Monthly Archives: juli 2013

Dödade Bradley Manning Joseph McCarthy?

mccarthy1

I Sverige har debatten om Bradley Manning och visselblåsarorganisationen Wikileaks engagerat både yngre yttrandefrihetsaktivister och äldre USA-hatare. Den senare kategorin tycker sig i Wikileaks och Manning återuppleva sin ungdoms Vietnam radikalism.

Dessa gamla radikaler vaknade upp när USA:s president George W Bush bestämde sig för att invadera Irak 2003. När så republikanen Bush 2008 ersattes av demokraten Barack Obama välkomnade de maktskiftet. Och när Obama visade sig vara exakt lika hänsynslös som sin företrädare fick många svårt att stävja sin besvikelse.

Både här i Sverige och internationellt har denna grupp velat dra historiska paralleller till sin egen tid. I Manning har de tyckt sig se en ny Daniel Ellsberg, som var analytiker vid försvarshögkvarteret Pentagon och som 1971 läckte en stor mängd dokument om USA:s krig i Vietnam. Dessa kallas idag kort och gott för Pentagonrapporten.

Självfallet går det att likna Manning vid Ellsberg. Men då Manning i och med gårdagens domslut juridiskt inte betraktas som en förrädare, så brister liknelsen. Dessutom bör man betänka att Vietnamkriget aldrig genomsyrade det dagliga livet i USA och Europa på det sätt som kriget mot terrorismen visar sig göra idag.

Om man ska ta hjälp av amerikansk historia för att förstå fallet Manning och dessutom hitta tecken på att det amerikanska samhällsklimatet inte är fullt så dåligt som dess kritiker vill göra gällande, bör man istället gå ytterligare några år bakåt i tiden.

Det senaste tillfället som en amerikansk rättegång gällande spioneri fick så här mycket publicitet i USA, var när makarna Julius och Ethel Rosenberg 1953 ställdes inför rätta, dömdes och avrättades för att ha spionerat åt Sovjetunionen. Händelsen markerade startskottet för kommunistjakten i USA, som leddes av den republikanske senatorn Joseph McCarthy och åklagaren Roy Cohn, som även var åklagare i rättegången mot makarna Rosenberg. McCarthy och Cohn som syns på bilden var bland de första som började anklaga sina politiska motståndare för att vara opatriotiska, och arvet efter dem påverkade USA under resten av 1900-talet.

Det är därför ett glädjande tecken att ”patriotismkortet” inte har förekommit lika mycket i den amerikanska debatten kring Manning.

För i ett annat samhällsklimat hade han garanterat dömts för att ha hjälpt fienden, och påföljden hade blivit dödsstraff.

Nu blev det inte så.

Kanske kan man därför lite tillspetsat påstå att Bradley Manning var den som äntligen tog livet av Joseph McCarthy?

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Bradley Manning hjälpte inte fienden

Bild

Idag kom det första beskedet i domen mot den amerikanske sergeanten Bradley Manning. Han har anklagats för att bland annat ha ”hjälpt fienden” när han till organisationen Wikileaks läckte en stor mängd material som rör den amerikanska arméns förehavanden i Irak.

I materialet återfanns en video som döpts till ”Collateral Damage” (på svenska ungefär nödvändigt spill) och som visar hur amerikanska soldater sittandes i helikopter skjuter ned obeväpnade irakier. Det chockerande är både själva skjutningen och att de därefter liknar sin upplevelse vid att spela dataspel.

Att den amerikanske militärdomaren Denise Lind nu valde att inte döma Manning för åtalspunkten om att ha hjälpt fienden, bör därför ses som ett välkommet tecken på att USA och Obama administrationen har tagit till sig något av omvärldens kritik, både när det gäller Irak och den närmast tortyrliknande behandling som Manning utsatts för.

När det handlar om amerikansk militärrättspraxis så ingår inte heller läckor till massmedia som ett kriterium för att ha hjälpt fienden. Det handlar snarare om att vara en aktiv kollaboratör till en fiendemakt, som i fallet med en del krigsfångar under andra världskriget eller CIA-analytikern Aldrich Ames, vilken under kalla kriget sålde hemligheter till Sovjetunionen.

