En emotionell utrikespolitik?

(Gärna fina ord och glada minner. Men också gärna lite resultat, FOTO TT)

Den vanligaste myten om utrikespolitiken är att det ”bara handlar om glitter och glamour”. I själva verket är det hårt arbete som kräver både analys och taktkänsla. Analys kan ofta kompetenta tjänstemän stå för, men taktkänslan måste utrikesministern lära sig själv och det var bland annat därför som Carl Bildt reste så pass mycket som han gjorde. För det gäller att hämta in intryck på plats i syfte att öva upp sin diplomatiska förmåga, även när många misstar detta för en jakt på glitter och glamour.

Margot Wallström är en av svensk politisks verkliga veteraner, och ska inte avfärdas i första taget. Det som dock bör påpekas är att hon har varit borta från svensk politik väldigt länge, och att man som EU-kommissionär och FN-representant inte måste ta lika tuffa beslut som en svensk minister. Däri ligger också skillnaden mellan henne och Carl Bildt, då Bildt under åren 1991-1994 fick en metaforisk kalldusch när det gällde att leda och fatta beslut.

Att vår nya utrikesminister behöver en sådan kalldusch märktes redan de första dagarna på jobbet när hon visade sig direkt falla in i den högljuda, storordade och resultatlösa utrikespolitik som präglade Socialdemokraterna främst under Olof Palme. Det är ett steg i rätt riktning att erkänna staten Palestina, men formatet kunde självklart diskuteras. Beslutet verkar inte vara förankrat i vare sig utrikesnämnden eller utrikesutskottet och formuleringen i regeringsförklaringen var så pass luddig att både Israel och USA tolkade det som ett direkt erkännande, och inte som att det ska ske under mandatperiodens gång.

Dessutom är det anmärkningsvärt att hon avfärdade Israels kritik som en ”emotionell reaktion” med tanke på att hon visat sig vara synnerligen känslomässigt när hon under valrörelsen bland annat hävdade att Alliansregeringen hade begått ett ”väpnat rån” mot Sverige.

Dessutom bör uttalandet om Palestina också ses i ljuset av orden om att FN ska lösa Ukrainakrisen. Ett märkligt uttalande, speciellt med tanke på att ryskt stridsflyg har intensifierat sin närvaro nära både Polen och Baltikum i syfte att provocera.

Så vad Wallström kunde ha gjort är att direkt rest till Ukraina för att visa att Sveriges linje ligger fast. Men istället för konstruktiv närområdesdiplomati fick Sverige en regering som verkar vilja bedriva en ytterst emotionell utrikespolitik.

(David Lindén)

Vet kommunisten Sundhage hur man googlar?

”Med tanke på vad Nordkorea är för land, hade du kunnat tacka ja till en jobbförfrågan?
– Det är det som är grejen. Man vet inte hur landet ser ut”.

Så svarade tränaren för svenska damlandslaget i fotboll och medlemmen i Kommunistiska Partiet, Pia Sundhage, på varför hon i en intervju med Soran Ismail i Svenska Fotbollsförbundets podcast ”Heja Sverige” sagt att hennes dröm vore att träna Nordkoreas damlandslag. Frågan om vad Nordkorea är för land är således irrelevant för man vet inte ”hur landet ser ut”. En bortförklaring som diktaturkramare använt sedan, åtminstone, 1930-talets nazityskland.

Det som dock verkar ha undgått fotbollslegendaren och den tidigare sommarprataren Sundhage är att ”man” faktiskt har en ganska bra bild av läget i Nordkorea. Det finns flera böcker skrivna av dem som lyckats fly och FN:s kommission för mänskliga rättigheter har skrivit en detaljerad rapport och en slutsats i sammanfattningen är värd att återges i sin helhet:

“Systematic, widespread and gross human rights violations have been and are being committed by the Democratic People’s Republic of Korea, its institutions and officials. In many instances, the violations of human rights found by the commission constitute crimes against humanity. These are not mere excesses of the State; they are essential components of a political system that has moved far from the ideals on which it claims to be founded” (s.14).

