Omprogrammering anbefalles?

Som anhängare av idén om att lika rättigheter skall råda mellan könen bör man vara skeptiskt mot termen extremfeminist. Att en del vill uppnå jämställdhet med hjälp av kvotering handlar snarare om politisk ideologi än om målsättningen om lika möjligheter. Det var bland annat därför, för att avspisa påståendet om extremfeminism som jag i lördags gästade Feministiskt Forum vilket hölls i ABF-huset i Stockholm.

Till en början var det inte heller extremt.

Förvisso var det en klar vänsterprägel när det gäller de organisationer som hade bokbord i pausen, men det kunde man också förvänta sig när ABF var värd för arrangemanget.

Det mest intressanta seminariet som jag bevistade var en diskussion mellan poliskommissarie Jonas Trolle och förläggaren Moa Karlén och handlade om gripandet av polismästaren Göran Lindberg, vilket Trolle skildrat i sin bok Jakten på Kapten Klänning (Leopard Förlag). Han kunde också dementera flera myter om fallet, som att polisen hade varit lite extra entusiastiska när det gällde att gripa en prominent jämställdhetsförespråkare samt den om att Lindberg var en del i ett större nätverk av kända män.

Uppfattningen om att forumet inte skulle torgföra särskilt extrema uppfattningar försvann dock efter att ha bevistat ett seminarium som hölls efter lunchen. Det var en diskussion om verket Liten handbok i konsten att bli lesbisk också den utgiven av Leopard, med Moa Karlén som moderator i en diskussion med författarna Mian Lodalen och Matilda Tudor.

Lodalen förklarade att idén till boken hade kläckts när Maria Sveland i en konversation med henne önskade att hon också var lesbisk. Nu hade man därför skrivit en bok om hur heterosexuella kvinnor kunde omprogrammera sig och enligt Matilda Tudor hoppades man på en förnyad politisering av nära relationer.

Enligt Karlén skulle boken innebära en revolution och publiken verkade också hålla med henne. Dessa uppmanades dessutom att yttra sig offentligt om det skulle säga något elakt om de två ”underbara” författarna. För det kunde ju hända att det fanns invändningar mot definitionen av omprogrammering.

För mig påminde stämningen i salen om något som man först inte kunde sätta fingret på. Men när man noterade applåderna, skratten och den totala avsaknaden av opposition blev det uppenbart. Seminariet liknade inte 1970-talets bokstavsvänster där varje fråga skulle debatteras till leda för att förankras bland kamraterna. Utan snarare en sammankomst anordnad av högerkristna i USA.

Det var samma benhårda tro på den egna saken och uppmaning till omvändelse. Med den lilla skillnaden att de konservativt kristna vill ”be bort bögen” medan man i lördags bestämde sig för att ”fira fram flatan”.

Det är dessutom intressant att lanseringsfesten för boken hade titeln Väckelsen.

Så visst finns det extremfeminister.

(David Lindén)

Fortfarande människofientligt utan Baude

 

I våra dagar är det populärt att i den politiska debatten tala om triangulering. Ett uttryck som härrör från amerikansk politik och i korthet betyder att man erkänner motståndarens problemformuleringar men föreslår egna lösningar på problemen. De flesta trodde dock att triangulering var något som främst drabbade riksdagspartier, och inte – milt uttryckt – partier på den politiska ytterkanten.

I ett brev till Kommunistiska Partiet (tidigare KPLM(R)) uttrycker emellertid den legendariske kommunisten och tidigare partiledaren Frank Baude sin ilska över att också Kommunistiska Partiet verkar ha anammat trianguleringstekniken.

Enligt Baude sticker ”denna småborgerliga hydra upp inom partiet och fick majoriteten med sig om att skriva in feminismen på partiets banér”. Feminismen är en ideologi som enligt honom är en ”småborgerlig avvikelse”.

