Äntligen debatt mellan regeringsalternativ

På det hela taget finns det fog för att påstå att söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda under ledning av Anna Hedenmo och Mats Knutson var en både informativ och tänkvärd tillställning. Temperaturen i valrörelsen har höjts och för en gångs skull var det två regeringsalternativ – låt vara ett splittrat – som ställdes mot varandra, och Jimmie Åkesson som en självutnämnd vågmästare som försökte att komma in från sidlinjen.

Detta märktes redan i inledningen då man mot bakgrund av den oroande utvecklingen i Ukraina diskuterade försvaret. Miljöpartiets Gustav Fridolin och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var emot upprustning, då det enligt Fridolin inte var ”bristen på vapen i Europa som möjliggjort Putins aggression”. Mot detta stod Socialdemokraterna, som tidigare varit seriösa när det gällt säkerhetspolitiken, men som nu äventyrar denna när de vill samarbeta med Vänstern och Miljöpartiet som båda kan karaktäriseras som radikalpacifistiska.

Samma splittring manifesterades när partiledarna debatterade den fria rörligheten. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna talade sig varma för att hjälpa romer och sätta press på Rumänien, men dessa varma ord klingar falskt om man betänker att de samtidigt vill lämna EU-samarbetet.

När man sedan diskuterade arbetslösheten kunde man inte heller där urskönja någon enad rödgrön ”regeringslinje”. Dessutom framstod Stefan Löfven med sitt förslag om statligt sanktionerade ”innovationer” som hopplöst förankrad i gårdagens industripolitiska tänkande

Splittringen framträdde minst lika tydligt när man diskuterade skolan och sjukvården. Löfven var kritisk mot vinster i välfärden, men han ville inte stoppa dem och bedyrade att det fanns ”bra” privata företag. Jonas Sjöstedt däremot, förde ”ett krig mot kapitalismen”, för att citera Fredrik Reinfeldt, och lovade att Vänsterpartiet skulle gå till val på ett totalförbud. Med denna strategi har han effektivt målat in Stefan Löfven i ett ideologiskt hörn och han kommer att bli tvungen att bekänna annat än Vänsterpartiets illröda färg inför valet.

Kvällens debatt var intressant då den tydliggjorde alternativen inför valet. På ena sidan finns en enad koalitionsregering och på andra sidan  tre partier som vill ha makten men inte vet hur de skall åstadkomma en gemensam politik för att få den.

Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson har offentligt luftat sin oro mot att inkludera Vänsterpartiet och samtidigt sagt att partiet skall bilda regering ensam som i fornstora dagar, vilket en klar bild av hur det rödgröna samarbetet kommer att te sig.

Slutligen är det värt att notera att den svenska skolan är i kris, men att det inte var något fel på partiledarnas bildningsnivå. När Kristdemokraternas Göran Hägglund beskrev försvaret som att ”varje land har en armé, sin egen eller någon annans” citerade han Mao Tse Tung och när Stefan Löfven anklagade Jan Björklund för att vara en bingoutropare som ”ropar ut i öknen” parafraserade han faktiskt Markusevangeliet.

(David Lindén)

Björn Söder och penisfodralen

Efter Sverigedemokraternas partidagar i Västerås i helgen kan man konstatera att partiet inte upphör att förvåna. Som BT:s Katarina Larsson skrev in sin lördagskrönika så är det ett parti som både gynnas och missgynnas av det faktum att de är sprungna ur den svenska vitmaktrörelsen.

Idag vill de själva visa att de har förändrats, och om man tar upp SD:s rötter tenderar någon arg läsare att peka ut Socialdemokraternas steriliseringsprogram eller dåvarande Moderaternas samröre med Hitler-Tyskland.

Förvisso plumpar i historieskrivningen, men ingenting som det går att lasta Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt för. Jimmie Åkesson däremot, engagerade sig i SD 1996 då partiet just hade infört uniformsförbud. Idag är han en mycket polerad politiker.

Hans partisekreterare Björn Söder är däremot en man som både håller koll på partiets gräsrötter och som i sina uttalanden visar att han är långt ifrån så pass polerad som sin partiordförande.

