Inget lätt val, men värna Lettland

(Fortsätt med goda relationer. Fredrik Reinfeldt skakar hand med sin dåvarande lettiska kollega, Vladis Dombrovkis, i Riga 2011 FOTO TT)

När detta ”supervalår” nu är avslutat kan man konstatera att utrikespolitiken redan har blivit lidande i och med att Carl Bildt lämnat UD. En försmak av vad som komma skulle var när den tidigare SSU-ordföranden och nyblivna EU-parlamentarikern Jytte Guteland på SVT-Opinion deklarerade att Bildt som utrikesminister endast ”intog en recenserande roll” och att det var dags att ”påverka världen i en bättre riktning”. Liknande tongångar hördes från Stefan Löfven igår när han betonade att den nya rödgröna regeringen ska verka för att ”reformera FN”, och när Bildts efterträdare Margot Wallström deklarerade att det var dags för ”en feministisk utrikespolitik”.

Detta är inget annat än ”inrikes utrikespolitik” för att låna ett uttryck av tidigare moderatledaren Gösta Bohman. Vad Bildthatarna dessutom glömmer är att Sverige både under hans tid som statsministern och under Alliansregeringen faktiskt har utövat ett starkt inflytande i vårt eget närområde.

I dag går vårt grannland Lettland till val och det är ett val som i och med läget i Ukraina spelar stor roll för hela Europa. Förutom att Lettland vid årsskiftet tar över ordförandeskapet i EU efter Italien har de också en stor andel ryssar, 26 procent på lite mer än två miljoner invånare, bland befolkningen. Dessa så kallade Baltikumryssar var en av de svåraste frågorna att lösa när landet 1992 frigjorde sig från Sovjetunionen, och där bidrog Sverige under ledning av dåvarande statsminister Bildt till att förhandla fram en fredlig lösning.

Men än i dag har de inte samma rättigheter som övriga letter, och det skulle mycket väl kunna ha föranlett Putin att ”skydda” dem precis som han valde att göra med den ryska befolkningen på Krim. Om det inte hade varit för att Lettland sedan 2004 är med i både EU och Nato. Valkampanjen har därför kretsat kring relationen till Ryssland och partiet Harmoni som leds av Nils Usakovs, själv etnisk ryss och borgmästare i Riga, ser ut att få mellan 15-20 procent av rösterna. Harmoni som har nära band till Putins parti Det Enade Ryssland försöker dock tona ned den ryssvänliga retoriken, och fokusera mer på sociala frågor då Lettland var ett av de länder som drabbades hårdast av lågkonjunkturen 2008.

Som svar har regeringskoalitionen Enighet och nationalistpartiet Nationella Unionen valt att fokusera på hotet från Putin. Dessutom har Harmoni fått konkurrens av partiet Lettlands Ryska Union som öppet förespråkar att de etniska ryssarna ska vända sig till Moskva. Men de ser ut att få endast en procent av rösterna, då majoriteten av letterna värderar EU och Nato.

Partiet Harmoni gjorde också ett bra val 2011, och denna gång har Usakov sagt att han gärna vill bli premiärminister. Det kommer han inte bli och majoriteten av de etniska ryssarna vill inte återvända till Sovjettiden. Vad de kräver är lika rättigheter, och det borde de få.

Med de gamla historiska banden mellan Sverige och Lettland är det givet att Sverige även i fortsättningen intar en aktiv roll. Som man gjorde 2008 under Eurokrisen. Vad som emellertid nu gäller är att invänta valet, och efter det sträcka ut en hand till nästa regering, oavsett valutgången.

(David Lindén)

Vik hädan, borgerliga spöken

(Inte mycket att lära av sammanhållningen 1991-1994, Foto SVD)

Efter valförlusten 2006 intervjuades den avgående statsministern och S-ledaren Göran Persson i Vänsterpartiets tidning Flamman. Han gav en intressant reflektion kring den då relativt nybildade Alliansen. Persson menade att det hade tagit borgerligheten hela tolv år att komma tillbaka, då man ”skämdes så jävla mycket efter Bildts debacle”.

