Ett inställt val är också ett val

Sveriges politiska vokabulär har fått ett nytt ord. Jämte den jämviktsriksdagen från 1970-talet, den underbara natten från 1980-talet och krisuppgörelsen från 1990-talet kan läggas decemberöverenskommelsen för 2000-talet. I dag kom Socialdemokraterna och Miljöpartiet överens med Alliansen om spelregler för att Sverige även i fortsättningen ska kunna regeras i minoritet.

Det är bra, då det alltsedan enkammarriksdagen infördes på 1970-talet endast har funnits två majoritetsregeringar. Även om det inte verkar så är det också Löfven som backar och lovar att Socialdemokraterna i fortsättningen ska bete sig som ett vanligt parti, vilket de inte gjorde tidigare då man exempelvis alltid röstat emot varje statsministerkandidat som inte var sin egen. Uppgörelsen räddar dock hans regering, men det höjer inte hans anseende då han får sitta kvar med Alliansens tysta välsignelse.

Vad som nu gäller för Alliansen är dock att visa att detta inte var en överenskommelse som bara handlade om att stänga ute Sverigedemokraterna. Det gäller att bedriva riktig oppositionspolitik och visa att det faktiskt är Stefan Löfven som har fått kompromissa och inte tvärt om.

(David Lindén)

Äntligen lite Kubaförnuft

(Hög tid att sluta lyssna på de som skriker högst, och bekämpa Castrodiktaturen på ett intelligent sätt, FOTO TT)

När USA 1961 introducerade sanktioner mot det kommunistiska Kuba var det tänkt som en temporär åtgärd för att påskynda diktaturens fall. Men så blev det inte, och även fast diktatorn Fidel Castro satt kvar ändrades aldrig strategin då det var inrikespolitiskt självmord att föreslå detta. För trots att kalla kriget är slut har det fortsatt i relationen till Kuba, och än finns det konservativa politiker i USA som tror att diktaturen ska störtas vilket ju också var planen 1961.

Ända tills president Barack Obama höll en presskonferens där han meddelade att USA har börjat förhandla med Kuba om att återetablera landets diplomatiska relationer. Ett besked som inte kom en dag för tidigt, och som flera presidenter likt Jimmy Carter och Bill Clinton har försökt att genomdriva. Men de har inte kunnat på grund av att den rättmätiga aversionen mot Castro har varit för stor, och på grund av att exil-Kubaner främst i Florida är en mäktig röst när det gäller presidentvalet.

Kuba är en brutal diktatur och bör inte kallas något annat. Men det är också ett grannland som har en äldre relation med USA än vad det har till kommunismen. Att embargot kvarstod handlade om kalla kriget då Kuba blanda annat slogs tillsammans med sovjetiska soldater i Angola. Embargot var helt enkelt geopolitik och inte ideologi, då USA under president Richard Nixon inte såg några som helst hinder för att 1974 etablera diplomatiska relationer med Kina, vilka hade upphört efter kommunisternas maktövertagande 1949.

En av dem som kraftigast protesterade mot president Obamas besked var den republikanske senatorn Marc Rubio, vars familj flydde från Kuba och som kan bli Republikanernas presidentkandidat 2016. Protesten är politiskt förståelig, då han inte har råd att i nuläget uppfattas som en ”Kubakramare”. Men även här går det att dra paralleller till det förflutna och till Nixon som under sin tid som vicepresident var bland de starkaste kritikerna av kommunismen i Kina. Om Rubio vinner valet är det därför troligt att han inte kommer ändra Obamas besked och istället intensifiera diplomatin med Kuba.

Förhoppningsvis kan detta leda till att öns opposition vädrar morgonluft och att invånarna kan börja bygga upp en modern ekonomi. Tids nog kommer de att kräva politisk förändring. Kanske kan man också hoppas på att det i svensk debatt innebär att vänstern slutar ursäkta Castrodiktaturen. Ty nu går det inte längre att skylla Kubas misär på ”den amerikanska bojkotten”, utan enbart på kommunismen.

(David Lindén)

Musikhjälpen lånar ut sig till antisemiter

(Blandar man in Rotschilds och Israel i samma resonemang är det lätt att bli antisemit, FOTO TT)

Just nu pågår insamlingen Musikhjälpen som funnits sedan 2008 i regi av Sveriges Radio. I år samlar man in pengar till bekämpningen av HIV/AIDS och stora delar av artistelit har ställt sig till förfogande. Det är bra eftersom både insamlingen och ett ökat fokus behövs. Många förknippar sjukdomen HIV/AIDS med 1980-talet och de flesta tror definitivt inte att det är något som ”drabbar mig”.

