Förståeligt att Åsa Linderborg har semester

Igår kunde ha varit den oklädsamma självgodhetens dag för utrikesminister Carl Bildt. Han kunde ha twittrat och bloggat i stil med ”vad var det jag sa” och ”må ni alla skämmas”, men det gjorde han inte. Följde man hans blogg fick man istället en redogörelse för EU:s utrikesministermöte i Bryssel och en analys av den svenska agendan inför förhandlingar om att skärpa EU:s sanktioner mot Ryssland.

Anledningen till att Bildt hade skäl att känna tillförsikt var en intervju med den ukrainske separatistledaren Alexander Khodakovsky i brittiska Guardian. Han är ledare för den så kallade Vostokbataljonen och i intervjun erkänner han att separatisterna fått en enhet Buk-robotar från Ryssland. Förvisso tar han senare tillbaka erkännandet, men då det har skurit sig mellan honom och Igor Strelkov, ledare för Donetskrebellerna, bör man ta hans första vittnesmål på allvar.

Carl Bildt hade alltså rätt från början, och det är därför helt förståeligt att många av dem som tidigare hade hög svansföring i Ukrainakonflikten under parollen ”en tredje ståndpunkt” inte har brutit sin sommarsemester för att tillstå att de hade fel från början. Allra tystat är Aftonbladet kultur och dess chef Åsa Linderborg. Men det är också förståligt då hon tidigare med sin ”tredje ståndpunkt” lät som de som en gång försvarade Sovjetunionen.

En ”tredje ståndpunkt” har dock inte enbart använts i Ukrainakonflikten utan brukar även komma upp i debatten när man ska diskutera de som reser till Syrien och vad som är deras drivkrafter. Miljöpartiets gruppledare i riksdagen, Mehmet Kaplan, har tidigare liknat dem vid Finlandsfrivilliga och ordföranden för Sveriges Unga Muslimer, Rashid Musa, anser att de endast är idealister som vill göra gott.

Nu finns risk att Musa och många andra har missbedömt läget. Norska säkerhetspolisen, PST, har i dag varnat för terrordåd inom kort från hemvändande Syrienkrigare. PST har haft fel förrut och förhoppningsvis lärt sig sin läxa från Utöya. Det är därför troligt att chefen Benedicte Bjørnland har mycket på fötterna när hon slog fast att varningen man fått handlar om hemvändande Syrienkrigare.

Ett citat som förtjänar att återges i sin helhet: ”det er personer som deltatt i kamphandlingar i bakken i Syria”.

Det är dags att ta de hemvändande Syrienkrigarna på allvar, för om bara en av dem lyckas i sitt uppsåt riskerar islamofobin att dramatiskt öka.

(David Lindén)

En ursäkt som krigsförbrytare hade gillat

Förvisso kan det hända att politiker under den årliga Almedalsveckan i Visby säger ogenomtänkta saker. Men det kan oftast skyllas på rosévin och den glada feststämningen. När det emellertid gäller Mehmet Kaplan, som är före detta ordförande i organisationen Sveriges unga muslimer (SUM) och idag gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen, torde det inte bero på det förstnämnda.

Snarare spelar det nog större roll att MP nyligen fått höga opinionssiffror.

Under ett seminarium som skulle handla om det viktiga ämnet islamofobi i det svenska samhället medverkade Kaplan, nuvarande SUM ordföranden Rashid Musa och integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Ullenhag som länge kampanjat mot rasism och främlingsfientlighet påpekade att det finns ett problem med islamofobi i Sverige, men också att det finns en reell fara med att jihadister reser till Syrien för att delta i kriget mot Bashar al-Assads diktatur. Men denna sanning föll varken Musa eller Kaplan i smaken.

Musa hävdade bland annat att de som reser till Syrien endast är engagerade och vill hjälpa till. Kaplan gick ett steg längre och ansåg att de kunde liknas vid de svenska frivilliga som deltog i finska vinterkriget.

