Stefan Löfven har inget val

Uppdatering: Statsminister Stefan Löfven bjuder in allianspartierna till överläggningar om budgeten i kväll. 

Sverigedemokraternas besked förändrar inget i sak. I ett parlamentariskt läge som det som nu råder i Sveriges riksdag är det nödvändigt att frångå traditionella roller och istället se till vad som är bäst för landet.

Därför gäller fortfarande det som BT:s ledarredaktion skrev på valnatten: ”Hellre koalition än kaos”.

Men det betyder inte regeringssamarbete mellan den rödgröna tvåpartiregeringen och Alliansen. Istället ska koalitionstanken förstås som viljan till ett samarbete som ger Sverige en regering som kan fungera även i ett läge där det finns ett främlingsfientligt och djupt motbjudande parti som Sverigedemokraterna i vågmästarställning.

En sådan regeringsbildning förutsätter dock att den nuvarande regeringen, som inte kommer att få igenom sin budget, först av allt är beredd att förhandla om sin budget. Den är körd nu. Den budgetuppgörelsen har inga förutsättningar att bli antagen av riksdagen. Och det visste statsminister Stefan Löfven långt innan dagens SD-besked.

Så länge hans regering inte är beredd att göra just det, ska Alliansen rösta på sin egen budget. Allt annat är omöjligt. Alliansen har inte fått mandat av sina väljare för att lägga sig platt bara för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gjort upp med Vänsterpartiet.

Om inte Stefan Löfven i egenskap av statsminister och partiordförande inte får förhandla om budgetuppgörelsen för sitt parti, då bör han gå till talmannen och lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Den fråga som talmannen ställde till honom tidigare i höstas, om huruvida han kunde bilda en regering som kunde få sin budget antagen i riksdagen, kommer då att ställas till honom igen. Nu av en socialdemokratisk talman. Om inte svaret då blir att Löfven måste återkomma för att först tala sig samman med Alliansen om en bättre regeringsöverenskommelse än den han hade med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, då får nog Sverige förbereda sig på ett extraval.

Men så illa ska det inte behöva gå. Det finns goda skäl för inte minst tilltänkta M-ledaren Anna Kinberg Batra att gå Löfven till mötes. En socialdemokratisk minoritetsregering kan Sverige leva med – såvida den har en budgetuppgörelse över blockgränsen.

Allt Löfven behöver göra är att göra just det han har talat om det senaste året, att sträcka ut handen över blockgränsen. Vill han inte, envisas han med att fortsätta att ge Vänsterpartiet veto och fritt spelrum för allsköns tokigheter från de grönas sida, då är det nog så att det enda som återstår är att be väljarna avgöra saken. Något annat alternativ finns inte.

Det sista Allianspartierna ska ge sig på är att försöka styra landet med ett väljarmandat som är svagare än de rödgrönas. Det ofta anförda argumentet att Sverigedemokraterna får rösta som de vill håller inte längre. Under sin direktsända presskonferens meddelade nämligen SD, efter en halvtimmas vettlöst orerande hit och dit, att man inte heller kommer att släppa fram en Alliansregering – om man inte får inflytande.

Vilket Alliansen har förbundit sig vid att inte ge. Dyrt och heligt.

Vill Stefan Löfven leda landet så vet han nu vad han måste göra.

(Mikael Hermansson)

 

Klokt att inte normalisera V

Det blev ett omskakande valresultat för alla partier förutom Sverigedemokraterna. Men kanske mest för Stefan Löfven som inför öppnar dörrar nu försöker förhandla fram en regering, och kanske ångrar han inte gav besked ”i god före valet” som han ofta hävdade att han skulle göra.

En sak ska han emellertid ha beröm för, och det är att han redan nu har klargjort att Vänsterpartiet inte ska få ministerposter. Det kan tyckas anmärkningsvärt då en Löfvenregering i riksdagen kommer vara beroende av V när det gäller både budgeten och statsministeromröstningen, men det handlar faktiskt om en viktig principfråga.

Länge rådde en tyst överenskommelse i svensk politik om att de två störa partierna skulle ”hålla rent på sin kant”. Socialdemokraterna kunde förvisso samarbeta med Vänsterpartiet, men man tog inte in dem i regeringen. Det skulle ge ”kamrat fyra procent” alldeles för mycket prestige.

Stefan Löfven är sprungen ur den traditionen och det är därför som han inte vill legitimera Vänsterpartiet. För även om partiet sedan 1990 har strukit kommunisterna ur sitt partinamn har de inte gjort upp med sitt arv. Det märks inte minst då ledande företrädare som Ali Esbati och Torbjörn Björlund har haft överseende med diktaturen på Kuba.