Det verkar som han inte har förändrats sedan 1970-talet då han bland annat förklarade att legaliserandet av homosexualitet skulle leda till en situation som kulminerade i att ” de opportunistiska partierna för fram paroller som bärbara stegar åt fönstertittarna och lik åt nekrofilerna”.

Det är därför högst troligt att hans partikamrater inte kommer att sakna honom, men det lönar sig också att reflektera. Ty Baude var länge en relativt aktad politisk representant och Kommunistiska Partiet kan räkna flera kända personer såsom skådespelarna Sven Wollter, Claes Malmberg och fotbollstränaren Pia Sundhage bland sina anhängare.

Detta trots sin uppenbart människofientliga politik.

(David Lindén)

 

 

Vilken demokratisyn har Sven Wollter?

I en artikel på Aftonbladets kultursida går skådespelaren Sven Wollter till frustande attack mot kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Anledningen är att hon i ett inlägg på facebook ifrågasatt Wollters människosyn, då han tillhör den utdöende skaran fanatiker som fortfarande kallar sig för kommunister.

Egentligen borde inte Wollters artikel kommenteras, men den förtjänar att göra det då kan ses som ett skolexempel på hur en ”åldrad machoman” inte kan ta en argumentation.

Enligt Wollter är kulturministern inte bara ”urbota korkad”, utan hennes inlägg beror minsann på att hon ”reagerar med lilla reptilhjärnan”. Så hon är inte bara dum, utan har också mindre hjärnkapacitet än alla dem som insett Sven Wollters storhet och ”kan ta en bra sak för vad den är”.

På det hela taget framstår han som en mansgris som vill bortförklara en yngre kvinnlig debattmotståndare med att hon är dum i huvudet. Samtidigt är hans resonemang också en fläkt från den tid då vänstern hade åsiktsmonopol och exempelvis dåvarande socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson kunde avfärda folkpartiledaren Bengt Westerberg med att denne hade en ”felprogrammerad hjärna”.

De flesta vet att Sven Wollter är kommunist och de flesta vet även att hans definition av kommunism brukar ändras i takt med att ny forskningslitteratur om kommunismens brott ges ut. I denna artikel säger han sig stå för en vision som är hämtad ”ur grekiskan: communis – gemensam gemenskap, likställdhet, gemensamt ägande av allt livsviktigt, skolor, sjukhus, kommunikationer, stålverk, gruvor osv”. Men som vanligt ser han det som under sin värdighet att reflektera kring Sovjet, Kambodja, Järnridån och Kuba.

Alla andra har fel och Sven Wollter har alltid rätt.

Slutligen frågar han om vilken kulturpolitisk vision som kulturministern har, och det är faktiskt svårt att besvara. Ty för dem som inte anser att alla budskap kan sammanfattas i käcka slogans på Första Maj betyder vision något större och mer komplext.

Kulturministern sammanfattade något av sitt synsätt i skriften Tid för Kultur som 2012 gavs ut av kulturdepartementet. Förslagsvis borde Wollter läsa denna och samtidigt reflektera över sin egen demokratisyn samt över sin oförmåga att ta kritik.

(David Lindén)

Männen – de stora förlorarna

Andra delen av Belinda Olssons Fittstim – Min kamp slutade med en fundering om det inte var dags att komma med något nytt. Feminismen som en kamp mot mäns makt och företräde framför kvinnors missar målet, och av det enkla skälet att män också är de stora förlorarna.

I skolan, på arbetsmarknaden, ekonomiskt – i livet, samhället och relationen.

Framtidsforskaren Arne Jernelövs kortbyxklädda inpass om den bräckliga mannen av idag gjorde mer för att förflytta fokus i programmet än vad exempelvis en ledsen brandfacklig företrädare och en förorättad jämställdist som Pär Ström klarade av. Det är klart att det måste vara tufft att med egna ögon se hur vältränade kvinnor klarar av att packa och bära slang på lika villkor. Och visst kan den som får våldsamt mothugg på krogen ha anledning att känna sig ledsen över att inte få dricka sin stora stark i trygg åsiktsgemenskap.