I klartext att den al-Quaida inspirerade milisen Isis som bland halshugger kristna och har förklarat heligt krig är att likna vid republiken Finland som 1939 försvarade sig mot ett fullskaligt anfall av kommuniststaten Sovjetunionen. Samt att de frivilliga som idag reser ned till Syrien ungef är som författaren Harry Martinsson och journalisten Olof Lagercrantz.

Om man ska vara finkänslig kan man säga att hans uttalande tyder på en skrämmande historielöshet, och att folkhögskolemagister Gustav Fridolin borde ge sin okunnige gruppledare bakläxa. Men Rashid Musas liknelse är också intressant, då han använder exakt samma retorik som de svenskar som senare ville rättfärdiga sitt deltagande som frivilliga i Hitlers Waffen SS under samma krig.

”Vi ville bara göra gott” är nämligen en vanlig ursäkt för att rättfärdiga barbariska krigsinsatser.

Ett tack till tankesmedjan Fri Världs chef Stefan Olsson som först uppmärksammade detta.

(David Lindén)

Uppdrag Granskning: Fortsätt tala om Syrien

Konflikten i Syrien som pågått i mer än tre år har i svensk media på senare tid överskuggats av händelserna i Ukraina. Det är förståeligt, men också synd då även Syrien kontinuerligt behöver granskas och analyseras.

Därför är kvällens upplaga av SVT:s Uppdrag Granskning gjord av journalisterna Sanna Klinghoffer och Magnus Sandelin, sevärd då det uppmärksammar svensk inblandning i konflikten – ett fenomen som även granskats av ledarskribenten Per Gudmundson, terroristforskaren Magnus Ranstorp och docent Johan Lundberg i boken Ljusets Fiender (Timbro, 2013).

I ”Bilals resa” får man följa en 18-årig Södertäljebos förvandling från en vanlig kille med stökig uppväxt till helig krigare som slutligen dödas i ett land som hans familj inte har några band till. Det är skakande att se, speciellt då hans föräldrar både har svikits av det muslimska civilsamhälle som först verkade hjälpa honom och senare av den svenska staten som inte har gjort någon uppföljning av vad som hände i Syrien.

Dessutom finns det organisationer i Sverige som satt i system att exportera frivilliga som vill ”göra jihad”. Men till skillnad från exempelvis Storbritannien där det pågår en diskussion om dessa frivilliga finns det ingen strategi för att fånga upp – och övertygade dem – om att inte resa. Trots att Sverige har allt att tjäna på en strategi och att man tidigare byggt upp liknande för bland annat avhoppade nynazister.

I Syrien finns det en uppdelning mellan dem som enkom vill bekämpa Assad och extremister som vill skapa ett muslimskt kalifat. Bland de senare återfinns en svensk kontingent – mujahedin. Men svenska muslimska företrädare har tyvärr visat ett stort ointresse för att diskutera problemet. Trots att Sverige har ett stort antal jihadresenärer om man ser till befolkningsmängden.

Programmet tog också upp att det existerar inte bara en acceptans – utan också en vilja – att skicka frivilliga till Syrien bland vissa etablerade muslimska organisationer i Sverige.

På sin facebooksida gratulerade exempelvis den Stockholmsbaserade ungdomsorganisationen Al-Taqwa Bilal till att ha lidit martyrdöden. Men de vägrade att svara på frågor från Uppdrag Gransknings reportrar.

Det är därför som programmet behövds då det kan ses som ytterligare steg för att bryta tystnaden kring ett problem som inte kan tigas ihjäl.

Uppdrag Granskning, SVT1, sänds 20.00 ikväll

(David Lindén)

Våga erkänn internets svagheter

Många av veckans nyheter har handlat om diplomati och om internet. I onsdags öppnade en fredskonferens mellan de stridande styrkorna i Syrien i schweiziska Montreaux, och samma dag annonserades det vid det pågående World Economic Forum i Davos, också det i Schweiz, att utrikesminister Carl Bildt skall vara ordförande för en kommission som utreder internets framtid. Ett uppdrag som passar Bildt, då han redan på 1970-talet talade om ”datormediet” och vid ett TedX föredrag i Stockholm i tisdags påpekade att ”traditionell diplomati och konfliktlösning kan underlättas av sociala medier”.

