I kväll blir Palme historisk

I kväll sänder SVT första avsnittet av Palme – Kristina Lindström och Maud Nycanders dokumentär om just Olof Palme. Den har redan gått på biografer landet över under hösten, men TV-versionen är utökad till tre timmar. På SVT:s hemsida finns ännu mer.

Det är viktig och intressant dokumentär av flera skäl. Och den som tror att kombinationen SVT och svenska dokumentärfilmare är en kombination som per automatik leder till hagiografiska hyllningar och hjälteporträtt, kommer att bli besviken. Detta är inte en politisk film i den mening att den förhärligar eller förminskar personen eller politikern. Däremot gör den något som länge varit svårt att göra, nämligen att förpassa Olof Palme till historien. En process som dragits ut på tiden, bland annat beroende på att svensk socialdemokrati i mitten av 2000-talet förlorade fotfästet och nu letar efter en ny identitet. Men också på grund av att de biografier som skrivits om Palme inte på långt när förmått att flytta bort honom från det dagspolitiska slagfältet. Samtidigt som partiet letar efter nya ledare – det har blivit rätt så många de senaste åtta åren – har bilden av Palme som ett ideal gjort ledarfrågan till en långt svårare konflikt än den egentligen behövde ha varit.

I detta vacklande har det varit svårt att hitta en roll för Olof Palme. Som partiledare var han inspiratören, inte ideologen. Därför är det detta minne av honom som varit det bestående. Men det gör också Palme till en belastning, för hans retorik och hans idéer formades i förhållande till sin samtid. Det är svårt att inte konstatera att mycket av den värld som var Palmes, varken finns eller vore önskvärd att den funnes kvar idag.

Det är i detta avseende som Lindström/Nycanders film fungerar konfliktlösande. För vad Palme gör är att göra politikern Palme just till historia. Genom att skildra hans liv och samtid har han också satts på plats, intill andra ledare och politiker som inte längre kan göra anspråk på vår samtid. Palme präglas av samma noggrannhet som BBC:s bästa dokumentärer gjort, vilket också gör dem historiografiskt funktionella. Utan att rangordna de stora har filmen nu fört Olof Palme in i det led där Stalin, Churchill, Roosevelt med flera står längre fram i kön.

Olof Palme var inget stor världspolitiker; sådan är han bara i den socialdemokratiska historieskrivningen. Men genom att hans liv och gärning nu ”dokumentariserats” har han blivit tillgänglig för fler än för partiet.

Sändningstider:
Palme del 1: tisdag 25 december 2012 kl 21.00 i SVT1

Palme del 2: torsdag 27 december 2012 kl 21.00 i SVT1

Palme del 3: tisdag 1 januari 2013 kl 21.00 i SVT1

På julfronten var freden intet nytt

Hur blev det? Kalle, klappar och kapplöpning med hjärtinfarkten i år igen? Ännu ett plus-5000-kaloriers julbord och en promillenivå som föranledde SMHI att gå ut med årets första klass 4-varning lagom till midnattsmässan?

Jaha. På julfronten intet nytt alltså …?

I julaftonens BT  bjöd dock kulturredaktionens recensent Mats T Olsson på bra filmtips. Perfekta val för en julaftonskväll i soffan när släkten gått och skinkan tagit slut. Den som räknar med att vara riktigt raggig i morgon har tillräckligt många förslag på listan för att inte behöva röra sig i onödan.

Det är naturligt att ämnet julfilm begränsar listan på ett ganska radikalt sätt, och att ett antal självklarheter som Capras Livet är underbart och Burtons Nightmare before Christmas får vara med. Ett tips fascinerar dock mer än de övriga. Att Olsson hittat den fransk-tysk-belgisk-rumänsk-norska västfrontsfilmen Fiendeland från 2005 blev en liten extra julklapp.

Fiendeland handlar om den så kallade julfreden i skyttegravarna längs Västfronten 1914. Den bygger på vad som brukar kallas för ”en verklig händelse”. Filmens tema fascinerar bortom det uppenbara historiska intresset, eftersom detta berör känslor och värderingar som dels tycks ligga djupt inbäddade i föreställningar om julen.