Men det är inte synd om män för att feminismen är stark eller högröstad. Det som män och kvinnor tillsammans kan sörja över är att så många pojkar inte klarar av att prestera bra i skolan och därför inte hittar jobb, eller att de som män inte förmår att ta gemensamt ansvar för att skapa trygga relationer där barn får se att pappor är något mer än bara frånvarande. Det är just dessa män som redan nu är de största förlorarna – större än de kvinnor som ännu inte fått ta plats i styrelserummen. Allt enligt en framtidsforskare i kortbyxor.

Programmet skulle handla om mansrollen. Men eftersom Belinda Olsson kan TV så vet hon att det inte blir kul underhållning av att bara tala om roller. Det måste exemplifieras, förenklas och skapas underhållande bilder. Så det blir lattepappor i hipsterskägg och vällingsflaska som sjunger på öppna förskolan, och det blir statsminister i överraskningsintervju om våld mot kvinnor (som Fredrik Reinfeldt klarar riktigt bra).

Och, naturligtvis och som utlovat, så blir det jakt på Uffe – mannen som kom att bli Fittstims bästa marknadförare, men som nu beskrivs som skapelsens manliga svenska krona.

Fast, handen på hjärtat, hur kul och relevant känns den jakten utanför programmets ramar?

På det hela taget blir det väldigt lite mansroll på det sättet. Istället blir det väldigt mycket Belinda Olsson. Det gör i och för sig inte så mycket. Att tala om mansroller i kontrast till stereotyper blir ju trots allt bra underhållning även om det i första hand leder till att stereotyper bevaras och förstärks. Det generella är ju sällan något som passar in i det individuella och unika.

Ingen av oss är Pär Ström eller den katolske mexikanen som gifter sig med en svensk feminist. Inte heller är vi mördare eller hustrumisshandlare bara för att statistiken säger att det är män som slår kvinnor i hemmet.

Programmet om mansroller blev därför i första hand ett program om Belinda Olsson som gör ett program om sin bok. Ett bra program där det som kommer att bestå är bilden av att problemet med jämställdheten idag inte handlar vem som oftast diskar, utan om vem som i längden blir störst förlorare i dagens samhälle. I det avseendet ligger många män riktigt illa till.

Om det handlar om ett sätt att reducera en man på eller ej, det vet jag inte, men när Belinda Olsson dyker upp i Björn Ranelids trädgård – i sin jakt på Ulf Lundells hus – så gör hon en retorisk konstruktion som på samma gång är förödande och genial:

”Björn Ranelid är känd för sitt rika språk men just nu vill jag bara ha en vägbeskrivning”.

Tänk om det här med mansroller kunde formuleras lika enkelt.

(Mikael Hermansson)

Belinda Olsson vågade problematisera

I år är det 15 år sedan antologin Fittstim inledde den tredje vågens svenska feminism. Författaren och programledaren Belinda Olsson som tillsammans med Linda Skugge var redaktör för antologin har därför gjort dokumentären Fittstim – min kamp vars första avsnitt idag sändes av SVT.

Belinda Olsson har som programledare en självdistans som gör att hon på ett lättsamt sätt kan diskutera svåra frågor. Så det blev en intressant resa där hon bl.a. besökte Gudrun Schyman och ett badhus i Malmö där det är tillåtet att bada topless. Men det blev lätt komiskt när det visade sig att de som besökte badhuset för att bada topless mest bestod av de aktivister som ursprungligen hade drivit igenom beslutet.

Lika komiskt blev besöket på ett så kallat hen-dagis på Söder i Stockholm där barnen skulle uppfostras könsneutralt. Förvisso en god målsättning, men det är tvetydigt om det mer handlar om föräldrars önskan att projicera visioner än om barnens bästa. En liknande förskola har som riktlinjer att bl.a. kontrollera om det ”finns bilder som kan kopplas till svensk kultur och/eller svenska traditioner – hur många?”

