Hijabuppföljning: En misslyckad tillrättavisning

På grund av den senaste tidens händelser i Mellanöstern och USA:s president Barack Obamas stundande statsbesök har debatten kring hijabuppropet inte förts med lika stor intensitet som tidigare. Men idag finns det anledning att skriva om det igen, då texten ”Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten” uppmärksammades på det sociala mediet Twitter av feministnätverket Femen.

ETC-krönikören och aktivisten Nabila Abdul Fattah, verkar också ha tagit så pass illa vid sig av texten att hon försökte sig på en misslyckad tillrättavisning som återges här ovan. Det hon dock lyckades med, förhoppnings omedvetet, var att likt Sara Abdollahi använda härskartekniker.

Abdul Fattah skriver att hon minsann ”fattar Noll av vad Saras text har med oss initiativtagare men aiiiight”. Ett påstående som uppenbarligen inte är sant, då hon känner sig så pass träffad av texten att hon tog sig tid att kommentera den. En människa som lever på sitt språk vet mycket väl att debatten mellan Femen -”Jenny” och Sara Abdollahi som berördes i texten handlade om hijabuppropet. För att den som inte har läst den framförde Femen – ”Jenny” tesen om att uppropet exkluderade kvinnor istället för att inkludera dem, vilket är en uppfattning som också ledarbloggen delar.

Tyvärr verkar Abdul Fattah inte ha tagit till sig något av kritiken då hon skriver att ”om Man Inte hittar ett problem så ser man till att skapa det”. Det är faktiskt inte ett påhittat problem att kvinnor förtryckts av både rasism och intolerant religion. Det är en ytterst påtaglig verklighet och som vuxen debattör bör man kunna ha dessa två perspektiv i huvudet på samma gång, även om det kan vara obekvämt.

Slutligen uppmanar Abdul Fattah att: ”Ställ dig i kön, David. Ni verkar vara en del”. Avsikten är att klumpa ihop den tidigare texten med de nättroll som bland annat torgförde myten om att kvinnan i Farsta skulle ha attackerats av sin egen man och inte en främling. Tekniken är utsliten, men förekommer med jämna mellanrum. Som när ledarskribenten Sakine Madon anklagades för att gå rasisternas ärenden.

Tidigare var slutsatsen att hijabuppropet inte breddade debatten och de finns inga skäll att revidera en slutsats som, tyvärr, visat sig hålla.

(David Lindén)

När ungdomar tänker nytt

I helgen arrangerar Moderata Ungdomsförbundet, MUF, sin arbetsstämma i Gävle. Det är en organisation som gjort en intressant resa från klubbkavajer och fanborgar, till att under dess ordförande Erik Bengtzboe bli Sveriges största ungdomsförbund, och både en vän och kritiker av Alliansen och Moderaterna. Bara av att följa sociala medier framgår det att MUF också är ett ungdomsförbund som vågar tänka nytt, vilket är på både gott och ont då förändringar inte faller alla i smaken. Men det tyder på ett politiskt mod för nu diskuteras frågor som ungmoderater bara för några år sedan skulle vägrat att prata om.

En sådan är förslaget om att MUF skulle kalla sig ett feministiskt ungdomsförbund, vilket debatterades under dagen. Frågan generade också en del munterhet i sociala medier, från både konservativa – och vänsterdebattörer, vars kommentarer kan summeras med att: dessa ungmoderater har blivit galna, feminism är ju vänsterns – vår – fråga.

Men är det verkligen så?

Trots ett antal olika definitioner kokar termen feminism ned till att det ska råda lika möjligheter mellan könen. Det handlar inte om att resultatet måste bli likadant, men att tävlan ska ske på samma premisser. Idag är ordet förvisso kapat av vänstern, men att vilja frita det visar en fräckhet som hedrar ett ungdomsförbund. Nu röstades visserligen förslaget ned, men man slog fast att det går att vara Moderat och feminist. Ett gott tecken då många kommer att bli arga och andra förvånade.