Men det är intressant att den klara markeringen mot V inte inträffade i början av valrörelsen, då Socialdemokraterna som sagt lovade att ge besked ”i god tid före valet”.

(David Lindén)

Ida Legnemark vilse talepunkternas värld

Det är ibland svårt att debattera politik. Många siffror kan lätt överdrivas och namn stavas fel i bitska artiklar. Undertecknad är definitivt inte felfri, och lyckades häromdagen i en webbledare referera till Vänsterpartiet toppkandidat i Sjuhärad, Ida Legnemark, som Lägnemark.

Ett klumpigt nybörjarmisstag som det bara går att be om ursäkt för, och som nu är åtgärdat.

Misstaget inträffade efter en debatt i torsdags där riksdagskandidaterna drabbade samman i en bra och stundtals riktigt skarp debatt i regi av P4 Sjuhärad.

I debatten gjorde också Legnemark en riktig tabbe när hon med en nästan ”1maj-liknande” kämpaglöd basunerade ut att de förhatliga ”riskkapitalisterna” varje år plockar ut 84 miljarder som vinst ur ”vår gemensamma välfärd”.

Ett påstående som inte stämmer, och P4 Sjuhärad ska ha all heder att de efteråt konfronterade Legnemark med att summan uppgick till 9,2 miljarder och att den inte kan räknas som ren vinst då en stor del återinvesteras i bolagen.

Hennes misstag grundar sig i Vänsterpartiets vilja att i denna valrörelse utmåla Sverige som ett paradis för nutida gulaschbaroner. Med största sannolikhet finns siffran om alla dessa miljarder också i de talepunkter som partiet producerat för att användas av partiets valarbetare.

Men vad som var ännu mer intressant var att Legnemark inte bad om ursäkt, utan fortsatte att slingra in sig i ett resonemang där hon utgick från att det ändå var helt acceptabelt att fara med osanning i en politisk debatt:

”Vi menar ju att… Vi vet ju att den siffran är det som man faktiskt tar av våra gemensamma skattemedel in i privata företag som vi som politiker därmed inte har någon kontroll och insyn över. Men självklart ska rätt vara rätt och jag ska vara noggrann i alla kommande debatter med att det inte kan missuppfattas det jag säger”.

Hela reportaget inslaget finns via denna länk.

(David Lindén)

Tårtor gör Sverige larvigare och farligare

Självfallet går det att skämta bort tårtan mot socialministern och KD-ledaren Göran Hägglund. Det var trots allt ”bara en tårta” och det inträffade i Göteborg, en stad som många – i varje fall på östkusten – vill förknippa med burdus, handgriplig och stundtals dålig, humor.

Men om man skjuter humorn och lättnaden över att ingen kom till skada åt sidan blir det inte alls roligt, utan snarare omoget. Det står alla fritt att tycka illa om våra folkvalda politiker. Men det är inte ett vuxet beteende eller ett uttryck för berättigad frustration att handgripligen attackera en politiker. Det är enkom larvigt, ovärdigt och rent av barnsligt. För det säger ju till dem som en dag ska rösta att det är okej att bete sig som en bortskämd snorunge så länge man inte får sin egen vilja igenom.

Det är ännu oklart vem det var, men enligt både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet var det en person som infiltrerat Kristdemokraternas Ungdomsförbund (KDU). I så fall är det inte bara politiskt sabotage, utan dessutom riktigt demokratiskt farligt och ett bottennapp i en redan mycket smutsig valrörelse.

Flera partier på både höger och vänsterkanten har fått sina valstugor attackerade och när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talade i Falun bröt sig någon in i kyrkan för att sätta igång klockspelet. Ett brott som säkerligen applåderas av vissa, men som också devalverar de legitima klockringningar som hölls när nazistiska Svenskarnas Parti tågade genom Jönköping och i Visby talade under Almedalsveckan.

Om det ska stå alla fritt att ”tårta” politiker kommer vi inte bara få ett larvigare, men också farligare politiskt klimat. För en del rödgröna sympatisörer som nu ler i mjugg åt att Hägglund blivit attackerad verkar inte förstå att deras syn på saken också rättfärdigar marodörer vid ett eventuellt regeringsskifte.

Hur skulle exempelvis Vänsterpartiet ställa sig till att röd färg stänktes på Jonas Sjöstedt och Lars Ohly? Eller hur skulle Fi reagera om någon fick för sig att tårta Gudrun Schyman?