Söder är förutom partisekreterare också gruppledare för partiet i riksdagen. I dessa roller har han kläckt ur sig ganska många citat som är i paritet med Ny Demokraten John Bouvin, vilken på 1990-talet sade sådant som dagens SD:are verkar tänka.

Nu senast handlade det om penisfodral.

När en kurdiskättad riksdagsledamot bad om att få ha kurdisk folkdräkt i kammaren avgjordes frågan vid ett möte mellan gruppledarna hos talman Per Westerberg. Det är ett korrekt förfarande då sådana beslut ska förankras gemensamt. Man bestämde också att det gick bra att bära folkdräkt eftersom detta plagg räknas som högtidsklädsel. Men Söder var emot detta och enligt Folkpartiets vice gruppledare Tina Acketoft motiverade han sitt resonemang med en retorisk fråga: ”hur skulle det vara i förlängningen om det kom folk från bushen och krävde att ha sin folkdräkt: penisfodral”?

För dem som inte vet är ett penisfodral ett plagg som tillverkas av kalebasser för att dölja det manliga könsorganet och förekommer på öar i Söderhavet. I sin strävan att skydda riksdagens klädkod använde Söder uttrycket ”bushen” vilket tyder på att han blandade ihop plagget med höftskynke, som är den traditionella manliga klädseln i varma afrikanska länder som Botswana och Sudan. Men Björn Söder kan vara lugn. De länder där vissa delar av ursprungsbefolkningen bär penisfodral har andra högtidsdräkter. Likt Fiji vars nationaldräkt är porträtterad här ovanför.

Efter att Aftonbladet fått reda på nyheten ville Söder förklara sig och menade att det också skulle vara ”olämpligt” om han själv bar en häradsdräkt från Skåne vid ett besök hos parlamentet i Irak. Men det är en sanning med modifikation. Enligt UD:s protokollavdelning är häradsdräkt att räkna som högtidsdräkt och en sådan skulle därför vara välkommen vid de flesta diplomatiska besöken, också i andra länders parlament.

Således bör ingenting hindra bärandet av folkdräkter i riksdagens kammare och Björn Söder bör tänka sig för innan han blandar ihop kulturer och sina egna fördomar.

(David Lindén)

Åkesson vill och SD vill inte

Svenska Dagbladets intervjuserie med partiledarna inför valet verkar bli en tävling i ärlighet. Statsminister Fredrik Reinfeldt diskuterade Alliansens eventuella krishantering och sedan var det Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons som offentligt tvättade SD:s efter-valet-byk, om man ska uttrycka sig metaforiskt. Förvisso är Åkesson sitt partis enda stora tillgång, men den här gången blev det inte som han hade tänkt sig.

I intervjun gjorde Åkesson klart att partiet eventuellt kan fokusera på något annat än invandringsfrågan om de får inflytande efter valet. Förvisso är alla övriga jämförelser omöjliga, men just i det fallet kan det vid första anblick tyckas som ett försök att kopiera Moderaternas strategi från 1970-talet. Den lilla ”sekten på högerkanten” för att låna Olof Palmes ord, fick vara med och ta ansvar i utbyte mot att man inte fick inflytande över den ekonomiska politiken, vilket var partiets hjärtefråga. Jämförelsen haltar dock då man måste betänka att SD är ett parti som lockat till sig väljare enkom på grund av invandringspolitiken.

Om man ser till reaktionerna inom partiet verkar det inte heller finnas ett stort stöd för samarbete. Ungdomsförbundsordföranden Gustav Kasselstrand utgick från att Åkesson var ”felciterad” och idag har Åkesson själv dragit tillbaka sitt ”erbjudande”. Sedan länge råder det en strid mellan Åkesson och ungdomsförbundet, då Kasselstrand vill att partiet skall återgå till partiets mer traditionella rasism och främlingsfientlighet. Det går stick i stäv med partiets förnyare som försöker göra om SD till ett kontinentalt främlingsfientligt parti i still med Österriska FPÖ eller Dansk Folkeparti. Hittills har partiledningen gått vinnande ur den striden, men Kasselstrand har förmodligen stöd av gräsrötterna när han varnade för att man inte ska släppa fixeringen vid invandringspolitiken.