För att vara FN är detta en stark slutsats. Brotten mot de mänskliga rättigheterna går inte att bortförklara som ”statliga excesser utan är bärande komponenter i detta politiska system som har utvecklats långt ifrån de ideal som det anser sig grundas på”. Med andra ord så är det ett bra exempel på att kommunismen trots sina vackra ord alltid leder till brutala handlingar.

Denna rapport och flera andra från till exempel Amnesty International och Human Rights Watch finns tillgängliga på internet. Om Sundhage inte vet hur man använder sökmotorn google bör hon därför lära sig detta för att i framtiden undvika liknande misstag. Men det är troligt att hon faktiskt kan googla och därför låter sina egna förvridna politiska idéer överskugga verkliga fakta.

Pia Sundhage är en briljant fotbollstränare. Det kan ingen ta ifrån henne. Men när det handlar om samhällsfrågor framstår hon mer och mer som den där överförfriskade ”experten” som på puben alltid tycks veta hur fotbollsspelarna ska agera och vars kunskap växer i takt med mer inmundigandet av rusdrycker.

Ett konkret tips är att lära sig av David Beckham som en gång fick frågan om vad han tyckte om Storbritanniens deltagande i Irakkriget och svarade: ”jag är inte insatt”. Dessutom borde media lyssna på henne när hon talar fotboll och möta henne med välförtjänt tystnad när hon talar politik.

(David Lindén)

Vill Miljöpartiet krama fram fred?

(Foto: www.ceasefire.ca)

Det tog en helg för ett aspirerande regeringsparti att tillfoga sin påstådda regeringsduglighet grundlig skada. Genom sitt eget beteende framstår Miljöpartiet de gröna precis som så pass oseriöst och oinsatt som deras politiska motståndare vill göra sken av att de är.

I helgen öppnade den årliga Folk och Försvarskonferensen i Sälen där politiker, journalister och opinionsbildare diskuterar svensk säkerhets – och försvarspolitik. Konferensen som pågår under en vecka har hållits sedan 1946 och kan på ett sätt symbolisera att vår neutralitet också förutsätter en livlig debatt.

Under åren har det också inträffat en del politiska nyheter under denna Sälenvecka. Många menar att Håkan Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna fick ett dråpligt slut då han under Folk och Försvar 2012 påstod att regeringen gjort upp med Sverigedemokraterna om försvarspolitiken, trots att partiet vid tiden för uppgörelsen inte satt i riksdagen.Den här gången var det Miljöpartiet som visade prov på okunskap.

I ett försök att stjäla uppmärksamhet från inledningstalarna Fredrik Reinfeldt och Finlands president Sauli Niinistö, föreslog språkröret Åsa Romson att Europeiska Unionen ska bilda en ”stark civil fredskår” som i olika krishärdar ska kunna förebygga konflikter. Det är dock osagt hur denna kår ska organiseras, men Romson upplyste om att kåren behövs för att fredsbevarande insatser tenderar att bli något ”gulligt vid sidan om” unionens militära satsningar.

Förhoppningsvis är Romson endast okunnig om vad fredsbevarande insatser innebär för annars tyder detta förslag på ren och skär populism. EU deltar nämligen redan i civila insatser och att detta skulle vara något ”gulligt” är en sanning med modifikation, i alla fall om man frågar alla de hjälparbetare som varit ute på farliga uppdrag. Så om hon hade satt sig in i realiteterna hade hon säkerligen inte velat skicka ut några av Gustav Fridolins folkhögskoleelever till begynnande konflikthärdar.

Ty det är vad fredskårer gör.

Den amerikanska kåren som skapades av John F. Kennedys svåger Sargent Shriver 1961 var ett försök att med hjälp av volontärungdomar kulturellt marknadsföra USA under kalla kriget. En liknande EU-baserad kår skulle därför lätt kunna dra till sig kritik från Vänsterpartiet om EU-imperialism och man kan undra om förslaget var förankrat hos den tilltänkta regeringspartnern.

En avslutande fråga är: hur ställer sig Stefan Löfven till förslaget?