På senare år har också den politiska aspekten av internet – cyberpolitik – fått utrymme inom akademisk forskning. Nazli Choucri som är professor i statskunskap vid amerikanska MIT har i sin studie Cyberpolitics in International Relations (The MIT Press, 2012 ISBN 978-0-262-51769-0) poängterat att cybersäkerhet idag ses som den ”fjärde säkerheten” inom internationella relationer, jämte utrikes, inrikes – och miljösäkerhet. Men även där som i resten av diplomatin händer det att den ”realpolitiska drivkraften ofta överskyggar fokus på rättigheter”.

Nationalstater, internationella organisationer och företag använder internet för att samla information, vilket länge varit kutym inom storpolitiken, men framstår som opassande när det kommer fram i ljuset. En reaktion som, speciellt i hyllandet av Edward Snowdon, speglar en tilltro till en utopi där internet – underförstått – enkom används för goda syften. Det finns också ett samband med tanken om att internet hjälper demokratier och att demokratier per se segrar över diktaturer.

Tanken härrör ursprungligen från filosofen Immanuel Kant och fick en renässans efter kalla kriget då man insåg att demokratier hade befunnit sig på den vinnande sidan i en majoritet av alla konflikter sedan 1800-talet. Denna hypotes har granskats i antalogin Do Democracies Win Their Wars – An International Security Reader (The MIT Press, 2011 ISBN 978-0-262-51590-0), och det finns ingen konsensus kring detta.

Förvisso har demokratier ofta funnits på den vinnande sidan i konflikterna, men det finns alltför många variabler som militär styrka, tillgång till resurser och graden av demokrati för att säga att de enkom vunnit för att de var demokratier. Precis som med internet gäller det därför att inte svälja hypoteser om godhet med hull och hår.

Det finns många som anklagar Carl Bildt för att vara en så kallad internetutopist och vid valet 1998 ansåg SSU:s dåvarande ordförande Niklas Nordström att det fanns fog för att skriva en kritisk rapport om Bildt med titeln Uppkopplad mot verkligheten. Men det verkar som om Bildt har utvecklats i takt med internet. Idag framstår han som en teknologisk realist och därför är det klokt att han skall vara ordförande för den kommission som kommer att utreda framtiden för the world wide web.

(David Lindén)

Lästips: För den som är intresserad finns böckerna att beställa via MIT Press hemsida. 

Åkesson: din mänsklighet kan vinna debatten

Nyligen offentliggjorde regeringen att de syriska flyktingar som befinner sig i Sverige ska få permanent uppehållstillstånd. Det har orsakat en politisk debatt då Sverigedemokraterna har motsatt sig förslaget. I SVT:s Agenda debatterade partiledaren Jimmie Åkesson med integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Åkesson föreslog att man istället för uppehållstillstånd skulle lägga resurserna på att hjälpa de flyktingar som befinner sig i ”närområdet”.

En del kan tycka att det inte finns någon motsägelse mellan att ge ett par tusen individer uppehållstillstånd och att hjälpa till i bland annat Libanon. Men Åkesson har faktiskt rätt när han också poängterade att vi inte kan göra ”allt”, för att om Sverige hade en snabb lösning på Syrienkonflikten hade man med största sannolikhet använt den.

I dagsläget skulle det kosta cirka fem miljarder dollar att hjälpa alla Syriens flyktingar. Det är en stor summa för ett enda land att samla ihop, men det är inte omöjligt om tillräckligt många människor går ihop för att samla in pengarna.

FN:s flyktingorgan (UNHCR) har startat en insamling till hjälp för Syrien och det är ytterst viktigt att så många som möjligt bidrar. Speciellt de som likt Jimmie Åkesson har talat sig varma för UNCHR:s arbete, ty politiken är en förtroendebransch och det är viktigt att leva som man lär.

Om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna bestämmer sig för att skänka en större summa kan deras generositet också tjäna som ett motargument mot de som hävdar att partiet egentligen inte bryr sig om flyktingarnas situation.

