En valrörelse för vuxna?

Det svenska valsystemet tillåter sällan att riktigt färgstarka och självständiga kandidater väljs in i riksdagen, till skillnad från exempelvis det brittiska underhuset där parlamentsledamöter sitter på ett individuellt mandat. Det är därför välkommet att det ändå finns svenska politiker som vågar sticka ut, eftersom dessa tack vare sin debattvilja och kämpaglöd gör den politiska debatten mer spännande.

Tyvärr kan det också hända att färgstarka politiker bidrar till att debatten går över styr och att samtalstonen blir lidande, istället för mer livlig.

I samband med att Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven besökte Sydkorea och den demilitariserade zonen, som gränsar till diktaturen i Nord, insinuerade den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman att Löfven hade rest till Nordkorea ”medan utrikesminister Bildt hjälper människor att komma undan socialistiskt förtryck”. Förvisso är det sant att Carl Bildt engagerade sig helhjärtat i kampen mot Sovjetunionen och för de baltiska folkens frihet, men att insinuera att Löfven har en fäbless för kommunism är rent ut sagt ovärdigt.

Lars Beckman är en orädd riksdagsledamot som förtjänar beröm då han har starka åsikter och vågar debattera dessa. På många sätt är han en inspiration för de övriga i den moderata riksdagsgruppen, vilka av den tidigare ledamoten Ann-Marie Pålsson beskrivits som Knapptryckarkompaniet (Atlantis, 2011). Denna gång insåg Beckman troligtvis att han också gått över gränsen. Som svar på mångas berättigade förundran över hans insinuation om Nordkorea, replikerade han retoriskt att man skulle hitta ett uttalande där Löfven tagit ställning ”mot kommunismen”, likt Carl Bildt.

Att hitta ett sådant uttalande kunde ha varit en utmaning då Löfven inte befann sig i toppolitiken under kalla kriget. Men det visade sig inte vara omöjligt. Hans fackförbund IF Metall har länge engagerat sig för en fri fackföreningsrörelse i Vitryssland. Ett land som styrs av den kommunistiske diktatorn Alexander Lukasjenko. Löfven besökte själv landet 2007 och slog därefter fast på IF Metalls hemsida att det är ”viktigt att vi fortsätter att stödja de oberoende fack som vågar verka i Vitryssland”.

Ett klart ställningstagande mot socialistiskt förtryck och hela diskussionen kan tjäna som ett exempel på behovet av att bedriva 2014 års valrörelse som vuxna människor. Ty ingen tjänar på att man vägrar skaka hand med sina motståndare, insinuerar om dem och sprider direkta lögner. Detta gäller både för de rödgrönas och för Alliansens företrädare.

(David Lindén)

Varning för godhetspopulism

(Foto: Forbes.com)

Alla vettiga människor torde vara eniga om att det är viktigt att arbetsföra individer får ett arbete. Ty då kan man bidra till samhällsekonomin, och inte minst för utlandsfödda är det ett effektivt sätt att integreras i samhället. Det är därför sorgligt att konstatera att OECD har slagit fast att Sverige har en bottennotering bland världens rika länder när det gäller att anställa människor med utländska kvalifikationer. Det är alltså ingen myt att ingenjörer kör taxi.

En del likt GT:s chefredaktör Frida Boisen i dagens Expressen, menar dock att detta är ett tydligt tecken på att ”Sverige är ett rasistiskt land” och det är ”dags för oss att bli färgblinda på riktigt”. Förvisso bra mål att sträva efter, men hennes generalisering visar att hon har missförstått begreppet rasism, och inte har satt sig in i rapporten.

Det finns inget fog för att kalla Sverige för ett rasistiskt land, av den enkla anledningen att begreppet inte går att definiera. I modern tid har det visserligen existerat länder med rasistiskt lagstiftning, såsom Apartheidregimens Sydafrika och USA innan 1968. Men dessa går knappast att likna vid Sverige då man i lag diskriminerade medborgare baserat på deras hudfärg, vilket vi aldrig har gjort. Det verkar också som om svenska arbetsgivares tendens att undvika utländska utbildningar beror på annat än hudfärg, såsom kultur och okunnighet, vilket bland annat tankesmedjan Migro skildrat i sin rapport En Arbetsmarknad för Alla.