Så det verkar helt enkelt som om en av Sveriges mest erfarna politiker denna gång begick en riktig dundertabbe. Han pratade bredvid mun och hade inte förankrat budskapet inom paritet. Det kan också ses som ett tecken på att alla i SD inte är fullt så pass nöjda med Åkesson som han själv vill göra gällande. Ty medan partiledningen har funnit sig väl tillrätta i Stockholm och riksdagen, finns det Sverigedemokrater ute i landet som tycker att partiet är toppstyrt och håller på att förlora sitt syfte.

Att i tid och otid tjata om invandringspolitiken.

(David Lindén)

Simon Fors: en omtyckt mobbare

Nyligen misshandlades Daniel Spansk, som tillhör det nazistiska Svenskarnas Parti, av militanta vänsterextremister i Stockholm. Förvisso har Spansk vidriga åsikter, men han förtjänar trots detta att kunna framföra dem, utan att riskera liv och hälsa. En grundregel som också måste tillämpas på personer som inte skulle ge sina motståndare samma privilegium.

Men ett antal människor som tillhör den politiska extremvänstern verkar inte vara av den åsikten, och det tenderar att vara samma människor som accepterar internethat så länge det kommer från ”rätt håll”.

Följde man söndagens partiledardebatt kunde man läsa flera exempel på politiska känsloyttringar som hade varit betydligt mer omskrivna om de som uttryckt dessa hade tillhört borgerligheten och inte vänstern. Jenny Bengtsson som är ordförande för Hotell – och Resturangfacket på Gotland raljerade om att statsminister Fredrik Reinfeldt skulle ha ADHD, David Johnsson som är ordförande för Ung Vänster i Nybro ville ”hugga” Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Simon Fors, som är aktiv i Vänsterpartiet i Pajala, tyckte kort och gott att ”inga moderater förtjänar annat än bly”.

Fors är intressant då han gör anspråk på att vara en tänkande människa, och han har bland annat försökt att förklara sin långa historia av oförskämdheter i sociala medier i en intervju i Norrländska Socialdemokraten. Intervjun är fascinerande då den kan tjäna som ett exempel på en självgodhet som endast kan matchas av den paranoide Avpixlatkrönikören Mats Dagerlind. Ty Fors anser nämligen att han står på ett högre intellektuellt plan än den breda majoritet som tycker att man ska bete sig anständigt mot sina politiska motståndare, då politisk minsann ”är på riktigt”.

Han avskyr också ”tanken på politik som ett civiliserat samtal”, vilket har märkts om man följer honom på Twitter. Men det konstiga är att ingen i Vänsterpartiet har reagerat på hans långa digitala historia, då man var snabb att agera mot David Johnsson. Partiledningens passivitet kan troligtvis förklaras av att Fors är populär inom vänstern. Likt andra extremistiska rörelser finns där en grupp – troligtvis – äldre personer som tycker att det är skojigt att ungdomarna metaforiskt tar ton i debatten.

Det är därför som man accepterar mobbare som Simon Fors. Unga män som anser sig vara bättre än alla andra, och att alla metoder bör vara tillåtna i kampen för att uppnå det goda syftet. Men det är en kontraproduktiv taktik. Eftersom Vänsterpartiet aldrig kommer att anses rumsrent så länge man tillåter människor som Simon Fors att under partistämpel få spy ut okunskap, hat och våldsnostalgi. Unga skinheadliknande machomän, vilkas drömmar om det förflutna endast kan matchas av deras brist på kunskap om historien.

(David Lindén)

Alliansen sammansvetsades av debatten

Inför söndagskvällens möte i Agenda ville Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven gardera sig mot frågor om vilken sorts regering som han skulle bilda vid en eventuell valseger 2014. Han gjorde detta genom att i Aftonbladet upprepa sitt mantra om att han skulle ge besked om regeringsfrågan ”i god tid” före valet. Men den taktiken visade sig inte hålla.

På det hela taget var det en för svenska mått mätt intensiv debatt. Det märktes att partiledarna ville ta vara på chansen att på bästa sändningstid marknadsföra de egna åsikterna och samtidigt gå i polemik med motståndarna.