Socialdemokraterna som en gång i tiden var drivande i grundandet av FN:s fredsbevarande styrkor torde nämligen också vara relativt skeptiska.

(David Lindén)

Johan Ehrenbergs halvsanningar

Nyligen har en gammal debattartikel av vänsterprofilen Johan Ehrenberg flitigt delats i sociala medier, som om den vore en dagsfärsk sanning. Artikeln skrevs 2003 och handlade om feminism, vilket föranledde Aftonbladet att be Ehrenberg skriva en ny där han summerade utvecklingen under de tio år som gått. Hans nya alster äger förvisso litterära kvalitéer och kan fungera som ett skolboksexempel på hur det är att skriva dystopiskt, men några av dess påståenden är – milt uttryckt – tvivelaktiga.

Ehrenberg börjar med att deklarera att ”män har som grupp makten på jorden”, trots att ”vi är en minoritet”. Det stämmer att män äger den största delen av jordens tillgångar, men det är en direkt osanning att påstå att ”vi är en minoritet”. Enligt den färskaste befolkningsstatistiken finns det idag 7 162 119 434 människor, varav 49,6% är kvinnor och 50,4% män. Således är ”vi” en liten – om än överskattad – majoritet.

Han fortsätter att med samma tvärsäkerhet hävda att ”på tio år har män lyckats starta fler vanvettiga krig som inte löst någonting”. Det är en sanning med modifikation, i alla fall om man konsulterar Uppsala Conflict Data Program (UCDP) vid Uppsala universitet. I sin senaste rapport visar de att antalet väpnade konflikter länge minskade för att öka efter 2011. Antalet är dock fortfarande betydligt färre än vad de var i början av 1990-talet för att citera professor Peter Wallensteen som leder programmet.

Ehrenberg har därför inte fog för sitt påstående att ”fler krig” har startats mellan 2003 och 2013 då antalet minskade den största delen av perioden. Men han har åtminstone rätt när han varnar för vårt användande av fossila bränslen, ty det har faktiskt ökat sedan 2003. Men att männen ensamma kan skyllas för detta är ett påstående som tål att diskuteras då bilköpen har ökat inom bland annat den kinesiska medelklassen, vilka nu prioriterar att både mannen och hustrun äger ett ståndsmässigt fordon.

Slutligen kan nämnas att FN:s World Development Report, vilken utreder skillnaden mellan män och kvinnor, slår fast att de senaste tjugofem årens ekonomiska tillväxt har hjälpt till att reducera delar av den faktiska diskriminering mellan män och kvinnor. Det är en intressant slutsats då det var för ungefär 25 år sedan som stora delar av världen såg till att förpassa socialismen till historiens skräckkammare. Så självklart återstår mycket att göra, men att lyssna till domedagsprofeter som Johan Ehrenberg och hans ”socialistiska tidning” ETC är fel väg att gå.

(David Lindén)

I väntan på en bättre union

Vid Europas gräns. Kvinnor och barn i ett interneringsläger för flyktingar vid den grekiska gränsen.
Foto Scanipix

EU:s yttre gräns skyddas dels av visumtvång, dels genom nationellt övervakning. För det unionsgemensamma gränsskyddet finns Frontex – den europeiska byrå som bland annat avspanar Medelhavet och de mer svårtillgängliga gränstrakterna mellan Grekland och Turkiet.

Det är längs den ”blå och den gröna gränsen” som flyktingarna dör på sin väg mot ett bättre liv. Hittills finns över 17000 sådana dödsfall dokumenterade. Igår tillfördes statistiken ytterligare liv när en liten båt kantrade med uppåt 500 människor ombord.

I början av juni beslutade EU-parlamentet sig för att med 526 röster för och 126 emot anta ett förslag om att unionen ska harmonisera asylpolitiken. I och med Schengenavtalet är rörligheten garanterar inom unionen, vilket också leder till att EU behöver en gemensam asylpolitik. Det har tagit närmare 15 år för att komma dithän att få till unionslagar som ska införlivas i de nationella lagstiftningarna, och som ska göra asylprocessen mer förutsägbar oavsett vart den skyddssökande vänder sig. Det nya regelpaketet ska inte betraktas som ett tak, utan snarare som ett golv för vad som är att betrakta som ”minsta gemensamma nämnare”.

