Äntligen lite Kubaförnuft

(Hög tid att sluta lyssna på de som skriker högst, och bekämpa Castrodiktaturen på ett intelligent sätt, FOTO TT)

När USA 1961 introducerade sanktioner mot det kommunistiska Kuba var det tänkt som en temporär åtgärd för att påskynda diktaturens fall. Men så blev det inte, och även fast diktatorn Fidel Castro satt kvar ändrades aldrig strategin då det var inrikespolitiskt självmord att föreslå detta. För trots att kalla kriget är slut har det fortsatt i relationen till Kuba, och än finns det konservativa politiker i USA som tror att diktaturen ska störtas vilket ju också var planen 1961.

Ända tills president Barack Obama höll en presskonferens där han meddelade att USA har börjat förhandla med Kuba om att återetablera landets diplomatiska relationer. Ett besked som inte kom en dag för tidigt, och som flera presidenter likt Jimmy Carter och Bill Clinton har försökt att genomdriva. Men de har inte kunnat på grund av att den rättmätiga aversionen mot Castro har varit för stor, och på grund av att exil-Kubaner främst i Florida är en mäktig röst när det gäller presidentvalet.

Kuba är en brutal diktatur och bör inte kallas något annat. Men det är också ett grannland som har en äldre relation med USA än vad det har till kommunismen. Att embargot kvarstod handlade om kalla kriget då Kuba blanda annat slogs tillsammans med sovjetiska soldater i Angola. Embargot var helt enkelt geopolitik och inte ideologi, då USA under president Richard Nixon inte såg några som helst hinder för att 1974 etablera diplomatiska relationer med Kina, vilka hade upphört efter kommunisternas maktövertagande 1949.

En av dem som kraftigast protesterade mot president Obamas besked var den republikanske senatorn Marc Rubio, vars familj flydde från Kuba och som kan bli Republikanernas presidentkandidat 2016. Protesten är politiskt förståelig, då han inte har råd att i nuläget uppfattas som en ”Kubakramare”. Men även här går det att dra paralleller till det förflutna och till Nixon som under sin tid som vicepresident var bland de starkaste kritikerna av kommunismen i Kina. Om Rubio vinner valet är det därför troligt att han inte kommer ändra Obamas besked och istället intensifiera diplomatin med Kuba.

Förhoppningsvis kan detta leda till att öns opposition vädrar morgonluft och att invånarna kan börja bygga upp en modern ekonomi. Tids nog kommer de att kräva politisk förändring. Kanske kan man också hoppas på att det i svensk debatt innebär att vänstern slutar ursäkta Castrodiktaturen. Ty nu går det inte längre att skylla Kubas misär på ”den amerikanska bojkotten”, utan enbart på kommunismen.

(David Lindén)

En emotionell utrikespolitik?

(Gärna fina ord och glada minner. Men också gärna lite resultat, FOTO TT)

Den vanligaste myten om utrikespolitiken är att det ”bara handlar om glitter och glamour”. I själva verket är det hårt arbete som kräver både analys och taktkänsla. Analys kan ofta kompetenta tjänstemän stå för, men taktkänslan måste utrikesministern lära sig själv och det var bland annat därför som Carl Bildt reste så pass mycket som han gjorde. För det gäller att hämta in intryck på plats i syfte att öva upp sin diplomatiska förmåga, även när många misstar detta för en jakt på glitter och glamour.

Margot Wallström är en av svensk politisks verkliga veteraner, och ska inte avfärdas i första taget. Det som dock bör påpekas är att hon har varit borta från svensk politik väldigt länge, och att man som EU-kommissionär och FN-representant inte måste ta lika tuffa beslut som en svensk minister. Däri ligger också skillnaden mellan henne och Carl Bildt, då Bildt under åren 1991-1994 fick en metaforisk kalldusch när det gällde att leda och fatta beslut.

Att vår nya utrikesminister behöver en sådan kalldusch märktes redan de första dagarna på jobbet när hon visade sig direkt falla in i den högljuda, storordade och resultatlösa utrikespolitik som präglade Socialdemokraterna främst under Olof Palme. Det är ett steg i rätt riktning att erkänna staten Palestina, men formatet kunde självklart diskuteras. Beslutet verkar inte vara förankrat i vare sig utrikesnämnden eller utrikesutskottet och formuleringen i regeringsförklaringen var så pass luddig att både Israel och USA tolkade det som ett direkt erkännande, och inte som att det ska ske under mandatperiodens gång.