Forskaren Jan Karlsson som är knuten till Linnéuniversitet menar att det i beteendet även finns gradskillnader och påpekar att utländska humanister har lättare att få jobb än utländska statsvetare. Ett påstående som är fullt troligt då statsvetarutbildningar ofta är så pass nationellt utformade att en ”politics” examen skiljer sig mellan kulturellt närbesläktade länder, likt USA och Storbritannien.

De som vill se renodlad rasism på den svenska arbetsmarknaden ignorerar dessutom att vi har regler som premierar exempelvis arbetslivserfarenhet. Rent krasst kan man säga att det är lättare att kolla upp en sökandes referenser, om dessa är baserade i Göteborg än vad det är att ringa dem som befinner sig i Libanon.

Slutligen bör påpekas att svenskarna idag är betydligt mer positivt inställda till människor från andra länder än tidigare som en relativt färsk SIFO-undersökning visar. Orsaken är troligtvis globaliseringen. Men självklart finns det rasism. Att dock häva ur sig att Sverige är ett rasistiskt är precis lika farligt som att påstå att ”alla invandrare stjäl”.

(David Lindén)

Koppargården del 2: Kränkt konstnär hör av sig

Konstnärinnan Elisabeth Ohlson-Wallin ansåg sig så pass provocerad av ”Caremaskandalen” att hon lät göra ett fotomontage på Fredrik Reinfeldt, eftersom hon ville ”få människor att förstå den kränkningen” som en kissblöja skulle innebära. Däremot har hon inte bevärdigat kommentera det faktum att hon i ett försök att göra en politisk poäng dragit både Socialstyrelsen och ett stort antal hårt arbetande sjuksköterskor i smutsen.

Kränkning verkar också vara något av Ohlson-Wallins specialitet både som konstnär och privatperson. När hon motbevisades ansåg hon sig så pass kränkt att hon hörde av sig och krävde att denna blogg skulle ta bort kissblöjmontaget som publicerats i Socialdemokraternas magasin Tiden.

Nåväl, alla kan vi göra fel, men tillskillnad från Ohlson-Wallin inser vi att vi har gjort detta och tar därför bort bilden. Vi respekterar äganderätten och att just denna konstnär inte anser att all konst ska få vara fri.

(David Lindén)

Levde vi i paradiset innan Koppargården?

(Här skulle Elisabeth Ohlson-Wallins bild på Fredrik Reinfeldt införd en så kallad kissblöja ha varit)

Minns ni Caremaskandalen, som ett tag dominerade nyhetsflödet och handlade om att det privata vårdbolaget Carema hade misskött ålderdomshemmet Koppargården, samtidigt som ledningen skickat pengar till skatteparadiset Jersey? Man fick lätt intrycket att välfärden hade ”reats ut” och att allt var bättre på den tiden då Stefan Löfven ställde klockan tidigt för att lära sig svetsa, vilket också är hur Socialdemokraternas partiledare metaforiskt vill beskriva partiets satsning för att få in unga på arbetsmarknaden. Dessutom verkar det som om nostalgikerna har fått rätt av forskningen, då den kanadensiske hälsforskaren Dennis Raphael menar att Sverige på grund av Alliansregeringen lider av en ”välfärds-utmattning” som skulle innebära att allt färre vill ha välfärd.

Raphael varnar för att ”endast” 58 % av svenskarna tycks stödja en fortsatt välfärd och menar att detta beror på ”nyliberala idéer”. Så man kunde ju nästan tro att 2014 års val är vunnet då de rödgröna bara behöver varva budskapet om Carema med att peka på Raphaels forskargärning för att påvisa att vi behöver en ny ledning, som bäst kan ta hand om våra gemensamma tillgångar.