Ett förslag till Åkesson är att han personligen skänker en hel månadslön. I nästa debatt med Ullenhag kan han använda sin personliga uppoffring som ett vapen för att konfrontera integrationsministern med hur mycket pengar som denne har gett eller kan tänkas ge.

På antikens grekiska kallas den taktiken för synekdoke, där man med hjälp av ett konkret exempel visar på den stora helheten. Ett knep som skulle få Åkesson att framstå som både politiskt och mänskligt polerad.

(David Lindén)

Ett ”hej” till Ankdammen

Självfallet blev det en formell och lite tråkig inledning på Fredrik Reinfeldts och Barack Obamas gemensamma presskonferens i Rosenbad. Ty inom den offentliga delen av världstoppolitiken som är hårt regisserad, ska man inte vänta sig några överraskningar. Det man dock kan notera är att den ofta gravallvarliga Reinfeldt stundtals såg riktigt glad ut.

Länge var president Obama politikens motsvarighet till Bruce Springsteen, och när han kostade på sig att hälsa journalistkåren med ett svengelskt ”hej” skapade det något av den ”feelgood” faktor som Carl Bildt tidigare menat skulle prägla hela besöket. Dessutom uttryckte Obama förhoppningen om att han någon gång i framtiden skulle kunna återvända till det ”vackra” Stockholm i sällskap med sin familj. Man kan därför undra om han vid sin ”briefing” före besöket fick rådet att spela på svenskarnas uppblåsta självbild.

Stundtals tycker vi nämligen att vi är bäst i världen och detta reflekterades i den första frågan som kom från TT, och handlade om vad USA skulle kunna lära av Sverige.

Barack Obama är en lysande kommunikatör och gav ett nästintill opolitiskt svar: USA kan lära sig om energifrågor och att det går att samtidigt ha marknadsekonomi och en stark stat. Av detta kan man endast utläsa att han varken socialist eller socialdemokrat, vilket vissa mindre nogräknade politiska motståndare vill göra gällande att han är. På TT:s nästa fråga som handlade om avlyssning glimmade det dock till av politik, och han påpekade syrligt att vissa av de stater som är mest kritiska till avlyssning flitigt använder sig av amerikansk data.

Frågorna från den internationella pressen hade en annan utgångspunkt och handlade mestadels om Syrien och relationen till Ryssland. Obama gav ett klart besked om att det nu är upp till kongressen att fatta beslut om ett ingripande i Syrien, och han poängterade även att det inte bara var Vita Huset, utan också världen som dragit ”en röd linje” vid användande av kemiska vapen.

Det är även ett gott tecken att en amerikansk president uttalade sitt stöd för homosexuellas rättigheter och dessutom är villig att diskutera om det eventuellt blir en diplomatisk konfrontation med Rysslands president Vladimir Putin. Men de stora nyheterna ges inte i Stockholm utan i Washington.

För USA var detta ett statsbesök bland andra, vilket till stor del handlade om att minnas den amerikanske hedersmedborgaren Raoul Wallenberg. Det är visserligen inte en dag för tidigt, och det är ett gott steg i relationen Sverige-USA att vi också lär oss hedrar honom.

(David Lindén)

Skuggan av Irak?

Igår förlorade den brittiska regeringen en omröstning i underhuset om att Storbritannien skulle delta i ett angrepp på Syrien. Beslutet var på ett sätt väntat och det är välkommet att premiärminister David Cameron kundgjort att regeringen böjer sig för parlamentets vilja, men det är inte välkommet ur en ren humanitär synvinkel.

Storbritannien är en krigstrött nation och det beror på invasionen av Irak 2003. Då sålde Tony Blairs Labourregering in kriget på, om inte falska så i alla fall, otillräcklig premisser.

Labourpartiet som idag befinner sig i opposition är generellt ytterst kritiska till krigsinsatser och den skepsisen präglar också regeringspartiet Liberaldemokraterna, samt en del ledamöter av David Camerons eget Toryparti.