Stefan Löfven försökte åter att kopiera retoriska grepp från den tidigare statsministern Göran Persson. Denna gång använde han Perssons taktik mot dåvarande moderatledaren Carl Bildt i valrörelsen 1998, där Persson berättade för Bildt vad det svenska klassamhället innebar i praktiken. Så Löfven deklarerade att han minsann ”hatade arbetslöshet” som en attack på statsministern Fredrik Reinfeldt. Men han glömde att Reinfeldt varit med länge i politiken och som svar replikerade statsministern att han ”hatade utanförskap”, då det var ett system där människor inte ens ”tilläts” att vara arbetslösa.

På det hela taget gjorde Löfven sämre ifrån sig än vad som var väntat. När folkpartiledaren Jan Björklund visade upp en debattartikel författad av chefen för hamburgerkedjan Max där Socialdemokraternas förslag om höjd arbetsgivaravgift för ungdomar dömdes ut, avspisades detta som något som kom från ”dom där hamburgeföretagen”.

Reinfeldt påpekade också att de rödgröna åter försökte torgföra myten om att alla skattesänkningar gick till dem som tjänar mest. Dessutom framstod oppositionen som mer splittrad än tidigare då den presumtive regeringsbildaren förnekade att han ens sagt att han skulle ge besked om regeringsfrågan ”i god tid” före valet.

Om man ska utse en förlorare i debatten så var det Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, ty detta var en sammandrabbning mellan två regeringsalternativ. Men ingen vinner förnyat förtroende på gamla meriter. Fast just i Agenda kan Alliansen koras som vinnare och det var ett sevärt offentligt samtal. En debatt med poänger, men fortfarande återstår många frågor som väljarna har rätt att få svar på före valet nästa år.

(David Lindén)

Åkesson: din mänsklighet kan vinna debatten

Nyligen offentliggjorde regeringen att de syriska flyktingar som befinner sig i Sverige ska få permanent uppehållstillstånd. Det har orsakat en politisk debatt då Sverigedemokraterna har motsatt sig förslaget. I SVT:s Agenda debatterade partiledaren Jimmie Åkesson med integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Åkesson föreslog att man istället för uppehållstillstånd skulle lägga resurserna på att hjälpa de flyktingar som befinner sig i ”närområdet”.

En del kan tycka att det inte finns någon motsägelse mellan att ge ett par tusen individer uppehållstillstånd och att hjälpa till i bland annat Libanon. Men Åkesson har faktiskt rätt när han också poängterade att vi inte kan göra ”allt”, för att om Sverige hade en snabb lösning på Syrienkonflikten hade man med största sannolikhet använt den.

I dagsläget skulle det kosta cirka fem miljarder dollar att hjälpa alla Syriens flyktingar. Det är en stor summa för ett enda land att samla ihop, men det är inte omöjligt om tillräckligt många människor går ihop för att samla in pengarna.

FN:s flyktingorgan (UNHCR) har startat en insamling till hjälp för Syrien och det är ytterst viktigt att så många som möjligt bidrar. Speciellt de som likt Jimmie Åkesson har talat sig varma för UNCHR:s arbete, ty politiken är en förtroendebransch och det är viktigt att leva som man lär.

Om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna bestämmer sig för att skänka en större summa kan deras generositet också tjäna som ett motargument mot de som hävdar att partiet egentligen inte bryr sig om flyktingarnas situation.

Ett förslag till Åkesson är att han personligen skänker en hel månadslön. I nästa debatt med Ullenhag kan han använda sin personliga uppoffring som ett vapen för att konfrontera integrationsministern med hur mycket pengar som denne har gett eller kan tänkas ge.

På antikens grekiska kallas den taktiken för synekdoke, där man med hjälp av ett konkret exempel visar på den stora helheten. Ett knep som skulle få Åkesson att framstå som både politiskt och mänskligt polerad.

(David Lindén)

Ett boktips till Jimmie Åkesson

Det har visat sig att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson inte riktigt nådde hela vägen i lanseringen av sina politiska memoarer Satis Polito (tillräckligt polerad på svenska). I en intervju med Gomorron Sverige fick han den befogade frågan hur man korrekt uttalar bokens titel, men han svarade då att ”jag kan faktiskt inte latin på den nivån”.

