts av upprörda reaktioner. Enligt skolornas rektor Catharina Rooth ”så reagerar man på att man erbjudit det här över huvud taget för våra barn ska då inte behöva lära sig ett språk till”.

Raffinerad idioti som säkerligen har med rasism att göra, men som först och främst är just idioti. För betänkt vad denna inställning innebär: ”våra barn ska då inte behöva lära sig ett språk till!?”

För att morgondagens Sverige ska klara sig i konkurrens med omvärlden krävs kunskap, och tidig språkundervisningen är ett steg i rätt riktning, även om det finns tölpar till föräldrar som inte förstår vad det innebär.

(David Lindén)

Låt Hübinette försvinna med rasbergeppet, Ullenhag

Äntligen! Det är så varje antirasist bör hälsa nyheten om att regeringen tillsätter en utredning som syftar till att ta bort rasbegreppet från svensk lagstiftning. För det var verkligen på tiden att modernisera bort resterna av det sena 1800-talets kvasibiologi om raser, och att dessa raser skulle ha olika egenskaper eller behöva utsättas för särbehandling.

Rasism är något som drabbar människor och inte alla med en specifik hudfärg.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) sammanfattade det hela så här:

”Vi vet att det egentligen inte finns olika mänskliga raser. Vi vet också att den grundläggande delen av rasismen handlar om att man tror att det finns olika raser, att rastillhörigheten gör att man beter sig på ett visst sätt, och att vissa raser är överlägsna andra”.

Men hans resonemang ogillades självklart av ordföranden för lobbyorganisation Afrosvenskarnas Riksförbund, Zakaria Zouhir, som också är verksam inom Vänsterpartiet. Zouhir menade att strävan efter ett färglöst samhälle är att ”sopa det här under den blågula mattan och låtsas som att vi inte har rasism i samhället”. Det verkar dock ha undgått honom att vi väldigt ofta debatterar rasism, och att väldigt få förnekar att sådant inte finns.

Så lite tillspetsat skulle man kunna säga att Afrosvenskarnas Riksförbund i nuläget hellre vill tvåla till regeringen eller anmäla ”fördomsfria” bakverk än att bekämpa rasismen.

Erik Ullenhag har dock en del kvar innan han har bevisat att han inte söker alliera sig med den identitetsvänstern som i mångt och mycket reflekterar rasisternas egen retorik. Det första han borde göra är att rejält distansera sig från hans tidigare utredare, Tobias Hübinette, som är en av de starkaste ras – och indelningsförespråkarna som just nu får utrymme i debatten.

Förutom att vilja utmåla sina motståndare som rasister, och om de inte fungerar påpeka att de haft rasistiska släktingar, så är Hübinette tidigare aktiv i våldsorganisation Antifascistisk Aktion (AFA). Han har även påstått att etniskt europeiska män som gifter sig med asiater lider av pedofila böjelser och att internationell adoption kan liknas vid slavhandel.

Att Ullenhag anlitade honom var ett fatalt misslyckande, men att han nu vill ha bort rasbegreppet tyder, förhoppningsvis, på att han lärt sig en läxa.

(David Lindén)

Dagen då Mikael Trolin gjorde bort sig

Den miljöpartistiske (tidigare FP) debattören ”prins” Mikael Trolin är en man med gigantiskt självförtroende.

I alla fall att döma av hans SVT-Opinion artikel där han kritiserar det faktum att riksdagsmannen Hanif Bali (M) hade invändningar mot att Trolin hade kallat honom för husneger. Ty enligt Trolin är detta inte rasism utan enkom ett uttryck för en historisk diskurs.

När han sedan ska redovisa varför det är okej att i Sverige kalla sina motståndare för just husneger presenterar han en argumentation som i bästa fall skulle få ett rungande underkänt i vilken A-kurs i amerikansk historia som helst.