Och visst, den julfred som Fiendeland handlar om bröt också ut här och var längs fronten. Soldater sjöng julsånger för varandra, bytte mat och tobak och lät bli att skjuta på och bomba varandras  skyttegravar och bunkrar. På några platser möttes tyska, franska, engelska och belgiska soldater i det ingenmansland som området mellan skyttegravarna utgjorde. En och annan fotbollsmatch – i någon form – spelades, men till största delen handlade det om frusna, smutsiga och hungriga män som stod still, rökte och pratade.

Julfreden bröt ut på julafton och upphörde tidigt annandagens morgon. Inför julen 1915 utfärdades generalstabsorder om att ingen fraternisering skulle få förekomma.

Händelserna julen 1914 har romantiserats och populariserats allt sedan den dagen. Men föreställningar om julfred tycks ha en lång historia som sträcker sig tillbaka till tiden innan julen gavs sina kristna förtecken. Att krigförande gett varandra andrum, tid att ta hand om sårade och döda, tid att sörja, tid att dra sig tillbaka, är väl känt ända sedan Puniska krigen under två århundraden före Kristus, och fram till Amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. Samtidigt förekom i alla kristna kulturer i Västeuropa föreställningar om julfreden som något konkret, och som en tid då frid skulle råda i samhället. Den som bröt mot julfreden straffades dubbelt.

Första världskriget uppstod i en gammal värld och avslutades i en ny. Det inledde, tillsammans med den ryska revolutionen, vad som kommit att kallas för ”det korta 1900-talet”. Även om det europeiska huset hade moderniserats avsevärt under tiden från franska revolutionen och framåt, levde gamla sedvänjor och värderingar kvar. Tanken på att utlysa fred och frid i juletid hade sina rötter i en vardaglig religiositet, som kanske inte alltid var särskilt from, men som ändå angav tonen för hur man skulle bete sig i samhället.

Den som däremot tror att krig, strid och död skulle omöjliggöra tro, och istället mala ner människan till såväl kropp, ande och själ så  att hon förvandlas till ett fogligt redskap för mäktiga mäns ambitioner, har helt enkelt fel. I litteraturen förekommer det visserligen ofta hänvisningar till att krig orsakar religiösa kriser, men i verkligheten tycks krigets fasor många gånger istället förstärka religiösa föreställningar. Den brittiske historikern Michael Snape har visat detta i ett antal böcker.

Just på den brittiska sidan hade hösten 1914 varit en tid då andliga ting ofta diskuterats i samhället och i skyttegravarna. Efter slaget och reträtten från Mons i Belgien i slutet av augusti, hade myten om Ängeln vid Mons fött, växt till och instrumentaliserats till ett redskap i kampen på Västfronten, men framför allt på hemmafronten. Tidigt spreds ryktet om andliga väsen som visat sig i form av änglar med bågar eller svärd, som hållit vakt över de uttröttade soldaterna under sin marsch till området väster om Paris. Det skulle antingen röra sig om just en ängel ur himlens härskaror – givetvis stod Gud på de allierades sida – eller så var de andar av de engelsmän som dött under tidigare krig på den europeiska kontinenten som helt enkelt rest sig ur sina gravar för att ansluta sig till kampen.

Även på den tyska sidan fanns föreställningar om att ”Gott mit uns” inte bara vara högstämda ord, utan även andlig och fysisk verklighet. De välsignade vapnen, de många fältgudstjänsterna, den omfattande religiösa propagandan gjorde sin verkan.

Det fanns även politiska utspel om fred som hade sitt ursprung i tanken på julfred. Inte minst från USA:s senat och presidenten Woodrow Wilson. En resolution antogs av senaten som gick ut på att man uppmanade de krigförande att iaktta tjugo dagars vapenvila vid jul, med just hänvisning till den allmänna uppfattningen om vad julfreden innebar och vilka förpliktelser som följde av att leva i ett kristet sammanhang.

Naturligtvis fanns det inga änglar vid Mons, och de fallna vid Agincourt och andra slagfält låg vackert kvar i marken. Men det som är väsentligt med dessa myter är att de visar på att det fanns antaganden om en andlig verklighet som var begripliga eftersom de på olika sätt och i olika omfattning ingick i människors föreställningsvärld. Detta i sin tur förstärkte uppfattningen att julfred var något naturligt, rätt och kristligt även i krigstid.

