Hans Zetterberg fick Moderaterna att tänka

(Hans L. Zetterberg, sociolog, publicist och tankemästare, 1927-2014)

Det år få utanför den aktiva opinionsbildningen och partipolitiken som kände till Hans Zetterberg som dog igår, och det är förståeligt. Han var nämligen något så pass unikt som en forskare och intellektuell, som inte ägnade sig och personligt varumärkesbyggande.

Ty hans forskning gjorde arbetet åt honom.

Hans Zetterberg var sociolog och publicist, och efter att ha spenderat en lång tid som akademiker vid Columbia University i USA återvände han till Sverige och var på 1970-talet chef för SIFO. Där kom han att spela en stor roll för modern svensk opinionsforskning, och därefter var han chefredaktör för Svenska Dagbladet och skuggrådgivare till Moderaterna.

Den dåvarande partisekreteraren Lars Tobisson berättar i sina memoarer att han tog kontakt med SIFO inför valrörelsen 1976, men han förstod inte att Zetterberg var moderat förrän denne talade om ”vårt parti”. Tillsammans kom de fram till att Moderaterna skulle prioritera borgerlig sammanhållning, då nio av tio borgerliga sympatisörer ansåg att det var viktigt att kunna erbjuda ett alternativ till Socialdemokraterna.

En målsättning som står sig än i dag med tanke på budgetkaoset i riksdagen.

Zetterberg kom också att bli något av en mentor för många moderater, och bland annat tidigare socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har berättat om att det var Zetterberg som övertygade honom om att fortsätta med politiken. Men han var inte helt positiv till Nya Moderaterna, och i Mats Wiklunds bok om Fredrik Reinfeldt påpekar han att partiet numera har avideologiserats.

Det kan också ses som något av en historisk ironi att han dog dagen efter att Moderaterna presenterade sin valanalys, då han själv hade varit bland de mest lämpade att kommentera den.

Hans L. Zetterberg blev 87 år gammal.

(David Lindén)

Hallå valrörelsen! Det är krig i Europa!

(Ryska soldater vid en vägspärr i östra Ukraina, FOTO TT)

Under torsdagen om inte förr, märktes det av att det var valrörelse. Vid tio på morgonen höll Stefan Löfven och Magdalena Andersson presskonferens om Socialdemokraternas granskning av friskolor, och tjugo minuter senare kontrade Alliansens partiledare med att i sin tur hålla presskonferens där de presenterade förslag på skärpt brottslagstiftning.

Två initiativ som hör hemma i vanliga svenska valrörelser. Men årets upplaga borde vara allt annat än vanlig och det beror på det katastrofala läget i utrikespolitiken.

I onsdags invaderades Ukraina av ryska armén enligt Nato och otaliga vittnen. Det handlar inte längre om separatister, ”humanitära hjälpkonvojer” eller om misstänkta soldatförflytningar, utan om en bekräftad invasion. Mötet i Minsk som många – däribland BT:s ledarsida – såg som början på något positivt är därmed torpederat och president Porosjenko har avbrutit en planerad resa till Turkiet för att stanna i Kiev och koordinera en möjlig motoffensiv. Han har också bett EU om militär assistans, vilket också sätter en större press på Sverige.

Försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska framtid måste därför nu debatteras på allvar. Tidigare är det bara utrikesminister Carl Bildt som vågat påpeka att det faktiskt pågår ett krig i östra Ukraina och det är därför klargörande att statsminister Fredrik Reinfeldt nu åtminstone har vågat säga att det faktiskt handlar om ”en krigssituation mellan två europeiska länder”.

Ensamt kan Sverige emellertid inte göra mycket och det är därför under all kritik att Vänster – och Miljöpartiet motsätter sig att Sverige tillsammans med Finland beslutat underteckna ett så kallat värdlandsavtal med Nato, som bland annat betyder att Natostyrkor skulle kunna öva i Sverige.