Visserligen är det mänskligt att fela som den gamle kyrkofadern Hieronymus sa (errare humanum est), men man bör trots allt förvänta sig att Åkesson som författare bör vara så pass trygg med sitt eget verk att han vet hur dess titel uttalas. Nu öppnar hans okunskap upp för en diskussion om hur mycket av boken som faktiskt är skriven av honom själv, då titeln i alla fall inte verkar vara det.

Tidigare har han dessutom varit i blåsväder för bristande språkkunskaper och nu har en latinkunnig person påpekat att det faktiskt borde ha stått ”politus” och inte ”polito”, om titeln skulle syfta på att det är en mänsklig person som är tillräckligt polerad. Trots allt bör man utgå ifrån att Åkesson är en människa av kött och blod, även om många av hans belackare vill göra gällande att så inte är fallet.

Alla anhängare av klassisk bildning bör dock applådera hans försök att bli latinist. Det finns också hjälp att tillgå för att i framtiden kunna hitta rätt i den Teutoburgerliknande skog av böjningsformer och uttal som latinet kan vara.

Boken Vivat Lingua Latina (Leve det latinska språket) av Staffan Edmar är en utmärkt introduktion till ett språk som länge knöt ihop Europa. Förslagsvis kan Åkesson inhandla denna och ta till sig det faktum att latin länge byggde de broar, som vissa debattörer idag vill rasera.

(David Lindén)

Ett sommartal till de egna?

 

När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll sitt fjärde sommartal i hemstaden Sölvesborg var det som nybliven författare. Memoarerna Satis Polito (Tillräckligt polerad på latin) har getts ut på ett eget förlag och baseras främst på dagboksanteckningar från före och efter riksdagsinträdet 2010.

Åkesson är definitivt tillräckligt polerad, och man lär nog inte få läsa någon mustig samhällssatir, som i hans mentor Ian Wachtmeisters bok Krokodilerna (1992). Men precis som ”Ian” leder ”Jimmie” ett högst opolerat för att inte säga bångstyrigt parti, vars största tillgång är sin partiledare.

Trots sina unga år är Åkesson en av svensk politiks verkliga veteraner och han är populär hos sina egna. När han nämnde den pågående humanitära katastrofen i Syrien var det inte för att önska vapeninspektörernas ledare Åke Sällström välbehövligt lycka till, eller för att kräva att stormakterna agerar, utan för att bekräfta partimedlemmarnas bild av läget.

Det som händer i Syrien var visserligen förfärligt, men man ska fortfarande inte acceptera några flyktingar därifrån. Men hjälp skulle självfallet ges, men i närområdet. Problemet med resonemanget är att det just nu inte finns några säkra ställen i Syrien och om exempelvis Libanon skulle acceptera alla flyktingar, skulle det bidra till att ytterligare destabilisera regionen. Hans resonemang påminner om hur Ny Demokrater i början av 1990-talet på fullt allvar ansåg att bosniska flyktingar skulle hjälpas i Bosnien, där det också pågick ett inbördeskrig.

Sommartalen är främst till för att tillfredsställa de egna partimedlemmarna och, denna sommar, inspirera dem till att jobba extra under den kommande valrörelsen. Åkesson sökte göra detta genom att iklädda sig den dubbla rollen av kyrkofader och historiker. För att inspirera till att rösta i kyrkovalet höll han ett brandtal för ”fädernas kyrka” och ”Sveriges kristna arv”. Man bör därför förmoda att han är gift med sin flickvän som han väntar barn med. Ty det kostar att leva i herrans tukt och förmaning då dessa ”social-liberaler” har fått makten i både staten och kyrkan, för att använda den term som han beskrev alla dem som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna. Dessutom menade Åkesson att den svenska reformationen var en relativt ”mild process”, vilket är ett direkt faktafel, om man betänker de 100 år mellan Gustav Vasa och Gustav II Adolf som var präglade av uppror och inbördeskrig.

Ledaren för Sveriges yngsta riksdagsparti är definitivt polerad och i nuläget en skicklig populist. Men den här gången talade han enkom till sina egna och inte till väljarkåren. Det krävs mer än så i valrörelsen.