I flera EU-länder så grips asylsökande och låses in i fängelseliknande läger. I de nya reglerna listas vilka skäl som accepteras för att asylsökare ska kunna interneras, som när de antas att utgöra en fara för sig själva och andra. Sex månader är maxtiden för hur länge en asylsökande ska få vänta innan han eller hon får besked om sin status. Det finns kraftig kritik mot beslutet då det även inrymmer möjligheten att lagra  asylsökandes fingeravtryck i det så kallade Eurodac-registret, för att man ska kunna se om en ansökande redan sökt asyl i ett annat EU-land. Med de nya reglerna får även nationella poliser och Europol hämta information i databasen, för utredningar av terrorism och andra brott. Grundproblemet med detta är att asylsökande därmed riskerar att jämställas med kriminella.

Danmark, Irland och Storbritannien har ställt sig utanför asylpaketet med av det enda skälet att de inte vill att asylpolitiken ska underställas EU-lagar.

EU-kommissionären Cecilia Malmström höll ett bra tal om vägen till en gemensam asylpolitik i finska Tammerfors i mitten av september.

Men alla intentioner, lagar och tal till trots finns det en praktisk vardagsverklighet som gör att skillnaderna i asylmottagning under lång tid kommer att bestå. Även bedömningsgrunderna kommer att variera. Det är uppenbart att processen är mer rättssäker i Sverige än i Grekland och Italien, och det är lika uppenbart att det är lättare att få stanna om asylärendet avgörs i Sverige eller något annat land med mer liberal hållning till omvärlden.

Det som de yttre gränserna och Frontex har att först och främst skydda unionen från är så kallat ”illegalt gränsöverskridande”. Notera dock att det aldrig är illegalt att försöka ta sig till ett land för att söka asyl, men eftersom världen och unionen ser ut som den gör är ofta just Grekland och Italien de första länder som flyktingar från Mellanöstern och Afrika når. Först den dagen då den harmonierade flyktingpolitiken har fått genomslag även i dessa länder kommer trycket på gränserna att minska, främst genom att det då går att jämnare fördela de asylsökande över hela unionen. Visserligen kommer detta att krävas en större öppenhet hos alla medlemsländer, och inte bara hos de mer rika länderna i norr.

Ett annat sätt att minska det illegala gränsöverskridandet är att flytta asylprocessen närmare de nödställda. Men om det ännu finns motvilja mot att göra rätt när det gäller flyktingmottagandet är det i det närmaste politiskt omöjligt att få unionens regeringar att gå med på att upprätta så kallade asylläger i Nordafrika och i Turkiets gränstrakter, även om regeringarna där nog lär välkomna sådana. Det är inte bara opinionen som utgör ett hinder, utan också det faktum att dessa asylläger skulle få ett folkrättsligt oklart mandat. FN stadgar att den som söker asyl ska skyddas under den tid som asylbehovet avgörs. Innebär det att asylläger på främmande mark ska skyddas av värdlandets polis och militär, eller ska EU kunna placera egna skyddsstyrkor i området? Är det en uppgift för Frontex eller för Nato?

En asylpolitik i harmoni över hela unionen skulle också minska behovet av att bevara dagens så kallade Dublinöverenskommelse, som säger att det är i det första land som asyl sökes som ärendet ska avgöras. Det ska inte gå att åka runt och ”shoppa skydd”.

Österrikisk polis gör en insats inom EU:s gränsövervakningsbyrå Frontex vid den grekiska gränsen mot Turkiet.
Foto Scanpix

I väntan på att EU ska få ordning på asylprocessen är det bara att konstatera att Frontex gör ett bra jobb. Mellan 2010 och 2011 halverades antalet illegala gränsöverskridelser. ”Endast” drygt 77000 antas ha kommit in i unionen, men det är omöjligt att avgöra hur många av dessa som var asylsökande och hur många som tog sig in av andra skäl.

