Dödade Bradley Manning Joseph McCarthy?

I Sverige har debatten om Bradley Manning och visselblåsarorganisationen Wikileaks engagerat både yngre yttrandefrihetsaktivister och äldre USA-hatare. Den senare kategorin tycker sig i Wikileaks och Manning återuppleva sin ungdoms Vietnam radikalism.

Dessa gamla radikaler vaknade upp när USA:s president George W Bush bestämde sig för att invadera Irak 2003. När så republikanen Bush 2008 ersattes av demokraten Barack Obama välkomnade de maktskiftet. Och när Obama visade sig vara exakt lika hänsynslös som sin företrädare fick många svårt att stävja sin besvikelse.

Både här i Sverige och internationellt har denna grupp velat dra historiska paralleller till sin egen tid. I Manning har de tyckt sig se en ny Daniel Ellsberg, som var analytiker vid försvarshögkvarteret Pentagon och som 1971 läckte en stor mängd dokument om USA:s krig i Vietnam. Dessa kallas idag kort och gott för Pentagonrapporten.

Självfallet går det att likna Manning vid Ellsberg. Men då Manning i och med gårdagens domslut juridiskt inte betraktas som en förrädare, så brister liknelsen. Dessutom bör man betänka att Vietnamkriget aldrig genomsyrade det dagliga livet i USA och Europa på det sätt som kriget mot terrorismen visar sig göra idag.

Om man ska ta hjälp av amerikansk historia för att förstå fallet Manning och dessutom hitta tecken på att det amerikanska samhällsklimatet inte är fullt så dåligt som dess kritiker vill göra gällande, bör man istället gå ytterligare några år bakåt i tiden.

Det senaste tillfället som en amerikansk rättegång gällande spioneri fick så här mycket publicitet i USA, var när makarna Julius och Ethel Rosenberg 1953 ställdes inför rätta, dömdes och avrättades för att ha spionerat åt Sovjetunionen. Händelsen markerade startskottet för kommunistjakten i USA, som leddes av den republikanske senatorn Joseph McCarthy och åklagaren Roy Cohn, som även var åklagare i rättegången mot makarna Rosenberg. McCarthy och Cohn som syns på bilden var bland de första som började anklaga sina politiska motståndare för att vara opatriotiska, och arvet efter dem påverkade USA under resten av 1900-talet.

Det är därför ett glädjande tecken att ”patriotismkortet” inte har förekommit lika mycket i den amerikanska debatten kring Manning.

För i ett annat samhällsklimat hade han garanterat dömts för att ha hjälpt fienden, och påföljden hade blivit dödsstraff.

Nu blev det inte så.

Kanske kan man därför lite tillspetsat påstå att Bradley Manning var den som äntligen tog livet av Joseph McCarthy?

(David Lindén)

Bradley Manning hjälpte inte fienden

Idag kom det första beskedet i domen mot den amerikanske sergeanten Bradley Manning. Han har anklagats för att bland annat ha ”hjälpt fienden” när han till organisationen Wikileaks läckte en stor mängd material som rör den amerikanska arméns förehavanden i Irak.

I materialet återfanns en video som döpts till ”Collateral Damage” (på svenska ungefär nödvändigt spill) och som visar hur amerikanska soldater sittandes i helikopter skjuter ned obeväpnade irakier. Det chockerande är både själva skjutningen och att de därefter liknar sin upplevelse vid att spela dataspel.

Att den amerikanske militärdomaren Denise Lind nu valde att inte döma Manning för åtalspunkten om att ha hjälpt fienden, bör därför ses som ett välkommet tecken på att USA och Obama administrationen har tagit till sig något av omvärldens kritik, både när det gäller Irak och den närmast tortyrliknande behandling som Manning utsatts för.

När det handlar om amerikansk militärrättspraxis så ingår inte heller läckor till massmedia som ett kriterium för att ha hjälpt fienden. Det handlar snarare om att vara en aktiv kollaboratör till en fiendemakt, som i fallet med en del krigsfångar under andra världskriget eller CIA-analytikern Aldrich Ames, vilken under kalla kriget sålde hemligheter till Sovjetunionen.

Bradley Manning är helt enkelt inte någon Bennedict Arnold, vilken var en amerikansk general som under det amerikanska frihetskrige 1780 gav upp fortet West Point till till britterna och vars namn därefter har blivit synonymt med förräderi i USA.