Trolin hävdar bland annat att husneger är ett accepterat ord i USA. Det är det inte. Snarare ett ord som används inom studier av det amerikanska slaveriet, och inte ens den svåraste uppväxten i nutidens Sverige kan liknas vid hur det var att vara slav i USA. Dessutom verkar det inte som Trolin är speciellt uppdaterad när det gäller amerikansk politik för då skulle han kanske ha noterat den massiva kritik som mötte dem som kallade Obama för husneger i valrörelsen 2008.

I sitt försök att låta antirastisk låter Trolin snarare som en amerikansk rasist än en medborgarrättskämpe.

Att sedan hänvisa till Malmcolm X som en tung auktoritet för antirasismen är närmast skrattretande.

Nästa steg för Trolin är kanske att hänvisa till samme Malcolm X i en diskussion om antisemitism?

Det finns också annat att säga om denna debattartikel. För Trolin lyckas i ett svep reducera det faktum att Hanif Bali tog sig in i riksdagen via en personvalskampanj och flera gånger har gått emot partiledningen med att han är just en husneger. Som artigt nickar och tar i hand när de ”egna” ska lugnas. Att Bali är en egen individ förstår inte Trolin, som i sitt försök att slå till en politisk motståndare hemfaller åt en rappakalja som snarare är inspirerad av Youtube-dokumentärer än av seriös akademisk litteratur.

Om ska vara elak kunde man säga att Trolin mest verkar avundsjuk, och att han gärna ensam vill vara representant för nysvenskarna. Då går det inte att tolerera att det finns andra – och yngre – förmågor som representerar den gruppen man själv vill leda. Men det är att vara riktigt elak, för ett sådant resonemang är skrämmande likt Trolins eget.

Rasismdebatten i Sverige förtjänar saklighet, och det står inte Mikael Trolin för. Han har visat sig vara en mobbaraktig översittare som har rejäla kunskapsluckor och som borde tänka en eller två gånger innan han uttalar sig.

(David Lindén)

Klagandets politik får konsekvenser

När Almedalsveckan lider mot sitt slut är det dags att konstatera något ytterst oroväckande. Det finns rasism inom svensk vänster. Inte en uttalad sådan, men en tendens att avspisa motståndare och deras analys på grund av utseende. Antingen handlar det om ”vita, kränkta män” eller att en person inte förstår sitt eget bästa då denne är ”en del av vithetsnormen”.

Ett resonemang som i sin skrämmande enkelhet är en direkt återspegling av hur den andra sidan använder uttrycket ”politiskt korrekt” för att avspisa alla former av kritik och mothugg.

Detta är dock inte bara ett svenskt fenomen, och om man för en gångs skull höjer näsan och gör internationella jämförelser, ser man att den svenska debatten är en reflektion om än ytterst mild sådan av en rådande internationell trend.

Fenomenet har av National Security Studies-professorn Michael J. Mazar vid National War College i USA döpts till ”the politics of grievance” i svensk översättning ungefär kränkthetens eller klagandets politik, och är som tydligast i Mellanöstern och Asien.

Gemensamt för dem som utnyttjar kränkthetens politik som ett redskap i debatten, är en bärande berättelse om att historien är en kamp mellan goda och onda krafter samt att den egna gruppen har skadats av en annan grupp som man tycker illa om. Det kan vara invandrare, västerländsk imperialism, USA eller det ondskefulla majoritetssamhället.

I Sverige är det främst ”invandrare” och ”vithetsnormen” som blivit synonymt med denna mytomspunna fiendegrupp. Ett tankesätt som internationellt har fått så pass allvarliga konsekvenser att man för första gången på årtionden har bevittnat hur demokratiska friheter är på tillbakagång.

I studien Democracy in Retreat: The Revolt of the Middle Class and the Worldwide Decline of Representantive Government (Yale University Press, 2014) går författaren Joshua Kurlantzick, som är senior fellow vid The Council on Foreign Relations, så pass långt att han talar om en global ”frihetsreccesion”.

Förvisso går det inte att helt ut applicera situationen i exempelvis Thailand eller Syrien på svenska förhållanden. Men det tål ändå att tänkas på att resonemanget om ett vitt samhälle som alltid är förtryckande och präglat av en kronisk rasism i grova drag påminner om den offerkultur som odlas av mindre nogräknade extremister över hela världen.