Dessutom är det anmärkningsvärt att hon avfärdade Israels kritik som en ”emotionell reaktion” med tanke på att hon visat sig vara synnerligen känslomässigt när hon under valrörelsen bland annat hävdade att Alliansregeringen hade begått ett ”väpnat rån” mot Sverige.

Dessutom bör uttalandet om Palestina också ses i ljuset av orden om att FN ska lösa Ukrainakrisen. Ett märkligt uttalande, speciellt med tanke på att ryskt stridsflyg har intensifierat sin närvaro nära både Polen och Baltikum i syfte att provocera.

Så vad Wallström kunde ha gjort är att direkt rest till Ukraina för att visa att Sveriges linje ligger fast. Men istället för konstruktiv närområdesdiplomati fick Sverige en regering som verkar vilja bedriva en ytterst emotionell utrikespolitik.

(David Lindén)

Snowden borde blockats på riktigt

(Vladimir Putins vänskap kostar, FOTO TT)

Den tidigare tjänstemannen vid amerikanska National Security Agency (NSA), Edward Snowden, som avslöjade USA:s avlysningsprogram och numera befinner sig i Ryssland som Vladimir Putins gäst, har tilldelats Right Livelihood Award, vilket ofta kallas för det ”alternativa Nobelpriset”.

Priset brukar delas ut i Utrikesdepartementets presscentrum i Stockholm, men i år har centrets nya skyddsklassificering gjort att utdelningen måste flyttas till en annan lokal. En händelse som föranlett diverse konspirationsteoretiker, både i media och på internet att påstå att avgående utrikesminister Carl Bildt ingripit personligen för att det var just Snowden som tilldelades priset.

För den som är någorlunda insatt i hur UD arbetar påståendet skrattretande. Men teorin om Bildts vendetta säger något om dagens USA-hat och dyrkandet av Snowden. Han har ju velat sälja in sin gärning som yttrandefrihetsförsvarare och det faktum att han har fått asyl i Ryssland hos en regim som i dag inte ens stödjs av Vänsterpartiet, ska mestadels ses som ”ett olycksfall i arbetet”.

Men Edward Snowden är ingenting annat än en spion som flydde till den stormakt som hade tjänat mest på den information som han hade kommit över. Det torde också vara få som tror att hans ryska visum inte kom med en prislapp. Att han senare menade att han gjort mänskligheten en tjänst bör tolkas som en del av hans försvarsmekanism.

Speciellt i ett läge som alltmer påminner om situationen under kalla kriget, då bland annat den svenske officeren Stig Bergling fick asyl i Moskva efter att ha sålt ut Sveriges kustförsvar till dåvarande Sovjetunionen. Bergling hävdade också att han enbart ville berätta för att förhindra en upptrappning av läget.

Men hade Snowden valt att gå till amerikanska medier med det han visste hade han kunnat vara samma sorts visselblåsare som Daniel Ellsberg som på 1970-talet avslöjade mycket av USAs vidriga krigsföring i Vietnam. Nu stödjer han genom sin närvaro Putinregimen, som i nuläget inte bara hotar Ukraina utan även Polen och våra Baltiska grannländer. Att då släppa in honom på UD och behandla honom som en internationell gäst vore att gå tillbaka till den tid då Sverige gjorde klart att man minsann ”inte sysslande med anti-Sovjetism” för att citera Olof Palme.

Det var dock inte Carl Bildts agerande utan en regeländring som hindrade honom från att ta emot priset på UD, och det är lite synd. För det hade varit helt rätt att säga att en sådan Putinlakej inte är välkommen till Sverige.

(David Lindén)

Argentina – förlust i fotboll och i statsfinanser

Det har länge gått dåligt för Argentina. Förlusten i VM mot Tyskland slog hårt mot självkänslan, och nu verkar det som att det som tidigare var ett av Sydamerikas mest framgångsrika länder står inför en riktigt allvarlig kris. För andra gången på 13 år står man inför statsbankrutt då ett antal hedgefonder har vägrat att acceptera en nedskrivning av landets lån.

Finansministern Axel Kicillof kallade dessa för ”gamar” och nu står hoppet till att landets banker vill ta över statens lån. Det återstår att se och oavsett vad som händer så kommer detta att få stora inrikespolitiska konsekvenser. Men förhoppningsvis kommer inte president Cristina Fernández de Kirchner att återuppliva den gamla retoriken om Falklandsöarna – las Malvinas – som hon tidigare använt för att öka sitt stöd på hemmaplanen.

