(”Konstnärlig frihet” måste också kunna kritiseras, även när det gäller Husby, FOTO TT)
Journalister brukar beskyllas för att ”söka klick” och inte vilja kolla en bra story. Tyvärr kan det ibland stämma, och ett färskt exempel inträffade i torsdags när Studio 1 hade ett reportage om hur Ung Scen Östs pjäs ”Marken Brinner” i Norrköping. Den handlar om Husbykravallerna och enligt reportaget i Studio 1 fick pjäsen läggas ned på grund av att skådespelarna utsatts för rasism ifrån publikens sida.
Lyssnarna fick som inledning veta att man skulle tala om ”pjäsen om rasism och mänskliga rättigheter som inte längre ska spelas på grund av rasistiska påhopp”. En introduktion som för tankarna till den amerikanska södern på 1960-talet, där medborgarrättsrörelsen kämpade mot en rasistisk mobb. Regissören Nasim Aghili ville också spinna vidare på detta när hon – oemotsagd – fick beskriva ”Marken Brinner” som ett försök att inte använda ”den vita blicken” och berätta om att Sverige är ett orättvist land. Men enligt skådespelerskan Bahareh Razekh hade publiken bland annat kastat pennor, gjort ljud ifrån sig och ”vägrat leka med i den här leken” och därför lades pjäsen ned.
Med dessa händelser i åtanke borde man bara kunna dra slutsatsen att Östergötland är ett alltigenom rasistiskt och genomruttet län, och att ett gäng modiga skådespelare har skrämts till tystnad. Men historien visade sig vara långt mer mångfacetterad än hur den beskrevs i Studio 1, och följde man nyheterna under helgen fick man bevis för detta.
Till en början kritiserades pjäsen av polisen som bland annat vände sig mot att man hävdade att polisen hade ”avrättat” en person i Husby, och det kan självklart bortförklaras. Polisen var ju de som var mest involverade i Kärrtorp och det finns fog för att påstå att den som äger våldsmonopolet i samhället ska tänka sig för innan man blandar sig i debatten. Men det visade sig att det inte bara var polisen, utan även lärare och elever som kände sig orättvist utpekade och att pjäsen tidigare fått kritik.
Enligt Lars Rejdell som är barn – och ungdomschef i Linköpings kommun valde exempelvis Skäggetorpsskolan i Linköping att bryta samarbetet med Ung scen Öst då ”personal och skolledningen upplevde att det här stred mot värdegrunden, läroplansuppdraget och demokratiuppdraget”.
På vanlig svenska så var pjäsen helt enkelt inte lämpad för gymnasieungdomar, och – får man anta – inte heller speciellt opartisk. Kritik som självfallet kan avfärdas som att den kom från ”en vit man med makt”. Men också Nader Ghaemi som är stadsdelsutvecklare i Skäggetorp var djupt kritisk mot pjäsen och han skrädde inte orden: ”Jag har jobbat mot rasism och diskriminering i flera år, och jag tycker inte att det är den dolda rasismens fel att pjäsen fick läggas ned. Det är föreställningens innehåll”.
Kanske var det helt enkelt så att ”Marken Brinner” var ren och skär vänsterideologiproduktion, och därför inte passade att spelas för ditkommenderade skolungdomar. Dessutom så borde de flesta veta att skolungdomar kan vara väldigt bångstyriga när de tvingas göra något de inte vill.
Innan man som Gunilla Brodrej på Expressens kultursida hävdar att ”rasisterna får den här sortens stöd från ordningsmakten” bör man således fråga andra som har kritiserat pjäsen. För man ska faktiskt kolla en bra story, även om den råkar handla om antirasism.