Detta blev en lång utläggning om något som en film som Fiendeland kanske inte direkt visar, men som  ändå finns där.

Julen är mer än Kalle, klappar och kalorikapplöpning. Därför faller det sig naturligt att utlysa julfrid här och nu, och önska de som mot förmodan läser detta – en riktigt god jul!

Hur kunde vi missa den sälen?

Svensk äldrevårdsdebatt har sällan handlat så lite om omsorg som nu. Över lag har det varit driftsformerna som stått i centrum, inte minst beroende på att det är lättare att hitta konfliktlinjer som fungerar bättre i opinionsarbetet än vårdarbetet.

Då talar vi förstås om politikerna; för alla övriga inblandade är vård fortfarande först och främst en fråga om omsorg.

Betraktat från politikers och medias håll så är det vård i offentlig regi – Sveriges 290 kommuner – som är normen.  Allt annat är avvikande, hotfullt och mörker. Vi vet dock , inte minst tack vare statsvetare på Umeå universitet, att äldre och anhöriga är mer nöjda med omsorgen om den drivs i privat regi.

Vi vet också att det inom kommunal omsorg sker övergrepp och underlåtelsesynder som, i olika utsträckning, inte tas på samma allvar som om de ägt rum i ett äldreboende som bedrivs som entreprenad. Inte minst fungerar media så. Läggs en rapport om brister på ett privat drivet äldreboende så presenteras dessa numera alltid på ett sådant sätt att det är driftsformen som är orsaken till bristerna, och företaget och dess ansvariga får många gånger stå till svars med namn och bild. Medan nyheter om fall av upprepade övergrepp på ett eller flera kommunala boenden oftare presenterar i anonymiserad form. Driftsformen dock problematiseras aldrig, Det förekommer inte ens på kartan att en reporter skulle ställa en ansvarig tjänsteman eller politiker till svars med en sådan utgångspunkt. Tvärtom handlar ”fel” i kommunal omsorg istället om för lite resurser eller möjligen om personliga tillkortakommanden bland chefer och personal.

Detta händer i Borås, det händer i övriga landet. Som när Västerbottens-Kuriren avslöjade att personal vid upprepade tillfällen slagit larm om att äldre får dö ensamma inom äldrevården i Umeå. Då handlade det om just kommunalt driven omsorg, men inte om den kommunala driftens natur och inneboende svagheter – om sådana finns. Vi vet inte, vi får inte veta eftersom vi varken frågar eller vill efterfråga ens underlag för att ifrågasätta den kommunala omsorgen utifrån ägarskapet. Men när Byttorpsklint i Borås blev föremål för en tjänstemannainspektion, framkom det av rapporten att muntliga uppgifter gjort gällande att det skulle ha förekommit brister i den palliativa vården – alltså samma problem i Umeå. Men i den rapport som lades fram till nämnden var det istället själva driftsformen som var central för bristernas uppkomst.

I Boråsfallet ville tjänstemännen säga upp avtalet med Carema, medan man i Umeå diskuterade i vilken utsträckning man kunde skärpa rutinerna – trots att man visste att det handlade om att ”personalen gick på knäna eftersom man var för få anställda” på det kommunala boendet.

Så ser måttstockarna ut. Att de är olika är väl alldeles uppenbart.

Den här notisen visar på vad som händer och sker i Vårdsverige, i takt med att driftsformsfixeringen kastar allt djupare skuggor kring sig:

”Robotsäl flyttar in på äldreboenden”
Sjöbo (TT)
De som bor på äldreboenden i Sjöbo ska snart få nytt sällskap – i form av en robotsäl. Robotsälen är en uppfinning från Japan, och utformad så att den reagerar på beröring och visar tecken på uppskattning.
– Sälen har tilltalande ögon och mjuk päls som är skön att ta på. Den kan ge ro åt de äldre som är oroliga, säger Berit Lundström (M), ordförande i vård- och omsorgsnämnden, till Skånska Dagbladet.

