Bäst av allt – ingen strejk!

Byggstrejken är avblåst. Arbetsgivarorganisationen Sveriges Byggindustrier ska finansiera en ”ordning och reda”-försäkring som garanterar att arbetstagare får minst avtalets lägstalön. Byggnads däremot, vill inte kännas vid det ordet.

De så kallade ”ordning och reda”-försäkringen ska gälla för alla anställda hos företag som är medlemmar hos Sveriges Byggindustrier eller företag som anlitats av Sveriges Byggindustriers medlemsföretag. En särskild nämnd vars verksamhet ska ledas av en opartisk ordförande ska först utreda om alla andra möjliga vägar för att få ersättning är prövade.

Men det är inte fråga om ett sådant huvudentreprenörsavtal som LO-facket Byggnads ville ha. Den kompromiss som arbetsgivarna och facket kommit överens om gör nämligen inte våld på den grundläggande principen att ett företag inte ska tvingas ta ansvar för vad andra företag gör.

Kompromissen är en bra lösning på en segdragen konflikt. Men om det var Byggnads avsikt att ändra lagar som reglerar företagandets villkor vore det bättre om man hade gjort regering och riksdag till motpart och inte arbetsgivarna. Därför är kompromissen också ett sätt att försäkra byggbranschen om att det ska bli lite mer ordning och reda när det gäller fackets sätt att agera i avtalsrörelsen. Byggnads har rätteligen fått backa och istället fått något bättre – ett avtal där huvudentreprenören ska hålla reda på vilka entreprenörer som finns på arbetsplatsen och som ska utreda misstanke om fusk.

– Konflikten har aldrig handlat om att företagen inte velat ta ansvar, det gör vi redan i dag, sa Ola Månsson, vd Sveriges Byggindustrier, i ett pressmeddelande under måndagskvällen.

Viktigast av allt är dock att kompromissen omintetgjorde strejkhotet. Det är helt enkelt inte rimligt att ta till en stridsåtgärd som i alla lägen drabbar fler – tredje part – än den gynnar.

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Ingen vänstervåg bland ungdomar

För den som, likt undertecknad, rör sig i sociala medier är det lätt att tro att det pågår en vänstervåg bland ungdomar. Kampanjsidor som Alliansfritt och Politism är ofta snabba med att marknadsföra pinsamma citat av alliansföreträdare och se till att dessa får stor spridning. Dessutom har Aftonbladets ledarredaktion grundat en skribentskola och en av dess stjärnskott konstaterade för en tid sedan att det numera är ”inne att vara vänster”.

Ett uttalande som öppnar upp för frågan om det verkligen är det.

Tittar man nämligen på medlemssiffror framstår den påstådda vänstervågen som allt annat än verklig. Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU) är trots det massiva stödet från LO och det nyvunna självförtroendet fortfarande omsprungna av Moderata Ungdomsförbundet när det gäller medlemsantal.

Vänsterpartiets Ungdomsförbund, Ung Vänster, som är den organisation som verkligen borde gynnas av en vänstervåg bland unga, har också tappat i medlemsantal och inbördes strider har lett till att ett antal inflytelserika distrikt kräver förbundsledningens avgång. Förvisso borde sympatierna i denna konflikt ligga hos förbundsledningen, då de uteslutit extremister som den tidigare distriktsordföranden i Örebro, Markus Allard, men att de utkämpar strider inför öppen ridå säger ändå något om organisationens samarbetsklimat. 

Att kallt redovisa medlemssiffror kan dock bortförklaras med argument som att ”ungdomar idag har hittat ändra sätt att engagera sig”. Men då missar man helheten. För faktum kvarstår – ungdomsorganisationer som sysslar med annat än politik attraherar långt fler medlemmar än de politiska ungdomsförbunden varav  MUF är störst.  