Den slutgiltiga konsekvensen kan bli en draksådd, som man bittert ångrade att man planterade.

(David Lindén)

Är Hanif Bali en förrädare?

Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali har varit olydig. Riktigt olydig. Han har förrått sin grupp och därmed hela samhället. För han har haft mage att påtala att han är en individ, och att hans hudfärg därmed inte borde spela någon roll.

Detta är i alla fall vad krönikören Ida Ali-Lindqvist skriver i Dalademokraten.

En skrämmande krönika, som inte bara doftar översitteri utan också i sitt resonemang påminner om andras retorik, med den lilla skillnaden att dessa andra använder uttryck som rasförrädare istället för att som krönikören hävda att Bali ”personifierar vihetsnormen”.

Det är kollektivism, rasism och ignorans på samma gång. Ty det kan faktiskt vara så att människor formar åsikter utifrån sin övertygelse istället för sin hudfärg, och även fast många upplever rasism kan det också vara så att rasismen på det hela taget minskar. Allt detta har Hanif Bali försökt att påpeka under sin tid som riksdagspolitiker. Men det får han inte göra enligt Ali-Lindqvist. Han har fel och han är en förrädare.

Ett tecken på att svensk vänster inte klarar av att ha två tankar i huvudet på samma gång.

Uppdatering: 

Avskyn mot Hanif Bali har tagit sig många uttryck på sociala medier

(David Lindén)

Tänk om Tobias Hübinette hade varit höger?

Tänk er följande scenario:

Jag är en omstridd forskare som länge varit politiskt engagerad i den libertarianska högern där gränsen mellan civil olydnad och regelrätt brottsverksamhet är om inte luddig, men i alla fall flytande.

Mitt mediala genombrott kom med en bok där jag rakt av listade alla dem som ingått i vänförbundet Sverige-DDR och jag drar mig inte för att på sociala medier använda ad-hominem och arvsskuld, som ett sätt att attackera mina politiska motståndare.

När Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Mikael Damberg föreslår höjda skatter så twittrar jag om att Damberg har ”tjuvnad i släkten” då hans far Nils-Gösta Damberg som partikassör för Socialdemokraterna greps på Arlanda för valutasmuggling under valrörelsen 1976. Jag har även anklagat Astrid Lindgren för ”kommunisttendenser” och sagt att kvinnor som röstar vänster har en större fallenhet för att ha flera sexuella partners, då de anser att man bör ta hand om varandra.

Dessutom har jag fällts för ofredande då jag under en tid var aktiv inom ASA, Antisocialistisk Aktion.

Skulle jag då få bidrag från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap?

Nej, eftersom jag förhoppningsvis enbart skulle betraktas som en förvirrad rättshaverist med en grandios självbild och egen politisk agenda. Men detta gäller inte Tobias Hübinette som är föreståndare för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka. Även fast han fällts för ofredande när han var aktiv i Antifascistisk Aktion AFA, anklagat DN:s kolumnist Richard Swartz för att vara högerextrem då dennes farbror var det, anklagat svenska män som är gifta med asiater för att ha ”undanträngda pedofila böjelser” och gjort sig till informell talesperson för alla Sveriges adopterade.

Han har nu fått 300 000 av statliga medel för att starta ett ”forskarnätverk för svenska kritiska ras – och vithetsstudier”.

(David Lindén)

Anmälan mot ABF Stockholm för diskriminering

Ett av demokratins bärande kriterium kan sammanfattas som likhetsprincipen. Det betyder i korthet att alla medborgare skall behandlas lika inför lagen oavsett kön, religion eller sexuell läggning. Men då detta inte alltid är fallet finns diskrimineringslagstiftning när rättssamhället vill markera mot dem som vill skilja på människor när det inte finns något skäl för att göra det. 

När man bevittnar diskriminering är det även viktigt att som medborgare säga ifrån. Ty om man inte gör det ger man sin tysta tillåtelse att detta skall  fortgå. Men allt som man ogillar är inte diskriminering och det är bland annat därför som ett antal mindre nogräknade websidor kan försätta att existera. 