Likafullt är samverkan det enda som kan avskräcka Putin, och precis som Reinfeldt också sade i Sveriges Radios P4 Extra så bör man besluta om skärpta sanktioner när Europeiska rådet träffas på lördag. Men det gäller också att Sverige på allvar satsar på en utbyggnad av försvaret, och följer Kristdemokraternas uppmaning om att utreda vad ett svenskt Nato medlemskap skulle innebära.

(David Lindén)

Sluta spela SD i händerna Wallström

Knappt hade Margot Wallström återvänt till svensk politik förrän hon gjorde en rejäl vurpa om den solidaritet som Socialdemokraterna länge ansett sig ha monopol på.

Under ett valmöte i Umeå attackerade hon det faktum att statsminister Fredrik Reinfeldt i ett sommartal erkände att den största flyktingvåg som Sverige sett sedan 1990-talskriget på Balkan, också kommer att kosta pengar.

Enligt Wallström skulle detta ”spela Sverigedemokraterna i händerna”. Uttalandet är intressant då en potentiell minister i Sveriges största parti verkar vara så pass rädd för ett femprocentparti som inte tillhör något av blocken att hon vill förvägra väljarna fakta. Det säger också något om Socialdemokraterna och, dessvärre, om Wallström personligen.

Socialdemokraterna vill framstå som statsbärande och tar därför varje chans att attackera Moderaterna. Men man låtsas inte om att Fredrik Reinfeldt gjort klart att han inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. Något som han har fått beröm för av bland annat Mona Sahlin.

Gårdagens statsministertal gynnande inte SD. Men Margot Wallström har genom sitt uttalande verkligen spelat SD i händerna.

(David Lindén)

Vad hände med alla Nuon-experter?

Bolaget Vattenfalls köp av holländska Nuon kommer för alltid att vara inskrivet i historieböckerna jämte fiaskon som skeppet Vasa, Fermenta och Gotabankens konkurs, vilken inledde krisen på 1990-talet. Om man är insatt i den politiska debatten och känner till dess spelregler, var det också väntat att oppositionen såg detta som en möjlighet att attackera Alliansregeringen. För tidigare näringsminister Maud Olofssons (C) framträdande i SVT:s Aktuellt förpassade ju inte direkt köpet till hävderna.

Men Olofsson och andra Alliansföreträdares idoga försök att påpeka att Nuon-affären stöttades av Socialdemokraterna möttes av tystnad. Det var helt enkelt ett för bra tillfälle att utöva plakatpolitik för att nyansera debatten.
Idag inträffade dock något som påminner om Olofssons tragiska intervju.

En intervju som alla självutnämnda Nuon-experter borde kommentera.

Tidigare S-ministern och ledamoten av Vattenfalls styrelse Anders Sundström intervjuades i Dagens Industri om det faktum att styrelsen godkände köpet. Sundström är en politisk veteran och har flera gånger förekommit i spekulationerna om att bli partiledare för Socialdemokraterna. Intervjun finns att läsa via denna länk, men avsnittet där han får frågan om Nuons politiska betydelse förtjänar att återges i sin helhet.

Hur känns det att ha varit delaktig i ett av de sämsta affärsbeslut som har inträffat i Sverige?
– ”Det är du som säger. Sammantaget har värdet i Vattenfall stigit. Vattenfall är idag värt mycket mer än när man startade resan i slutet på 1990-talet. Långt mycket mer”.

Budskapet förekommer i olika variationer under hela intervjun, som i mångt och mycket påminner om Olofssons framträdande i Aktuellt. Men ändå har ingen av dem som ivrigast brukar diskutera Nuon kommenterat intervjun.

Kan det helt enkelt vara så att det inte var en omsorg om energisatsningar utan en vilja att trycka till Alliansen som drev dem?

(David Lindén)

Moderaterna: Gjorde de vad de lovade?