Det är dock för tidigt att i sin helhet analysera domen mot honom då vi först i morgon får veta påföljderna. Men det är i alla fall ett gott tecken att det land som har pressfriheten inskriven i sin konstitution, i nuläget inte betraktar internationell press som en likvärdig och stridande fiendemakt.

(David Lindén)

Idag hade Reine Feldt kunnat vara stolt

Så var det dags igen. På fredag börjar den årliga Pridefestivalen i Stockholm. Under en vecka förvandlas huvudstaden till en sprakande manifestation för tolerans och kärlek. Förutom festligheter och den årliga paraden fylls veckan också av debatter och seminarier som belyser situationen för HBTQ-personer i Sverige och i övriga världen.

Veckan är kort och gott både fest och allvar, och det är därför som den fortfarande behövs. För visserligen har Sverige kommit en bra bit på väg när det gäller lika rättigheter oavsett sexuell läggning, om man betänker att det inte var länge sedan homosexualitet klassades som en sjukdom och att denna läggning till helt nyligen sågs som något ytterst onormalt.

Om detta vittnar inte minst den kommande boken Ärkeängeln – en hjältes hemlighet (Offside förlag) av Hans Burell. Den handlar om IFK Göteborgs legendariska back Reine Feldt som under sitt liv ville hålla sin homosexualitet hemlig, och som gick bort i aids 1986. Feldts döttrar, som var 10 respektive 15 vid tiden för dödsfallet, sammanfattar på ett elegant sätt tragiken i pappans öde. Tidsandan tvingade honom att leva ”med en lögn och som han såg det hade han inget annat val. Men det var inte den person han ville vara”.

Den sistnämnda meningen tål att upprepas även idag: ”det var inte den person han ville vara”. Ty den sammanfattar den ångest som många HBTQ-personer än idag känner då de tvingas förneka sin läggning.

Därför behövs Pridefestivalen. För det finns fortfarande många fördomar kring homosexuella, och fördomar kan delas upp i två kategorier: Dels de som fortfarande hävdar att homosexualitet är onaturligt, dels de som menar att det ska tolereras så länge det inte märks av. Den senare kategorin manifesterar ofta genom uttalanden som att ”jag har inget emot bögar, så länge de inte stöter på mig” och finns tyvärr även representerad inom vissa partier i Sveriges riksdag. Dessa fördomsfulla kritiker hävdar att Pride bara är ett skrikigt, intolerant och promiskuöst arrangemang.

Man kan utan att rodna ställa sig frågan om de någonsin bevistat en Pridefestival.

I år kan jag tyvärr inte närvara, men nu på fredag ska jag ägna en del av dagen åt att tänka på alla dem som inte hade något val, och att det idag tillskillnad från på Reine Feldts tid är betydligt lättare att vara den man vill.

Något som vi bland annat kan tacka Pride för.

(David Lindén)

Göteborg, Malmö och kanske Detroit?

Den amerikanska industristaden Detroit har enligt det nionde kapitlet i USA:s konkurslagstiftning ansökt om konkursskydd. Det är den största amerikanska staden som gjort detta, och de styrande politikerna har nu ett år på sig att vända ett mångmiljardunderskott i dollar till en balanserad budget.

Enligt konkursförvaltaren Kevyn Orr kommer medborgarna inte att märka någon skillnad, dock är hela affären är en sorglig illustration över hur det kan gå om de styrande vägrar att lösa strukturella problem. Staden har brottats med avfolkning och budgetunderskott sedan 1960-talet och anledningen till att man vägrat ta itu med problemet är att man satt sin tilltro till den största arbetsgivaren General Motors.

På ett sätt påminner Detroit om Göteborg och Malmö under varvskrisen på 1970-talet. Om än i en mycket större skala.  Malmö och Göteborg vägrade i ett skede att inse att nedläggningar var oundvikliga och styrande politiker hjälpte till att invagga dem i trygghet. På 1970-talet plöjde den svenske industriministern Nils G. Åsling ned miljarder i döende industrier, och under förra årets amerikanska presidentvalskampanj stoltserade Barack Obama med att han hade ”räddat” Detroit.

Precis som en del svenska politiker gjorde på 1970-talet.

Anledningen till att exempelvis den svenska varvsindustrin subventionerades var vanföreställningen att ”Göteborg inte skulle klara sig utan varven”. Men det var fel. Idag blommar forna industristäder som Göteborg och Malmö, och det är fullt möjligt att Detroit skulle kunna göra samma sak.