Ögruppen utanför Argentinas kust har tillhört Storbritannien sedan tidigt 1800-tal och det knappa hundratalet invånare har alltid velat förbli brittiska. Men det har inte myndigheterna i Buenos Aires gått med på och 1982 utkämpades Falklandskriget då den argentinske militärdiktatorn Jorge Videla invaderade öarna för att stävja en inrikespolitisk kris.

Men han hade inte räknat med Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.

Tidigare har Kirchner gått i sin företrädares fotspår och använt ett högt tonläge om Falklandsöarna, vilket har föranlett brittiska regeringen att försäkra att man var beredd att åter försvara dem med vapen.

Förhoppningsvis är detta bara retorik, och förhoppningsvis kommer Argentinas regering att fokusera på att lösa den ekonomiska krisen.

(David Lindén)

Bittert, bittrare – Johan Croneman?

Ibland blir det fel som när DN:s kritiker Johan Croneman skulle försöka att recensera utrikesminister Carl Bildts analysförmåga. Anledningen var det faktum att Bildt redan från början hävdade att det malaysiska passagerarplanet Flight  MH17 sköts ned av ukrainska separatister. Detta skulle han inte ha gjort enligt Croneman, och texten kunde ha blivit ett intressant kåseri kring mediafenomenet Carl Bildt för han är bevisligen ett fenomen. Men istället blev det bittert klagande över det faktum att Bildt redan från börjande hade ”klara besked”.

Det som också är värt att notera är att texten har noll empati med de 300 passagerare som miste livet. Istället bryr Croneman först lite ”klädsamt” för att i resten av texten klaga över att Carl Bildt återigen hade rätt när det gäller den ryska aggressionen i Ukraina. Som en person på twitter uttryckte det så kan det ju också vara så att ”vår utrikesminister faktiskt kan ha tillgång till underrättelser som journalister inte har?” samt att han med sitt intresse för konflikten i Ukraina hade tillräckligt på fötterna för ett kvalificerat uttalande.

Självfallet finns det mycket att kritisera Carl Bildt för, men att se det som en sport att försöka ”sätta dit honom” gagnar vare sig journalistiken eller den politiska debatten. För då hamnar Bildt direkt i försvarsställning och hemfaller åt en dryghet som hans anhängare älskar och hans belackare avskyr. Resultatet blir ett sämre politiskt samtal och att politikerföraktet späs på. Men Cronemans attack är inte bara ett exempel på dålig journalistik utan kan också ses i ett större perspektiv när det gäller krisen i Ukraina.

Svensk media och delar av oppositionen verkar ha svårt att inse att Ryssland är roten till konflikten. Utan Rysslands inblandning hade passagerna på MH17 varit i livet. Detta har att göra med att man hellre försöker attackera regeringen än att inse att Carl Bildts världsbild från kalla kriget troligtvis träffar mitt i prick när det gäller Ukraina och Vladimir Putin.

I ett historiskt perspektiv kan man säga att det är Bodströmdoktrinen som spökar. Döpt efter tidigare utrikesminister Lennart Bodström och som gick ut på att man inte kritiserade Sovjetunionens inre förhållanden. Nu handlar det om Ryssland och dess planer på expansion.

Slutligen är en ytterligare sak värd att notera – de som vill tassa kring Ukrainafrågan är också detsamma som inte har några problem med kategorisk Israelkritik och rent USA-hat. Något som på god svenska kallas för hyckleri.

(David Lindén)

Vi behöver USA mer än någonsin

I dag är det USA:s nationaldag och det finns anledning att reflektera. Kring det politiska världsläget, vår egen syn på ”det stora landet i väster” och kring varför vi fortfarande behöver – och bör uppskatta – den enda kvarvarande supermakten.

För om man inte landar i den sistnämnda slutsatsen bör man betänka följande:

Om det inte hade varit för USA och Nato hade Vladimir Putin mycket väl kunnat annektera hela Ukraina, och våra baltiska grannländer. En del svenska debattörer – vilka tenderar att få utrymme på Aftonbladets kultursida – skulle dock hävda att ett sådant resonemang är uttryck för ”russofobi”. Men deras åsikter bör ställas mot Litauens president Dalia Grybauskaites uttalande i början av krisen, ”tacka gud för att vi är Nato-medlemmar”. De som upplevt Sovjetisk expansion är nämligen skeptiska mot Putin.