Det var väntat att SVT:s dokumentär ”Moderaterna: Vi gjorde vad vi lovade” skulle ha karaktär av återblick och bokslut. Intervjuer med före detta ministrar och medarbetare varvades med filmklipp från valvakor och med tal och anföranden av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Vad som också var värt att notera är att den tidigare riksdagsmannen Rolf K Nilsson, som länge varit kritisk mot partiledningen, lät sig intervjuas vid galgbacken i Visby för att, troligtvis omedvetet, illustrera känslan av bokslut.

Faktum kvarstår dock: de nya Moderaterna har varit historiska i det faktum att de åstadkommit ett borgerligt samarbete och i stort har de också infriat sina löften. Väljarna har fått mer över i plånboken och svenska folket gillar avdrag samt valfrihet. Dessutom har man på ett föredömligt sett hanterat finanskrisen 2008, och det är ett tecken på att främst Anders Borg mindes bankkrisen 1992.

Att FAS 3 inte blev ”den hit som vi hade väntat oss” för att citera tidigare arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, som också medverkar i programmet, har lika mycket att göra med finanskrisen som med massiva attacker från både motståndare och massmedia. Reformen behöver ses över och kontinuerligt granskas, men ingenting säger att det kommer ske en positiv förändring om man tillämpar en 90-dagarsgaranti som Socialdemokraterna har föreslagit.

Ett förslag som prövades under regeringen Persson men då som en 100-dagarsgaranti.

Dessutom är det långt ifrån hugget i sten att det blir regeringsskifte efter valet, även om opinionssiffrorna pekar i den riktningen. Programmets analys av de Nya Moderaterna kan därför sägas vara för tidig, då det innehöll för mycket spekulationer och gissningar. Precis som det föregående programmet om Socialdemokraterna som hade det övergripande temat att de i höst skulle återvända till makten.

Trots sina brister är dokumentären sevärd då den porträtterar ett av svensk politiks mest intressanta skeenden. Att Moderaterna klarade av att få väljarnas förtroende under flera mandatperioder och – kanske viktigast av allt – att de borgerliga partierna höll sams i en koalitionsregering.

I höst är rollerna ombytta och lär så förbli då Stefan Löfven konsekvent har undvikit att presentera ett regeringsunderlag.

Dokumentären Moderaterna: Vi gjorde vad vi lovad sänds i SVT 1 20.00

(David Lindén)

Mycket märkligt Maud

När Maud Olofsson efter att hon igår kritiserats av riksdagens konstitutionsutskott (KU) intervjuades i SVT:s Aktuellt skapade hon ofrivilligt mediahistoria. Hennes taktik, som gick ut på att under hela intervjun konsekvent vägra svara på frågor och istället upprepa samma budskap kallas inom journalistiken för ”papegojmetoden” och hon lät verkligen som en papegoja. Självfallet var det en fröjd att se för politiska motståndare och för Alliansen är det ett problem som kommer att plåga regeringen i valrörelsen. Men efterspelet till Nuon-affären har också andra och betydligt mer allvarliga konsekvenser.

Att en folkvald politiker duckar när det gäller ansvar spär på människors politikerförakt. Speciellt då Olofsson som Centerledare lovade att om Alliansen fick makten så skulle man inte bete sig lika maktfullkomligt som Göran Perssons socialdemokrater.

Så igår fick TV-tittarna ett bevis på att makten korrumperar många, inklusive Maud Olofsson.

Dessutom är det värt att notera att det inte bara är Olofsson utan också KU som har förlorat på affären. Trots att socialdemokraternas representant Björn von Sydow innan gårdagens presskonferens försäkrade att det ”handlade om viktiga statsrättsliga principer” var beslutet att kritisera Fredrik Reinfeldt tänkt som ett inlägg i valrörelsen. Eftersom en socialdemokratisk regering också hade köpt Nuon och gjort sitt bästa för att plocka politiska poänger på affären, om den hade visat sig lyckad.