Idag finns det många sådana sidor och vissa är med rätta avskydda och andra – olyckligtvis – hyllade, då kritiker inte vågar framföra berättigad kritik. En sådan hemsida är RUMMET vilkens lansering fick utrymme på Dagens Nyheters kultursida och vars grundare i sitt ”manifest” deklarerade att ”RUMMET är separatistiskt för rasifierade personer – inte nödvändigtvis lika mycket av lust som av nöd”.

Så precis som annan känd paranoiasida som här inte behöver namnges tvättar man sina händer och skyller på någon annan för att motivera sin egen grandiosa självbild. Den enda skillnaden är att det den andra sidan kallar ”pk-media” har RUMMET valt att kalla för ”det vita samtalet”. 

Självklart har dock RUMMET och liknande sidor rätt att finnas då deras aktiviteter faller inom yttrandefriheten. Men det blir problematiskt när deras separatistiska och självförhärligande budskap upphöjs till officiellt sanktionerade normer – för att inte tala om när de får skattepengar. Det var därför klokt av egenföretagaren och borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell att reagera på det faktum att RUMMET:s filosofi har upphöjts till kursämne hos ABF Stockholm.

Varje tisdag arrangeras studiecirkeln ”Rummet – utan det vita samtalet Icke separatistisk” och kursen är redan fulltecknad. Kursen vore emellertid inte ett problem om det inte vore så att ABF Stockholm får statligt stöd och att de, när man klart och tydligt indikerar att de som inte känner sig som rasifierade icke göra sig besvär, torde bryta mot just diskrimineringslagen. 

Likt Weidmo Uvell anser undertecknad att detta därför bör bli ett fall för Diskrimineringsombudsmannen och förhoppningsvis kan fler reagera på denna officiellt sanktionerade vilja att vara offer.

(David Lindén)

Taffligt, men rätt på DN debatt

Det var väntat att dagens DN-debattartikel av två de två folkpartisterna Robert Hannah och Simon Mohamsson skulle mötas med ilska av vissa. För det går att ha invändningar mot, exempelvis, den anekdotiska bevisföring som artikeln inleds med, och visst finns det fog för att invända emot att författarna hävdar att tonåringars asociala beteende skulle uttrycka egenskapen förakt.

På det hela taget var det dock en viktig text och även om den kan anses kortsiktigt ha gynnat Sverigedemokraternas problemformulering, förtjänar den att lyftas fram och uppmärksammas.

För om man går till textens kärna framstår inte budskapet som särskilt kontroversiellt. Det finns många unga människor, vilket bland annat statsvetaren Bo Rothstein har uppmärksammat, som känner sig vilsna i dagens samhälle, och deras känsla av utanförskap måste tas på allvar. Man skall emellertid inte gå dem till lags och sträva efter att allt i samhället skall bevaras, men det är viktigt att de känner att makthavarna lyssnar även på dem.

Det är också viktigt att inse att rasism kokar ned till diskriminering av minoriteter och att även de som vanligtvis tillhör majoriteten också kan diskrimineras när de är i minoritet. Men om man inte har denna viktiga distinktion i huvudet blir det lätt så att man börjar applicera många olika resonemang på ett och samma problem, vilket i längden leder till det navelskådande som idag manifesteras i diskussioner om vithetsnorm och att vara eller inte vara ”rasifierad”.

Ett ord som undertecknad såsom mörkhyad känner sig grundligt främmande inför då det inte snarare kan ses som ett ytterligare sätt att urskilja ”den andre” istället för att inkludera.

Sålunda finns det alla skäl att välkomma dagens FP-utspel, men det återstår mycket arbete på vägen. Ett lämpligt nästa steg skulle vara att ha en diskussion kring medborgarskapet med målsättning att förutom rättigheter också poängtera skyldigheter.

En tanke som också delas av tidigare statsministern Ingvar Carlsson vars bok Lärdomar recenserats i dagens BT av Mikael Hermansson.