Det är helt enkelt dags att sluta klä sina tonårsfrustrationer i politik och börja bedriva valrörelse som vuxna. För ingen politisk företrädare förtjänar att utsättas för hot på grund av sitt engagemang, och att inte kunna lita på sina politiska kollegor äventyrar den svenska folkrörelsedemokratin.

(David Lindén)

 

Vi måste värna om Ali Esbati

För den som missade var det arbetsmarknadspolitisk debatt igår, eller som SVT valde att kalla det, ”jobbdebatt”. Det var egentligen ganska förutsägbart förutom det faktum att Vänsterpartiet representerades av Ali Esbati som numera är partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson. Esbati var tidigare ordförande för Ung Vänster på den tiden förbundet ville ”röka ut överklassen” och var så sent som 2006 en stor beundrare av Fidel Castros Kuba.

Ett land som hade visat att revolutionen var ”möjlig” och förvisso fanns det människor som ville ”ompröva” systemet, men det var ändå var väldigt bra. Detta trots att bland annat Amnesty International så sent som i januari i år deklarerade att staten med ”frenesi” fortsätter övergreppen på Kuba. Esbati har aldrig tagit avstånd från sitt vurmande för diktatur och precis som i fallet med den potentielle riksdagskandidaten Dror Feiler kan man fråga sig om partiledare Jonas Sjöstedt skriver under på resonemanget?

I går var det dock inte kommunism som debatterades, utan hur man skulle skapa jobb. Det hade Esbati också svar på. Vänsterpartiet vill ha massiva skattehöjningar och slopat RUT-avdrag. Ty landets tusentals städ – och serviceföretagare var inget annat än ”tjänstefolk”. Alltså något hämtat ur Downton Abbey och inte professionella yrkesutövare som tjänar pengar, betalar skatt och bidrar till vår gemensamt finansierade välfärd.

Länge försökte Vänsterpartiet att modernisera sig. Man hade gjort upp med sitt förflutna och på pressträffen under Almedalsveckan 2013 deklarerade partiledaren Jonas Sjöstedt att det var ”rimligt” att det i grundlagen skulle finnas ett skydd för den privata äganderätten. Tyvärr verkar förändringen nu ha byts ut mot en klassisk 1980-tals retorik där allt som är statligt är bra, och allt som är privat, dåligt.

Men ska man vara cynisk kan man säga att detta är bra för Alliansen och potentiella väljare. Det är nämligen så att svenska folket gillar privata aktörer i välfärden, i alla fall enligt senaste SOM-undersökningen. Lite tillspetsat kan man därför säga att vi ska värna vänsterns mörkermän som Ali Esbati och Dror Feiler – de är nämligen borgerlighetens bästa valarbetare.

(David Lindén)

Vad ska hända med oss andra, Feiler?

Vänsterpartiet vill gärna framhäva att de har gjort upp med sin historia av diktaturkramande och våldsromantik. Det har de också gjort om man lyssnar på partiledaren Jonas Sjöstedt, som när han valdes bröt med företrädaren Lars Ohly genom att välja USA före Kuba eftersom USA är en demokrati. Dessutom har Sjöstedt muntligen distanserat sig från Ungvänsterns flörtande med våldsorganisationen Revolutionära Fronten.

Men alla vill inte vara en del av ”nya Vänsterpartiet”.

En av partiets mörkermän är konstnären Dror Feiler. Han har tidigare arresterats av polisen för våldsamt upplopp och håller i nuläget en synnerligen hög svansföring i konflikten mellan Israel och Palestina. Om man ska vara elak skulle man kunna säga att Feiler är en klassisk professionell machoaktivist som platsat på 1970-talet, då hans gelikar åkte ned till ”Palestina” för att tränas i gerillakrig och fotas med kpist hos terroristorganisationer som PFLP.

Han är kort och gott en relikt från förr, vilket inte minst märks om man studerar den potentielle riksdagsledamotens facebookprofil.

I går postade han ovanstående bild där han menade att vara vänsterradikal är att ”fungera som en trojan i det kapitalistiska systemets valda församlingar”.

Det är med andra ord att infiltrera – entrism som praktiserats länge av extremister på både höger och vänsterkanten – för att förbereda revolutionen.

Uttalandet kan självfallet skrattas bort, men ger också upphov till flera frågor. Om Dror Feiler anser att Sverige inte är en demokrati, varför kandiderar han i så fall till riksdagen? Vad vill han ersätta det ”kapitalistiska systemets valda församling” med? Vet partiledaren Jonas Sjöstedt om Feilers åsikter och, ännu viktigare, stödjer han dem?