Nu blev det inte så och det är lätt att spela efterklok. Vad man emellertid bör ha i åtanke är att styrelsen rekommenderade köpet och att det är omöjligt för en minister att helt och hållet greppa den komplicerade energimarknaden. Så detta visar på ett skrämmande sätt hur illa det kan gå när politiker skall sköta företag, och liknande fall har tidigare inträffat, som exempelvis dåvarande S-ministern Björn Rosengrens försök att sälja in ”Telia-aktien” till svenska folket.

Agerandet under gårdagen kan emellertid inte ursäktas.

Olofssons haveri i Aktuellt bidrar till att väljarna inte bara kommer att misstro Alliansen, utan också hela politikerkåren.

(David Lindén)

Äntligen debatt mellan regeringsalternativ

På det hela taget finns det fog för att påstå att söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda under ledning av Anna Hedenmo och Mats Knutson var en både informativ och tänkvärd tillställning. Temperaturen i valrörelsen har höjts och för en gångs skull var det två regeringsalternativ – låt vara ett splittrat – som ställdes mot varandra, och Jimmie Åkesson som en självutnämnd vågmästare som försökte att komma in från sidlinjen.

Detta märktes redan i inledningen då man mot bakgrund av den oroande utvecklingen i Ukraina diskuterade försvaret. Miljöpartiets Gustav Fridolin och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var emot upprustning, då det enligt Fridolin inte var ”bristen på vapen i Europa som möjliggjort Putins aggression”. Mot detta stod Socialdemokraterna, som tidigare varit seriösa när det gällt säkerhetspolitiken, men som nu äventyrar denna när de vill samarbeta med Vänstern och Miljöpartiet som båda kan karaktäriseras som radikalpacifistiska.

Samma splittring manifesterades när partiledarna debatterade den fria rörligheten. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna talade sig varma för att hjälpa romer och sätta press på Rumänien, men dessa varma ord klingar falskt om man betänker att de samtidigt vill lämna EU-samarbetet.

När man sedan diskuterade arbetslösheten kunde man inte heller där urskönja någon enad rödgrön ”regeringslinje”. Dessutom framstod Stefan Löfven med sitt förslag om statligt sanktionerade ”innovationer” som hopplöst förankrad i gårdagens industripolitiska tänkande

Splittringen framträdde minst lika tydligt när man diskuterade skolan och sjukvården. Löfven var kritisk mot vinster i välfärden, men han ville inte stoppa dem och bedyrade att det fanns ”bra” privata företag. Jonas Sjöstedt däremot, förde ”ett krig mot kapitalismen”, för att citera Fredrik Reinfeldt, och lovade att Vänsterpartiet skulle gå till val på ett totalförbud. Med denna strategi har han effektivt målat in Stefan Löfven i ett ideologiskt hörn och han kommer att bli tvungen att bekänna annat än Vänsterpartiets illröda färg inför valet.

Kvällens debatt var intressant då den tydliggjorde alternativen inför valet. På ena sidan finns en enad koalitionsregering och på andra sidan  tre partier som vill ha makten men inte vet hur de skall åstadkomma en gemensam politik för att få den.

Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson har offentligt luftat sin oro mot att inkludera Vänsterpartiet och samtidigt sagt att partiet skall bilda regering ensam som i fornstora dagar, vilket en klar bild av hur det rödgröna samarbetet kommer att te sig.

Slutligen är det värt att notera att den svenska skolan är i kris, men att det inte var något fel på partiledarnas bildningsnivå. När Kristdemokraternas Göran Hägglund beskrev försvaret som att ”varje land har en armé, sin egen eller någon annans” citerade han Mao Tse Tung och när Stefan Löfven anklagade Jan Björklund för att vara en bingoutropare som ”ropar ut i öknen” parafraserade han faktiskt Markusevangeliet.