Det finns också direkt skrämmande konsekvenser av påståendet att alla ungdomar skulle vara vänster och agera med en röst. Som när Sverigedemokraternas Ungdomsförbund (SDU) inte släpptes in på Globala Gymnasiet i Stockholm. Många debattörer hävdade då att eleverna tillsammans ”visat sin avsky för rasismen” och få medier skrev om att också Kristdemokraternas Ungdomsförbund (KDU) först vägrats tillträde till skolan. På det hela taget kan blockerandet därför ses ett tecken ”på ett dåligt självförtroende och en bristande tilltro till de goda argumenten” för att citera BT:s krönikör Nils Funcke.

En liknande aktion inträffade på Rinmangymnasiet i Eskilstuna där SDU blockerades av Ung Vänster från att bedriva kampanj på skolan. I det efterföljande skolvalet fick Sverigedemokraterna 28 procent av rösterna jämfört med Vänsterpartiet vars del av väljarkåren var nästintill obefintlig.

Så att behandla ungdomar som en fårskock som just nu går åt vänster kan också vara direkt farligt.

(David Lindén)

Fel att få hyra sin cell

 

Det är en ofta upprepad lögn att det skulle vara bekvämt att sitta i ett svenskt fängelse. Förvisso är det säkert bekvämare jämfört med i andra länder, men ett liv bakom murarna kan ändå aldrig jämföras med ett liv i frihet.

Kristdemokraternas rättspolitiska talesperson Caroline Szybers förslag om att fångar skall betala hyra för sin fängelseplats lär knappast göra det lättare för dem att rehabiliteras.

Men visst, det är givetvis bra att KD visar att de är beredda att tänka nytt kring kriminalpolitiken. Tyvärr saknar Szybers förslag trovärdighet så det ”nytänkandet” får nog tänkas över lite till.

Skälen till detta är uppenbara: Ett fängelse ska inte vara en del av marknaden utan av rättssamhället. Szybergs förslag om att fångar skulle få ”marknadsmässiga” löner istället för den symboliska timlön på 13 kronor som de tjänar idag, är därför omöjligt. Om man förvandlar fängelser till industrier skapar man dessutom en osund konkurrens med det privata näringslivet då det helt enkelt inte finns något företag som kan tävla med ett fängelse när det gäller tillgång på arbetskraft.

Ett annat problem med marknadslöner i fängelse handlar om principen lön efter kompetens. Om fångar skall få marknadsmässiga betalt borde de också i första hand arbeta med sådant som deras kompetens kvalificerar dem för. I ett längre perspektiv skapar detta nya etiska problem – ska en revisor som är dömd för skattebrott verkligen få ägna sig åt sitt yrke i fängelset?

Det finns fler problem. Men redan de nämnda räcker för att på goda grunder avfärda hela idén om att för fångarnas rehabiliterings skull göra dem till en del av den reguljära arbetsmarknaden.

Förslaget lades säkert i god tro och det bör välkomnas att Kristdemokraterna vill föra en debatt om landets fängelser. Men att betala fångar marknadsmässiga löner för att de ska få lära sig att betala hyra, det känns som en väldigt lång omväg till friheten.

(David Lindén)

Ingen regnbågsflagga över Kinna

I dag vajar regnbågsflaggan över stora delar av regeringskvarteren i Westminster i London. Från och med midnatt så omfattas även samkönade relationer av den brittiska äktenskapslagen. Under lördagen kommer ett stort antal par av samma kön att vigas över hela öriket.

Det tog nio år för Storbritannien att komma fram till att likhet inför lagen också är en princip som måste omfatta homosexuella. Anledningen till att det dröjde fanns inom de tre stora partierna: Splittring kring ”homofrågan” – som David Cameron en gång uttryckte det – skulle kunna skapa interna motsättningar i andra och, som det hette, ”viktigare frågor”.

Först 2003 avskaffades den så kallade paragraf 28 i strafflagen som gjorde det olagligt att i skolan undervisa om det möjliga i  ”homosexualitet som grund för familjebildning”. Det fanns dock redan 2005, när den så kallade partnerskapslagen infördes, en bred samstämmighet att detta beslut bara var början. I längden skulle det vara omöjligt att upprätthålla en särlagstiftning som reducerade homosexuella till andra rangens medborgare. Dessutom innebar en undantagslag att lagstiftarna bokstavligen satte det på pränt att man även såg samkönade relationer som mindre relevanta för samhällets fortlevnad.