(Mikael Hermansson)

Slentrianmässig FN-kritik

Länge stod Förenta Nationerna (FN) och bistånd i svensk politisk för det goda och osjälviska. Under kalla kriget sågs europasamarbetet som en kapitalistisk klubb, medan FN var det goda världssamvetet som dessutom hade letts av en svensk och bistånd hjälpte till att bygga upp utvecklingsländerna. Tilltron till världssamfundet kom dock att få sig en knäck i och med folkmordet i Rwanda 1994 och biståndet har mer och mer kommit att associeras med diverse diktaturer. Idag har synen på FN ersatts av en skepsis, som tyvärr då och då blommar ut i ett slentrianmässigt förakt som definitivt inte hjälper dem som vill att organisationen ska reformera sig.

På senare tid har vi bevittnat två tecken på att FN-kritik har gått så pass långt att den ersatts av en intellektuell lathet. Det är exempelvis lätt att avfärda kommitteen mot rasdiskriminering då det finns representanter för länder med ett – minst sagt – tveksamt förhållningssätt till mänskliga rättigheter. Men ledamöterna är inte kvoterade, utan väljs i slutna omröstningar och flera har varit kritiska mot sina hemländer, vilket också den tidigare ledamoten Peter Nobel har påpekat.

För några dagar sedan avslöjade Svenska Dagbladets New York korrespondent Jenny Nordberg att FN:s biståndsorgan United Nations Development Program (UNDP) inte kunde redogöra för om biståndet hade någon positiv inverkan. Om detta hade varit sant hade det förvisso varit en stor nyhet. Det hade också varit en stor nyhet om rapporten som SvD ”fått ta del av” hade varit hemlig eller om UNDP hade gjort allt för att underhålla den. Men så var inte fallet.

Likt andra internationella organisationer som existerar tack vare sina medlemsländer beställer UNDP med jämna mellanrum externa granskningar av sin verksamhet. Dessa finns tillgängliga på organisationens hemsida och där finns även den rapport som kritikerna vill behandla som en nyhet. Den har varit tillgänglig i ett par månader och man anser inte att det ej går att hitta ett sammanband mellan bistånd och hjälp. Däremot diskuterar man flera problem med uppföljningen av biståndet som exempelvis tillförlitlig statistik.

Det är lätt att kritisera FN och organisationen bör självklart kritiseras när man gör fel. Anders Wijkman som tidigare var chef för UNDP har exempelvis påpekat att ”det är toppstyrt och alltför mycket regionala hänsyn när chefer rekryteras – dvs man får ofta ej rätt man på rätt plats”. Men om man bara använder kritiken för att plocka billiga politiska poäng tjänar inte kritiken någonting till. Ty då hemfaller man åt samma sorts propaganda som organisationens mindre demokratiska medlemsländer.

(David Lindén)

Skuggan av Irak?

Igår förlorade den brittiska regeringen en omröstning i underhuset om att Storbritannien skulle delta i ett angrepp på Syrien. Beslutet var på ett sätt väntat och det är välkommet att premiärminister David Cameron kundgjort att regeringen böjer sig för parlamentets vilja, men det är inte välkommet ur en ren humanitär synvinkel.

Storbritannien är en krigstrött nation och det beror på invasionen av Irak 2003. Då sålde Tony Blairs Labourregering in kriget på, om inte falska så i alla fall, otillräcklig premisser.

Labourpartiet som idag befinner sig i opposition är generellt ytterst kritiska till krigsinsatser och den skepsisen präglar också regeringspartiet Liberaldemokraterna, samt en del ledamöter av David Camerons eget Toryparti.

Kanske är det en sund skepsis för vi vet än så länge inte vad FN:s vapeninspektörer kommer att säga i sin rapport och vi vet inte hur USA tänker genomföra en attack. Men vi vet att historiens dom kommer att bli hård om det visar sig att det var Assad som använde kemiska vapen.