Den borgerliga regeringen 1991-1994 under ledning av dåvarande moderatledaren Carl Bildt blev inte vad man hade tänkt sig. Istället för ”systemskifte” och ”den enda vägens politik” tvingades man till krisuppgörelse med Socialdemokraterna. Förlorat självförtroende och väljarstöd resulterade i amerikanska CNN under valrörelsen 1994 täckte Socialdemokraternas budgetpresskonferenser då man helt sonika räknade med att partiet skulle bilda Sveriges nästa regering.

Det är därför ett orostecken att man i sviten av denna valförlust hör en del debattörer som vill att borgerligheten ska återupprepa tidigare misstag. Samt att vissa av spökena från Bildt-regeringen ges utrymme att vädra sitt missnöje med nuvarande partiledningar.

Olof Johansson är inte vem som helst, utan tidigare partiledare för Centerpartiet och tidigare energi – och miljöminister. Men när det kommer till att så politisk splittring torde han och det gamla Centerpartiet inneha inofficiellt rekord. Under hans tid som ordförande i Centerns Ungdomsförbund (CUF) kallades förbundet på fullaste allvar för ”Åsa-Nisse Marxister”. När Johansson senare som energiminister ingick i den första borgerliga regeringen i modern tid, 1976, höll den i bara två år då Centern inte kunde kompromissa om kärnkraften. När han sedan blev miljöminister 1991 motsatte han sig Öresundsbron och lämnade regeringen i protest för att under nästa mandatperiod göra upp med Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken. Resultatet blev att Centern tappade väljare och Göran Persson kunde sitta kvar som statsminister med ett något minskat väljarstöd.

I dag är Johansson sur på sin efterträdare Annie Lööf då hon inte vill ge ovillkorligt stöd till Socialdemokraterna, vilket Lööf bör se som ett sundhetstecken.

Det andra spöket ur borgerlighetens förflutna är tidigare folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg, som hävdar att FP aldrig tjänat på att ingå i en koalition. Anmärkningsvärt med tanke på att han efter valförlusten 1994 erbjöd Socialdemokraterna att gå i koalition med FP och att han på 1980-talet gick bakom ryggen på de andra borgerliga partierna för att göra upp med Socialdemokraterna om ”århundradets skattereform”. Trots att man bara några år tidigare hade suttit i samma regering.

Som svar lät Moderata Ungdomsförbundet (MUF) trycka upp tröjor där det stod att ”Folkpartiet gör det med alla”. Konkurrenterna i Folkpartiets Ungdomsförbund som numera heter Liberala Ungdomsförbundet, kontrade då med tröjor där det stod att ”Moderaterna gör det bara ensamma”.

Att det borgerliga samarbetsklimatet numera är helt annat ska man tacka Alliansen för. Det är också viktigt att förstå att det bara är Socialdemokraterna som tjänat på borgerlig splittring. Samt att det är hög tid för borgerlighetens spöken att hålla klaffen.

(David Lindén)

Omvärlden vill att Alliansen sitter kvar

(Kris i världen kräver stabil regering, Foto TT)

”Den svenska regeringen borde vara stolt”. Så lyder ingressen i en artikel om det svenska valet publicerad i tidningen New York Times. Valet på söndag har också rönt stor internationell uppmärksamhet, då ”folk runt om i världen ser Sverige som en förebild att sträva efter, som speglar hur folk vill ha det i framtiden med ett utbyggt socialt skyddsnät, relativt fridfulla gator och generell välfärd” för att citera Peter Harmsen som är chef för den franska nyhetsbyrån AFP:s Stockholmskontor.