Starkast motstånd mot samkönade äktenskap fanns och finns inom de brittiska kyrkorna. Church of England har under ett decennium skakats av den debatten och faran för att kyrkan skulle splittras i en konservativ och evangelikal gren, och en liberal och anglikansk, är ännu överhängande.

Men från tornet på St James Picadilly kommer likafullt regnbågsflaggan att vaja idag. Det finns församlingar där denna konflikt inte längre är relevant. Dessvärre finns det andra där varken homosexuella, eller för den delen de som försvarar homosexuellas lika rättigheter,  ännu är välkomna.

Från Westminster i London till Kinna i Sjuhärad tar det knappt två timmar med flyget. Men det lär dröja mycket längre än så innan regnbågsflaggan också kommer att hissas på kyrkan i Kinna. De senaste turerna kring det par som har trakasserats med våld, skadegörelse och förnedring har nu hamnat i kyrkans famn – efter att Svenska Dagbladet hittade ett samband som i bästa fall är mycket svagt, men som i sämsta och troligaste fall ändå mest är konsekvensen av ett stilistiskt grepp i en artikel.

Varför skulle det vara relevant för Svenska kyrkan i Kinna att svara på frågan om vem som bär ansvaret för överfallen på de båda männen?

Det finns ingen anledning att försvara eller förklara varför kyrkoherde Owe Johansson inte anser sig kunna viga samkönade par. Men det är svårt att se hur hans samvetsbetänkligheter skulle kunna vara den utlösande orsaken. I Svenska Dagbladets artikel gjordes kopplingar mellan motstånd mot vigsel av samkönade par och motståndet mot kvinnliga präster. Många av dem som skrev på Hyssnakomministern Yngve Kallins lista mot vigsel var bevisligen kvinnoprästmotståndare. Men många som skrev på den var också kvinnliga präster. Därmed finns det inte heller någon entydighet vad avser bibelsyn eller tolkning.

Sambandet finns, onekligen, men i det här sammanhanget är det knappast avgörande. Men det allvarliga felet med att göra den kopplingen är att det av hatbrott drabbade paret hamnar i skymundan när kyrkans agerande blir huvudsak. Men också att historien och logiken haltar. Ett relevant resonemang om kyrkans skuld förutsätter att kyrkan i Kinna och i Mark faktiskt har en så dominerande ställning att de värden som den sägs omfatta – konservativa, ”schartauanska”, gammaldags, förlegade – skulle ha fostrat fram en mentalitet i samhället i vilken enskilda individer eller grupper av individer ser det som legitimt att ta till våld mot homosexuella.

Det är givetvis möjligt, men är det troligt i det här fallet? Nog för att kyrkan skulle vilja ha ett sådan inflytande. Men verkligheten ser annorlunda ut. Idag är även kyrkan i Mark en i huvudsak marginaliserad företeelse.
Så den som vill hitta orsakssamband får leta på andra ställen. I krogkön, i byggbaracken, i skolans uppehållsrum eller i långt mer extrema åsiktssammanhang än där glesnande bänkrader, gudstjänst och kyrkkaffe står i centrum.

Samtidigt är det angeläget att vara medveten om att Svenska kyrkans vägval – att låta de samvetsömma få sista ordet – skapat en bild av att det går att förminska homosexuellas människovärde och relationer. Svenska kyrkan viger numera samkönade par, men som kyrkans politiker beslutade har också varje präst en möjlighet att följa sitt samvetes röst och vägra viga. Det är däremot något som kyrkans församlingar inte kan göra.

När riksdagen ändrade lagen ställdes kyrkan inför ett val, och valde att behålla vigselrätten. Det föregicks dock av en debatt som av och till tog sig direkt okristliga uttryck. Bibelns ord och Guds kärlek hamnade på var sin sida i den konflikten, oavsett hur väl exegeter och teologer än försökte förklara sig. Det hjälpte givetvis inte att vulgärargumenten haglade, inte minst från dem som motsatte sig att kyrkan skulle viga samkönade.