David Cameron tog en politisk chansning och han misslyckades. Sådant händer i politiken. Men det hedrar honom att han åtminstone försökte göra någonting och att han nu böjer sig för parlamentets vilja.

(David Lindén)

Palestina granne med Vatikanstaten

Alldeles nyss kom beskedet från generalförsamlingen att Palestina får observatörskap i FN. Det handlar alltså inte om medlemskap, utan om en uppgradering. 139 länder röstade jag, inklusive Sverige. Nio röstade emot, bland annat USA och Israel, medan 41 länder avstod, däribland Storbritannien.

Att Palestina nu står statusmässigt på samma nivå som Vatikanstaten är inget obetydligt steg. Det är en kraftig politisk markering till parterna i konflikten att göra. Generalförsamlingens resolution kräver som en följd av detta att de direkta fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna återupptas ”omedelbart” med målet att skapa en tvåstatslösning.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt skrev för några timmar sedan på sin blogg om Sveriges ställningstagande så här: ”Vår inriktning har hela tiden varit att eftersträva enighet inom EU on vår inställning, men att rösta ja om en sådan inte visade sig möjlig att uppnå. Men har varit viktigt att hålla öppet utåt om vår avsikt för att ge utrymme för samtal om förbättringar i texten eller klargöranden på andra sätt. Resolutionens text ligger ju nu i avgörande avseenden väl i linje med den politik som EU med viktig svensk medverkan formulerat under de senaste åren. Och därmed är det också mycket naturligt att rösta ja.”

Nu återstår bara att se till att fredsförhandlingarna startar igen. Men som tydligt framgick av de senaste krigshandlingarna i Gaza finns det alldeles för många krafter på båda sidor – bland palestinierna och i Israel – som inte kan låta bli att försöka störa och förstöra de ansträngningar som trots allt görs.

Storbritanniens röst om Palestina väger tyngre

Alliansregeringen väntas i veckan fatta beslut om att föreslå att Palestina får sin status uppgraderad inom FN. Samma beslut väntas också den brittiska koalitionsregeringen ta idag – om än inte villkorslöst.

Därmed finns det goda chanser att Palestina tar ett stort steg närmare fullvärdigt medlemskap. Skulle FN:s generalförsamling säga ja till uppgraderingen, vilket det mesta talar för, ges den lilla nationen i vardande samma status som exempelvis Vatikanstaten.

Man blir helt enkelt observatörer, i avvaktan på den dag då det palestinska styret har kontroll över sitt eget tilltänkta territorium. Kortare sagt, när Israels ockupation upphör och den palestinska administrationen på Västbanken också utgör den enda legitima administrationen även i Gaza, där Hamas styr idag.

Att den svenska regeringen svängt, beror på Folkpartiets förändrade attityd i frågan. Den brittiska regeringens omsvängning är dock villkorad av annat. Storbritannien är berett att stödja Palestina i FN om det palestinska styret och dess president Mahmoud Abbas dels lovar att återuppta fredsförhandlingarna med Israel, dels avstår från att söka medlemskap så att man också blir en del av den internationella krigsförbrytardomstolen och den vägen försöker komma åt Israel.

Den palestinska administration har vädjat till Storbritannien att ta sitt ansvar för området utifrån sitt historiskt sett långa engagemang i Mellanöstern.

EU talar i palestinafrågan med flera röster. Frankrike kommer att rösta ja på torsdag, Spanien och Tyskland har inte bestämt sig.

Frågan är inte bara politiskt känslig, den har också en ekonomisk sida som är svårlöst. USA har hotat med att dra in ekonomiskt stöd till Palestina, och Israel med att säga upp Osloavtalet eller ”bara” att hålla inne alla de skattetransaktioner som idag görs till den palestinska administrationen – om det blir en omröstning.

Den svenska regeringens förändrade ställningstagande har dock mest ett symboliskt värde. Helst vill palestinierna se ett enat EU som säger ja på torsdag, inte minst beroende på att man hyser hopp på unionen för ekonomiskt bistånd om USA hoppar av.