Självfallet är inte USA en nation som alltid gör allting rätt, vilket bland annat Bush-administrationens äventyr i Mellanöstern visade. Men till skillnad från andra stormakter är det en nation som försöker lära av sina misstag. Detta visar inte minst relationen till den gamla fienden Vietnam, som stadigt har förbättrats sedan den amerikanska kongressen hävde sanktionerna 1994, vilket en rapport från tankesmedjan Center for Strategic & International Studies har visat.

En viktig del av denna relation är att tillsammans arbeta för att lindra effekterna av Vietnamkriget, och bland dessa växtgiftet agent orange.

Numera är Vietnam en av USA:s närmaste allierade, och det är ett tecken på at man vill balansera Kinas inflytande i Sydkinesiska sjön. Det går också att spåra liknande tankegångar i försöken att normalisera relationen med Iran, då det behövs för att balansera Rysslands inflytande i Mellanöstern. Men det är också en normalisering som båda parterna skulle tjäna på, inte minst Iran som riskerar att Isis-milisen expanderar sin verksamhet från Syrien.

Sveriges relation till USA är både enkel och komplex.

Vi har alla en relation till USA, men politiskt gillar man att låtsas som att så inte är fallet. Ett exempel på detta är att vi framhåller Olof Palmes Vietnamkritik som något som verkligen gjorde skillnad. Men då kan det vara värt att minnas CIA:s analys av Olof Palme från 1968 där de bland annat skriver att ”vi är övertygade om att detta handlar om inrikespolitik, och vi står fast vid att relationen med Sverige även fortsättningsvis kommer att vara bra”.

Trots sina många brister är det en allierad att uppskatta, och dagens USA-hatare borde ställa den berättigade frågan om vilket land de vill ska ersätta stormakten – Kina eller Ryssland?

Glad 4 Juli önskar Borås Tidnings ledarsida!

(David Lindén)

Litar Nato på Skandinavien?

I boken Matadorlandet: Om det borgerliga Danmark (Stockholm: Samhällsförlaget, 2011) skildrar statsvetaren Ann-Sofie Dahl hur det gick till när Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen bestämde sig för att dra sig tillbaka från inrikespolitiken.

”Fogh” som han allmänt kallas i hemlandet hade i tysthet instruerat sina närmaste medarbetare om att hitta något ”lämpligt” för honom att göra och valet föll på generalsekreterarposten i Nato. Men då det tog tid att förankra hans ansökan läckte nyheten snart ut, och när det kom också fram att finansministern Lars Løkke Rasmussen låtit sy upp nya kostymer hos ett av Köpenhamns mer exklusiva herrskrädderier, drog många slutsatsen att han skulle efterträda honom.

Nu när Anders Fogh Rasmussen närmar sig slutet på sin ämbetsperiod pågår arbetet med att hitta hans efterträdare. Det verkar också som Nato-länderna har vant sig vid en skandinav, för om det stämmer som Aftenposten erfar, kommer Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg att efterträda sin danske kollega som Natos trettonde generalsekreterare.

Föraningen baserar sig dels på att Arbeiderpartiet förbereder sig för att hitta en efterträdare till Stoltenberg och dels på att USA:s president Barack Obama reser till Europa för att delta i ett toppmöte om atomsäkerhet. Det är troligt att man då också kommer att bestämma sig för en lista på slutkandidater.

Om det skulle visa sig stämma så skulle det vara ett kvitto på att medlemsländerna litar på Skandinavien och på att man har insett att organisationen, för att överleva, måste ta tillvara på sina mindre och nyare medlemsstater. Ett tecken på det sistnämnda är att Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski nämns som en möjlig motkandidat.

Om det blir Jens Stoltenberg återstår att se, men det skulle i så fall vara ett bra val för Nato och för Skandinavien.

Till skillnad från de svenska Socialdemokraterna har det norska Arbeiderpartiet alltid varit varma anhängare av försvarsalliansen, och under sin statsministertid intensifierade Stoltenberg samarbetet. Det är inte heller första gången som en norrman förekommer som seriös kandidat då Høyreledaren Kåre Willoch lanserades 1988, men besegrades av Västtysklands försvarsminister Manfred Wörner.

Generalsekreterarjobbet har emellertid inte visat sig vara den lugna reträttpost som Fogh Rasmussen tänkt sig, och en sak är säker – den nye generalsekreteraren kommer att bli tvungen att hantera den pågående krisen i Ukraina och många andra framtida säkerhetspolitiska problem.