Förvisso kommer omställningen att bli smärtsam, men den är nödvändig och ett första steg är att staden får ordning på sin budget. En åtgärd som också många svenska kommuner, inte minst i Sjuhärad, skulle må bra av.

(David Lindén)

Mer i Studio Ett

Debatten om Dogge Doggelitos inlägg i Aftonbladet om att  ”landet vi kallade Sverige finns inte längre kvar” fortsätter

Hör Dogge Doggelito och BT:s vikarierande ledarskribent David Lindén i Studio Ett i eftermiddag. 16-timmen.

Skillnaden på nostalgi och analys

Debattören och hip hop artisten Douglas Léon (Dogge Doggelito) menar i en debattartikel i Aftonbladet att ”landet vi kallade Sverige finns inte längre kvar”. Artikelns budskap kan sammanfattas med att allting numera är dåligt, på grund av att ”vi har en regim i landet som inte vill oss väl” och att allt var bättre förr. Det som är intressant är inte själva budskapet utan att han genom hela artikeln far med direkta osanningar.

Han hävdar till en början med att ”barnen var prioriterade” i detta mytomspunna förr i tiden. Som doktorand i 1900-tals historia undrar jag vilken del av efterkrigstiden som han syftar på. Är det 1940-talet då romska barn inte fick gå i skolan, 1970-talet med övergreppen på barnhem eller kanske 1980-tal då rasism och främlingsfientlighet fortfarande kunde vara utbrett bland lärare?

Vidare så hävdar han att ”man kunde gå in på bostadsförmedlingen och få en bostad samma dag” och jag undrar verkligen vilken förmedling som han gick till. Bostadsbristen har nämligen varit en fråga i svenska storstäder sedan 1960-talet, då statsminister Tage Erlander pressades hårt om just detta i en intervju av skjutjärnsjournalisterna Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona och Lars Orup.

Det verkar också ha undgått författaren att posten numera kan skickas ifrån betydligt fler ställen än det tidigare var postkontor och att Treo numera kan köpas på Konsum. Detta kan man förstås ha åsikter kring, men när han sedan säger att det gamla Televerket hade ”koll på alla sladdarna” så måste det påpekas att det är osanning. Det gamla Televerket hade långa väntetider på att installera telefoner och att inhandla en trådlös telefon utomlands kunde leda till åtal.

När han också hävdar att det tidigare fanns en ”känsla av sammanhållning” som inte längre finns så undrar jag om han inte skönmålar sin egen ungdom. Kanske har han glömt den tid rasismen och homofobin var utbredd och accepterad. Dagens Sverigedemokrater är betydligt mer verserade än 80-talets skinnskallar och 90-talets Ny Demokrati. Om han vill ha en påminnelse om det förflutna rekommenderas Gellert Tamas bok Lasermannen eller Jonas Gardells serie Torka aldrig Tårar utan handskar; den senare för att få en inblick i hur det var att vara homosexuell ”förr i tiden”. Om han dessutom vill hitta vetenskapligt stöd för tesen om att Sverige har blivit mer tolerant borde han konsultera SOM-rapporterna från universitetet i Göteborg, vilka årligen mäter svenskarnas attityder i en rad frågor.

Sammanfattningsvis bör sägas några ord om nostalgi. Alla människor längtar någon gång tillbaka till en tid som de själva tycker var bättre, och i många fall sammanfaller deras uppfattning av tidsandan med att de då var yngre och mer optimistiska.

Jag känner inte artikelförfattaren personligen, men att döma av artikeln så vill han adla sin egen saknad av den tid som flytt till att bli ett inlägg i den politiska debatten.

(David Lindén)

Stefan Löfven: ensamseglaren?

Under hela Almedalsveckan har regeringsfrågan debatterats och stort fokus legat på Stefan Löfven. Vem vill han bilda regering med?  Så när han skulle hålla Almedalsveckans sista partiledartal, var det många som hoppades att han skulle ge besked. Men det gjorde han inte.

En av fördelarna med Almedalsveckan är att partiledarna får tala till punkt och Löfven tog den chansen. Hans tal kan ses som en lång åsiktsförklaring för vad han som statsminister skulle vilja göra. Han började med att tala om arbete och anklagade regeringen och statsminister Fredrik Reinfeldt för att bortförklara ungdomsarbetslösheten. Istället för att satsa på gymnasiet och vuxenutbildningen låser man enligt Löfven fast ungdomar i Fas 3. Detta skulle ställas mot Socialdemokraterna som han menade lärt sig sin läxa när det gäller att prioritera just ungdomar. Klassisk och effektfull socialdemokratisk politik, men budskapet försvann när han upprepade argumentet om att Moderaterna minsann är ”samma gamla höger”. Efter två valrörelser är det nog inte speciellt bra kampanjteknik att dumförklara potentiella väljare.