Problemet är dock att varken Caremaskandalen eller artikeln om den svenska välfärden har visat sig stämma. Det förstnämnda har Cecilia Stenshamn påvisat i boken Lögnen om Koppargården: Skandalen om Caremaskandalen (Timbro), vilken är ett utomordentligt exempel på hur man kan kombinera akademisk noggrannhet med grävande journalistik.

På Koppargården rådde en intern konflikt mellan personalen, vilket var orsaken till det ursprungliga larmet. Det fanns även brister i rutinerna, men det var långt ifrån systematisk vanvård som exempelvis Dagens Nyheter ville göra gällande. Personalens omtalade vägning av blöjor handlade inte heller om en profithungrande rationalisering, utan om individuellt anpassade inkontinensskydd och att detta är ett tillvägagångssätt som Socialstyrelsen rekommenderar.

Något som gått konstnären Elisabeth Ohlson-Wallin förbi då hon valde att porträttera Fredrik Reinfeldt i en så kallad kissblöja.

Dennis Raphaels artikel publicerar inte några forskarrön och utger sig inte heller för att göra det. Det är en så kallad ”review article” som sammanställer litteratur och artikeln är så pass ideologiskt färgad att den borde betraktas som en partsinlaga, vilket dessa forskningssammanställningar också tenderar att vara. Således går det därför inte att se den som en akademisk rapport, vilket både Miljöpartiet och Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson velat göra gällande.

Tyvärr har inte Stenhamns bok fått det mediala fokus som den förtjänar och det beror på något så pass banalt som prestige. Alltför många makthavare inom både media och politik har investerat hela sitt förtroendekapital i att baktala privata vårdgivare och det skulle kosta alldeles för mycket för dem att acceptera den verkliga bilden. Om man dessutom ser Koppargården och Raphaels artikel i ett större perspektiv förstår man att det också handlar om nostalgi.

Ett antal högljudda debattörer har bestämt sig för att i 2014 års val byta ut Alliansregeringen. Men deras problem är att de inte kan presentera ett alternativ som de alla kan enas kring. Det är därför som de drömmer sig tillbaka till ett svunnet förflutet, då kommunen skötte allt och när medborgarna nekades eget ansvar. En form av nostalgi som också har gett upphov till att vi idag har riksdagspartier som på fullaste allvar menar att det var bättre förr.

I sin strävan har de format en allians med anglo-saxiska vänsterakademiker som tenderar att se paradiset i Skandinavien och som därför går så pass långt att de dumförklarar den svenska väljarkåren.

Frågan som emellertid alla vettiga människor borde ställa sig är enkel: Levde vi verkligen i Paradiset innan Koppargården?

(David Lindén)

En förklaring för mycket

Vad som förmodligen är årets politiska västgötaklimax inträffade som bekant i riksdagen i torsdag, nämligen Den Stora Voteringsmissen.

Nu är det inte särskilt unikt att det inträffar både utkvittningsmissar och toalettbesök när det väl ringer till omröstning, och inte sällan finns det taktiska val och strategiska bedömningar bakom alla dessa dörrar som plötsligt går i baklås och ledamöter som råkar somna på rummet. Västgötaklimax var det likafullt, då det var ett snopet slut på vad som bara dagen innan ledde fram till en av de mer smutsiga debatter som förts i kammaren på länge.

Är det någon läxa som återkommande ges i livets hårda skola så är det den som handlar om att det ibland är bäst att inte försöka förklara så mycket. Nu för tiden går socialdemokrater sällan i den skolan, utan får sin indoktrinering på Bommersvik och liknande anstalter. Då blir det också många gånger fel på ett närmast juholtskt sätt.