Men det är högst anmärkningsvärt att Musikhjälpen valt att anlita hip-hop artisten Daniel Monserrat som är allmänt känd som Dani M. Han har spridit konspirationsteorin om att Israel låg bakom attacken på World Trade Center 2001. Dessutom hävdar han att ”i stort sett hela världsmedia styrs av Israel” samt att ”familjen Rothschilds” har ”monopol på nyheterna”, vilket i sig är konstigt med tanke på att dessa driver en relativt liten privatbank.

Uttalanden som har uppmärksammats av Stiftelsen Expo och Svenska Kommitteen mot antisemitism. Men Dani M försvarade sig då med att han minsann hade judiska ”vänner”, vilket låter ännu konstigare då dessa skulle ha svårt för en renodlad antisemit. Dessutom går det att fråga sig varför han har tagits till nåder av Musikhjälpen då detta bland artister anses vara ett prestigeprojekt. En liknande händelse inträffade i början av 1990-talet när Bert Karlsson sparkades ur Bengt Bedrups TV-lag på grund av att Karlsson vid denna tid distribuerade det rasistiska bandet Ultima Thules skivor.

Kan det helt enkelt vara så att Dani M och hans kollega rapparen Sebbe Staxx, vilken bland annat skrek ”fuck Expo” i en P3-sänding där Dani M skulle tala ut hos Ametist Azordegan, tolereras för att det är skillnad på folk och folk eller snarare på åsikter och åsikter?

En längre sammanfattning av Dani M:s förehavanden finns att läsa här.

(David Lindén)

 

Rättvisa utställningar, men inte relevanta?

(Gör inte historien rättvis, men berätta om den, FOTO Nordiska Museet)

Det var många som hade förhoppningar när Alice Bah-Kuhnke utnämndes till kulturminister. Hon hade trots allt sysslat med kultur och till skillnad från sin företrädare Lena Adelsohn-Liljeroth verkade hon förstå att kulturpolitiken faktiskt är mer än att gå på idrottsmatcher och prisa samarbetet med näringslivet.

Men det var förhoppningar som inte besannades.

Kulturministerns senaste utspel är att regeringen har föreslagit ledamöter för insyningsrådet för Statens historiska muséer. Det är en bra åtgärd som visar att man vill ta en aktiv del i hur det gemensamma kulturarvet ska marknadsföras och förvaltas.

Bland de föreslagna ledamöterna finns chefen för Forum för Levande historia samt en docent i arkeologi. Men även PR-konsulten Seher Yilmaz som inte har något dokumenterat intresse för vare sig muséer eller kulturarv. Däremot är hon ordförande för den trendiga organisationen Rättviseförmedlingen, vilken har som affärsidé att förse paneler med experter som reflekterar Sveriges etiska mångfald.

Förvisso ingen dålig idé, men det gör en inte till expert på historia och hur historien ska redovisas. Det kan till och med ha motsatt effekt, för många museiutställningar är inte rättvisa men dock relevanta.

Ty det är nämligen så att historien är allt annat än rättvis. Men den förtjänar ändå att berättas

(David Lindén)

Rätt att tala om tortyrrapporten

(Fångläger likt Guantanamo Bay på Kuba var aldrig lösningen, FOTO TT)

Det tål sägas att USA är världens enda kvarvarande supermakt. För man hör ofta att USA har ersatts av Kina eller Ryssland, vilket inte stämmer. Landet i väster är fortfarande mäktigast, även om de i öster börjar bli mäktigare och Ryssland har under Vladimir Putin återtagit den gamla rollen som hotet mot Västeuropa.

Men USA är inte bara den enda kvarvarande supermakten, utan också den som de flesta föredrar om man jämför med alternativen. Som supermakt begår man alltid många och ibland fruktansvärda misstag, men demokrati och maktdelning bidrar till att misstag kan rättas till och de skyldiga så småningom straffas..

Ett sådant misstag var säkerhetstjänsten CIA:s förhörsprogram som introducerades under kriget mot terrorismen 2001, och som nu fått sin slutgiltiga dom när kongressens underrättelsekommitté offentliggjorde sin granskning av den tortyr som användes i programmet, vilken bland annat försvarades av tidigare president George W. Bush i dennes memoarer. 