På det hela taget ett tillvägagångssätt som andas en vilja att skapa ”en skön ny värld” för att parafrasera den brittiske författaren Aldous Huxley.

Dessutom intervjuades hjärnforskaren Martin Ingvar som poängterade att det visst finns skillnader mellan könen och att det är viktigt att vara medveten om dessa. För ”om vi vet att det finns små skillnader kan vi göra vår miljö så att skillnaderna inte förstärks”. Men tyvärr blev han han direkt avfärdad i sociala medier och konstnären Stina Wolters tweet nedan kan tjäna som ett sorgligt exempel på den generella tonen i kritiken. 

Olsson är visserligen inte ensam om att offentligt lufta sin kritik mot dagens feministiska rörelse. När litteraturprofessorn och den tidigare Grupp 8-aktivisten Ebba Witt-Brattström medverkade i Min Sanning blev det en svidande uppgörelse med dem som tror att ordet hen skulle öka jämställdheten mellan män och kvinnor. Att organisationer som säger sig vilja inkludera i själva verket också kan exkludera fick vi även veta när tidigare FP-ministern Nyamko Sabuni medverkade i samma program.

Precis som väntat har Olsson också fått kritik av dem som vill se sig som hennes nutida arvtagare. Margaret Atladottir som skriver för den LO-finansierade webbsidan Politism menar exempelvis att programmet använder sig av en ”av en gammal medielogik för att beskriva vad som händer just nu”. Ett pinsamt tecken på att man fortfarande prioriterar ungdom över erfarenhet.

Inför programmet frågade sig BT: s Katarina Larsson om vi blir ”fler eller färre feminister efter den resan? Eller ännu viktigare: blir det fler som tar frågan om killar och tjejers lika rättigheter på allvar?”. Det är fortfarande berättigade frågor. Ty det är ett obestridligt faktum att väldigt många kan enas kring devisen att ”killar och tjejer ska behandlas lika” som var antologins åsiktsdeklaration. Men det är få som känner igen sig i den exkluderande, fördömande och symbolpolitiska rörelse som påstår sig representera den nutida feminismen. Om man därför bryr sig om jämställdhet bör man lyssna på kritikerna och inte avfärda dem som gamla. I nuläget låter Olssons belackare nämligen lite som när den – dåvarande IT-gurun – Johan Stael von Holstein avfärdade erfarenhet som något som man ”köper på diskett”.

(David Lindén)

Lagercrantz och historiebrist avslutar 2013?

Nyligen har två händelser inträffat som tyvärr tyder på att detta år avslutas i avundsjukan och okunskapernas tecken. En grupp i den svenska kultureliten har visat sin avsky inför ett intressant initiativ och en av våra folkvalda har på ett handgripligt sätt visat sin brist på kunskaper i svensk kulturhistoria. Båda händelser visar hur den svenska bror-duktig-attityden snarare stjälper än hjälper svensk kultur och spridningen av densamma utomlands.

Det är sorgligt att författaren Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson befinner sig i konflikt med Larsson släktingar angående rättigheterna till Larssons Millennium-trilogi. Konflikten bottnar i att Larsson som ägnade sitt liv åt att bekämpa nynazismen valde att inte gifta sig eller registrera sitt partnerskap med Gabrielsson, för att hon inte skulle bli en måltavla för nazistiska hämndaktioner. Det är också tragiskt att Larsson som levde ett högst osunt liv inte hade så pass mycket framförhållning att han insåg att kedjerökande och snabbmat kunde resultera i en fatal hjärtattack. Om han hade gjort detta hade konflikten om hans litterära kvarlåtenskap inte behövt inträffa. Men nu gjorde den det och det är bara att beklaga.

Däremot är det bara att applådera att Larssons släktingar tillsammans med Norstedts förlag har bestämt sig för att låta Millenniekaraktärerna leva vidare, och att de har gett författaren David Lagercrantz uppdraget att skriva en fjärde bok. Lagercrantz är ingen dussinförfattare och har nått internationell berömmelse tack vare Zlatan Ibrahimovics självbiografi, som dessutom nominerades till Augustpriset. Initiativet att skriva ”uppföljare” är dessutom beprövat och har bland annat bidragit till att stora författare som Jane Austins och Ian Flemmings karaktärer har fått leva vidare. Men det är inte ett försök som alla applåderar.

