I dag vajar regnbågsflaggan över stora delar av regeringskvarteren i Westminster i London. Från och med midnatt så omfattas även samkönade relationer av den brittiska äktenskapslagen. Under lördagen kommer ett stort antal par av samma kön att vigas över hela öriket.
Det tog nio år för Storbritannien att komma fram till att likhet inför lagen också är en princip som måste omfatta homosexuella. Anledningen till att det dröjde fanns inom de tre stora partierna: Splittring kring ”homofrågan” – som David Cameron en gång uttryckte det – skulle kunna skapa interna motsättningar i andra och, som det hette, ”viktigare frågor”.
Först 2003 avskaffades den så kallade paragraf 28 i strafflagen som gjorde det olagligt att i skolan undervisa om det möjliga i ”homosexualitet som grund för familjebildning”. Det fanns dock redan 2005, när den så kallade partnerskapslagen infördes, en bred samstämmighet att detta beslut bara var början. I längden skulle det vara omöjligt att upprätthålla en särlagstiftning som reducerade homosexuella till andra rangens medborgare. Dessutom innebar en undantagslag att lagstiftarna bokstavligen satte det på pränt att man även såg samkönade relationer som mindre relevanta för samhällets fortlevnad.
Starkast motstånd mot samkönade äktenskap fanns och finns inom de brittiska kyrkorna. Church of England har under ett decennium skakats av den debatten och faran för att kyrkan skulle splittras i en konservativ och evangelikal gren, och en liberal och anglikansk, är ännu överhängande.
Men från tornet på St James Picadilly kommer likafullt regnbågsflaggan att vaja idag. Det finns församlingar där denna konflikt inte längre är relevant. Dessvärre finns det andra där varken homosexuella, eller för den delen de som försvarar homosexuellas lika rättigheter, ännu är välkomna.
Från Westminster i London till Kinna i Sjuhärad tar det knappt två timmar med flyget. Men det lär dröja mycket längre än så innan regnbågsflaggan också kommer att hissas på kyrkan i Kinna. De senaste turerna kring det par som har trakasserats med våld, skadegörelse och förnedring har nu hamnat i kyrkans famn – efter att Svenska Dagbladet hittade ett samband som i bästa fall är mycket svagt, men som i sämsta och troligaste fall ändå mest är konsekvensen av ett stilistiskt grepp i en artikel.
Varför skulle det vara relevant för Svenska kyrkan i Kinna att svara på frågan om vem som bär ansvaret för överfallen på de båda männen?
Det finns ingen anledning att försvara eller förklara varför kyrkoherde Owe Johansson inte anser sig kunna viga samkönade par. Men det är svårt att se hur hans samvetsbetänkligheter skulle kunna vara den utlösande orsaken. I Svenska Dagbladets artikel gjordes kopplingar mellan motstånd mot vigsel av samkönade par och motståndet mot kvinnliga präster. Många av dem som skrev på Hyssnakomministern Yngve Kallins lista mot vigsel var bevisligen kvinnoprästmotståndare. Men många som skrev på den var också kvinnliga präster. Därmed finns det inte heller någon entydighet vad avser bibelsyn eller tolkning.
Sambandet finns, onekligen, men i det här sammanhanget är det knappast avgörande. Men det allvarliga felet med att göra den kopplingen är att det av hatbrott drabbade paret hamnar i skymundan när kyrkans agerande blir huvudsak. Men också att historien och logiken haltar. Ett relevant resonemang om kyrkans skuld förutsätter att kyrkan i Kinna och i Mark faktiskt har en så dominerande ställning att de värden som den sägs omfatta – konservativa, ”schartauanska”, gammaldags, förlegade – skulle ha fostrat fram en mentalitet i samhället i vilken enskilda individer eller grupper av individer ser det som legitimt att ta till våld mot homosexuella.
Det är givetvis möjligt, men är det troligt i det här fallet? Nog för att kyrkan skulle vilja ha ett sådan inflytande. Men verkligheten ser annorlunda ut. Idag är även kyrkan i Mark en i huvudsak marginaliserad företeelse.
Så den som vill hitta orsakssamband får leta på andra ställen. I krogkön, i byggbaracken, i skolans uppehållsrum eller i långt mer extrema åsiktssammanhang än där glesnande bänkrader, gudstjänst och kyrkkaffe står i centrum.
Samtidigt är det angeläget att vara medveten om att Svenska kyrkans vägval – att låta de samvetsömma få sista ordet – skapat en bild av att det går att förminska homosexuellas människovärde och relationer. Svenska kyrkan viger numera samkönade par, men som kyrkans politiker beslutade har också varje präst en möjlighet att följa sitt samvetes röst och vägra viga. Det är däremot något som kyrkans församlingar inte kan göra.
När riksdagen ändrade lagen ställdes kyrkan inför ett val, och valde att behålla vigselrätten. Det föregicks dock av en debatt som av och till tog sig direkt okristliga uttryck. Bibelns ord och Guds kärlek hamnade på var sin sida i den konflikten, oavsett hur väl exegeter och teologer än försökte förklara sig. Det hjälpte givetvis inte att vulgärargumenten haglade, inte minst från dem som motsatte sig att kyrkan skulle viga samkönade.
Svenska kyrkan valde väg, och valde samtidigt att ge enskilda präster en utväg. En praktisk lösning men samtidigt en lösning som borgade för att konflikten skulle leva kvar. Inför varje vigsel där en präst vägrade och församlingen tvingades hitta en annan, hamnade också kyrkans bipolära hållning i förgrunden. Det är denna kluvna attityd som nu gör sig påmind.
Den visar att kyrkan trots alla omsorger om att visa motsatsen är en oberäknelig kraft i samhället.
Frågan är vilket budskap som hörs starkast: Att kyrkan välsignar eller att kyrkan fördömer?
Till stor del beror svaret på vem det är som lyssnar. Den som betraktar homosexuella som människor och inte samkönade relationer som annorlunda i förhållande till andra relationer, den bryr sig nog inte så värst mycket.
Men den som redan hatar hör givetvis vad den vill av kyrkans budskap.
(Mikael Hermansson)