Om valresultatet skulle bestämmas genom att läsa utländska tidningar skulle Alliansregeringen få ett förnyat förtroende. Jämfört med stora delar av Europa har man klarat den ekonomiska krisen väldigt bra, skattesänkningarna sedan 2006 har gett medborgarna nästan en månadslön mer i plånboken och trots dessa har intäkterna till statskassan ökat.

Dessutom spelar Sverige en aktiv internationell roll, och kan ses som en av de mäktigaste EU-länderna om man ser till landets yta. Om detta vittnar inte minst Barack Obamas Sverigebesök förra året.

Men omvärlden vinner inga val, och det har man sett i valrörelsen. De rödgröna försöker sätta bilden att något ”har gått sönder”, och detta trots att Sverige i skenet av den värsta krisen sedan 1930-talet bör ses som ovanligt helt.

Nu på valrörelsens sista dag bör väljarna höja blicken och våga se bortom den snäva nationella horisonten. Hittills har vi klarat oss bra, och med ett sådant världsläge är det enda rimliga att ge Alliansen fortsatt förtroende.

Man ändrar inte ett vinnande lag.

(David Lindén)

Hallå valrörelsen! Det är krig i Europa!

(Ryska soldater vid en vägspärr i östra Ukraina, FOTO TT)

Under torsdagen om inte förr, märktes det av att det var valrörelse. Vid tio på morgonen höll Stefan Löfven och Magdalena Andersson presskonferens om Socialdemokraternas granskning av friskolor, och tjugo minuter senare kontrade Alliansens partiledare med att i sin tur hålla presskonferens där de presenterade förslag på skärpt brottslagstiftning.

Två initiativ som hör hemma i vanliga svenska valrörelser. Men årets upplaga borde vara allt annat än vanlig och det beror på det katastrofala läget i utrikespolitiken.

I onsdags invaderades Ukraina av ryska armén enligt Nato och otaliga vittnen. Det handlar inte längre om separatister, ”humanitära hjälpkonvojer” eller om misstänkta soldatförflytningar, utan om en bekräftad invasion. Mötet i Minsk som många – däribland BT:s ledarsida – såg som början på något positivt är därmed torpederat och president Porosjenko har avbrutit en planerad resa till Turkiet för att stanna i Kiev och koordinera en möjlig motoffensiv. Han har också bett EU om militär assistans, vilket också sätter en större press på Sverige.

Försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska framtid måste därför nu debatteras på allvar. Tidigare är det bara utrikesminister Carl Bildt som vågat påpeka att det faktiskt pågår ett krig i östra Ukraina och det är därför klargörande att statsminister Fredrik Reinfeldt nu åtminstone har vågat säga att det faktiskt handlar om ”en krigssituation mellan två europeiska länder”.

Ensamt kan Sverige emellertid inte göra mycket och det är därför under all kritik att Vänster – och Miljöpartiet motsätter sig att Sverige tillsammans med Finland beslutat underteckna ett så kallat värdlandsavtal med Nato, som bland annat betyder att Natostyrkor skulle kunna öva i Sverige.

Likafullt är samverkan det enda som kan avskräcka Putin, och precis som Reinfeldt också sade i Sveriges Radios P4 Extra så bör man besluta om skärpta sanktioner när Europeiska rådet träffas på lördag. Men det gäller också att Sverige på allvar satsar på en utbyggnad av försvaret, och följer Kristdemokraternas uppmaning om att utreda vad ett svenskt Nato medlemskap skulle innebära.

(David Lindén)

Bakåtsträvande med grati(s) wifi

(Carl Bildt, vid sommarstället på Sundskär 1992)

Tidigare spekulerades det om ”framtidspartiet” Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven skulle utse sin företrädare Göran Persson till utrikesminister. Persson dementerade, men en annan föredetting, Håkan Juholt, deklarerade glatt i media att han minsann vill bli kulturminister. Två potentiella ministerkandidater som rimmar dåligt med talet om förnyelse och om att efter valet bilda en ”feministisk” regering.