Det brittiska ställningstagande är däremot viktigt i sig, eftersom Storbritannien länge varit USA:s och Israels stödtrupp inom EU i frågan.

Den palestinska administrationen välkomnar varje röst i FN, och Sverige blir i så fall det 133:e landet som säger ja. Så blir det omröstning i FN på torsdag så får Palestina observatörstatus.

Men med Storbritanniens röst följer också ett ekonomiskt engagemang som gör den brittiska rösten viktigare.

Detta förvånar inte. Sverige är en liten röst i världen, men också ett land som är upptaget av att för sin egen del framställa sig som en stor aktör. Och, viktigare, som ofta förväntar sig att världen ska fråga efter oss och våra åsikter och insatser. Detta handlar mer om  svensk självbild än om att se oss och vår roll med världens ögon.

Men visst är en svensk omsvängning i frågan bra och välkommen. Men världen, Mellanöstern och Palestina står och fallet inte med den – oavsett om den hörs först eller efter att 132 andra röster sagt sitt.

Behovet av ett pragmatiskt klimat

 

Temperaturhöjning i atmosfären medför ett varmare klimat, med smältande polarisar och glaciärer. På vissa håll blir det havsnivåhöjningar, på andra utdragen torka. I morgon börjar klimatförhandlingarna i Quatars huvudstad Doha.

 

I morgon, måndagen den 26 november, är det ännu en gång dags för klimatförhandlingar i FN:s regi. Platsen är Qatars huvudstad Doha, och utgångspunkten för förhandlingarna är att världen ska komma överens om en andra ”åtagandeperiod” av det så kallade Kyotoprotokollet samt få fram ett nytt globalt klimatavtal.

Så långt är allt precis som vanligt. Problembeskrivning, åtgärdsförslag och förhandlingar i FN:s regi – så har världen försökt lösa sina tillkortakommanden allt sedan andra världskrigets slut. Men världen i allmänhet, och klimatförhandlingar i synnerhet, är sällan så ”vanlig” som den kan framstå om man bara håller sig till skolböckernas förklaringar.

Klimatförhandlingar handlar dels om framtida hot, dels om samtida åtgärder. Långsiktiga konsekvenser av befarade temperaturhöjningar i atmosfären ska ställas och värderas mot dagens utmaningar. Såväl i det korta som långa perspektivet finns hot mot såväl världens fattiga som mot välfärdssamhällen på dekis. Dagens skuldkris, arbetslöshet, främlingsfientlighet, konjunkturkräftgång, fattigdom, svält, världshandel, demokratisträvanden och frihetslängtan har sina motsvarigheter även i framtiden.

Om hur prioriteringar mellan nutid och framtid ska göras, är något man kan ha olika åsikter om. Men man måste erkänna att dagens utmaningar är avsevärt mer konkreta än de som målas upp i de olika klimatkatastrofscenarier som nu snurrar runt Dohaförhandlingarna. Senast var det Världsbanken som målade upp vad en fyra-gradig ökning av medeltemperaturen skulle innebära. Syftet med publiceringen var att ”chockera”, vilket rapporten också gjorde.

Att chockera är bara ett annat ord för att vilja påverka. Därmed finns alltid risken att det som ska chockera också präglas av överdrifter, om än i gott syfte. Vad som inte ska glömmas bort är att den så kallade klimatdebatten förs av såväl klimatkramare som klimatskeptiker på ett sådant sätt att det sällan eller aldrig finns utrymme för att acceptera en mittenposition mellan ytterligheterna.

Man behöver inte gå långt från Stora torget i Borås för att stöta på klimatkramare som på allvar menar att enda vägen framåt är att Sverige här och nu återgår till ett häst-och-vagnsamhälle, och att varje dag blir en totalt köpfri dag. För klimatets skull är man beredd att vända demokratin, marknaden och friheten ryggen för att diktera och lägga livet tillrätta med planekonomi in i minsta detalj. Inte ens i sängkammaren kommer vi undan, då det i godhetens namn påbjuds barnbegränsning – klimataborter? – för att inte Arktis ska smälta och de små isbjörnsungarna ska drunkna.