Samt att inte lyssna på de högljudda mediepersonligheter som tycker sig se rasism i all form av kulturarvsbevarande och som har fått för sig att den lättaste vägen till ett rasistfritt samhälle är att poängtera särarter istället för likheter.

Om man får för sig att göra detta har man kommit en bra bit på väg när det gäller att ta tillbaka svenskhetsbegreppet från de mörka krafter som nu säger sig representera Sverige och svensk kultur. Det är också då som debatten kommer visa sig ha varit mödan värd att ta.

(David Lindén)

Röda Barnens Ungdomsförbund?

På senare tid har samhällsdebatten åter handlat om rasism. Efter att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson medverkade i programmet Nyfiken på partiledaren var det exempelvis många som påpekade att deras erfarenhet av Sölvesborg skilde sig från Åkessons. I början av veckan skrev också vice ordföranden för Rädda Barnens Ungdomsförbund (RBUF), Jorge Londoño, en debattartikel på Nyheter24, där han på fullaste allvar menade ”att vita s.k. antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister”.

Översatt till vanlig svenska betyder det att han ansåg att vita saknar empati och inte bör engagera sig i kampen mot rasism och främlingsfientlighet.

RBUF har fått berättigad kritik för denna artikel av bland annat undertecknad. Som svar valde de därför att på sin hemsida lägga upp ett resonemang som är hämtat från den amerikanska webbtidningen Daily Kos, vilken skulle göra ”saken lite tydligare”. Men i sin iver att förklara sig har de istället gjort det motsatta och åter lyckats grumla sin egen argumentation så till den grad att de på samma gång framstår som oinformerade amerikavänner, demokratimotståndare och rent ut sagt – tämligen – rasistiska.

Till en början finns det många invändningar mot att applicera ett amerikanskt resonemang på Sverige. RBUF verkar inte förstå att USA är en ung nation, grundad av flera olika folkgrupper som alla har strävat efter att behålla sin egen identitet, och med 50 delstater med relativ stor självständighet.

Sverige har däremot varit en relativt homogen stat i tusen år och alltsedan Gustav Vasa en stark centraliserad nation, som visserligen har innehållit många folkgrupper, men där centralmakten alltid har strävat efter att betrakta alla som kort och gott ”svenskar”.

Det finns också invändningar mot artikelns resonemang kring diskriminering. Ty den nämner inte att det faktiskt finns statligt sanktionerad diskriminering och att den afroamerikanske akademikern Thomas Sowell flera gånger har polemiserat mot just detta. I Sverige har även advokatbyrån Centrum för Rättvisa lyckats driva ett fall mot Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) som nekat kvinnor att påbörja veterinärutbildningen på grund av sitt kön.

När artikeln sedan påstår att rasism inte är ”en enskild person som diskriminerar, utan en hel befolkning som gör det svårt att inte diskriminera”, undrar man om RBUF också står bakom denna linje? För i så fall kan bland annat nynazisterna i Kärrtorp slippa åtal då deras handlingar inte bör räknas eftersom de är en del av den så kallade strukturen.

Att vidare beskriva slavägarkulturen som homogen och något som kan appliceras på en hel befolkning är direkt ohistoriskt. Det fanns nämligen alltid grupper i USA – såsom kväkarna – som var emot slaveriet på grund av religiösa och ideologiska anledningar. Dessutom framstår det som högst oklart vad man menar med ”den vita majoritetens åsikter”, då det finns olika grupper av vita och de flesta demokratiskt sinnade personer torde vara till freds med att majoritetens åsikter är ett bärande kriterium i en demokrati.

På det hela taget har RBUF:s förklaring till sin ordförandes märkliga resonemang lämnat fler frågor än svar. Lite tillspetsat kunde man också ställa sig frågan om det verkligen är Rädda Barnens Ungdomsförbund som står för dessa åsikter? För i nuläget framstår deras hemmasnickrade och USA-importerade ”förklaring” mer som om den skrivits av en organisation som mycket väl hade kunnat heta Röda Barnen, istället för Rädda.

(David Lindén)