Nästa avsnitt handlade om utbildning och Löfven sammanfattade sin filosofi med devisen om ”lika livschanser”. Enligt Socialdemokraterna råder det inte idag lika livschanser i skolan. Istället råder det vilda västern där Jan Björklund står som ”en folkpartistisk sheriff” och skjuter från höften. Socialdemokraterna vill därför introducera ett nytt startpaket för skolan som bland annat ska innehålla tusen fler specialpedagoger och ett löfte om att antalet elever i varje skolklass skall minskas med fem barn.

Löfven länkade även samman frågan om jobben med skolan. Han stödjer ungdomsförbundet SSU:s krav på en 90-dagars garanti, men den ska också följas av krav på närvaro: ”Kommer inte du så kommer inte ersättningen”. Han slog också fast att en S-regeringen ska inför en utökad skolplikt till att gälla gymnasiet. Enligt Löfven ska varje ungdom få känna hur det känns när klockan ringer tidigt på morgonen för arbete eller utbildning. Det var en amerikansk metafor som inte riktigt fyller samma funktion inom svensk retorik. Istället för att illustrera vikten av arbete lät det som Killinggängets figur Veiron i Ottan som spelas av Robert Gustavsson, för att citera DN:s ledarskribent Erik Helmerson.

Utan ett fungerande näringsliv får vi inga jobb, och det vet Stefan Löfven. Han menade att Sverige ska sträva efter att ha EU:s lägsta arbetslöshet, och att man skulle måste ”sluta attackera de arbetslösa och börja attackera arbetslösheten”. Staten ska dessutom gå in som lånegarant när det gäller småföretag och han sträckte ut en hand till de borgerliga småpartierna för att ta bort ansvaret för en andra sjuklönevecka. Dessutom vill Socialdemokraterna modernisera Sveriges arbetsplatser.

Talets sista avsnitt behandlade rasism, jämställdhet, miljö och EU. Rasismen ser Löfven som ”tidslös skit” och den liknelsen genererade både skratt och applåder. När det kommer till jämställdhet vill han sträva efter lika livschanser och han öppnade även för kvotering till bolagsstyrelser. Inom miljöområdet ska Sverige gå före och han citerade miljöforskaren Johan Rockströms beskrivning av klimatomställningen som något som skapar ”hållbar frihet”. När han talade för EU lät han mer som en skeptiker än en vän av Europatanken. EU har dominerats av en ”hopplös höger” och allt skulle bli bättre om det fanns fler Socialdemokrater som propagerade för en union med också sociala rättigheter. Internationellt vill han ha en ”global Saltjöbadsanda” och jag undrar vad han faktiskt konkret menade med detta.

Avslutningsvis citerade Löfven den liberala rösträttsförespråkaren Emilie Rathou och det var en bra avslutning på något som kan ses som en rent socialdemokratisk åsiktsförklaring. Många kommentatorer tyckte att det var ett bra tal, men de saknade frågan om samarbete.

Ingen kan tvivla på att Stefan Löfven vill bli statsminister – men för vad? Den frågan fick vi inte svar på.  Och det har lämnat fältet öppet till regeringen. I dag kan man säga att Sverige inte har en opposition utan flera.

(David Lindén)

Annie Lööf: ett stridsrop till rörelsen

När Centerpartiets partiledare Annie Lööf skulle hålla Almedalsveckan näst sista partiledartal så introducerades hon av en gotländsk centerpolitiker. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt introducerades även han av en lokal företrädare så detta är i sig ingenting uunikt. Men vad som skilde dessa åt var att centerns företrädare talade gotländska. Gotland var också länge Centerpartiets ö och därför blev det på detta sätt extra tydligt att Lööf denna gång talade till det egna partiet”

Lööf började med att jämföra sig med de andra partiledarna och konstaterade att hon inte vill vara en svensk politik skulle vara en ”herrekipering” och sedan använde hon ett exempel om en handikappad simmare för att illustrera att en av hennes ledstjärnor är ”våga inte tala om för mig att det inte går”. Det var både en bekräftelse på hennes egen liberalism och en hyllning till de borgerliga småföretagarna, varav många röstade på Centerpartiet under hennes företrädare Maud Olofsson.