Framtidens politik formas av dagens ungdomar och i den processen ingår att man med jämna mellanrum utvärderar och uppdaterar egna ståndpunkter. Det är bra att hämta inspiration ifrån det förflutna, men man ska inte söka kopiera det. Likt MUF:s motsvarighet SSU som drömmer sig tillbaka till 1970-talet när de föreslog att alla barn ska tvingas att gå på dagis. Daghemsreformen var nödvändig i industri-Sverige, men idag handlar det inte om heltidsarbete, utan om att få egen tid på gymmet och det ska inte staten subventionera.

Precis som andra ungdomsförbund vars moderparti suttit länge i regering brottas MUF också med problem. Främst handlar det om att få bort den osunda personkulten av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt, och att vara medveten om att man endast har Rosenbad till låns. Men att döma av dagens debatt om feminism är det också ett ungdomsförbund som siktat in sig på framtiden.

(David Lindén)

Skuggan av Irak?

Igår förlorade den brittiska regeringen en omröstning i underhuset om att Storbritannien skulle delta i ett angrepp på Syrien. Beslutet var på ett sätt väntat och det är välkommet att premiärminister David Cameron kundgjort att regeringen böjer sig för parlamentets vilja, men det är inte välkommet ur en ren humanitär synvinkel.

Storbritannien är en krigstrött nation och det beror på invasionen av Irak 2003. Då sålde Tony Blairs Labourregering in kriget på, om inte falska så i alla fall, otillräcklig premisser.

Labourpartiet som idag befinner sig i opposition är generellt ytterst kritiska till krigsinsatser och den skepsisen präglar också regeringspartiet Liberaldemokraterna, samt en del ledamöter av David Camerons eget Toryparti.

Kanske är det en sund skepsis för vi vet än så länge inte vad FN:s vapeninspektörer kommer att säga i sin rapport och vi vet inte hur USA tänker genomföra en attack. Men vi vet att historiens dom kommer att bli hård om det visar sig att det var Assad som använde kemiska vapen.

David Cameron tog en politisk chansning och han misslyckades. Sådant händer i politiken. Men det hedrar honom att han åtminstone försökte göra någonting och att han nu böjer sig för parlamentets vilja.

(David Lindén)

Uppdaterat: Solkungen hör av sig

När Carl Schlyter i en lång och utförlig kommentar vill motivera sitt beteende, framstår han istället som än mer uppfylld av vad historikern Erik Lönnroth i sin bok om en annan envåldshärskare, Gustav III, kallade för ”den stora rollen”.

Schlyter påpekar att han ”inte lagt ett förslag om att förbjuda lakritspipor”. Men det har aldrig hävdats, däremot att han vill förbjuda dem och det vill han fortfarande, då han röstade för ”att förbjuda leksaker, godis mm som imiterar tobaksprodukter som därmed normaliserar rökning och uppmuntrar dem att imitera vuxnas rökningsbeteende”. Att han sedan vill urskulda sitt beteende med att han tror ”att både Danska och Svenska livsmedelsverket skulle komma fram till att lakritspipor inte är tillräckligt imiterande” gör inte saken bättre, då det finns en del unga, som i sitt oförstånd vill framstå som intellektuella och därför börjar med pipa.

Se där ytterligare ett skäl till förbud!

Vad man som slutligen blir sista anteckningen i den Schlyterska Solkungsjournalen är när han påpekar att han minsann är EU-kritiker, ”men just tobaksindustrin” ska ”detaljregleras annars hittar deras jurister kryphål, ibland kanske över det löjligas gräns”. Det kan på sin höjd framstå som en god tanke, men alla anhängare av ett rättssamhälle borde väl vara av åsikten att lagar ska tolkas och följas, och råkar det vara så att det i lagen finns ett stöd för också förhatliga tobaksprodukter så måste även den lagen följas.

För anhängarna av europatanken ska EU göra det enklare för människor att bo och arbete i medlemsländerna. Det är privilegium att leva och verka i flera länder. Men för andra framstår detta som en farlig tanke. Som emellertid kan mildras om man får bestämma lite över alla andra.