Partiets bakåtsträvande märks dock inte bara när det handlar om potentiella ministrar, utan också när det gäller konkreta politiska förslag. Igår kunde man läsa att Socialdemokraterna på offentliga platser i alla kommuner will införa gratis uppkoppling till trådlösa nätverk (wifi). Ett förslag som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tror kan vara olagligt då det strider mot konkurrensneutralitet, och – förlov sagt – ligger utanför kommunernas befogenheter.

Förslaget är dessutom så pass i otakt med tiden att man kunde tro att S-gruppledare i riksdagen Mikael Damberg inte hade läst på innan han förklarade att ”som jag ser det är gratis wifi snarare att se som en del av ett slags allemansrätt”.

Sverige är nämligen en av världens ledande IT-nationer och har varit det alltsedan regeringen Bildt i början av 1990-talet lade fast en nationell IT-strategi.

Vi det ekonomiska toppmötet World Economic Forum i Davos presenteras varje år undersökningen ”The Global Information Technology Report” författad av den ansedda handelshögskolan INSEAD. I 2014 års undersökning hamnade Sverige på tredje plats när det gällde ”network readiness” och toppade när det gällde själva användandet.

De flesta svenskar har med andra ord tillgång till internet och trådlösa nätverk. Men det är inte förvånande att Damberg var den som presenterade förslaget. I valrörelsen 1998 hånades Carl Bildt av SSU för att vara ”uppkopplad mot verkligheten” och på den tiden hette organisationens påläggskalv Mikael Damberg. Den potentielle utrikesministern Persson lärde sig också mejla först efter valförlusten 2006 då han skrev sina memoarer.

Lite tillspetsat kan man säga att det tog tjugo år för Socialdemokraterna att hinna ikapp Carl Bildt, och att förslaget därför ligger rätt i tiden för ett parti som drömmer om gårdagen.

(David Lindén)

Vämjeligt, Åsa Linderborg

Missförstånd är en del av det politiska spelet, men att döma av reaktionerna på dagens presskonferens med utrikesminister Carl Bildt och finansminister Anders Borg där de redogjorde för världsläget tycks alla hämningar ha släppt hos delar av den svenska vänstern.

När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg raljerar över Bildts påpekande om att det inte är ”vi som har hittat på terrorn i Irak” nådde hon ett bottenrekord, vilket inte vill säga lite eftersom hon grät när Berlinmuren föll och nyligen propagerade för att vi behövde ”en tredje ståndpunkt” i konflikten med despoten Vladimir Putin.

Västvärlden skapade inte mördarbandet IS som halshugger journalister. Förvisso var USA:s invasion 2003 och efterföljande ockupation felaktigt motiverad, dåligt planlagt och – katastrofalt – genomförd. Men det är inte västvärldens fel att IS nu genomför ett folkmord.

Att dessutom implicit önska tillbaka Saddam Hussein, vilket Linderborg gör är rent ut sagt vämjeligt. Hussein var en mördare och det är naturligt att tomrummet efter hans skräckvälde bidragit till att religiösa minoriteter han svårt att komma överens.

Den moderna staten Irak skapades av britterna efter andra världskriget, men inte heller de kan skyllas för instabiliteten. För de tog över Ottomanernas styre vilka i flera sekler underblåste rivaliteten mellan de olika stammarna. Detta bör man förstå om man ska uttala sig om Irakkonflikten, och man ska vara ytterst försiktig med att fördela skuldbördan på enskilda individer.

Men när Irak på 1960-talet blev socialistisk diktatur under ledning av Baathpartiet fanns det dock svenskar som hejade på utvecklingen. En av dessa var Jan Guillou som tillsammans med Marina Stagh 1977 gav ut hyllningsboken Irak – det nya Arabien. Där skildras ”presidenten” Ahmad Hassan al-Bakr i lyriska ordalag, och hans vicepresident hette Saddam Hussein.