(David Lindén)

Sveriges skickligaste populist

Så var det dags för Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att hålla Almedalsveckans andra partiledartal. Den korrekt klädde Sölvesborgaren talade för tredje gången i Almedalen, men han är faktiskt den som suttit längst på partiledarposten, om man räknar antalet år och samtidigt den som tillsammans med centerpartiets Annie Lööf varit ledare för ett riksdagsparti under kortast tid. Många, inte minst bland hans politiska motståndare, tycker att Åkesson är en motsägelse. Han är korrekt, vänlig och har till och med fått beröm av Jan Guillou. Tillsammans med en liten grupp vänner ifrån studietiden i Lund lyckades han förvandla en grupp brölande Karl XII-nostalgiker till ett mäktigt regionalt parti. På valnatten 2010 kom triumfen och resten är historia.

För Jimmie blev livet betydligt tuffare efter riksdagsinträdet, och det handlade inte bara om motdemonstranter och livvaktsskydd. Visionen om att skapa ett brett socialkonservativt parti likt demsom finns i övriga Europa har ideligen försvårats av interna stridigheter. Många partiföreträdare har inte följt den centralt fastlagda kommunikationsplanen och SD är därför inte värdiga representanter för den nolltolerans mot rasism, som Åkesson velat göra gällande. Men riksdagsinträdet har också inneburit framgångar. De har ett konstant opinionsstöd och vågar numera faktiskt då och då agera som ett konventionellt riksdagsparti. Ett exempel är denna Almedalsvecka.

Under måndagen höll Åkesson pressträff där han poängterade att partiet hade som mål att locka till sig fler kvinnliga väljare, den rättspolitiske talesmannen Richard Jomshof talade sig varm för syntbandet Depeche Mode i en P3 intervju och i radiotalkshowen Epstein och Nordegren i P1 tolkade Björn Söder en dikt av Werner Aspenström. En blandning av politik och nöje som blivit synonymt med Almedalsveckan. Men trots den gemytliga atmosfären så fanns problemen ständigt i bakgrunden. Dagen innan Åkessons tal hade ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand bjudit in europeiska gäster till Visby som representerade ungdomsförbunden för kontinentala främlingsfientliga partier från Frankrike, Belgien och Österrike. Detta markerade början på ett officiellt samarbete mellan dessa och SDU. Kasselstrand ses som tronpretendenten inom partiet och det är högst troligt att han kommer att utmana Åkesson om partiledarposten. Om han vinner kommer SD att bli ett kontinentalt nationalist fascistiskt parti.

Även om Åkesson eller någon annan rättroende SD:are aldrig skulle erkänt det, så hade han mycket att bevisa när han klockan sju inledde sitt tal ifrån stora scenen i Almedalen. Han var tvungen att tala till både potentiella väljare och till de rättroende för att bevisa för dem att SD står för en acceptabel politik. Samtidigt som han också var tvungen att övertyga kärntrupperna om att han inte hade övergivit dem.

Redan innan han syntes på scenen såg man att partiets slogan är ”Hela Sveriges parti” och det var så som Åkesson ville framstå. Talet kan också delas upp i att han dels talade till kärntrupperna och dels till potentiella väljare som han kallade för ”Sverigevänner i hjärtat”.

Åkesson inledde med att svara på Göran Hägglunds metafor om oppositionen som en kortlek med att likna regeringen vid spelet Rappakalja. Det hela var en tydlig polemik med Kristdemokraterna och man kunde ana en indignation över att KD faktiskt vågar vara konservativa. Han ville också framställa SD som humanitära och upprepade en slogan som i svensk debatt är lika gammal som Ny Demokrati, nämligen, den om att man ska hjälpa människor på plats och inte i Sverige. På 1990-talet handlade det om bosniska flyktingar och nu på 2010-talet gäller det Syrien. När han sedan rasade mot dem som befinner sig ”illegalt i vårt land” rev han ned stora applåder vilka fortsatte när han konstaterade att ”vilket av de gamla blocken man väljer så kommer man få Miljöpartiets migrationspolitik”. Man kan dock fråga sig om inte SD:s nästa steg skulle vara att vi ska skära ned på biståndet om vi minskar flyktingmottagandet. Ty nästa steg i retoriken skulle kunna vara att damma av ytterligare ett Ny Demokrati-argument, nämligen att ”allt vårt bistånd går till totalitära kommunistdiktaturer” eller något i den stilen.