Som idag när partiets pressavdelning i riksdagen (man har flera) ansåg det vara viktigt att gå ut med en förklaring till varför gruppledaren Mikael Dambergs missade att vara närvarande vid den omröstning då den samlade oppositionen i ett slag skulle rädda välfärden, minska klyftorna och göra ett kallt land varmare – genom att via ett utskottsinitiativ uppmana regeringen att dra tillbaka förslaget om höjd brytpunkt för statsskatt.

Varför kom inte Damberg? Varför röstade inte hans partikamrat Carina Hägg? Vad var det som hände?

Voteringssignalen var avstängd. Det hade den visserligen varit se senaste sju-åtta åren på den plats där Damberg och Hägg hellre valde att befinna sig, i riksdagens vackra andrakammarsal under ett möte med något som kallas ”Progressive Alliance”. Däremot blinkar en röd lampa med ett uppfordrande sken. Och om det nu var så att Damberg hade glömt bort vad det röda skenet betydde så borde han nog ändå ha reagerat med ryggraden. Det är en gammal och väl inarbetad ordning i riksdagen att det är votering på torsdagseftermiddagarna när klockan slår fyra.

Frågan är oundviklig: Var det bara slarv eller var det Dambergs samvete som sade honom att det kanske inte var så snyggt att på detta sätt flagrant bryta mot riksdagens budgetregler, och dessutom osmakligt att göra så i samarbete med Sverigedemokraterna?

Oavsett vilket, årets västgötaklimax blev det.

(Mikael Hermansson)

En politisk toalettpaus

Idag hängde det på en enda röst.

De rödgröna hade i samarbete med Sverigedemokraterna bestämt sig för att ge regeringen en ”läxa i parlamentarism”, vilket andra såg som att fälla en del av regeringens budget och därmed äventyra det finanspolitiska ramverket som stipulerar att budgeten ska behandlas i sin helhet. Vad som är värt att notera är att Socialdemokraternas finanspolitiska talesperson, som under sin tid på Finansdepartementet var med och drev igenom detta ramverk, nu tyckte det var fullt rimligt att äventyra framtida budgetsamarbete – enkom för att tillsammans med sin partiledare få tillfälle att politiskt posera.

En gång i tiden brukade Socialdemokraterna vara ett parti som menade att politik var på allvar och som därför värdesatte ordning och reda i de statliga finanserna. Men i nuläget behöver Stefan Löfven och Magdalena Andersson samarbeta med andra, mindre seriösa partier, och det var just ett av dessa som visade sig vara den svaga länken i den rödgröna beslutskedjan. En vänsterpartistisk ledamot såg sig nödgad att gå på toaletten och missade därför omröstningen.

Detta kan tyckas komiskt och många alliansanhängare har redan skämtat om toaletter, politik och oförmågan att vinna även när man har en majoritet. Men om man bortser från det uppenbart komiska illustrerar dagens händelse ett riktigt problem. Socialdemokraternas tilltänkta regeringspartner Vänsterpartiet har som affärsidé att inte ta politik på allvar, och i händelse av en rödgrön koalitionsregering kan vi nog förvänta oss fler utslag av politisk nyckfullhet. Och då kommer det inte att bara handla om missade voteringar.

(David Lindén)

Politikers sociala medier: en gräns mellan personligt och privat

Ingen kan idag undgå att många politiker och makthavare använder sociala medier. Om man använder microbloggen Twitter kan man exempelvis följa utrikesminister Carl Bildt som på 140 tecken skriver om allt mellan sin favoritbokhandel i London till hur orolig han är över Egypten. Följer man Bildt noterar man också att han tycker om att munhuggas med sina politiska motståndare, och att han svarar också de som inte har en folkvald position, och kan kallas vanliga medborgare.

Många skulle kalla Bildt för arrogant och hävda att han använder sociala medier som ett sätt att slippa kommunicera med journalister på ett traditionellt sätt. På grund av Twitter kan han kommunicera på egna villkor. Andra skulle däremot säga att han som politiker är väldigt öppen, då han var först i Sverige att i stor skala kommunicera via email med de som ville.