Det är en detaljerad och byråkratisk rapport som stundvis är censurerad då känsliga datum och namn är överstrukna med svart färg. Men sammanfattningen är skriven med en nästan kuslig precision:

”Förstärka förhörsmetoder” – tortyr – var aldrig ett effektivt sätt att söka få fram information, och när metoderna skulle motiveras överdrev man dess påstådda effektivitet. Dessutom var tortyrteknikerna mer brutala än vad man hade fått tillåtelse att använda, då exempelvis människor med brutna ben tvingades att stå upp. Detta gällde även levnadsförhållandena för dem som satt som fångar i olika CIA-administrerade läger. Men förutom den vedervärdiga behandlingen fanns det även en juridisk aspekt då CIA agerade som en stat i staten och undanhåll USA:s justitiedepartement information om de intagna och förhindrade kongressen och Vita Huset att övervaka förhörsprogrammet. Med följden att CIA äventyrade principen om maktdelning och den nationella säkerhetsdoktrinen, eller som det står i rapporten:

”The CIA’s operation and management of the program complicated, and in some cases impeded, the national security missions of other Executive Branch agencies”.    

Trots den bitvis skrämmande rapporten, är den ett tecken på att USA är och förblir en önskad stormakt. Av den enkla anledningen att granskningen genomfördes och att den offentliggjordes. Det återstår att se om skyldiga kommer att straffas, men en sak är säker – en sådan gedigen granskning hade inte genomförts i Kina eller Ryssland där liknande verksamhet har förekommit och förekommer.

För till skillnad från andra stormakter har USA en förmåga och vilja att rätta till sina misstag.

(David Lindén)

Stefan Löfven har inget val

Uppdatering: Statsminister Stefan Löfven bjuder in allianspartierna till överläggningar om budgeten i kväll. 

Sverigedemokraternas besked förändrar inget i sak. I ett parlamentariskt läge som det som nu råder i Sveriges riksdag är det nödvändigt att frångå traditionella roller och istället se till vad som är bäst för landet.

Därför gäller fortfarande det som BT:s ledarredaktion skrev på valnatten: ”Hellre koalition än kaos”.

Men det betyder inte regeringssamarbete mellan den rödgröna tvåpartiregeringen och Alliansen. Istället ska koalitionstanken förstås som viljan till ett samarbete som ger Sverige en regering som kan fungera även i ett läge där det finns ett främlingsfientligt och djupt motbjudande parti som Sverigedemokraterna i vågmästarställning.

En sådan regeringsbildning förutsätter dock att den nuvarande regeringen, som inte kommer att få igenom sin budget, först av allt är beredd att förhandla om sin budget. Den är körd nu. Den budgetuppgörelsen har inga förutsättningar att bli antagen av riksdagen. Och det visste statsminister Stefan Löfven långt innan dagens SD-besked.

Så länge hans regering inte är beredd att göra just det, ska Alliansen rösta på sin egen budget. Allt annat är omöjligt. Alliansen har inte fått mandat av sina väljare för att lägga sig platt bara för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gjort upp med Vänsterpartiet.

Om inte Stefan Löfven i egenskap av statsminister och partiordförande inte får förhandla om budgetuppgörelsen för sitt parti, då bör han gå till talmannen och lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Den fråga som talmannen ställde till honom tidigare i höstas, om huruvida han kunde bilda en regering som kunde få sin budget antagen i riksdagen, kommer då att ställas till honom igen. Nu av en socialdemokratisk talman. Om inte svaret då blir att Löfven måste återkomma för att först tala sig samman med Alliansen om en bättre regeringsöverenskommelse än den han hade med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, då får nog Sverige förbereda sig på ett extraval.

Men så illa ska det inte behöva gå. Det finns goda skäl för inte minst tilltänkta M-ledaren Anna Kinberg Batra att gå Löfven till mötes. En socialdemokratisk minoritetsregering kan Sverige leva med – såvida den har en budgetuppgörelse över blockgränsen.

Allt Löfven behöver göra är att göra just det han har talat om det senaste året, att sträcka ut handen över blockgränsen. Vill han inte, envisas han med att fortsätta att ge Vänsterpartiet veto och fritt spelrum för allsköns tokigheter från de grönas sida, då är det nog så att det enda som återstår är att be väljarna avgöra saken. Något annat alternativ finns inte.

Det sista Allianspartierna ska ge sig på är att försöka styra landet med ett väljarmandat som är svagare än de rödgrönas. Det ofta anförda argumentet att Sverigedemokraterna får rösta som de vill håller inte längre. Under sin direktsända presskonferens meddelade nämligen SD, efter en halvtimmas vettlöst orerande hit och dit, att man inte heller kommer att släppa fram en Alliansregering – om man inte får inflytande.

Vilket Alliansen har förbundit sig vid att inte ge. Dyrt och heligt.

Vill Stefan Löfven leda landet så vet han nu vad han måste göra.

(Mikael Hermansson)