En sak är säker, sälens omsorg är batteridriven. I fall någon undrar.

Ytterligare en …

Ännu en opinionsmätning. Den här gången en norsk som mäter hur svenska partier ligger till. Det är Sentio som i en web-baserad undersökning mellan 6 och 12 december tillfrågat 1045 personer om deras partipreferenser.

Det som gör Sentios mätning intressant är att det endast är Kristdemokraternas och Folkpartiets förändringar som kan betraktas som säkerställda. KD ökar från 2,7 procent i november till 4,5 procent i december. Medan Folkpartiet minskar 6,7 procent till 5,0 procent.

Övriga resultat visar endast på smärre förändringar. Socialdemokraterna är största parti med 31,7 procent. Därefter återfinns Moderaterna på 28.0 procent. Tredje största parti är Sverigedemokraterna som stannar på 11,6 procent.

Till Sentios fördel är det att man även mäter trohet och rörelser mellan partierna. Andelen lojala väljare säger mycket om temperaturen i ett parti, och i viss utsträckning hur det förmår att värdesäkra väljarnas förtroende.

Även i detta avseende är Centerpartiet det stora krispartiet, som bara lyckas mobilisera 47,2 procent av de väljare som röstade på partiet i förra valet. Sverigedemokraterna däremot, håller kvar hela 85,2 procent av sina väljare. Även Socialdemokraterna har en hög mobiliseringsgrad och har lyckats attrahera strax över 82 procent av väljarna från 2010.

Men Socialdemokraterna har också lyckats locka 13,8 procent av soffliggarna, vilket är något bättre än vad Moderaterna lyckats med. Däremot stannar Sverigedemokraterna i den här kategorin på 6,9 procent.

I botten befäster Centerpartiet sitt utsatta läge. Drygt en procent av soffliggarna skulle välja C idag, och inte fler än 2,3 procent skulle rösta på KD.

Men … det är långt kvar till valet 2014!

Ännu en mätning

Opinionsmätningarna kommer minst lika tätt som julklappstipsen i dessa dagar.

Senaste budet, från United Minds, är att Sverigedemokraterna minskar.  Som alla seriösa uttolkare av mätningar vet skall man dock vara oerhört försiktig med att läsa in något i enstaka förändringar. Det man kan konstatera  om SD är möjligen att det säger något om vilken nivå partiet etablerat sig på när de efter ett ”kraftigt tapp” landar på 9,7.

Tydligaste trenden är  Centerns och Kristdemokraternas kräftgång runt fyra-procentsspärren. Imorgon tisdag presenterar Centern förslag till nytt idéprogram.

Om det innehåller något som kan ge partiet en skjuts uppåt i opinionen återstår att se. 

 

Grått, inte svart

Ännu en gång bekräftas krisen. Men det är inte krisen med stort K. Ännu.

Varselstatistiken för november månad är mindre dyster än för oktober. Cirka 400 varsel mindre för hela riket, och 10.000 färre än under samma månad i 2008. Då var det kris med stort K, och världen verkligen skälvde i sina grundvalar.

I Borås ökar varslen något dock, till 123 stycken på en månad. Det är två varsel fler än samma månad 2008 och 23 fler sedan oktober i år. Men den förändringen säger inte så värst mycket. Att Borås har haft varsel varje månad sedan 2011 – från 5 till 123 – säger mer om att staden har ett större och mer mångfacetterat näringsliv och därmed också en större arbetsmarknad, än exempelvis Ulricehamn, som inte haft ett varsel sedan januari.

Även dagens månadsbesked från Arbetsförmedlingen gav en gråskiktad bild och inte en genomsvart. Öppet arbetslösa i Borås var 4,5 procent, i regionen 4,3 procent och i riket som helhet 4,6 procent. 4,3 procent av den registerbaserade arbetskraften mellan 16 och 64 år i Borås ingick i arbetsmarknadspolitiska program med aktivitetsstöd. För regionen var motsvarande andel 3,9 procent och för riket 4,1 procent. Det relevanta måttet på arbetslösheten, som den faktiskt ser ut och inte som den uppmäts i exempelvis SCB:s arbetskraftsmätningar, får man om man lägger samman den öppna arbetslösheten med de som är i åtgärd. För Borås blir arbetslösheten som helhet 8,8 procent, för regionen 8,2 procent och i riket som helhet 8,7 procent.