Bradley Manning är helt enkelt inte någon Bennedict Arnold, vilken var en amerikansk general som under det amerikanska frihetskrige 1780 gav upp fortet West Point till till britterna och vars namn därefter har blivit synonymt med förräderi i USA.

Det är dock för tidigt att i sin helhet analysera domen mot honom då vi först i morgon får veta påföljderna. Men det är i alla fall ett gott tecken att det land som har pressfriheten inskriven i sin konstitution, i nuläget inte betraktar internationell press som en likvärdig och stridande fiendemakt.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Idag hade Reine Feldt kunnat vara stolt

Bild
Så var det dags igen. På fredag börjar den årliga Pridefestivalen i Stockholm. Under en vecka förvandlas huvudstaden till en sprakande manifestation för tolerans och kärlek. Förutom festligheter och den årliga paraden fylls veckan också av debatter och seminarier som belyser situationen för HBTQ-personer i Sverige och i övriga världen.

Veckan är kort och gott både fest och allvar, och det är därför som den fortfarande behövs. För visserligen har Sverige kommit en bra bit på väg när det gäller lika rättigheter oavsett sexuell läggning, om man betänker att det inte var länge sedan homosexualitet klassades som en sjukdom och att denna läggning till helt nyligen sågs som något ytterst onormalt.

Om detta vittnar inte minst den kommande boken Ärkeängeln – en hjältes hemlighet (Offside förlag) av Hans Burell. Den handlar om IFK Göteborgs legendariska back Reine Feldt som under sitt liv ville hålla sin homosexualitet hemlig, och som gick bort i aids 1986. Feldts döttrar, som var 10 respektive 15 vid tiden för dödsfallet, sammanfattar på ett elegant sätt tragiken i pappans öde. Tidsandan tvingade honom att leva ”med en lögn och som han såg det hade han inget annat val. Men det var inte den person han ville vara”.

Den sistnämnda meningen tål att upprepas även idag: ”det var inte den person han ville vara”. Ty den sammanfattar den ångest som många HBTQ-personer än idag känner då de tvingas förneka sin läggning.

Därför behövs Pridefestivalen. För det finns fortfarande många fördomar kring homosexuella, och fördomar kan delas upp i två kategorier: Dels de som fortfarande hävdar att homosexualitet är onaturligt, dels de som menar att det ska tolereras så länge det inte märks av. Den senare kategorin manifesterar ofta genom uttalanden som att ”jag har inget emot bögar, så länge de inte stöter på mig” och finns tyvärr även representerad inom vissa partier i Sveriges riksdag. Dessa fördomsfulla kritiker hävdar att Pride bara är ett skrikigt, intolerant och promiskuöst arrangemang.

Man kan utan att rodna ställa sig frågan om de någonsin bevistat en Pridefestival.

I år kan jag tyvärr inte närvara, men nu på fredag ska jag ägna en del av dagen åt att tänka på alla dem som inte hade något val, och att det idag tillskillnad från på Reine Feldts tid är betydligt lättare att vara den man vill.

Något som vi bland annat kan tacka Pride för.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Göteborg, Malmö och kanske Detroit?

Detroit

Den amerikanska industristaden Detroit har enligt det nionde kapitlet i USA:s konkurslagstiftning ansökt om konkursskydd. Det är den största amerikanska staden som gjort detta, och de styrande politikerna har nu ett år på sig att vända ett mångmiljardunderskott i dollar till en balanserad budget.

Enligt konkursförvaltaren Kevyn Orr kommer medborgarna inte att märka någon skillnad, dock är hela affären är en sorglig illustration över hur det kan gå om de styrande vägrar att lösa strukturella problem. Staden har brottats med avfolkning och budgetunderskott sedan 1960-talet och anledningen till att man vägrat ta itu med problemet är att man satt sin tilltro till den största arbetsgivaren General Motors.