Svenska kyrkan valde väg, och valde samtidigt att ge enskilda präster en utväg. En praktisk lösning men samtidigt en lösning som borgade för att konflikten skulle leva kvar. Inför varje vigsel där en präst vägrade och församlingen tvingades hitta en annan, hamnade också kyrkans bipolära hållning i förgrunden. Det är denna kluvna attityd som nu gör sig påmind.

Den visar att kyrkan trots alla omsorger om att visa motsatsen är en oberäknelig kraft i samhället.

Frågan är vilket budskap som hörs starkast: Att kyrkan välsignar eller att kyrkan fördömer?

Till stor del beror svaret på vem det är som lyssnar. Den som betraktar homosexuella som människor och inte samkönade relationer som annorlunda i förhållande till andra relationer, den bryr sig nog inte så värst mycket.

Men den som redan hatar hör givetvis vad den vill av kyrkans budskap.

(Mikael Hermansson)

Sicken dubbelmoral, SSU!

Det verkar som om SSU är fullt och fast inställda på att de kommer vinna höstens val. Ordföranden Gabriel Wikström har bland annat skrivit en debattartikel tillsammans med Ingvar Carlsson, där de båda ”krävde” ett nytt miljonprogram och man har flera gånger hört SSU-ledningen leverera kravlistor till Stefan Löfven, då de den anser att han inte alltid beter sig som en rättrogen socialdemokrat.

Ett annat krav som SSU ofta torgför med en rättfärdighetsretorik är att det skall råda ”schysta” villkor på arbetsmarknaden. Det tål dock att påpekas att deras definition av bra villkor innebär att man skall försvåra för ungdomar då man rasar mot de företag inom hotell- och restaurangbranschen som tack vare sänkningen av momsen haft råd att ge många deras första jobb.

Tidigare har de också starkt drivit kravet om att alla på svensk arbetsmarknad skall innefattas av kollektivavtal. Det skulle nämligen vara garanten för dessa ”schysta” villkor och ge ungdomar utrymme att växa och utvecklas. En helt försvarlig linje om man också applicerade den på sin egen organisation och på sina samarbetspartners.

Det har man dock inte gjort.

Branschtidningen Dagens Media avslöjade redan förra året att SSU anlitat kommunikationsbyråer som saknar kollektivavtal för sin valrörelsesatsning. Det verkar helt enkelt vara viktigare att göra en bra valrörelse än att leva upp till sin egen storstilade retorik.

På vanlig svenska kallas detta för dubbelmoral.

Kanske kan SSU:s vilja att välja de bästa reklambyråerna betala igen sig. Men ledningen, och i synnerhet Gabriel Wikström som offentligt har samarbetat med Ingvar Carlsson borde i alla fall läsa dennes bok Lärdomar: Personliga och politiska (Norstedts, 2014).

Ty i den varnar Carlsson för att det värsta som kan drabba en folkvald är att avslöjas som en som inte lever som man predikar.

(David Lindén)

Litar Nato på Skandinavien?

I boken Matadorlandet: Om det borgerliga Danmark (Stockholm: Samhällsförlaget, 2011) skildrar statsvetaren Ann-Sofie Dahl hur det gick till när Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen bestämde sig för att dra sig tillbaka från inrikespolitiken.

”Fogh” som han allmänt kallas i hemlandet hade i tysthet instruerat sina närmaste medarbetare om att hitta något ”lämpligt” för honom att göra och valet föll på generalsekreterarposten i Nato. Men då det tog tid att förankra hans ansökan läckte nyheten snart ut, och när det kom också fram att finansministern Lars Løkke Rasmussen låtit sy upp nya kostymer hos ett av Köpenhamns mer exklusiva herrskrädderier, drog många slutsatsen att han skulle efterträda honom.

Nu när Anders Fogh Rasmussen närmar sig slutet på sin ämbetsperiod pågår arbetet med att hitta hans efterträdare. Det verkar också som Nato-länderna har vant sig vid en skandinav, för om det stämmer som Aftenposten erfar, kommer Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg att efterträda sin danske kollega som Natos trettonde generalsekreterare.