(David Lindén)

Röda Barnens Ungdomsförbund?

På senare tid har samhällsdebatten åter handlat om rasism. Efter att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson medverkade i programmet Nyfiken på partiledaren var det exempelvis många som påpekade att deras erfarenhet av Sölvesborg skilde sig från Åkessons. I början av veckan skrev också vice ordföranden för Rädda Barnens Ungdomsförbund (RBUF), Jorge Londoño, en debattartikel på Nyheter24, där han på fullaste allvar menade ”att vita s.k. antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister”.

Översatt till vanlig svenska betyder det att han ansåg att vita saknar empati och inte bör engagera sig i kampen mot rasism och främlingsfientlighet.

RBUF har fått berättigad kritik för denna artikel av bland annat undertecknad. Som svar valde de därför att på sin hemsida lägga upp ett resonemang som är hämtat från den amerikanska webbtidningen Daily Kos, vilken skulle göra ”saken lite tydligare”. Men i sin iver att förklara sig har de istället gjort det motsatta och åter lyckats grumla sin egen argumentation så till den grad att de på samma gång framstår som oinformerade amerikavänner, demokratimotståndare och rent ut sagt – tämligen – rasistiska.

Till en början finns det många invändningar mot att applicera ett amerikanskt resonemang på Sverige. RBUF verkar inte förstå att USA är en ung nation, grundad av flera olika folkgrupper som alla har strävat efter att behålla sin egen identitet, och med 50 delstater med relativ stor självständighet.

Sverige har däremot varit en relativt homogen stat i tusen år och alltsedan Gustav Vasa en stark centraliserad nation, som visserligen har innehållit många folkgrupper, men där centralmakten alltid har strävat efter att betrakta alla som kort och gott ”svenskar”.

Det finns också invändningar mot artikelns resonemang kring diskriminering. Ty den nämner inte att det faktiskt finns statligt sanktionerad diskriminering och att den afroamerikanske akademikern Thomas Sowell flera gånger har polemiserat mot just detta. I Sverige har även advokatbyrån Centrum för Rättvisa lyckats driva ett fall mot Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) som nekat kvinnor att påbörja veterinärutbildningen på grund av sitt kön.

När artikeln sedan påstår att rasism inte är ”en enskild person som diskriminerar, utan en hel befolkning som gör det svårt att inte diskriminera”, undrar man om RBUF också står bakom denna linje? För i så fall kan bland annat nynazisterna i Kärrtorp slippa åtal då deras handlingar inte bör räknas eftersom de är en del av den så kallade strukturen.

Att vidare beskriva slavägarkulturen som homogen och något som kan appliceras på en hel befolkning är direkt ohistoriskt. Det fanns nämligen alltid grupper i USA – såsom kväkarna – som var emot slaveriet på grund av religiösa och ideologiska anledningar. Dessutom framstår det som högst oklart vad man menar med ”den vita majoritetens åsikter”, då det finns olika grupper av vita och de flesta demokratiskt sinnade personer torde vara till freds med att majoritetens åsikter är ett bärande kriterium i en demokrati.

På det hela taget har RBUF:s förklaring till sin ordförandes märkliga resonemang lämnat fler frågor än svar. Lite tillspetsat kunde man också ställa sig frågan om det verkligen är Rädda Barnens Ungdomsförbund som står för dessa åsikter? För i nuläget framstår deras hemmasnickrade och USA-importerade ”förklaring” mer som om den skrivits av en organisation som mycket väl hade kunnat heta Röda Barnen, istället för Rädda.

(David Lindén)

Ett första steg mot ett bättre Ukraina

Slaget om Ukraina är långt ifrån över. Barrikaderna på Självständighetstorget i Kiev står kvar. Kravallpolis och krypskyttarna håller ställningarna och de militanta oppositionsgrupperna på torget väntar just nu på det besked som kanske inte kommer. Deras krav är att president Viktor Janukovytj  ska avgå nu, inte efter ett presidentval i september. Det räcker inte med löften om grundlagsförändringar och en nationell samlingsregering för att de församlade ska lämna platsen.

Den politiska oppositionen i parlamentet har däremot röstat för att underteckna ett avtal som ska lösa krisen. Nyheten kom 15.01 under fredagseftermiddagen. Enligt Reuters utsände som närvarade när avtalet undertecknades, såg Viktor Janukovytj  inte lättad ut. Snarare såg han tyngd ut av allvaret i ögonblicket. Kanske hade han läst vad Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) sagt – att Janukovytj  har blod på sina händer.