Faktum är att han en lysande politisk kommunikatör då han ofta är personlig, men nästan aldrig privat. På hans blogg och via Twitter kan han läsa om vad han tycker om dagspolitiken, men blir han någonsin privat handlar det om böcker eller nekrologer över vänner och motståndare där han erkänner att de oavsett dagspolitiken alltid hade stora kvalitéer, som i fallet med den tidigare socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson.

Politiker som använder öppna versioner av Facebook, Instagram eller Twitter tenderar att få många följare. Därför bör de förstå att alla dem kanske inte följer dem för att spana in deras sommarhus, barnens examensfest eller det vackra vädret som förevigades under lunchpromenaden. Det kan till och med vara så att dem som följer sagda politiker gör det för att enkom polemisera.

En politiker som har ett populärt konto på Instragram, en blogg där man laddar upp bilder, är Stockholms landstingsråd Filippa Reinfeldt. Den bloggen är en kombination av personligt och privat, vilket har fått Reinfeldt att blockera en följare som nu har anmält ärendet till Justitieombudsmannen (JO). Följaren som försäkrar att han inte ägnade sig åt ”internethat” menade att Reinfeldts Instagramkonto har uppdaterats på arbetstid, innehåller politiska ställningstagande och därför borde ses som en del i hennes arbetsbeskrivning.

Oavsett hur JO kommer att behandla ärendet är det bra att uppmärksammas då det är många som borde inse att det borde finnas en gräns mellan privat och personligt i sociala medier. En gräns som inte bara gäller våra folkvalda.

(David Lindén)

Avveckla rädslan och bygg ut kärnkraften

Det är få energiformer som omges av så pass mycket onödig politik som kärnkraft. I Västeuropa kom den efter andra världskriget att associeras med kalla kriget, och i Sverige blev kritiken mot billig och – relativ – säker energi tätt sammankopplad med miljörörelsen. Att man ”gjorde politik” av kärnkraft hade konsekvensen att en bransch som skulle kunna ha utvecklats ostört, istället har omgetts av partipolitik som bidragit till att man i många västländer inte har vågat utveckla den till fullo.

Nu under senare tid har man dock kunnat skönja tecken på att denna mentalitet har nått vägs ände. I Sverige övergav Centerpartiet sitt traditionella kärnkraftsmotstånd och i Storbritannien har den liberal-konservativa regeringen nyligen gett tillstånd att bygga ett civilt kärnkraftverk i södra England. Det som också är värt att notera är att det nya kärnkraftverket kommer att byggas i samarbete med både Frankrike och Kina.

Idag är energi jämte finans, miljö och säkerhet – en del av den internationella storpolitiken. Det är därför välkommet att fler länder ser möjligheten att samarbeta om kärnkraften. Ty det är en aktivitet med uppenbara risker.

Som det finns med andra energiformer och i synnerhet med fossila bränslen. Men där kärnkraften svider då den misslyckas, gör fossila bränslen konstant ont, för att citera tidigare statsminister Ola Ullsten. Förutom direkt miljöfara såsom oljeutsläpp finns det dessutom en politisk fara med olja som – inte minst – de två oljekriserna på 1970-talet visade.

Tyvärr har vi i svensk debatt fortfarande perspektivet att kärnkraften är ytterst farligt, vilket exempelvis Socialdemokraterna visade när de nyligen bestämde sig för att vara för dess avveckling. Ett olyckligt beslut då ett parti som säger sig värna framtiden också borde förstå att framtiden kräver energitillförsel. Men förhoppningsvis kan Sverige i framtiden också ha så pass politiskt mod att man vågar avstå från att stoppa planer på nya kärnkraftverk.

(David Lindén)

Moraliserande media ett växande problem

I takt med att media har blivit allt mer moraliserade i sin bevakning, har också organisationer, företag och partier anpassat sig till detta. Idag är det minst lika viktigt att se ut att göra rätt, som att verkligen göra rätt.