Det går att bryta ner arbetslösheten ytterligare. Om man tar den så kallade ungdomsarbetslösheten, alltså andelen unga mellan 18 och 24 år av den registerbaserade arbetskraften, så visar den 16,5 procent går utan jobb i Borås, 18,5 procent i riket och 17,6 procent i regionen. Väljer man att granska ungdomsarbetslösheten bland utrikes födda så utgör den hela 33,4 procent.

Och så vidare. Alldeles uppenbart är det kris på arbetsmarknaden. Men är det ”bara” en konjunkturkris? Ja, så länge man ”bara” ser till hela arbetsmarknaden.

Men den största krisen är inte temporär utan permanent – när det gäller utrikes föddas möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.  Om detta råder det ingen tvekan.

I morgon vet vi mer om jobben

I morgon torsdag kommer Arbetsförmedlingen med november månads arbetsmarknadsstatistik. Den kommer med stor sannolikhet att visa på att arbetslösheten ökar något litet, men att varslen ligger i paritet med oktober i år.

I den ytterända av konjunkturen som arbetsmarknaden utgör går utvecklingen långsammare än i undersökningar där företag och familjer ombeds att redovisa sina förväntningar på den egna eller landets ekonomi.

Konjunktursvängningar har ofta den inneboende logiken att rädslan, de negativa förväntningarna, är större än ju längre bort från det egna köksbordet man kommer.

På familjenivå kan det visserligen finnas tvekan inför de ekonomiska utmaningarna, men rent generellt är man mer positiv om den egna ekonomin än man är om landets i stort. Det handlar helt enkelt om kontroll och om ansvar. Man vet ungefär vad man har månad efter månad – om inte förutsättningarna förändras drastiskt. Ett varsel kastar naturligtvis sin skugga över köksbordskalkylerna, men samtidigt så vet familjen var flytvästarna finns och hur man ska hitta till livbåten (i fall det blir fråga om uppsägning).

Regeln är dock att de flesta varsel dras tillbaka. Mellan vart tredje och vart sjätte varsel, lite beroende på tid och bransch, löses inte ut.

Men runt köksbordet det gäller att vara överens om tagen och taktiken.  En sund familjeekonomi som utsätts för prövning fungerar bäst om den sedan länge värdesäkrats genom god hushållning.  Det handlar mer om eget sparande, om marginaler, om åtstramning av den egna konsumtionen, än att vara snabb att börja stämpla.  Det underlättar visserligen med a-kassa plus egna försäkringar för att övergångsperioden fram till nästa jobb inte ska leda till panik, men grunden för tryggheten har lagts i tider av stadiga inkomster och ordning och reda på utgifterna.

Och skulle det värsta hända, att arbetsmarknadens önskemål inte stämmer överens med den egna profilen på grund av ålder, kompetensbrist eller liknande hinder, då finns det trots allt hjälp att få för att gå vidare på annat sätt.

Detta är naturligtvis en skönmålning, och kanske mest ett ideal a la Anne Wibbles ”en årslön på banken”· I själva verket är sällan varken familjer eller köksbordsekonomierna så fläckfria och beständiga att de inte har sina svarta hål och sorgkanter. Men problemet är att samma kan i högre utsträckning sägas om den relativa osäkerhet som de offentliga och kollektiva trygghetssystemen erbjuder.

Statens hand är visserligen stor, men den är långt ifrån trygg att hålla i. Det finns bättre händer att vila i på närmare håll.

Det största problemet med arbetsmarknadsstatistik och konjunkturprognoser är inte att de berättar sanningar, utan att de förmedlar bilder som sedan tolkas in i fel sammanhang och förstärker känslan av osäkerhet och ovisshet. Detta är i sin tur krisdrivande. Är vi rädda för att vi ska förlora jobbet, att aktiefonderna ska rasa, att huset inte ska gå att sälja eller att räntorna ska stiga över takåsarna, då agerar vi med köksbordsförnuftet. Vi håller igen, vi minskar, vi skär ned och håller in – och vips så har vi ökat på mörkret omkring oss.