Guillou är sedan länge populär medarbetare på Aftonbladets kultursida.

(David Lindén)

Förståeligt att Åsa Linderborg har semester

Igår kunde ha varit den oklädsamma självgodhetens dag för utrikesminister Carl Bildt. Han kunde ha twittrat och bloggat i stil med ”vad var det jag sa” och ”må ni alla skämmas”, men det gjorde han inte. Följde man hans blogg fick man istället en redogörelse för EU:s utrikesministermöte i Bryssel och en analys av den svenska agendan inför förhandlingar om att skärpa EU:s sanktioner mot Ryssland.

Anledningen till att Bildt hade skäl att känna tillförsikt var en intervju med den ukrainske separatistledaren Alexander Khodakovsky i brittiska Guardian. Han är ledare för den så kallade Vostokbataljonen och i intervjun erkänner han att separatisterna fått en enhet Buk-robotar från Ryssland. Förvisso tar han senare tillbaka erkännandet, men då det har skurit sig mellan honom och Igor Strelkov, ledare för Donetskrebellerna, bör man ta hans första vittnesmål på allvar.

Carl Bildt hade alltså rätt från början, och det är därför helt förståeligt att många av dem som tidigare hade hög svansföring i Ukrainakonflikten under parollen ”en tredje ståndpunkt” inte har brutit sin sommarsemester för att tillstå att de hade fel från början. Allra tystat är Aftonbladet kultur och dess chef Åsa Linderborg. Men det är också förståligt då hon tidigare med sin ”tredje ståndpunkt” lät som de som en gång försvarade Sovjetunionen.

En ”tredje ståndpunkt” har dock inte enbart använts i Ukrainakonflikten utan brukar även komma upp i debatten när man ska diskutera de som reser till Syrien och vad som är deras drivkrafter. Miljöpartiets gruppledare i riksdagen, Mehmet Kaplan, har tidigare liknat dem vid Finlandsfrivilliga och ordföranden för Sveriges Unga Muslimer, Rashid Musa, anser att de endast är idealister som vill göra gott.

Nu finns risk att Musa och många andra har missbedömt läget. Norska säkerhetspolisen, PST, har i dag varnat för terrordåd inom kort från hemvändande Syrienkrigare. PST har haft fel förrut och förhoppningsvis lärt sig sin läxa från Utöya. Det är därför troligt att chefen Benedicte Bjørnland har mycket på fötterna när hon slog fast att varningen man fått handlar om hemvändande Syrienkrigare.

Ett citat som förtjänar att återges i sin helhet: ”det er personer som deltatt i kamphandlingar i bakken i Syria”.

Det är dags att ta de hemvändande Syrienkrigarna på allvar, för om bara en av dem lyckas i sitt uppsåt riskerar islamofobin att dramatiskt öka.

(David Lindén)

Några tips till SR

Måndagens Sommarprogram i P1 av poeten Athena Farrokhzad var under all kritik. Förutom den förväntade revolutionsromantiken begick hon direkta faktafel när hon påstod att Rasbiologiska Institutet bedrev experiment med syfte att eliminera människor. De gjorde det aldrig, även om deras verksamhet var under all kritik och bör fördömas. Men hon tycktes ha glömt att kvasivetenskap var legio och att den även kritiserades av en föreståndare som snabbt dömde ut hela verksamheten som ovetenskaplig. Trots sina många fel och brister var det akademiska klimatet i Uppsala på 1930 – och 40-talet mer tolerant än vad det exempelvis verkar vara på Genusvetenskapliga Institutionen på Södertörns Högskola.

Vad som dock var än mer irriterande var reaktionerna på programmet. Den moderate riksdagsmannen Gunnar Axén sade i protest upp sin TV-licens i protest och på sociala medier diskuterades det flitigt om Public Service hämtade sin personal från ett FNL-tåg, för att låna en liknelse från Carl Bildt. Det var minst lika irriterande att bevittna hur kultursidorna unisont slöt upp bakom Farrokhzad, och man kunde lätt få intrycket att det var en reptilhjärnereaktion för att skydda en av ”sina egna”. Trots att hon beskrev sig som ”utanför” har hon nominerats till Augustpriset, hon skriver i Sveriges största kvällstidning och är därför en av kultur-Sveriges makthavare.