När Maria Grafström, Pernilla Petrelius Karlberg och Karolina Widells Föredöme eller fördömd – Medierna som moralisk domstol (SNS Förlag 2013) skriver om medias moraliserande är det utifrån händelserna kring Röda korset 2009-10. Först var det kommunikationsdirektören Johan af Donner som åtalades för förskingring – sju miljoner kronor saknades – och sedan var det arvodesaffären. I samband med jordbävningen på Haiti valde finansmannen Roger Akelius att skänka 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar och inte Röda korset, eftersom den senare hade en ordförande som var för högt avlönad.

Detta uttalande blev starten för skriverier som i huvudsak byggde på uppfattningen om att det var omoraliskt att ta betalt för ideellt arbete. Dåvarande ordförande hette Bengt Westerberg, före detta folkpartiledare, förklarade sig med att det var organisationen som satt hans ersättning och att den var rimlig med tanke på att han arbetade heltid för Röda korset, vilket fick rubrikerna att växa till i storlek och svärta.

Som författarna konstaterar var detta ”en klassisk skandalberättelse av samma typ som sedan flera år hade varit etablerad i svenska medier”. En annan sådan journalistisk genre är offerjournalistiken. Båda har det gemensamt att de har ett problematiskt förhållande till verkligheten.

Den moralistiska journalistiken är svår att bemöta, vilket Röda korset-fallet visar, eftersom den ”inte tar spjärn mot konkreta regler eller felaktigheter”. Offerjournalistiken omfattas av liknande problem då den bygger på att media tolkar verkligheten till fördel för den som media anser vara ”drabbad”.

Ibland så till den milda grad att man helt enkelt döljer fakta eller rentav ljuger – men givetvis bara i det goda syftets tjänst.
Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn  (Brombergs) utgör en exempelrik samling av sådant fint fejk och fusk. Men eftersom hon själv har gjort fel i boken när hon granskat andras fel – kocken som fick cancer och blev utförsäkrad bodde inte i en tolvmiljoners bostadsrätt utan i en hyreslägenhet – så har värdet av hennes bok reducerats till noll.

Säger Uppdrag Granskning, Aftonbladets kultursida och den hyllade författaren och journalisten Gellert Tamas så, då är det så.
Just de personer, redaktioner och starka aktörer i medievärlden som Kjöller i sin dagliga gärning har granskat, är också hennes belackare.

Men saknar verkligen Kjöller moral, och saknar hennes bok därmed ett syfte? Nej, naturligtvis inte. Det är en journalistisk grundsanning och ett dilemma att leva med, detta att det kan bli fel. Att det sedan blir fel när man anklagar andra för att ha gjort fel, det är något som givetvis går att dra på munnen åt, beklaga eller fördöma – men samtidigt bekräftar det bara regeln.

Att myndigheter, företag och organisationer anpassar sig till medias sätt att arbeta för att därmed kunna påverka, är inte heller det någon nyhet. Men det som har förändrats är vilket betydelse som behovet av att styra berättelsen om sig själv har fått, och vilka konsekvenser detta fått hur man möter media. Idag handlar det om att förekomma medias traditionella berättelser – granskningar och gräv – genom att underlätta för media genom att erbjuda andra vinklar och bättre berättelser, att göra andra val.

Ett bra exempel i all sin enkelhet kan hämtas från Borås stads sätt att marknadsföra sig mot media. Under den senaste mandatperioden har verksamheten koncentrerats till att sälja in egna berättelser om det framgångsrika Borås. Det gäller att hålla fram det positiva, det som sätter bilden av framgång, förnyelse och framtid. Allt från vinnare av tävlingar om att minska skolmatssvinnet till att göra stor sak av positionsförändringar när det gäller årets skolkommun. När Borås rasar i rankningen finns det andra berättelser att lyfta fram.