Föraningen baserar sig dels på att Arbeiderpartiet förbereder sig för att hitta en efterträdare till Stoltenberg och dels på att USA:s president Barack Obama reser till Europa för att delta i ett toppmöte om atomsäkerhet. Det är troligt att man då också kommer att bestämma sig för en lista på slutkandidater.

Om det skulle visa sig stämma så skulle det vara ett kvitto på att medlemsländerna litar på Skandinavien och på att man har insett att organisationen, för att överleva, måste ta tillvara på sina mindre och nyare medlemsstater. Ett tecken på det sistnämnda är att Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski nämns som en möjlig motkandidat.

Om det blir Jens Stoltenberg återstår att se, men det skulle i så fall vara ett bra val för Nato och för Skandinavien.

Till skillnad från de svenska Socialdemokraterna har det norska Arbeiderpartiet alltid varit varma anhängare av försvarsalliansen, och under sin statsministertid intensifierade Stoltenberg samarbetet. Det är inte heller första gången som en norrman förekommer som seriös kandidat då Høyreledaren Kåre Willoch lanserades 1988, men besegrades av Västtysklands försvarsminister Manfred Wörner.

Generalsekreterarjobbet har emellertid inte visat sig vara den lugna reträttpost som Fogh Rasmussen tänkt sig, och en sak är säker – den nye generalsekreteraren kommer att bli tvungen att hantera den pågående krisen i Ukraina och många andra framtida säkerhetspolitiska problem.

(David Lindén)

Anmälan mot ABF Stockholm för diskriminering

Ett av demokratins bärande kriterium kan sammanfattas som likhetsprincipen. Det betyder i korthet att alla medborgare skall behandlas lika inför lagen oavsett kön, religion eller sexuell läggning. Men då detta inte alltid är fallet finns diskrimineringslagstiftning när rättssamhället vill markera mot dem som vill skilja på människor när det inte finns något skäl för att göra det. 

När man bevittnar diskriminering är det även viktigt att som medborgare säga ifrån. Ty om man inte gör det ger man sin tysta tillåtelse att detta skall  fortgå. Men allt som man ogillar är inte diskriminering och det är bland annat därför som ett antal mindre nogräknade websidor kan försätta att existera. 

Idag finns det många sådana sidor och vissa är med rätta avskydda och andra – olyckligtvis – hyllade, då kritiker inte vågar framföra berättigad kritik. En sådan hemsida är RUMMET vilkens lansering fick utrymme på Dagens Nyheters kultursida och vars grundare i sitt ”manifest” deklarerade att ”RUMMET är separatistiskt för rasifierade personer – inte nödvändigtvis lika mycket av lust som av nöd”.

Så precis som annan känd paranoiasida som här inte behöver namnges tvättar man sina händer och skyller på någon annan för att motivera sin egen grandiosa självbild. Den enda skillnaden är att det den andra sidan kallar ”pk-media” har RUMMET valt att kalla för ”det vita samtalet”. 

Självklart har dock RUMMET och liknande sidor rätt att finnas då deras aktiviteter faller inom yttrandefriheten. Men det blir problematiskt när deras separatistiska och självförhärligande budskap upphöjs till officiellt sanktionerade normer – för att inte tala om när de får skattepengar. Det var därför klokt av egenföretagaren och borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell att reagera på det faktum att RUMMET:s filosofi har upphöjts till kursämne hos ABF Stockholm.

Varje tisdag arrangeras studiecirkeln ”Rummet – utan det vita samtalet Icke separatistisk” och kursen är redan fulltecknad. Kursen vore emellertid inte ett problem om det inte vore så att ABF Stockholm får statligt stöd och att de, när man klart och tydligt indikerar att de som inte känner sig som rasifierade icke göra sig besvär, torde bryta mot just diskrimineringslagen. 

Likt Weidmo Uvell anser undertecknad att detta därför bör bli ett fall för Diskrimineringsombudsmannen och förhoppningsvis kan fler reagera på denna officiellt sanktionerade vilja att vara offer.

(David Lindén)

Banar Putin väg för Republikanerna?