Kritiken mot Lagercrantz och mot initiativet att bygga vidare på Stieg Larssons böcker andas snobbism. Tillskillnad från sin far Olof anses inte David Lagercrantz vara en fin författare och Norstedts samt Larssons släktingar vill enkom ”tjäna pengar”. Rent litterärt kan man säga att kritiken följer en klassisk dramaturgi med Eva Gabrielsson som offer och Lagercrantz som skurk. Men ingen vill påminna om att Stieg Larsson inte var förutseende nog att inse sin egen dödlighet oh därför inte vidtog de mått och steg som han borde ha gjort. Ty om de döda ingen annat än gott för att parafrasera ett romerskt talesätt.

Den andra händelsen som, tyvärr, också är värd att notera är att den socialdemokratiska vicetalmannen Susanne Eberstein har valt att ta bort en 1700-talsmålning ifrån ett rum i riksdagen. Anledningen är att den föreställer en barbröstad kvinna så detta var ”en feministisk fråga”. Tavlan som föreställer Juno och som målades av konstnären GE Schröder kan på sin höjd anses som ett tidsdokument över vurmandet för antiken och dess allegorier.

Man måste dock ha ett tämligen inskränkt sinnelag för att se det som pornografi eller sexism.

Förhoppningsvis återspeglar Ebersteins aversion mot Juno inte den socialdemokratiska kulturpolitiken. Ty då väntar tomma muséer och censurerade konstgallerier vid ett eventuellt regeringsskifte 2014. När det gäller David Lagercrantz kommer troligtvis att tystna när nästa Millenniumbok är klar. För han är en mycket god författare och bokens intäkter kommer att gå till den antirasistiska stiftelsen Expo, och det är ett initiativ som Stieg Larsson skulle applådera.

(David Lindén)

Johan Ehrenbergs halvsanningar

Nyligen har en gammal debattartikel av vänsterprofilen Johan Ehrenberg flitigt delats i sociala medier, som om den vore en dagsfärsk sanning. Artikeln skrevs 2003 och handlade om feminism, vilket föranledde Aftonbladet att be Ehrenberg skriva en ny där han summerade utvecklingen under de tio år som gått. Hans nya alster äger förvisso litterära kvalitéer och kan fungera som ett skolboksexempel på hur det är att skriva dystopiskt, men några av dess påståenden är – milt uttryckt – tvivelaktiga.

Ehrenberg börjar med att deklarera att ”män har som grupp makten på jorden”, trots att ”vi är en minoritet”. Det stämmer att män äger den största delen av jordens tillgångar, men det är en direkt osanning att påstå att ”vi är en minoritet”. Enligt den färskaste befolkningsstatistiken finns det idag 7 162 119 434 människor, varav 49,6% är kvinnor och 50,4% män. Således är ”vi” en liten – om än överskattad – majoritet.

Han fortsätter att med samma tvärsäkerhet hävda att ”på tio år har män lyckats starta fler vanvettiga krig som inte löst någonting”. Det är en sanning med modifikation, i alla fall om man konsulterar Uppsala Conflict Data Program (UCDP) vid Uppsala universitet. I sin senaste rapport visar de att antalet väpnade konflikter länge minskade för att öka efter 2011. Antalet är dock fortfarande betydligt färre än vad de var i början av 1990-talet för att citera professor Peter Wallensteen som leder programmet.

Ehrenberg har därför inte fog för sitt påstående att ”fler krig” har startats mellan 2003 och 2013 då antalet minskade den största delen av perioden. Men han har åtminstone rätt när han varnar för vårt användande av fossila bränslen, ty det har faktiskt ökat sedan 2003. Men att männen ensamma kan skyllas för detta är ett påstående som tål att diskuteras då bilköpen har ökat inom bland annat den kinesiska medelklassen, vilka nu prioriterar att både mannen och hustrun äger ett ståndsmässigt fordon.