På ett sätt påminner Detroit om Göteborg och Malmö under varvskrisen på 1970-talet. Om än i en mycket större skala.  Malmö och Göteborg vägrade i ett skede att inse att nedläggningar var oundvikliga och styrande politiker hjälpte till att invagga dem i trygghet. På 1970-talet plöjde den svenske industriministern Nils G. Åsling ned miljarder i döende industrier, och under förra årets amerikanska presidentvalskampanj stoltserade Barack Obama med att han hade ”räddat” Detroit.

Precis som en del svenska politiker gjorde på 1970-talet.

Anledningen till att exempelvis den svenska varvsindustrin subventionerades var vanföreställningen att ”Göteborg inte skulle klara sig utan varven”. Men det var fel. Idag blommar forna industristäder som Göteborg och Malmö, och det är fullt möjligt att Detroit skulle kunna göra samma sak.

Förvisso kommer omställningen att bli smärtsam, men den är nödvändig och ett första steg är att staden får ordning på sin budget. En åtgärd som också många svenska kommuner, inte minst i Sjuhärad, skulle må bra av.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Mer i Studio Ett

Debatten om Dogge Doggelitos inlägg i Aftonbladet om att  ”landet vi kallade Sverige finns inte längre kvar” fortsätter
Hör Dogge Doggelito och BT:s vikarierande ledarskribent David Lindén i Studio Ett i eftermiddag. 16-timmen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Skillnaden på nostalgi och analys

DOGGE

Debattören och hip hop artisten Douglas Léon (Dogge Doggelito) menar i en debattartikel i Aftonbladet att ”landet vi kallade Sverige finns inte längre kvar”. Artikelns budskap kan sammanfattas med att allting numera är dåligt, på grund av att ”vi har en regim i landet som inte vill oss väl” och att allt var bättre förr. Det som är intressant är inte själva budskapet utan att han genom hela artikeln far med direkta osanningar.

Han hävdar till en början med att ”barnen var prioriterade” i detta mytomspunna förr i tiden. Som doktorand i 1900-tals historia undrar jag vilken del av efterkrigstiden som han syftar på. Är det 1940-talet då romska barn inte fick gå i skolan, 1970-talet med övergreppen på barnhem eller kanske 1980-tal då rasism och främlingsfientlighet fortfarande kunde vara utbrett bland lärare?

Vidare så hävdar han att ”man kunde gå in på bostadsförmedlingen och få en bostad samma dag” och jag undrar verkligen vilken förmedling som han gick till. Bostadsbristen har nämligen varit en fråga i svenska storstäder sedan 1960-talet, då statsminister Tage Erlander pressades hårt om just detta i en intervju av skjutjärnsjournalisterna Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona och Lars Orup.

Det verkar också ha undgått författaren att posten numera kan skickas ifrån betydligt fler ställen än det tidigare var postkontor och att Treo numera kan köpas på Konsum. Detta kan man förstås ha åsikter kring, men när han sedan säger att det gamla Televerket hade ”koll på alla sladdarna” så måste det påpekas att det är osanning. Det gamla Televerket hade långa väntetider på att installera telefoner och att inhandla en trådlös telefon utomlands kunde leda till åtal.

När han också hävdar att det tidigare fanns en ”känsla av sammanhållning” som inte längre finns så undrar jag om han inte skönmålar sin egen ungdom. Kanske har han glömt den tid rasismen och homofobin var utbredd och accepterad. Dagens Sverigedemokrater är betydligt mer verserade än 80-talets skinnskallar och 90-talets Ny Demokrati. Om han vill ha en påminnelse om det förflutna rekommenderas Gellert Tamas bok Lasermannen eller Jonas Gardells serie Torka aldrig Tårar utan handskar; den senare för att få en inblick i hur det var att vara homosexuell ”förr i tiden”. Om han dessutom vill hitta vetenskapligt stöd för tesen om att Sverige har blivit mer tolerant borde han konsultera SOM-rapporterna från universitetet i Göteborg, vilka årligen mäter svenskarnas attityder i en rad frågor.