Det handlar också om vad som skulle hända med den majoritet som tror på parlamentarismen om Feilers åsikter fick makten.

Vad ska hända med oss andra, Dror Feiler?

(David Lindén)

Låt Hübinette försvinna med rasbergeppet, Ullenhag

Äntligen! Det är så varje antirasist bör hälsa nyheten om att regeringen tillsätter en utredning som syftar till att ta bort rasbegreppet från svensk lagstiftning. För det var verkligen på tiden att modernisera bort resterna av det sena 1800-talets kvasibiologi om raser, och att dessa raser skulle ha olika egenskaper eller behöva utsättas för särbehandling.

Rasism är något som drabbar människor och inte alla med en specifik hudfärg.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) sammanfattade det hela så här:

”Vi vet att det egentligen inte finns olika mänskliga raser. Vi vet också att den grundläggande delen av rasismen handlar om att man tror att det finns olika raser, att rastillhörigheten gör att man beter sig på ett visst sätt, och att vissa raser är överlägsna andra”.

Men hans resonemang ogillades självklart av ordföranden för lobbyorganisation Afrosvenskarnas Riksförbund, Zakaria Zouhir, som också är verksam inom Vänsterpartiet. Zouhir menade att strävan efter ett färglöst samhälle är att ”sopa det här under den blågula mattan och låtsas som att vi inte har rasism i samhället”. Det verkar dock ha undgått honom att vi väldigt ofta debatterar rasism, och att väldigt få förnekar att sådant inte finns.

Så lite tillspetsat skulle man kunna säga att Afrosvenskarnas Riksförbund i nuläget hellre vill tvåla till regeringen eller anmäla ”fördomsfria” bakverk än att bekämpa rasismen.

Erik Ullenhag har dock en del kvar innan han har bevisat att han inte söker alliera sig med den identitetsvänstern som i mångt och mycket reflekterar rasisternas egen retorik. Det första han borde göra är att rejält distansera sig från hans tidigare utredare, Tobias Hübinette, som är en av de starkaste ras – och indelningsförespråkarna som just nu får utrymme i debatten.

Förutom att vilja utmåla sina motståndare som rasister, och om de inte fungerar påpeka att de haft rasistiska släktingar, så är Hübinette tidigare aktiv i våldsorganisation Antifascistisk Aktion (AFA). Han har även påstått att etniskt europeiska män som gifter sig med asiater lider av pedofila böjelser och att internationell adoption kan liknas vid slavhandel.

Att Ullenhag anlitade honom var ett fatalt misslyckande, men att han nu vill ha bort rasbegreppet tyder, förhoppningsvis, på att han lärt sig en läxa.

(David Lindén)

Löfvens problem är hans vänner

Så kom det äntligen. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvens kommentar till den massiva kritik som han fått utstå på grund av att i lördags uppdaterade sitt facebook-konto med att konstatera det fullt rimliga, nämligen att Israel-Palestinakonflikten är mer komplex än vad många debattglada människor vill göra gällande.

I intervjuer under måndagen märktes det att han var sur, riktigt sur, och han slant lite på tungan när han var ”otroligt bekymrad över den antisionism som finns i en del av kommentarerna”. Det skulle självklart vara antisemitism, och senare ringde hans pressekreterare för att förklara detta.

Men han gjorde rätt när han uttryckte oro, för i vad som skulle kunna vara en legitim Israelkritik finns också riktigt rå antisemitism.

Dessutom kan man undra varför människor blev förbannade över en fullt rimlig analys av läget. Troligtvis är det så att många rödgröna gärna hade velat ha poserande och fördömande samt enhetligt Hamassympatiserande i nuläget. Det är i varje fall vad som kan läsas in i reaktionerna.

Med tanke på att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt också har gjort klart i Svenska Dagbladet att Israel har ”huvudansvaret” och därmed bortser från det faktum att Hamas är värsta sortens antisemiter, går det att ställa den fullt berättigade frågan om en Vänsterpartist ska få flytta in på UD om det blir rödgrön regering i höst.

Det finns otroligt mycket att kritisera Israel för i nuläget, och det ska en sann vän av landet göra. Men det går inte heller att bortse från att det är två parter i konflikten och att denna ena parten fortfarande har på agendan att utplåna den andre.

Förhoppningsvis kan denna vidriga konflikt följas upp av fredsförhandlingar, men det kräver kompromisser – från båda sidor.