Slutligen kan nämnas att FN:s World Development Report, vilken utreder skillnaden mellan män och kvinnor, slår fast att de senaste tjugofem årens ekonomiska tillväxt har hjälpt till att reducera delar av den faktiska diskriminering mellan män och kvinnor. Det är en intressant slutsats då det var för ungefär 25 år sedan som stora delar av världen såg till att förpassa socialismen till historiens skräckkammare. Så självklart återstår mycket att göra, men att lyssna till domedagsprofeter som Johan Ehrenberg och hans ”socialistiska tidning” ETC är fel väg att gå.

(David Lindén)

Ebba Witt Brattström bjöd på sanningar om feminism

I gårdagens SVT program Min Sanning intervjuades litteraturvetaren, debattören och feministen Ebba Witt Brattström. Hennes engagemang började på 1970-talet i Grupp 8, fortsatte med nätverket Rödstrumporna – vilka bidrog till att Ingvar Carlsson 1994 bildade världens första jämställda regering – och hon var även en av grundarna till Feministiskt Initiativ.

Anledningen till att hon idag inte längre är engagerad inom just denna gren av den feministiska rörelsen, kan tjäna som en sjukdomsdiagnos över varför dagens feminister har svårt att uppnå samma resultat som sina föregångare. Det finns idag en konfrontativ feminism som kretsar kring det egna ”jaget”, för att använda Brattströms egen beskrivning. Istället för att arbeta och argumentera för reformer som skulle kunna påverka alla, har man valt att fokusera på små symbolfrågor som ordet ”hen”. Ett ord som på sikt ska avskaffa kvinnokönet inom språket. Men att länder såsom Finland, där man redan har könsneutrala pronomen, är betydligt mindre jämställda än Sverige tycks inte bekomma dess förespråkare.

Det faktum att man ignorerar tillgänglig information kan ses som ett tecken på att dagens ”feministiska rörelse” till den grad har ignorerat sin historia att de numera tycks sakna intellektuell resonemangsförmåga. Ovanstående bild som är hämtad från paraplyorganisationen Kvinnolobbyns Instagramkonto och som först uppmärksammades av en annan bloggare kan tjäna som ett exempel på detta. Förvisso kommer bilden från en kampanj där läsarna får ladda upp sina egna bilder så Kvinnolobbyn kan inte lastas helt och hållet. Men det är dock talande att ett budskap som att ”klippa kuken” ses som rumsrent i dagens jämställdhetsdebatt.

Lika möjligheter och livschanser är inte ett renodlat vänsterprojekt, vilket Brattström också påpekade. I sina memoarer Så blev det: en memoar (Ekerlids) beskriver exempelvis förre folkpartiledaren Ola Ullsten hur kampen mot sambeskattningen var tvungen att föras mot bland annat den dåvarande socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng.

Det är också talande att många av dagens feminister avfärdar Brattström som ”vit heterosexuell kvinna”. Om de dock tog sig tid att läsa böcker skulle de inse att Brattström är så mycket mer än hudfärg och läggning.

Hon är en intellektuell av europeiskt snitt och vi skulle må bra av att ha fler som henne i den torftiga svenska debatten.

(David Lindén)

Magdalena Ribbing avslöjar det ängsliga Sverige

Idag är den tidigare politiske journalisten Magdalena Ribbing Sveriges främsta expert rörande vett och etikett. Det är ett – minst sagt – konservativt ämne då det handlar om att upprätthålla normer som accepteras av omgivningen. Med andra ord: när man skriver till Magdalena Ribbings spalt i Dagens Nyheter vill man inte ha råd om hur samhället bör förändras, utan om hur man ska agera inom existerande strukturer.

 

En del debattörer verkar inte förstå detta.