Efter detta försvarade hon Alliansen och det kritiserade mötet i Maramö. Många kritiker vill ignorera att Alliansens arbetsgrupper som nu arbetar med det gemensamma valmanifestet faktiskt skapades där hemma vid ”köksbordet” och hon betonade att hon hellre äter ”korv tillsammans än oxfilé ensam”. Dessutom gör jobbskatteavdraget henne stolt och det ska ses som en ”frihetsreform”. Problemet var dock att politiker kan bli alldeles för nöjda för det finns ”ingen farligare känsla än att vara just nöjd”.

Nästa del av talet var en attack mot Sverigedemokraterna och en redovisning av hennes egna visioner som politiker. I globaliseringens tidevarv flyttar människor till Sverige och det fascinerar Lööf ”att Jimmie Åkesson är rädd” för detta. Samtidigt finns det mycket kvar att göra när det gäller globalisering. Lööf använde metaforen om att vattna en planta för att illustrera hur Sverige ska stödja företagande för att skapa jobb. Ambitionen måste alltid vara full sysselsättning, men en riktig arbetslinje måste vara en ”jobbskaparlinje”.

Först måste man sänka kostnaden för småföretag och minska deras ansvar för sjuklöner. Det borde även finnas en fungerande bättre fungerande arbetsmarknadspolitik och Arbetsförmedlingen var är den stora ”elefanten i rummet”. Lööf vill se en statlig jobbpeng som medborgarna kan ta till den aktör som faktiskt ger dem jobb

Hennes avslutning kan också ses som en hyllning till landsbygden. Sverige ”utanför tullarna är allt annat än ett frilufsmusem för romantiskt lagda storstadsbor” och vi ska ha rätt att jaga varg då EU-byråkraterna borde strunta i detta. Ett starkt Centerparti vill värna landsbygden och skapa ett bättre Sverige.

Men Centerpartiet har också åstadkommit resultat. Ett exempel som hon använde var att man faktiskt har lyckats genomdriva regleringar när det gäller kemikalier i barnmat. Slutligen citerade hon Olof Palmes citat om att ”politik är att vilja” och lade till att man faktiskt inte vet vad socialdemokraterna Socialdemokraterna i nuläget vill. På det hela taget kan man säga att det var ett bra tal, och ett tecken på att Annie Lööf kommer att leda Centerpartiet under nästa valrörelse.

(David Lindén)

Jan Björklund: ett säkert kort

Folkpartiet har inte haft en bra Almedalsvecka och när Jan Björklund skulle tala var det därför en stor utmaning. Han var tvungen att inspirera de egna väljarna, försvara sin insats som utbildningsminister och slutligen bemöta och dödförklara spekulationerna om att Folkpartiet vill regera tillsammans med Socialdemokraterna. Och den gamle majoren lyckades bra med sin politiska offensiv.

När han inledde zoomade SVT in publiken och tidigare FP-statsministern och sommargotlänningen Ola Ullsten skymtade fram. Han ses som den FP-ledare som haft tätast band till Socialdemokraterna då Olof Palme släppte fram en folkpartistisk minoritetsregering 1978. Troligtvis fanns ingen bakom Ullstens plötsliga uppdykande i TV-rutan men det kan tolkas som en metafor över partiets förvandling under Lars Leijonborg och Jan Björklund. En vinnande förvandling som Björklund ikväll visade att han ville fortsätta med.

Han började med att markera mot rasism och främlingsfientlighet. Med utgångspunkt i Gotlands fascinerande historia deklarerade han att ”Sverige har varit ett öppet land i 1000 år och Sverigevänner, det ska Sverige fortsätta vara”. Vidare försvarade han arbetskraftsinvandring och attackerade Stefan Löfven. LO ska inte bli ”en ny gränspolis” och Socialdemokraterna gillar invandrare ”så länge de är arbetslösa”. Efter detta attackerade han det världsfrånvända Miljöpartiet och argumenterade, åter med utgångspunkt i globalisering och historien, för att vi måste arbeta mer och längre. När han sedan beskrev rödgrön politik som en övning i att göra ”rika fattigare” medan liberal politik skulle göra ”fattiga rikare”, var det en avslutning värdig den retorik som gjort Björklund till en av Sveriges främsta politiker.