(David Lindén)

PS: Schlyter säger också i förbigående att: “Vad gäller rökning i film omfattas det av tryckfriheten och kommer ej regleras”, men tankar som redan satts på pränt kan, med lite regleringsvilja, också de bli verklighet. De duktiga läsarna M-politikern Per Hagwall och debattören Mattias Svensson hörde av sig och upplyste om att det både i lilla Sverige och i stora världen, tyvärr, finns fler kandidater till Solkungensyndromet än Carl Schlyter.

Har Carl Schlyter fått Solkungensyndromet?

Trots en förhärskande myt om att det handlar om egen vinning, så ger sig de flesta människorna in i politiken på grund av en vilja att förändra världen till det bättre. Att man har olika bilder av hur den förändringen ska gå till och diskuterar detta med sina meningsmotståndare, kan sägas utgöra själva stommen i den moderna politiska debatten. Dessutom anser de flesta politiker, från vänster till höger, att det finns vissa frågor som ska avgöras av politiker och frågor som bäst avgörs på grupp, familj och individnivå.

Men tyvärr kan det också bli så att en del politiker som spenderat alldeles för lång tid i det politiska systemet, till den grad förlorar sin verklighetsuppfattning att de ser varje fråga som ytterst viktig för politikerna att besluta om. Detta kan kallas för Solkungensyndromet efter den franske kungen Ludvig XIV (1638-1715) som enligt en seglivad myt yttrade att ”staten, det är jag”.

Dagens politiker är visserligen inga envåldshärskare, men det dyker då och då upp folkvalda som anser att de borde vara det. En sådan är Miljöpartiets europaparlamentariker Carl Schlyter som nu vill förbjuda lakritspipor i syftet förhindra barn och ungdomar att börja röka. Det är i ett gott syfte, då barn inte ska röka. Men det tyder också på en skrämmande arrogans och självgodhet.

Idag sysslar EU med en mängd områden, varav vissa är berättigade och andra mindre så. Det kan synas vettigt att man samarbetar angående reklam och speciellt reklam som handlar om direkt hälsovådliga varor. Men att tro sig förutse ett begynnande tobaksmissbruk i att man uppskattar lakritspipor är skrattretande, och ett bevis på att man överskattar sin egen förmåga: Ett exempel på Solkungensyndromet.

Nästa steg för Schlyter borde vara, för att citera Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, att yrka på förbud mot rökning i filmer, och varför inte börja med Sagan om Ringen filmerna och när man ändå är igång kanske man kan stoppa regissören Peter Jacksons Bilbo del 2, ty där kommer det garanterat förekomma rökning.
(David Lindén)

Uppdatering: Det Sovande Folket hör av sig

För en tid sedan vände jag mig här på bloggen och i en debattartikel i Aftonbladet mot att en Stockholms baserad teatergrupp som har gjort en pjäs av statsminister Fredrik Reinfeldts bok Det Sovande Folket (1993) hävdade att Reinfeldt aldrig hade svarat på frågor om boken. Jag påpekade att Reinfeldt visst har svarat och idag svarar pjäsens regissör samt en skådespelare i en replik där de ger mig rätt: ”På punkten om han har yppat ett ord eller inte så har Lindén rätt. Men han har aldrig svarat på hur han nu ställer sig till innehållet”.

Världen må förändras snabbt, men Fredrik Reinfeldt har troligtvis inte ändrat den ståndpunkt som han uttryckte 2005. Då sa han nämligen att boken speglade en stark konsensus om att välfärdsstaten drastiskt behövde förändras.Men det är gott att erkänna att man presenterat fakta och inte fiktion. Dessutom är det ytterst roligt att man kommer att bli inskriven i pjäsens handling, ty en gång i tiden närde jag ambitionen att kanske bli skådespelare.

(David Lindén)

Martin Luther King idag?

Idag är det 50 år sedan baptistpastorn och medborgarrättskämpen Martin Luther King jr (1929-1968) höll sitt berömda ”I have a dream” (jag har en dröm) tal inför 250,000 medborgarrättskämpar vid Lincoln Monumentet i USA:s huvudstad Washington DC. Talet där King, eller ”MLK” som han ibland kallas, uttrycker förhoppningen om att varje person i framtiden skulle bemötas utifrån sina handlingar och inte baserat på sin hudfärg, har med rätta blivit historiskt. Det fungerar än idag som en antirasistisk trosbekännelse, och jubileet uppmärksammas bland annat med att president Barack Obama håller tal vid Lincoln Monumentet.