Men kritikerna borde komma ihåg att sommarpratarna inte är anställda av Sveriges Radio och därmed har friare ramar. Om man ska göra ett bra sommarprogram måste man engagera lyssnarna och det gjorde bevisligen Farrokhzad då många blev riktigt förbannade, bland annat undertecknad. Att släppa igenom en vänsterextremist förklädd till poet säger dock något om SR:s urvalskriterier, vissa åsikter går bra och andra ska inte förväntas.

Tidigare har Resumés förre chefredaktör Viggo Cavling föreslagit att man även borde inkludera Sverigedemokratiska sommarpratare och efter gårdagen bör man betänka hans förslag ytterligare. Om man tillåter någon som låter som den värsta sortens Kårhusnostalgiker bör man också tillåta dem som längtar tillbaka till en Sörgårdenidyll som inte riktigt har funnits.

Om SR inte vågar stöta sig med kultursidorna borde de i alla fall tillåta några rent konservativa röster. Förslagsvis Claes G. Ryn som är professor vid Catholic University of America och en av världens främsta nu levande konservativa filosofer, eller Jan Sjunnesson som är chefredaktör för webbtidningen Samtiden (oberoende SD). Men detta är bara två förslag av många varav vissa är bra och andra mindre bra. För det handlar väl om att skapa intressanta program med en stor bredd och inte bara att premiera de som ändå alltid har utrymme?

Programmet har också anmälts till Granskningsnämnden, vilket inte torde förvåna någon.

(David Lindén)

Bittert, bittrare – Johan Croneman?

Ibland blir det fel som när DN:s kritiker Johan Croneman skulle försöka att recensera utrikesminister Carl Bildts analysförmåga. Anledningen var det faktum att Bildt redan från början hävdade att det malaysiska passagerarplanet Flight  MH17 sköts ned av ukrainska separatister. Detta skulle han inte ha gjort enligt Croneman, och texten kunde ha blivit ett intressant kåseri kring mediafenomenet Carl Bildt för han är bevisligen ett fenomen. Men istället blev det bittert klagande över det faktum att Bildt redan från börjande hade ”klara besked”.

Det som också är värt att notera är att texten har noll empati med de 300 passagerare som miste livet. Istället bryr Croneman först lite ”klädsamt” för att i resten av texten klaga över att Carl Bildt återigen hade rätt när det gäller den ryska aggressionen i Ukraina. Som en person på twitter uttryckte det så kan det ju också vara så att ”vår utrikesminister faktiskt kan ha tillgång till underrättelser som journalister inte har?” samt att han med sitt intresse för konflikten i Ukraina hade tillräckligt på fötterna för ett kvalificerat uttalande.

Självfallet finns det mycket att kritisera Carl Bildt för, men att se det som en sport att försöka ”sätta dit honom” gagnar vare sig journalistiken eller den politiska debatten. För då hamnar Bildt direkt i försvarsställning och hemfaller åt en dryghet som hans anhängare älskar och hans belackare avskyr. Resultatet blir ett sämre politiskt samtal och att politikerföraktet späs på. Men Cronemans attack är inte bara ett exempel på dålig journalistik utan kan också ses i ett större perspektiv när det gäller krisen i Ukraina.

Svensk media och delar av oppositionen verkar ha svårt att inse att Ryssland är roten till konflikten. Utan Rysslands inblandning hade passagerna på MH17 varit i livet. Detta har att göra med att man hellre försöker attackera regeringen än att inse att Carl Bildts världsbild från kalla kriget troligtvis träffar mitt i prick när det gäller Ukraina och Vladimir Putin.