Kanske är det en sund skepsis för vi vet än så länge inte vad FN:s vapeninspektörer kommer att säga i sin rapport och vi vet inte hur USA tänker genomföra en attack. Men vi vet att historiens dom kommer att bli hård om det visar sig att det var Assad som använde kemiska vapen.

David Cameron tog en politisk chansning och han misslyckades. Sådant händer i politiken. Men det hedrar honom att han åtminstone försökte göra någonting och att han nu böjer sig för parlamentets vilja.

(David Lindén)

Martin Luther King idag?

Idag är det 50 år sedan baptistpastorn och medborgarrättskämpen Martin Luther King jr (1929-1968) höll sitt berömda ”I have a dream” (jag har en dröm) tal inför 250,000 medborgarrättskämpar vid Lincoln Monumentet i USA:s huvudstad Washington DC. Talet där King, eller ”MLK” som han ibland kallas, uttrycker förhoppningen om att varje person i framtiden skulle bemötas utifrån sina handlingar och inte baserat på sin hudfärg, har med rätta blivit historiskt. Det fungerar än idag som en antirasistisk trosbekännelse, och jubileet uppmärksammas bland annat med att president Barack Obama håller tal vid Lincoln Monumentet.

På pappret kommer allting att vara perfekt.

En afroamerikansk president håller tal för att hedra den man som krävde det fullt berättigade, nämligen, att alla USA:s medborgare skulle vara lika inför lagen. Att president Obama kan hålla tal vid Lincoln Monumentet och inte som servitör Barack Hussein Obama, vilket är hans hela namn, servera på något av alla de otaliga caféer som ligger i närheten är i sig ett bevis på att MLK:s dröm delvis är uppfylld. Men man bör också betänka talets budskap om att varje person ska bli bemött utifrån sina handlingar och inte sin hudfärg.

Vad skulle MLK ha ansett om president Obamas handlingar?

Det vet man inte. Men det står klart att Obama idag har en avlyssningsapparat till sitt förfogande som skulle ha gjort medborgarrättsrörelsens antagonist FBI-chefen J Edgar Hoover grön av avund. Det står också klart att han kanske kommer att dra in USA i ytterligare ett krig som inte kommer att sanktioneras av FN.

Självklart går det att ha åsikter kring detta och om presidentens ämbetsroll i dagens globaliserade värld. Men det är också viktigt att ha i åtanke att Kings tal under åren har missförståtts av en, förvisso godhjärtad, antirasismrörelse som har velat göra det till sin egen åsiktsförklaring. Talet var riktat till en amerikansk publik för att lösa ett amerikanskt segregationsproblem. Därför handlar det om det individuella bemötandet. En del kunniga kan emellertid påpeka att han använder uttrycket ”negro” som ett samlingsnamn för USA:s afroamerikanska befolkning. Det är förvisso sant, men han nämner också att det slutligen handlar om det individuella bemötandet.

Lite tillspetsat skulle man kunna påstå att King idag hade anklagats för att inte se ”strukturerna” av de som påstår sig vara hans arvtagare.

(David Lindén)

Syrien ställer till det

Idag skulle Storbritanniens utrikesminister William Hague ha landat i Stockholm för att träffa utrikesminister Carl Bildt för överläggningar om Syrien och den fortsatta, om än ljusnande, eurokrisen. Men besöket ställdes in med kort varsel.

Anledningen till detta är att brittiska underhuset återkallas ifrån sin traditionsenliga sommarledighet för att i morgon rösta om Storbritannien militärt ska medverka i ett angrepp mot Assad-regimen. Det är ett scenario som i nuläget blir alltmer sannolikt. En militär kampanj skulle inte bara involvera Storbritannien och USA, vars försvarsminister Chuck Hagel har sagt att man ”är redo” om president Obama ger order om detta, utan även den muslimska staten Turkiet.