På pappret kommer allting att vara perfekt.

En afroamerikansk president håller tal för att hedra den man som krävde det fullt berättigade, nämligen, att alla USA:s medborgare skulle vara lika inför lagen. Att president Obama kan hålla tal vid Lincoln Monumentet och inte som servitör Barack Hussein Obama, vilket är hans hela namn, servera på något av alla de otaliga caféer som ligger i närheten är i sig ett bevis på att MLK:s dröm delvis är uppfylld. Men man bör också betänka talets budskap om att varje person ska bli bemött utifrån sina handlingar och inte sin hudfärg.

Vad skulle MLK ha ansett om president Obamas handlingar?

Det vet man inte. Men det står klart att Obama idag har en avlyssningsapparat till sitt förfogande som skulle ha gjort medborgarrättsrörelsens antagonist FBI-chefen J Edgar Hoover grön av avund. Det står också klart att han kanske kommer att dra in USA i ytterligare ett krig som inte kommer att sanktioneras av FN.

Självklart går det att ha åsikter kring detta och om presidentens ämbetsroll i dagens globaliserade värld. Men det är också viktigt att ha i åtanke att Kings tal under åren har missförståtts av en, förvisso godhjärtad, antirasismrörelse som har velat göra det till sin egen åsiktsförklaring. Talet var riktat till en amerikansk publik för att lösa ett amerikanskt segregationsproblem. Därför handlar det om det individuella bemötandet. En del kunniga kan emellertid påpeka att han använder uttrycket ”negro” som ett samlingsnamn för USA:s afroamerikanska befolkning. Det är förvisso sant, men han nämner också att det slutligen handlar om det individuella bemötandet.

Lite tillspetsat skulle man kunna påstå att King idag hade anklagats för att inte se ”strukturerna” av de som påstår sig vara hans arvtagare.

(David Lindén)

Syrien ställer till det

Idag skulle Storbritanniens utrikesminister William Hague ha landat i Stockholm för att träffa utrikesminister Carl Bildt för överläggningar om Syrien och den fortsatta, om än ljusnande, eurokrisen. Men besöket ställdes in med kort varsel.

Anledningen till detta är att brittiska underhuset återkallas ifrån sin traditionsenliga sommarledighet för att i morgon rösta om Storbritannien militärt ska medverka i ett angrepp mot Assad-regimen. Det är ett scenario som i nuläget blir alltmer sannolikt. En militär kampanj skulle inte bara involvera Storbritannien och USA, vars försvarsminister Chuck Hagel har sagt att man ”är redo” om president Obama ger order om detta, utan även den muslimska staten Turkiet.

Om man emellertid inte vapeninspektörerna ges den tid som krävs för att de ska kunna avlägga en rapport bör detta ses som ett misslyckande. Men det kan också ses som en dålig lösning på en omöjlig ekvation för att parafrasera tidigare ambassadör Rolf Ekéus, som ledde vapeninspektörerna i Irak efter det första Gulfkriget 1991. Det kommer inte heller att bli ett ny Irak eller Vietnam då Vita Huset har gjort klart att det inte kommer att handla om att byta ut Assad som ledare. Troligtvis blir det därför ingen militär invasion utan snarare flyganfall. Dessutom bör de som direkt tänker USA-imperialism ha med i beräkningen att Arabförbundet har sagt att de håller Assad ansvarig för de kemiska attackerna och krävde att FN skulle ingripa. Inspektörerna har också beskjuts av styrkor som antas vara lojala till regeringen.

Ytterst få observatörer har idag en heltäckande bild av vad som händer i Syrien och som Bildt själv har påpekat så går det inte att automatiskt jämföra Syrien med bombningarna på Balkan på 1990-talet. Men det är fullt förståeligt att William Hague ställer in sitt besök i Stockholm för att närvara vid omröstningen i underhusets. För övrigt är så är dess voteringskammare så pass liten att inte alla medlemmar kan sitta på dess gröna bänkar. Avsikten bakom detta är, för att fritt citera Winston Churchull, att underhuset när ett viktigt beslut fattas ska kommunicera en känsla av att det brådskar.