Du har köpt din sista billiga T-shirt från Kina, om klimatkramarna får bestämma. Då blir det istället att till klimatkompenserande pris inhandla en säger en riktigt grov tagelskjorta för alla dina välfärdssynder. Och inget mer.

Det är inte så mycket bättre på andra sidan gatan, där klimatförnekarna står på tomgång och skriker ”Rör inte min tändningsnyckel” till alla som påpekar att utsläppen bidrar till temperaturhöjningar och att de redan idag är farliga för liv och hälsa. Istället drar man ner gubbkepsen över både ögon och öron, och vägrar se att denna totala förnekelse bara är en spegelbild av motståndarsidans rabiata hållning, och alls inte ett mer respektingivande eller vetenskapsbaserat ställningstagande.

Där befinner sig klimatdebatten idag, och på det hela taget är det bristen på moderation som präglar samtalet. Den ena sidan förnekar, den andra försöker övertyga genom att överdriva. Båda vill bevara/bygga sina samhällen – oberoende av klimathotet. Detta är snarare ett redskap än ett mål, och detta i en urgammal strid som handlar om samhällssyn och styrelseskick, om kollektiv kontra individ. Ytterst dock om frihetens gränser.

Men just detta att debattörerna i sig framstår som så avskräckande exempel på hur en komplicerad fråga inte ska hanteras, gör att det trots allt finns lite hopp.

Vad båda sidor tydliggör är ju just behovet av en ansvarsfull medelväg.

I fredags gick det att läsa ett alldeles lysande reportage (dessvärre inte på nätet) i tidningen Fokus, skrivet av reportern Johan Anderberg, som utvecklades under rubriken ”En kvick klimatfix”. Vid en första anblick var dock reaktionen ”inte ett klimatknäck till”, men sedan var det ett ord som fastnade – klimatpragmatism. Det handlade om ”enkla, billiga idéer som inte löser huvudfrågan men ändå minskar jordens uppvärmning”.

Efter klimatmötet i Köpenhamn – vars mediebild kom att präglas av kravaller och den kallaste vintern på årtionden – valde ett tjugotal forskare kring Nasa Goddard Institute for Space Studies i New York att se till små framsteg istället för stora principer. Kunde man göra något för att minska mängden sot, metan och fluorkarboner i atmosfären? Och, som Johan Anderberg skriver, var anledningen till att man valde dessa kortlivade klimatgaser var ”delvis att dess påverkan på planeten, men framför allt för att det skulle ge snabba vinster – både till samhällen och företag – om man tog i de här utsläppen först.”

Satsningen ledde fram till ett fjortonpunktsprogram, med allt från renare spisar i u-länderna, via modernare tegelstenstillverkning och hela vägen upp till förmågan att fånga upp metangas vid oljeborrning.

Ska man sammanfatta detta i relation till förhandlingarna i Doha så gäller det att  först hitta klimatpragmatiska insatser som både progressiva och konservativa kan förhålla sig positiva till. Sedan kan man gå vidare.

Två förespråkare för denna modell, inte minst på grund av ett behov av ökad politisk framkomlighet, är Sveriges miljöminister Lena Ek och USA:s utrikesminister Hillary Clinton. Läs reportaget själv. Det är mycket fascinerande läsning.

Men pragmatism eller ej, behovet av klimatavtal lär inte upphöra att uppröra. Hoten minskar, men försvinner inte av sig själv bara för att världen lär sig att bli vardagssmartare i relation till klimatförändringarna. Men kan man vinna lätta segrar där dessa står att finna, kan också toleransen för kraven på större och mer påfrestande begränsningar öka.

Världen har nog lättare för att förstå att det krävs en omställning av energisystemen än den har att acceptera inskränkningar i allt från frihandel till rätten att själv få välja storlek på sin familj.

Det ska bli intressant att se i vilken utsträckning klimatpragmatismen får göra sin röst hörd under Dohaförhandlingarna. Eller om det ännu en gång ska bli precis som vanligt.