Således har SD utsett MP till huvudfiende och troligtvis tackar MP för gratisreklamen. Men efter detta budskap till kärntrupperna inleddes Åkessons inbjudan till en ny potentiell väljargrupp, vilket är kvinnorna i välfärdssektorn. Åkesson inledde denna inbjudan med en av världens äldsta politiska metaforer. Han hade fått ”ett brev” av en äldre kvinna som minsann var undertecknat med ”Sverigevän i hjärtat”. Efter detta räknade han upp en rad anledningar till varför just kvinnor skulle rösta för Sverigedemokraterna och det mesta kan summeras med att det handlade om kriminalitet och mer pengar till välfärden. Allt till alla.

Konkret handlade det om att man skulle skjuta till mer pengar till kvinnodominerade yrken och att kvinnor minsann inte var intresserade av feministisk jämställdhet. På många sätt var det en intressant åsiktsförklaring, och Åkesson lät som en gammal socialdemokrat.

Tyvärr var detta avsnitt för kort och som BT krönikören och statsvetaren Stigbjörn Ljunggren konstaterade så kunde han börjat ”direkt med brevet”.

Slutligen kan man dock säga att det var ett traditionellt Åkessontal och att han återigen har stärkt sin ställning som en av Sveriges skickligaste populister. Men om de kvinnor Åkesson vill locka kommer att låta sig frestas av dessa Almedalsutspel återstår att se. Han ska nog inte hoppas på för mycket i sin strävan att tvätta bort stämpel hos Sverigedemokraterna som ett gäng grabbar med dåligt ölsinne och dålig kvinnosyn.

(David Lindén)

Mecenatens dilemma

Idag har Aftonbladet skrivit om riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) och hans kontakter med bloggen Avpixlat. Denna sida är ett samlingsforum för många av Sverigedemokraternas sympatisörer och publicerar med jämna mellanrum nyheter som skildrar det tråkiga faktum att också svartmuskiga människor, då och då, begår brott.

Tidigare har Ekeroth förnekat att han skulle ha ett direkt inflytande över sidans innehåll, förutom att han upplåtit sitt bankkonto så att de som skriver på sidan kan ta emot donationer. De ser sig nämligen själva som hotade, som martyrer, och Kent Ekeroth vill förmodligen att hans roll ska vara den välvillige mecenatens, som likt de rika och upplysta individer som på 1700-talet startade tidningar för att bekämpa det kungliga enväldet.

Problemet är bara det att Aftonbladet kan visa att Ekeroths band till sidan är betydligt starkare än vad han själv velat medge. Dessutom ses den inte med blida ögon ens av alla inom Sverigedemokraterna, då den bland annat hängt ut barn och uppmanat sina läsare att kartlägga journalisters bostadsadresser. För att ytterligare förvärra situationen så saknar den en ansvarig utgivare, vilket svensk media har haft sedan tryckfrihetslagstiftningen infördes. Allt detta samtidigt som den gärna vill bli betraktad som ett seriöst medieforum.

Att döma av det faktum att Ekeroths mejl läckts till den tidning som i SD kretsar kallas för ”Aftonhoran”, så har den inte heller en särskilt lojal redaktion. Partiledaren Jimmie Åkesson har inte heller råd att sparka Ekeroth då det är han som sköter kontakterna med gräsrötterna. Så att SD skulle distansera sig från Avpixlat är ungefär lika troligt som att Moderaterna skulle klippa banden till Svenska Dagbladet.

Men det finns en lösning på problemet och det är att göra Ekeroth till Axpixlats ansvarige utgivare, låta honom utöva ett redaktionellt ansvar, svara på kritik och bli åtalad om det är något på sidan som strider mot svensk lagstiftning. Avpixlat skulle då kunna ses som ett seriöst nyhetsmedium och Ekeroth skulle kunna få betalt för att spela rollen som martyr för yttrandefriheten, vilket han redan verkar stortrivas med.

(David Lindén)