Sakfrågorna som Björklund berörde var den offentliga sektorn, utrikespolitiken, skolan samt skattehöjningar. Fyra klassiska Björklund-frågor och en förvarning om valrörelsen. Inom den offentliga sektorn vill Folkpartiet se en höjning av statusen för lärare. Det är ett kvinnodominerat yrke och man måste premiera höjda lönerna, ty det ska löna sig att prestera. Inom utrikespolitiken framstod han som en varm vän av Europatanken och attackerade den svenska EU-debatten för att den domineras av ”gnällspikar”. Göran Perssons skola beskrevs som en ”utslagningsmaskin” och nu går det bättre, men reformerna måste få ges tid. Stefan Löfven har även vunnit den socialdemokratiska skattehöjartävlingen då han vill höja mer än både Sahlin och Juholt och Miljöpartiet vill beskatta allt som rör sig och skapa ett Sverige som ”står stilla”.

Talets avslutning tog definitivt död på Stefan Löfvens ambition om att bryta blockpolitiken. Folkpartiet kommer att gå till val tillsammans med Alliansen och om de förlorar valet kommer man att gå i opposition. Precis som sina Allianskollegor påpekade Björklund att det bara finns ett regeringsdugligt alternativ. Det var ett bra och slagkraftigt tal och det kan ställas mot Lövens svar om att ”han kommer att ge besked” om möjliga regeringskonstellationer. Jan Björklund är en bra talare. Alliansen hade varit fattigare utan FP. Det kommer att märkas i valrörelsen 2014.

(David Lindén)

Jonas Sjöstedt: mannen som inte vill sitta i regering?

Under sin tidigare partiledare Lars Ohly brottades Vänsterpartiet med ett rättmätigt image problem. När han efterträddes av Jonas Sjöstedt trodde många att det skulle leda till att partiet, äntligen, gjorde upp med sin historia. När han mötte pressen inför talet verkade det också som han styrt partiet i rätt riktning. Sjöstedt nämnde då att Vänsterpartiet fann det ”rimligt” att det i grundlagen fanns ett skydd för den privata äganderätten. Det är ett glädjebesked från ett parti som länge haft sloganen ”egendom är stöld” som sin informella ledstjärna.

Nu ville Sjöstedt att också äganderätten för det ”gemensamma” skulle skrivas in i grundlagen. För att exempelvis sälja en kommunal vårdcentral skulle det enligt Vänsterpartiet behövas 3/5 majoritet i exempelvis kommunalfullmäktige, eller att det skulle gå ett val mellan att beslutet togs och ratificerades. Man kunde tro att det var ett tecken på att partiet nu valt att kompromissa för att ingå i en eventuell regering, men då hörde man inte själva talet.

Det var ett klassiskt populistiskt vänstertal. Sjöstedt började med att diskutera jämlikhet och menade att det mesta av samhällets orättvisor var borgerlighetens fel. Det var därför ”vi behöver en ny regering”, ty det handlar faktiskt om kvinnor och jämställdhet! Men det behövs dock ingen ny regering för det stora antalet kvinnliga företagare vilka gynnats av alliansen. Man kan undra om delar av vänstern betraktar dessa som någon form av könsförrädare.

Efter detta kritiserade han utförsäljningen och var då storsint nog att medge att det ”började redan på socialdemokraternas tid”. Men det fanns ingen fördjupning eller diskussion om att exempelvis fastigheter faktiskt byggs och till stor del drivs av privata företag. Det var ren populism för att rida på den påstådda anti-vinst våg, som ignorerat att andra mätningar visar ett starkt stöd för rätten att välja.

När han sedan nämnde regeringsfrågan poängterade han att Vänsterpartiet aldrig skulle släppa fram ett borgerligt parti i regeringen, och det var ett intressant besked. Med tanke på att bland annat Dagens Industri har skrivit om ett potentiellt samarbete mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Precis som de andra talarna idkade Sjöstedt även högläsning. Men denna gång var det från författaren och debattören Nina Björk som numera gjort sig känd som ”konsumtionskritiker”. Det var en tydlig signal till att tillfredsställa kärntrupperna om att vänstern ska representera ”riktig vänsterpolitik”. Men hans problem var att hela talet var en tydlig signal om att partiet inte är beredda att kompromissa i en eventuell regering.

Jonas Sjöstedts tal var en nostalgitripp. En saga om det Sverige som en gång var, och nu inte finns, i all fall enligt Sjöstedt. När vi ägde allt ”gemensamt” var världen perfekt. Men han nämnde ytterst lite om den viktiga regeringsfrågan. Slutsatsen är därför att han inte vill sitta i regering utan satsar på att maximera det egna antalet röster.

(David Lindén)