Men det finns rapporter som skakar om av rakt motsatt anledning. Idag kom Statistiska Centralbyråns brittiska motsvarighet, Office of National Statistics, ONS, med uppgifter om att det mitt i krisens och arbetslöshetens Storbritannien aldrig tidigare varit så många sysselsatta i det privata näringslivet som just nu. Andelen sysselsatta har vuxit med 499.000 på tre månader. Antalet arbetslösa har minskat med 86.000,

Det viktigaste med den nyheten är att den visar på att själva upplevelsen känslan av kris och konjunkturfall dröjer sig kvar. Den utgör i sig en återhållande faktor på bland annat konsumtionen – vi håller igen lite extra ett tag till, trots att det är uppenbart att det går uppåt igen – som bromsar in utvecklingen.

Men samtidigt blir det av sammanhanget extra tydligt, att det är först när förändringarna märks kring köksbordet som också attityderna till ekonomin i stort kommer att förändras.

Det blev ett klimatavtal, men …

Det blev en fortsättning på Kyotoavtalet i form av en övergångslösning till 2020, i väntan på nästa klimatavtal. Misslyckande i Doha eller ej, detta blir oavsett vilket det enda juridiskt bindande klimatavtalet som finns, och som har FN:s godkännandestämpel på sig.

Men i praktiken omfattar det bara cirka 15 procent av världens utsläpp till atmosfären, i och med att de stora bovarna i sammanhanget – USA, Ryssland, Ukraina, Kina och Indien – inte skriver på nu heller. 27 EU-länder, Australien, Schweiz samt ett antal industriländer har dock skrivit på kompromissen. Den kunde ha blivit något mer långtgående om inte Polen och i viss mån Tyskland haft invändningar mot hur kompromissförslagets text utformades.

Övergångslösningen innehåller inga nya mål för utsläppsbegränsningar av koldioxid till atmosfären. Så vill man kan också man säga att det man kommit överens om i Doha är att fortsätta prata med varandra fram till 2015, när en ny struktur för ett kommande avtal ska vara framtagen för beslut.

Inte heller innebar kompromissen att utvecklingsländerna fått något nytt löfte som skulle innebära mer pengar, utöver de 100 miljarder dollar som utlovades i Köpenhamn 2009, som kompensation för ”klimatrelaterade katastrofer” samt att lättare kunna ställa om till fossilfri el- och värmeproduktion.

Vad Doha-kompromissen dock innehåller är att en mekanism inrättas, enligt miljöminister Lena Ek, för att ”hantera långsiktiga klimatskador”. Man har också fört in genustänkande i klimatdiskussionen, vilket innebär att klimatarbetet ska tillföras en jämställdhetsdimension.

Att Greenpeace och Naturskyddsföreningen kallar kompromissen för ett praktfiasko var inte oväntat. Det ingår i påtryckar- och lobbyorganisationers metodhandbok att fortsätta bråka efter att slaget är över, eftersom kriget fortsätter. Om det kan man inte säga mycket annat än lycka till.

Sen finns det partipolitisk kritik, som den som nu kommer från Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Även den är förutsägbar, och missar målet. Centralt om än underförstått i partiernas kritik, är inte att klimatkompromissen ser ut som den gör – utan att Sveriges Lena Ek antingen varit bakbunden eller inte haft förmåga nog, och därför heller inte förmått övertyga världen om vilja göra som Miljöpartiet och Socialdemokraterna säger och vill.

Alltså mest trams.

För det första har Lena Ek haft en regering bakom sig som står långt fram i klimatfrågan, men som agerar klimatpolitisk inom ramen för EU-samarbetet. För det andra finns det mycket, mycket som görs utanför klimatförhandlingarna. För det tredje så bygger oppositionspartiernas kritik på chauvinistiska föreställningar om att Sverige – oavsett vilken färg det är på regeringen för tillfället – alltid har den gudagivna rätten att bli betraktad som den världspolitiskt avgörande kraften i sådana här sammanhang.

Det har vi inte, långt därifrån. Vi är en liten röst, en av 27 i ett europeiskt samarbete.