Små redaktioner får svårt att hålla emot. Större har resurser att bortse ifrån de erbjudna vinklarna – under förutsättning att man tar sitt uppdrag på större allvar än att vilja delta i det spel som kan kallas ”vår lilla stad”. Vilket förutsätter att media inte tar sin uppgift på allvar, utan anpassar sig för stadens bästa.

Men detta förhållningssätt har fördömelsen inbyggd i sin inre bärande konstruktion. Om medielogiken bygger på moralism, vad gör då media när verkligheten inte kan förklaras i moraliska termer? Och vilken trovärdighet har en organisation, ett företag – eller för den delen en kommun – när de egna berättelserna gör det svårare att agera rationellt?

När det väl är dags att fatta de svåra besluten blir dessa svårare för båda parter att kommunicera detta till medborgarna. Eller som författarna till Föredöme eller fördömd skriver: ”Det blir helt enkelt svårare att motivera mer komplicerade, problematiska beslut när premissen är att de inte går att kommunicera på ett sätt som rimmar med medielogiken”.

Detta tillstånd råder redan idag. När kommunpolitiker drar sig för att fatta nödvändiga men kontroversiella beslut av rädsla för att media inte ska förmedla varför, utan istället välja att ta ställning, då uppstår handlingsförlamning.
Om media anser att det är viktigare att hellre låta föräldrar rasa för att barnen måste byta skola, än att förklara varför en liten landsortskommun inte kan bevara alla byskolor, då riskerar svåra men nödvändiga beslut att framstå som att ”makten” bara djävlas med ”de drabbade”.

Någonstans uppstår en fråga som inte är så lätt att svara på längre, nämligen den om vilken bild som ska ha företräde i det offentliga rummet? Normalt brukar det tillfogas en retorisk följdfråga – är det media eller makten som ska ha det företrädet? Svaret är numera långt ifrån givet, inte minst med tanke på att medielogiken idag i högre utsträckning än tidigare bygger på moraliserandet som arbetsmetod.

Men vilken nivå på arvodet till riksdagsledamöterna är rätt nivå om själva reportageidén, och hela uppslaget och rubrikerna formligen skriker ut att alla riksdagsledamöter redan har för mycket betalt? Eller när utgångspunkten för en artikel är att riksdagsledamöternas resor är dyra istället för att de har ett syfte?

Föredöme eller fördömd? Media får nog vackert fundera på svaret. Det lär inte vara möjligt att med hedern i behåll fortsätta att låtsas som att den frågan inte är relevant.

(MIkael Hermansson)

Väntad vrede från LO

Det skrivs i nuläget mycket förutsägbart om Moderaternas partistämma i Norrköping. Aftonbladets ledarsida tycker sig se en ”brist på visioner”, Svenska Dagbladets ledarskribenter vill ha ”rätt visioner” och många proffskommentatorer verkar vara förvånade över att Fredrik Reinfeldt i sitt tal inte kungjorde att han skulle avgå till förmån för Stefan Löfven.

Stämman bjöd inte heller på några stora överraskningar, men åtminstone en händelse är värd att notera och det är att Moderaterna nu ställer sig bakom förslaget om att de längsta provanställningarna för ungdomar ska kunna utökas från sex till tolv månader.

Ett klokt beslut som borde glädja alla som villa att ungdomar ska få in en fot på arbetsmarknaden. Det var också väntat att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson beskrev det som ”ett slag i ansiktet på Sveriges ungdomar”, ty LO har aldrig månat om de grupper som inte har arbete. Men idag går det inte att lagstifta fram ett jobb och det har Moderaterna insett. Det är därför som man med olika medel försöker att stimulera arbetsgivarna till att anställa fler ungdomar. Det man tyvärr dock inte vågar göra är att reformera den stelbenta Lag om anställningsskydd (LAS).

Så även om förlängd provanställning är ett steg i rätt riktning återstår mycket att göra innan man underlättar för ungdomar att få sitt första arbete. Det är dock ett gott tecken att man ådrar sig LO:s vrede för då vet man att förslaget verkligen betyder något.

(David Lindén)