I ett historiskt perspektiv kan man säga att det är Bodströmdoktrinen som spökar. Döpt efter tidigare utrikesminister Lennart Bodström och som gick ut på att man inte kritiserade Sovjetunionens inre förhållanden. Nu handlar det om Ryssland och dess planer på expansion.

Slutligen är en ytterligare sak värd att notera – de som vill tassa kring Ukrainafrågan är också detsamma som inte har några problem med kategorisk Israelkritik och rent USA-hat. Något som på god svenska kallas för hyckleri.

(David Lindén)

Det gick perfekt i Polen

Numera när färjetrafiken är tät över Östersjön är det lätt att glömma den tid som en gång var. Att det inte för särskilt länge sedan var ett tämligen otrafikerat hav som i öster också var gränsen till Sovjetunionen, vilket bidrog till att de flesta helst slapp att resa till Gdansk, Riga eller Tallin. Men det är bara tjugofem år sedan – inte ens en livstid – och man bör minnas och drar lärdom inför framtiden.

Ty historien kan upprepa sig.

Polen var under hela 1900-talet inklämt mellan två stormakter och dess befolkning fick känna av konsekvenserna. Tysklands ockupation inledde andra världskriget och namn som Auschwitz, Sobibor och Treblinka är idag, med rätta, ökända. När Sovjetiska röda armén ”befriade” landet 1945 var det inte heller en befrielse och journalisten Kjell Albin Abrahamson gjorde definitivt rätt när han för några år sedan i Sveriges Radio menade att händelsen inte var ”något att fira” för landet.

En diktatur ersatte en annan och under trettio år var Polen en av Sovjetunionens mest lydiga vasallstater. Men detta ändrades i och med strejken på Leninvarvet i Gdansk 1980 då fackföreningen Solidaritet under ledning av den karismatiske elektrikern Lech Wałęsa krävde självständiga fackföreningar. En självklarhet i väst, men bakom järnridån ett oförlåtligt brott mot styret i Moskva och som fick konsekvensen att en militärjunta under ledning av general Wojciech Jaruzelski grep makten.

Militärt undantagstillstånd utlystes och Solidaritet som förklarats olagligt tvingades att gå under i jorden. Men till skillnad från många andra länder satt diktaturen tämligen löst och det dröjde bara några få år innan man sökte finna en utväg.

Först släppte man politiska fångar 1986 för att ett år senare utlysa en omröstning om ekonomiska reformer. Det man sedan gjorde var revolutionerande i sin enkelhet. Efter en överenskommelse mellan Wałęsa och inrikesministern Czeslaw Kiszczak 1988 satte sig representanter för Solidaritet och juntan bokstavligen ned kring ett runt bord i Warzawa för att förhandla.

Rundabordssamtalen är historiska i det avseendet att den efterföljande överenskommelsen garanterade fria val. Det första hölls den 4 juni 1989 och var en vattendelare när det gällde hotet om politiskt våld. Men det blev ingen blodig revolution utan en fredlig övergång till demokrati.

Solidaritet fick majoritet i den återbildade polska riksdagen, Sejmen, och kommunismen avskaffades. Detta utan att ett enda skott avlossades och efterdyningarna kom att leda till att hela östblocket föll samman.

Idag är Polen ett välmående och viktigt land mitt i Europa. Det visar inte minst Barack Obamas pågående besök, men det finns också faror vid horisonten i form av ett expansivt Ryssland. Så  Solidaritet utgör fortfarande en viktig inspiration, inte minst för Ukraina. ”Maidan inspirerar idag på samma sätt som Gdansk gjorde för ett kvartssekel sedan”, som utrikesminister Carl Bildt formulerade det då Solidaritetspriset delades ut till krimtatarernas ledare Mustafa Dzhemilev vid en ceremoni i Warzawa.

Grattis Polen till tjugofem år i frihet.

(David Lindén)