(David Lindén)

Vi behöver USA mer än någonsin

I dag är det USA:s nationaldag och det finns anledning att reflektera. Kring det politiska världsläget, vår egen syn på ”det stora landet i väster” och kring varför vi fortfarande behöver – och bör uppskatta – den enda kvarvarande supermakten.

För om man inte landar i den sistnämnda slutsatsen bör man betänka följande:

Om det inte hade varit för USA och Nato hade Vladimir Putin mycket väl kunnat annektera hela Ukraina, och våra baltiska grannländer. En del svenska debattörer – vilka tenderar att få utrymme på Aftonbladets kultursida – skulle dock hävda att ett sådant resonemang är uttryck för ”russofobi”. Men deras åsikter bör ställas mot Litauens president Dalia Grybauskaites uttalande i början av krisen, ”tacka gud för att vi är Nato-medlemmar”. De som upplevt Sovjetisk expansion är nämligen skeptiska mot Putin.

Självfallet är inte USA en nation som alltid gör allting rätt, vilket bland annat Bush-administrationens äventyr i Mellanöstern visade. Men till skillnad från andra stormakter är det en nation som försöker lära av sina misstag. Detta visar inte minst relationen till den gamla fienden Vietnam, som stadigt har förbättrats sedan den amerikanska kongressen hävde sanktionerna 1994, vilket en rapport från tankesmedjan Center for Strategic & International Studies har visat.

En viktig del av denna relation är att tillsammans arbeta för att lindra effekterna av Vietnamkriget, och bland dessa växtgiftet agent orange.

Numera är Vietnam en av USA:s närmaste allierade, och det är ett tecken på at man vill balansera Kinas inflytande i Sydkinesiska sjön. Det går också att spåra liknande tankegångar i försöken att normalisera relationen med Iran, då det behövs för att balansera Rysslands inflytande i Mellanöstern. Men det är också en normalisering som båda parterna skulle tjäna på, inte minst Iran som riskerar att Isis-milisen expanderar sin verksamhet från Syrien.

Sveriges relation till USA är både enkel och komplex.

Vi har alla en relation till USA, men politiskt gillar man att låtsas som att så inte är fallet. Ett exempel på detta är att vi framhåller Olof Palmes Vietnamkritik som något som verkligen gjorde skillnad. Men då kan det vara värt att minnas CIA:s analys av Olof Palme från 1968 där de bland annat skriver att ”vi är övertygade om att detta handlar om inrikespolitik, och vi står fast vid att relationen med Sverige även fortsättningsvis kommer att vara bra”.

Trots sina många brister är det en allierad att uppskatta, och dagens USA-hatare borde ställa den berättigade frågan om vilket land de vill ska ersätta stormakten – Kina eller Ryssland?

Glad 4 Juli önskar Borås Tidnings ledarsida!

(David Lindén)

Varningsord från Wallenberg

I dagens upplaga av den ansedda affärstidningen Financial Times intervjuas industrimannen Jacob Wallenberg om hur näringslivet ser på ett potentiellt regeringsskifte i höst. Han skräder inte orden när det gäller en möjlig rödgrön regering. Det innebär den reella faran att ”entreprenörerna lämnar landet eller väljer att göra något annat”, och han är också mycket kritisk till Vänsterpartiets förslag om att förbjuda välfärdsföretag att gå med vinst.

Familjen Wallenbergs bolag Investor är storägare i riskkapitalbolaget EQT så det var väntat att de skulle vara kritiska mot just attacken på vinster i välfärden. Men ser man intervjun enkom som ett uttryck för att ”riskapitalister klagar” missar man det väsentliga.

De är nämligen inte några kvartalskapitalister som talar, utan en svensk institution som tänker i hundraårscykler och som alltid har haft täta band med Socialdemokraterna. Ett exempel på detta är att den legendariske socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng menade att ”Wallenbergarna tänker blågult”, och att de på 1970-talet stannade kvar när företagare som familjen Rausing och Ingvar Kamprad valde att lämna Sverige av skatteskäll.

Som tack belönades de med särskilda regler i bolagslagstiftningen som gynnade deras ägande.

Så det ska mycket till för att de ska uttrycka en politisk åsikt, och deras kritik mot de rödgröna är ett exempel på Socialdemokraternas sväng åt vänster. Detta trots att Stefan Löfven i gårdagens Almedagstal betonade att näringslivet inte var ett ”särintresse” och gärna vill framhålla sin bakgrund i industrin.

Men problemet är inte Löfven, utan hans tilltänkta regeringspartners.

(David Lindén)