(David Lindén)

Ett tåg som allt färre vill hinna med

 

Så det är åter dags för första maj, då ”varje sliten kavaj blir en mantel av stål” – för att citera arbetarpoeten Hannes Skölds ord från 1911. I år kunde också Socialdemokraterna tänka på de rödgrönas övertag i opinionen och njuta av att Stefan Löfven – trots sina bristfälliga kunskaper i geografi – ses som en fullvärdig konkurrent till Fredrik Reinfeldt om att bilda regering.

Arrangörernas problem är dock det här med själva tåget, vilket de har brottats med länge. För varje år som går blir det allt mer uppenbart att arbetarrörelsen längtar efter andra umgängesformer än de som erbjuds av traditionen att demonstrera på första maj. Många vill förvisso träffas och diskutera politik, men de är långt färre än på Olof Palmes tid och för att verkligen uppbåda massorna krävs det externa hot – som det faktum att nynazistiska Svenskarnas Parti demonstrerade i Jönköping.

Ty idag finns det faktiskt renodlade socialdemokrater som hellre prioriterar tid med familjen än att gå i ett demonstrationståg, och lyssna på tal som – oftast – är mer klasskampsromantiska än präglade av realistisk sakpolitik. 

Många arrangörer har också förstått detta och gjort sitt bästa för att anpassa sig och det händer att man till och med skippar tåget. I Borås är det en familjedag med grillfest och när Stefan Löfven talar på Norra Bantorget, vilket är en socialdemokratisk partiledartradition, är det inte från en traditionell scen utan från en catwalk där han fick spela rollen av ”politisk mannekäng”.

Första maj kan med rätta kallas för en sekulär högtid. Det beror inte på att dagen är viktig, utan på att många svenskar har en relation till första maj som härrör från den tiden då socialdemokratin genomsyrade samhället från vaggan – då man nära nog kollektivanslöts till Unga Örnar – till graven, då man begravdes av Fonus.

Nyhetsmässigt har första maj sällan varit en intressant dag, förutom när Göran Persson 2006 förutspådde att arbetslösheten inte skulle bli en stor fråga i valrörelsen. I år fällde hans efterträdare inte några som helst minnesvärda kommentarer, men slog dock fast att man efter valet skulle bilda ”en feministisk regering”. Det är ett tydligt tecken på att Socialdemokraterna har börjat oroa sig för Feministiskt Initiativ som stora delar av det kommenterande Sverige har bestämt borde sitta i riksdagen.

Men det mest intressanta var kanske vad som inte sades utan att Löfvens båda tal var en uppvisning i klassisk socialdemokrati. Sinnebilden av Partiet som skall gå till val ensamma och ensamt regera Sverige var närmast övertydlig. Men verkligheten ser annorlunda ut, och det hade varit klädsamt om han på denna arbetarrörelsens högtidsdag gett besked hur han skulle regera tillsammans med det arbetstidsförkortande Miljöpartiet och företagarfientliga Vänsterpartiet.

(David Lindén)

Kortsiktigt studentsvassande, Reinfeldt

Det var väntat att många skulle reagera på finansminister Anders Borgs föreslagna ”skatteväxling” som hade inneburit att en höjning av studielånet på 1000 kr byttes mot en sänkning av studiebidraget med 300 kr. Ett förslag som kritikerna valde att se som studentfientligt. Trots att det de facto ställde mer resurser till studenternas förfogande.

Så när Fredrik Reinfeldt annonserade att man inte skulle genomföra detta var det inte bara de rödgröna som vunnit en politisk seger, utan även den politiska populismen som fått vatten på sin kvarn.

För om man hade haft tillräckligt med politiskt mod hade man kunnat rida ut stormen som mest yttrade sig i form av obekväma frågor när statsminister besökte Uppsala. Men nu valde man istället att ytterligare höja skatten på tobak, alkohol och bensin.

Anledningen till att man gav upp är troligtvis att man inte såg detta som en politisk strid som man kunde vinna, vilket är synd. Ty man hade kunnat ta tillfället i akt och påpeka att det finns andra centrala problem i svensk utbildning som både universitet och regering borde försöka fokusera på för att i längden motverka.