 Oavsett vad man anser om den pågående krisen i Ukraina finns det fog för följande påstående:

Vladimir Putin har visat sig vara bra på propaganda, och som ett resultat av detta innehar han det politiska initiativet på bekostnad av USA och EU.

I Sverige har dessutom en del, annars skickliga, debattörer anammat propagandan så till den grad att det verkar pågå en egen idékonflikt på exempelvis Aftonbladet, där ledarredaktionen företräder en Putinkritisk linje bäst formulerad av Anders Lindberg som har en bakgrund som politisk sakkunnig på UD, medan kulturredaktionen som leds av Åsa Linderborg verkar ha utsett sig själva till en filial av ryska ambassaden.

Den viktigaste konsekvensen av Rysslands framgångsrika informationskrig handlar dock inte om Sverige eller EU, utan om den politiska debatten i USA där det pågår ett paradigmskifte inom utrikespolitiken. Putin har bidragit till att amerikanska beslutsfattare insett att USA:s europeiska hegemoni måste försvaras och att vad den tidigare presidenten George Bush den äldre kallade för ”The New World Order” var en önskedröm.

Att Ryssland ville återta sin gamla intressesfär borde emellertid inte ha kommit som en nyhet. Kriget i Georgien 2008 var ett tecken på detta och i samband med den konflikten kunde den som var vaksam snappa upp halvofficiella signaler från Moskva om att man önskade att USA, precis som under kalla kriget, skulle respektera informella gränser. 

En sådan signal var konferensen ”The Cold War and Its Legacy” som 2009 hölls på Cambridgeuniversitetet i Storbritannien där Rysslands tidigare Londonambassadör och nuvarande vice utrikesminister Grigoriy Karasin inledningstalade. I sitt anförande hävdade han att Obamaadministrationens vilja att snabba på Georgiens och Ukrainas Nato-inträde var ett uttryck för en ”Messiansk entusiasm som var en genväg till att repetera de misstag som man gjorde på 1990-talet och även på 1940-talet”.   

På diplomatprosa betyder det: vi vet vad ni håller på med och vi kommer att reagera.

Nu har man reagerat och bland annat tidigare republikanske utrikesministern Henry Kissinger menar att USA får skylla sig själva för att Washington sedan kalla kriget har levt med en känsla av förnöjsamhet där man trodde att Ryssland aldrig kommer vilja att resa sig igen.  

Frågan som återstår är vad detta kommer att få för konsekvenser för den amerikanska utrikespolitiken. I USA är det nämligen många som är besvikna på Vita Huset och på vad de anser Barack Obamas lama reaktion på krisen.

Sålunda kan utrikespolitik bli en stor fråga i nästa presidentval, och där kan Republikanerna även se en möjlighet att kritisera Hilary Clinton för attentatet i Bengazi i Libyen då USA:s ambassadör dödades. Republikanerna är också så pass splittrade att det blir svårt att enas om en kandidat som inrikespolitiskt kan tilltala mittenväljarna. Men om man gör det kan utrikespolitik bli ett kraftigt verktyg under valrörelsen.

(David Lindén)

För mer läsning: Out of the Cold: The Cold War and its Legacy (London: Bloomsbury, 2013)

Taffligt, men rätt på DN debatt

Det var väntat att dagens DN-debattartikel av två de två folkpartisterna Robert Hannah och Simon Mohamsson skulle mötas med ilska av vissa. För det går att ha invändningar mot, exempelvis, den anekdotiska bevisföring som artikeln inleds med, och visst finns det fog för att invända emot att författarna hävdar att tonåringars asociala beteende skulle uttrycka egenskapen förakt.

På det hela taget var det dock en viktig text och även om den kan anses kortsiktigt ha gynnat Sverigedemokraternas problemformulering, förtjänar den att lyftas fram och uppmärksammas.

För om man går till textens kärna framstår inte budskapet som särskilt kontroversiellt. Det finns många unga människor, vilket bland annat statsvetaren Bo Rothstein har uppmärksammat, som känner sig vilsna i dagens samhälle, och deras känsla av utanförskap måste tas på allvar. Man skall emellertid inte gå dem till lags och sträva efter att allt i samhället skall bevaras, men det är viktigt att de känner att makthavarna lyssnar även på dem.