Så oppositionens kritik kan avfärdas av det enkla skäl att den är inrikespolitiskt motiverad, och inte handlar så mycket om oro för världen, klimatet och alla som drabbas. Hade det inte varit klimatet hade det varit något annat. Det är bara att byta ut signalorden eftersom logiken är densamma.

Bättre klimat för klimatet

Historien ser ut att upprepa sig. Så fort världen sätter sig ner för att tala om klimathotet så kommer kylan och snön och fördärvar själva inlevelsen av vad smältande isar och varmare hav innebär. Så var det i Köpenhamn och så är det nu, när en fortsättning på Kyotoavtalet förhandlas fram i Quatars huvudstad Doha.

Det är just sådana sammanträffanden som ställer till det, och som får infrusna tågresenärer och snöskottande svenskar att lyfta blicken mot himlen och böna fram ett ”var är uppvärmningen av atmosfären när man som mest behöver det?”.

Men sammanträffande och samband ska man hålla isär. Och man ska nog undvika att raljera för mycket. Främst av det skälet att klimatdebatten har förändrats. Den präglas av färre knäppstarar och större allvar idag, än för bara några år sedan.

I senaste numret av tidningen Fokus skriver Nina Brevinge och Maggie Strömberg under rubriken ”När alla skeptiker gått hem” att dagens realpolitiska hänsyn gör utsikterna för att komma framåt i klimatförhandlingarna sämre än någonsin. Och, inte minst, långt mycket svårare än då debatten formades av allt från grönt folk som talade för klimataborter och brunt folk som inte kunde sluta hånskratta så fort FN:s klimatpanels slutsatser nämndes.

Klimatkonflikten förs nu i första hand kring frågan om ett övergångsavtal, mellan dagens Kyotoavtal som upphör 2013, och nästa, som är tänkt ska gälla från 2020. Men USA, Ryssland, Japan, Kanada och nyligen även Nya Zealand vill inte sätta upp nya mål för sina utsläpp till atmosfären om inte Kina och Indien vill låta sina utsläpp begränsas i avtal. EU, Norge, Schweiz och Australien kan tänka sig en övergångslösning fram till nästa klimatavtalsperiod 2020, men står å andra sidan ”bara” för 15 procent av alla utsläpp.

Lägg därtill att det finns en nivå till i den konflikten, mellan västvärlden och de så kallade Basic-länderna Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina, om vilka som ska göra mest och snabbast. Och som om det inte räckte är man heller inte överens inom Basic-blocket.

Det finns en motsättning till, den om nutid och framtid. För stora begränsningar på framförallt Kina, Indien men även USA kan leda till att världsekonomin går i baklås. Det vill ingen. Samtidigt är risken uppenbar att om man inte kommer överens, så kommer klimatförändringarna redan på medellång sikt att leda till en humanitär katastrof men också en ekonomisk.

Hotet är nog allt fler medvetna om. Men det är uppenbart att konflikten om klimatet till inte så liten del handlar om att det ännu inte finns tillräckligt tunga och entydiga argument, idéer eller exempel som övertygar alla om att det trots allt går att få till en annan sorts tillväxt än en sådan som driver på atmosfärens uppvärmning.

Mer om detta efter det att Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok Bankrupting Nature (Routledge 2012) är genomläst. Kanske finns svaret där?

Statistiskt säkerställt (s)amband

Att fortsätta gnälla om friskolornas förbannelse saknar stöd i den S-styrda skolverkligheten. Det tror jag Stefan Löfven redan insett.

Så skriver Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman i sin senaste krönika. Genom att samköra Skolverkets senaste statistik över landets 1470 grundskolor vad avser slutbetyg och hur många elever som gick ut med godkänt i alla ämnet, och med Lärarförbundets rankning av ”skolkommuner”. Slutsats: I sex av tio kommuner bland de 145 bästa skolkommunerna styr alliansen. I sex av tio kommuner bland de 145 sämsta skolkommunerna styr Socialdemokraterna.

Edmans antagande om att Stefan Löfven lärt sig läxan är rimligt. Men att säga det samma om ledande socialdemokrater i Borås, vore helt orimligt.