Ett sådant är att det numera bara finns ett svensk universitet – Karolinska Institutet – på tidningen Times prestigefulla lista över universitet med gott rykte. Förvisso ingenting som den enskilde studenten kan påverka, men ändå tjänar på att vara medveten om i diskussioner med universitetsledningen och politiker.

Tyvärr har många, inklusive utbildningsminister Jan Björklund, avfärdat rankningen med att det enkom handlar om prestige och att engelskspråkiga universitet därför har inbyggda fördelar. En invändning som stämmer och som samtidigt är irrelevant. För om svenska studenter skall kunna hävda sig på en global arbetsmarknad måste svenska universitet vara så pass respekterade att en examen leder till anställning.

Ett gott rykte skapas genom långsiktighet och att ställa krav på studenterna. Det handlar också om att garantera deras finansiering och till viss mån få dem att återgälda detta när de är ute på arbetsmarknaden. Sålunda hade höjt studielån i kombination med sänkt bidrag varit ett steg i rätt riktning. Nu valde man istället att lyssna på högljudda mediekritiker och inte fokusera på framtiden.

(David Lindén)

En nyfikenhet som lyckligtvis blev politik

SVT:s programserie Nyfiken på partiledaren har med rätta fått kritik. En ”terapisession” där läkaren och terapeuten Poul Perris rotar i partiledarnas barndom för att hitta deras politiska drivkrafter berikar inte direkt det demokratiska samtalet. Det finns emellertid fördelar med att på ett avspänt sätt låta partiledarna tala till punkt, så länge det finns en ton av seriositet i utfrågningen.

När Perris sökte tränga in i Fredrik Reinfeldts barndom lärde man sig dock ingenting, utöver det som redan finns i biografier av journalister som Mats Wiklund och Anita Kratz.

Reinfeldt växte upp på 1970-talet och gillade att spela basket. Som äldst i syskonskaran lärde han sig tidigt att ta ansvar, och då det ”mest basala”, såsom en kärleksfull familj, redan fanns på plats kom detta ansvar att kanaliseras i elevrådet, värnpliktsriksdagen och senare i partipolitiken. Perris försökte dessutom behandla det som en nyhet att Reinfeldt har humorsinne och närt skådespelardrömmar.

Knappast unikt då de flesta toppolitiker är karismatiska i verkligheten. Annars blir de knappast partiledare, och man behöver faktiskt ett visst mått av karisma för att övertyga.

Precis som många andra är Fredrik Reinfeldt också ett barn av sin tid rent politiskt. På 1980-talet rådde kalla kriget och unga människor upplevde vänstern och Socialdemokraterna som betongkramare. Moderata Ungdomsförbundet attraherade därför många människor och även Fredrik Reinfeldt. När han fick summera sin egen politik var det ”kärleken till frihet” vilket stämmer väl med vad som var viktigt för dåtidens Moderata Samlingsparti.

Men dessvärre misslyckades Perris med att under hela intervjun ställa nödvändiga och ledande frågor. Reinfeldt som är en van politiker ledde programmet genom att själv styra samtalet, och det borde programmakarna ha försökt motverka.

Men det blev ändå en intressant intervju när man hade lämnat den delen av programmet som skulle efterlikna en terapisession. Det märks att Reinfeldt är väl förberedd på valrörelsen och vill fortsätta att leda Alliansregeringen.

På frågan om han hur det kändes att fortsätta som statsminister kostade han också på sig lite humor. Han påpekade att han är ”vältränad och uthållig” när det gäller statsministerrollen. Även om detta inte är ett kriterium för att vara ”bäst i historien” som den moderate riksdagskandidaten Oliver Rosengren hävdade på twitter, så är det ett tecken på att statsministern är väl förberedd inför valrörelsen.

(David Lindén)