Detta torde vara ett sådant tillfälle.

(David Lindén)

Raoul Wallenberg ska inte sälja kampanjer

Det är bra att vi i Sverige äntligen har tagit mod till oss att fira Raoul Wallenberg-dagen. Men det är också ett firande som tagit sig en del konstiga uttryck.

Tidningen Aftonbladets kampanj som på Twitter har fått hashtagen #MinHjälte är en sådan yttring. Aftonbladet vill att Raoul Wallenbergs insatser i andra världskrigets Budapest ska inspirera till att man uppmärksammar svenska vardagshjältar. Kampanjen kan tyckas ha ett gott syfte, men det är samtidigt ett hån mot Wallenbergs minne. För ingen kan på allvar likställa den svenska vardagen, som i och för sig kan vara både tuff och krävande, med andra världskrigets Budapest.

Förhållandet till Wallenberg är idag präglat av både kunskap och ignorans. Alla vet vad Wallenberg gjorde under andra världskriget, men många vill inte kännas vid att Sverige struntade i honom efter krigsslutet. Än idag finns det ett antal levande personer som aldrig har fått den berättigade frågan: varför gjorde du ingenting?

Därför blir det nästan tragikomiskt att Aftonbladet vill uppmärksamma Wallenberg, när tidningens tidigare politiske chefredaktör Gunnar Fredriksson, 1985, ansåg att man skulle låta Wallenberg ”vila i frid” istället för att ta reda på vad som hänt efter att han 1945 greps av Röda Armén. Fredriksson bloggar idag för samma tidning och man borde onekligen fråga honom hur han ställer sig till kampanjen.

Minnet av Raul Wallenberg ska hållas vid liv. Ett minne där hela berättelsen ingår. Förhoppningsvis kan man i fortsättningen minnas en globaliserad överklass-svensk av kött och blod som gjorde hjältemodiga insatser, men som sedan sveks av Sverige när han hade behövt Sverige som bäst. På så sätt blir minnet den ursäkt som han förvägrades i livet.

(David Lindén)

Ett boktips till Jimmie Åkesson

Det har visat sig att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson inte riktigt nådde hela vägen i lanseringen av sina politiska memoarer Satis Polito (tillräckligt polerad på svenska). I en intervju med Gomorron Sverige fick han den befogade frågan hur man korrekt uttalar bokens titel, men han svarade då att ”jag kan faktiskt inte latin på den nivån”.

Visserligen är det mänskligt att fela som den gamle kyrkofadern Hieronymus sa (errare humanum est), men man bör trots allt förvänta sig att Åkesson som författare bör vara så pass trygg med sitt eget verk att han vet hur dess titel uttalas. Nu öppnar hans okunskap upp för en diskussion om hur mycket av boken som faktiskt är skriven av honom själv, då titeln i alla fall inte verkar vara det.

Tidigare har han dessutom varit i blåsväder för bristande språkkunskaper och nu har en latinkunnig person påpekat att det faktiskt borde ha stått ”politus” och inte ”polito”, om titeln skulle syfta på att det är en mänsklig person som är tillräckligt polerad. Trots allt bör man utgå ifrån att Åkesson är en människa av kött och blod, även om många av hans belackare vill göra gällande att så inte är fallet.

Alla anhängare av klassisk bildning bör dock applådera hans försök att bli latinist. Det finns också hjälp att tillgå för att i framtiden kunna hitta rätt i den Teutoburgerliknande skog av böjningsformer och uttal som latinet kan vara.

Boken Vivat Lingua Latina (Leve det latinska språket) av Staffan Edmar är en utmärkt introduktion till ett språk som länge knöt ihop Europa. Förslagsvis kan Åkesson inhandla denna och ta till sig det faktum att latin länge byggde de broar, som vissa debattörer idag vill rasera.

(David Lindén)