 

Ribbing har fått kritik för att hon gav rådet att inte bära urringad klädsel till en kvinna som ansåg att hennes chef stirrade då hon bar det. Lämpligheten är dock inte vad hon rådfrågades om. Hon ger inte – och har aldrig utgett sig för att ge – råd om själva arbetslivet, utan om kläder och uppförandekoder. Om det var chefen som hade skrivit hade hon självklart gjort klart för honom att det är högst olämpligt att stirra när en arbetskamrat bär urringad klädsel.

 

Tidigare har Ribbing fått hård kritik då hon ansåg att det var olämpligt att amma i offentliga miljöer. Hennes kritiker ansåg att hon var en ”snorkig tant”, men hennes poäng var att det handlade om privatlivet. Att ha barn ger inte obegränsade rättigheter över andra och det handlar vidare om att respektera barnets integritet.

 

Kritiken blottlägger vad som skulle kunna kallas för en jag-centrerad-ängslighet. Idag ska man tycka sig ha rätt till ett självförverkligande som ska ske på bekostnad av andra. Man förstår inte heller att vett och etikett handlar om att respektera sin omgivning och missar att Ribbings ord om integritet definitivt borde appliceras i sociala medier, där vissa tenderar att använda barn, vänner och bekanta som personliga marknadsföringsverktyg.   

 

Att man blir sur eller ”kränkt” när någon påpekar ett uppenbart fel visar att man också är ängslig. Men när det gäller sexism och könsroller finns det betydligt värre problem än etikettsråd och det är dessa Ribbings kritiker borde fokusera på.

 

(David Lindén)  

Hijabuppföljning: En misslyckad tillrättavisning

På grund av den senaste tidens händelser i Mellanöstern och USA:s president Barack Obamas stundande statsbesök har debatten kring hijabuppropet inte förts med lika stor intensitet som tidigare. Men idag finns det anledning att skriva om det igen, då texten ”Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten” uppmärksammades på det sociala mediet Twitter av feministnätverket Femen.

ETC-krönikören och aktivisten Nabila Abdul Fattah, verkar också ha tagit så pass illa vid sig av texten att hon försökte sig på en misslyckad tillrättavisning som återges här ovan. Det hon dock lyckades med, förhoppnings omedvetet, var att likt Sara Abdollahi använda härskartekniker.

Abdul Fattah skriver att hon minsann ”fattar Noll av vad Saras text har med oss initiativtagare men aiiiight”. Ett påstående som uppenbarligen inte är sant, då hon känner sig så pass träffad av texten att hon tog sig tid att kommentera den. En människa som lever på sitt språk vet mycket väl att debatten mellan Femen -”Jenny” och Sara Abdollahi som berördes i texten handlade om hijabuppropet. För att den som inte har läst den framförde Femen – ”Jenny” tesen om att uppropet exkluderade kvinnor istället för att inkludera dem, vilket är en uppfattning som också ledarbloggen delar.

Tyvärr verkar Abdul Fattah inte ha tagit till sig något av kritiken då hon skriver att ”om Man Inte hittar ett problem så ser man till att skapa det”. Det är faktiskt inte ett påhittat problem att kvinnor förtryckts av både rasism och intolerant religion. Det är en ytterst påtaglig verklighet och som vuxen debattör bör man kunna ha dessa två perspektiv i huvudet på samma gång, även om det kan vara obekvämt.

Slutligen uppmanar Abdul Fattah att: ”Ställ dig i kön, David. Ni verkar vara en del”. Avsikten är att klumpa ihop den tidigare texten med de nättroll som bland annat torgförde myten om att kvinnan i Farsta skulle ha attackerats av sin egen man och inte en främling. Tekniken är utsliten, men förekommer med jämna mellanrum. Som när ledarskribenten Sakine Madon anklagades för att gå rasisternas ärenden.

Tidigare var slutsatsen att hijabuppropet inte breddade debatten och de finns inga skäll att revidera en slutsats som, tyvärr, visat sig hålla.

(David Lindén)