Det är också viktigt att inse att rasism kokar ned till diskriminering av minoriteter och att även de som vanligtvis tillhör majoriteten också kan diskrimineras när de är i minoritet. Men om man inte har denna viktiga distinktion i huvudet blir det lätt så att man börjar applicera många olika resonemang på ett och samma problem, vilket i längden leder till det navelskådande som idag manifesteras i diskussioner om vithetsnorm och att vara eller inte vara ”rasifierad”.

Ett ord som undertecknad såsom mörkhyad känner sig grundligt främmande inför då det inte snarare kan ses som ett ytterligare sätt att urskilja ”den andre” istället för att inkludera.

Sålunda finns det alla skäl att välkomma dagens FP-utspel, men det återstår mycket arbete på vägen. Ett lämpligt nästa steg skulle vara att ha en diskussion kring medborgarskapet med målsättning att förutom rättigheter också poängtera skyldigheter.

En tanke som också delas av tidigare statsministern Ingvar Carlsson vars bok Lärdomar recenserats i dagens BT av Mikael Hermansson.

Samt att inte lyssna på de högljudda mediepersonligheter som tycker sig se rasism i all form av kulturarvsbevarande och som har fått för sig att den lättaste vägen till ett rasistfritt samhälle är att poängtera särarter istället för likheter.

Om man får för sig att göra detta har man kommit en bra bit på väg när det gäller att ta tillbaka svenskhetsbegreppet från de mörka krafter som nu säger sig representera Sverige och svensk kultur. Det är också då som debatten kommer visa sig ha varit mödan värd att ta.

(David Lindén)

Det luktar illa, SSU

Tre före detta ombudsmän för SSU Norrbotten döms idag till böter, då de under flera år systematiskt lurat Piteås Kommun och Norrbottens landsting på hundratusentals kronor i bidrag för att hålla kurser med påhittade medlemmar. En affär som leder ända in i riksdagen.

Media har dock inte rapporterad om utredningen på länge och det beror inte på sympati för de åtalade, utan snarare på att man är relativt van att höra om SSU:are som antingen har myglat sig till en post eller friserat medlemssiffor. Det som dock är allvarligare är att en nu aktiv riksdagsledamot verkar ha varit inblandad och att bland annat tidigare skolminister Ibrahim Baylan, nuvarande gruppledaren Mikael Damberg och tidigare ungdomsminister Lena Hallengren alla har varit involverade i liknande ”affärer”, men som inte har lett till åtal och fällande dom.

För ingen kan förneka att det länge gick lite för bra för Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Varje distrikt hade alltid hundratals medlemmar, även om man aldrig såg till något annat än välavlönade ombudsmän under valrörelsen.

När man som undertecknad hörde till ”motståndarlaget”, kunde detta kännas milt frustrerande att SSU:arna alltid var många på pappret men få i verkligheten. Fram tills det att medlemsfusket avslöjades av massmedia och de även blev få i verkligheten.

Men SSU-arrogansen från den ”storhetstiden” finns fortfarande och kommer då och då upp till ytan, som när deras nuvarande valgeneral Vidar Aronsson i SVT-debatt skulle diskutera alkoholpolitik och öppet deklarerar att han inte har läst den bok som diskussionen skulle utgå ifrån. Eller som när de under kyrkovalet på allvar hävdar att Jesus hade varit Socialdemokrat.

Skattebetalarna i Norrbotten har betalat 430 000 kronor mer än de borde till länets SSU-distrikt, och det är visserligen allvarligt, men det är minst lika allvarligt att SSU:s förbundskultur – att systematiskt fuska med bidragen – har svärtat ner alla ideella ungdomsföreningar. Ty efter skandalerna har många ungdomsförbund fått höra att man enkom myglar och friserar medlemssiffror.

Samt att ingen har brytt sig om att ställa berättigade frågor till tidigare SSU:are som nu sitter på ledande poster inom Socialdemokraterna i riksdagen.

(David Lindén)