Om man emellertid inte vapeninspektörerna ges den tid som krävs för att de ska kunna avlägga en rapport bör detta ses som ett misslyckande. Men det kan också ses som en dålig lösning på en omöjlig ekvation för att parafrasera tidigare ambassadör Rolf Ekéus, som ledde vapeninspektörerna i Irak efter det första Gulfkriget 1991. Det kommer inte heller att bli ett ny Irak eller Vietnam då Vita Huset har gjort klart att det inte kommer att handla om att byta ut Assad som ledare. Troligtvis blir det därför ingen militär invasion utan snarare flyganfall. Dessutom bör de som direkt tänker USA-imperialism ha med i beräkningen att Arabförbundet har sagt att de håller Assad ansvarig för de kemiska attackerna och krävde att FN skulle ingripa. Inspektörerna har också beskjuts av styrkor som antas vara lojala till regeringen.

Ytterst få observatörer har idag en heltäckande bild av vad som händer i Syrien och som Bildt själv har påpekat så går det inte att automatiskt jämföra Syrien med bombningarna på Balkan på 1990-talet. Men det är fullt förståeligt att William Hague ställer in sitt besök i Stockholm för att närvara vid omröstningen i underhusets. För övrigt är så är dess voteringskammare så pass liten att inte alla medlemmar kan sitta på dess gröna bänkar. Avsikten bakom detta är, för att fritt citera Winston Churchull, att underhuset när ett viktigt beslut fattas ska kommunicera en känsla av att det brådskar.

Detta torde vara ett sådant tillfälle.

(David Lindén)

Ett sommartal till de egna?

 

När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll sitt fjärde sommartal i hemstaden Sölvesborg var det som nybliven författare. Memoarerna Satis Polito (Tillräckligt polerad på latin) har getts ut på ett eget förlag och baseras främst på dagboksanteckningar från före och efter riksdagsinträdet 2010.

Åkesson är definitivt tillräckligt polerad, och man lär nog inte få läsa någon mustig samhällssatir, som i hans mentor Ian Wachtmeisters bok Krokodilerna (1992). Men precis som ”Ian” leder ”Jimmie” ett högst opolerat för att inte säga bångstyrigt parti, vars största tillgång är sin partiledare.

Trots sina unga år är Åkesson en av svensk politiks verkliga veteraner och han är populär hos sina egna. När han nämnde den pågående humanitära katastrofen i Syrien var det inte för att önska vapeninspektörernas ledare Åke Sällström välbehövligt lycka till, eller för att kräva att stormakterna agerar, utan för att bekräfta partimedlemmarnas bild av läget.

Det som händer i Syrien var visserligen förfärligt, men man ska fortfarande inte acceptera några flyktingar därifrån. Men hjälp skulle självfallet ges, men i närområdet. Problemet med resonemanget är att det just nu inte finns några säkra ställen i Syrien och om exempelvis Libanon skulle acceptera alla flyktingar, skulle det bidra till att ytterligare destabilisera regionen. Hans resonemang påminner om hur Ny Demokrater i början av 1990-talet på fullt allvar ansåg att bosniska flyktingar skulle hjälpas i Bosnien, där det också pågick ett inbördeskrig.

Sommartalen är främst till för att tillfredsställa de egna partimedlemmarna och, denna sommar, inspirera dem till att jobba extra under den kommande valrörelsen. Åkesson sökte göra detta genom att iklädda sig den dubbla rollen av kyrkofader och historiker. För att inspirera till att rösta i kyrkovalet höll han ett brandtal för ”fädernas kyrka” och ”Sveriges kristna arv”. Man bör därför förmoda att han är gift med sin flickvän som han väntar barn med. Ty det kostar att leva i herrans tukt och förmaning då dessa ”social-liberaler” har fått makten i både staten och kyrkan, för att använda den term som han beskrev alla dem som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna. Dessutom menade Åkesson att den svenska reformationen var en relativt ”mild process”, vilket är ett direkt faktafel, om man betänker de 100 år mellan Gustav Vasa och Gustav II Adolf som var präglade av uppror och inbördeskrig.

Ledaren för Sveriges yngsta riksdagsparti är definitivt polerad och i nuläget en skicklig populist. Men den här gången talade han enkom till sina egna och inte till väljarkåren. Det krävs mer än så i valrörelsen.

(David Lindén)