Hur skulden för de många döda ska fördelas återstår dock att se. Det akuta skedet av den politiska krisen kan nu ha förändrats till det bättre, men det är alldeles för tidigt att tala om att risken för nya och långt värre strider – läs inbördeskrig – har minskat.

Vad som kommer att hända härnäst är nämligen ytterst oklart. Alla parter utom de som ser fortsatt våld som enda lösningen är medvetna om att varje steg mot en lösning förutsätter att de som håller i vapnen vid Självständighetstorget bokstavligen gör patron ur och tar ett djupt andetag. Så länge våldet ligger nära till hands kommer det inte att gå att  få till bestående politiska lösningar.

Det kan låta underligt och det kan framstå som kallsinnigt att skriva så, men Ukrainas problem är inte i första hand att polis och demonstranter skjuter på varandra. Inte ens att hundratalet människor har dött. Det verkligt allvarliga är att landet befinner sig på randen till ekonomisk kollaps.

Ukraina präglas av en mycket låg levnadsstandard.Valutan faller i värde och valutareserven är snart slut. Det finns inga pengar att betala löner och det finns inga pengar att betala skulder med. De pengar som snurrar i den ukrainska ekonomin försnillas nära nog omedelbart i vad som är ett av världens mest korrumperade länder. Det går inte att tala om en framtid för Ukraina om alla parter med intressen i den forna sovjetstaten inte tar sitt ansvar.

Ett första steg är att minska presidentens maktbefogenheter. Detta har redan aviserats och tanken är att den grundlag som gällde före 2004 åter ska gälla. Ett andra steg är att omvärlden hjälper Ukraina finansiellt; det behövs en nutida ”Marshallplan” för att snabbt få till en förändring av läget. Det gäller också att Rysslands president Vladimir Putin fattar ett modigt beslut, att reservationslöst hjälpa sin granne i det akuta läget. Samtidigt måste Ryssland också låta bli att lägga sig i hur landet utvecklas. Ryssland har en historisk skuld från Sovjettiden som arvtagarna till det kommunistiska imperiet inte har betalat.

Men även väst har sin del av ansvaret. Om EU ska kunna motsvara förväntningarna som finns i det vänligt sinnade landet, måste EU också agera bestämt. Gårdagens besked om att EU inför sanktioner mot ledande aktörer var ett riktigt beslut.

Ett förbud att resa in i unionen är symboliskt viktigt och att frysa finansiella tillgångar för människor i kretsen kring  presidenten är rätt signal. Men samtidigt bör EU erbjuda landet ett utökat associationsavtal som bland annat bör innehålla hjälp att bygga upp fungerande och rättssäkra och demokratiska institutioner.

USA kan för sin del avhålla sig från att försöka använda Ukraina som en bricka i ett elakt spel mot Ryssland och EU. Erfarenheterna från bland annat Georgienkriget visar att USA:s inblandning i konflikter i östra Europa inte är problemfri.

Men all hjälp och all omvärldens omsorger spelar egentligen ingen som helst roll om inte Ukraina på egen hand förmår att jämna ut de stora skillnader som finns inom landets gränser. Öst och väst i landet är som skilda världar, och kommer även fortsättningsvis utgöra en latent konflikthärd som dagens avtal och löfte om nyval inte gör något för att komma tillrätta med.

(Mikael Hermansson)

Asiatiska konflikter: Små steg i rätt riktning

Förvisso pågår det många konflikter i världen, men läget i vissa har på senare tid förbättrats. Idag pågår ett möte mellan Kina och Taiwan där bägge parter har erkänt varandras status som regeringar. En diplomatisk gest som kan tyckas oväsentlig, men konflikten mellan Kina och Taiwan har sedan 1949 varit en reell katalysator för en storkonflikt då en kinesisk attack skulle generera ett storskaligt svar från USA.

I morgon möts också representanter Nord och Sydkorea vid den gemensamma gränsen för att bland annat förhandla om hur familjer som splittrades i Koreakriget på 1950-talet skall kunna återses. Ett ytterst litet steg i rätt riktning, med tanke på att den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Un har visat sig minst lika kallblodig som sin far och farfar. Men fortfarande ett steg i rätt riktning.

Så världen blir inte sämre, även om väldigt många opinionsbildare hävdar det motsatta.

(David Lindén)