Sammanfattningsvis bör sägas några ord om nostalgi. Alla människor längtar någon gång tillbaka till en tid som de själva tycker var bättre, och i många fall sammanfaller deras uppfattning av tidsandan med att de då var yngre och mer optimistiska.

Jag känner inte artikelförfattaren personligen, men att döma av artikeln så vill han adla sin egen saknad av den tid som flytt till att bli ett inlägg i den politiska debatten.

(David Lindén)

38 kommentarer

Filed under Uncategorized

Stefan Löfven: ensamseglaren?

stefan_lofven2012_800px

Under hela Almedalsveckan har regeringsfrågan debatterats och stort fokus legat på Stefan Löfven. Vem vill han bilda regering med?  Så när han skulle hålla Almedalsveckans sista partiledartal, var det många som hoppades att han skulle ge besked. Men det gjorde han inte.

En av fördelarna med Almedalsveckan är att partiledarna får tala till punkt och Löfven tog den chansen. Hans tal kan ses som en lång åsiktsförklaring för vad han som statsminister skulle vilja göra. Han började med att tala om arbete och anklagade regeringen och statsminister Fredrik Reinfeldt för att bortförklara ungdomsarbetslösheten. Istället för att satsa på gymnasiet och vuxenutbildningen låser man enligt Löfven fast ungdomar i Fas 3. Detta skulle ställas mot Socialdemokraterna som han menade lärt sig sin läxa när det gäller att prioritera just ungdomar. Klassisk och effektfull socialdemokratisk politik, men budskapet försvann när han upprepade argumentet om att Moderaterna minsann är ”samma gamla höger”. Efter två valrörelser är det nog inte speciellt bra kampanjteknik att dumförklara potentiella väljare.

Nästa avsnitt handlade om utbildning och Löfven sammanfattade sin filosofi med devisen om ”lika livschanser”. Enligt Socialdemokraterna råder det inte idag lika livschanser i skolan. Istället råder det vilda västern där Jan Björklund står som ”en folkpartistisk sheriff” och skjuter från höften. Socialdemokraterna vill därför introducera ett nytt startpaket för skolan som bland annat ska innehålla tusen fler specialpedagoger och ett löfte om att antalet elever i varje skolklass skall minskas med fem barn.

Löfven länkade även samman frågan om jobben med skolan. Han stödjer ungdomsförbundet SSU:s krav på en 90-dagars garanti, men den ska också följas av krav på närvaro: ”Kommer inte du så kommer inte ersättningen”. Han slog också fast att en S-regeringen ska inför en utökad skolplikt till att gälla gymnasiet. Enligt Löfven ska varje ungdom få känna hur det känns när klockan ringer tidigt på morgonen för arbete eller utbildning. Det var en amerikansk metafor som inte riktigt fyller samma funktion inom svensk retorik. Istället för att illustrera vikten av arbete lät det som Killinggängets figur Veiron i Ottan som spelas av Robert Gustavsson, för att citera DN:s ledarskribent Erik Helmerson.

Utan ett fungerande näringsliv får vi inga jobb, och det vet Stefan Löfven. Han menade att Sverige ska sträva efter att ha EU:s lägsta arbetslöshet, och att man skulle måste ”sluta attackera de arbetslösa och börja attackera arbetslösheten”. Staten ska dessutom gå in som lånegarant när det gäller småföretag och han sträckte ut en hand till de borgerliga småpartierna för att ta bort ansvaret för en andra sjuklönevecka. Dessutom vill Socialdemokraterna modernisera Sveriges arbetsplatser.

Talets sista avsnitt behandlade rasism, jämställdhet, miljö och EU. Rasismen ser Löfven som ”tidslös skit” och den liknelsen genererade både skratt och applåder. När det kommer till jämställdhet vill han sträva efter lika livschanser och han öppnade även för kvotering till bolagsstyrelser. Inom miljöområdet ska Sverige gå före och han citerade miljöforskaren Johan Rockströms beskrivning av klimatomställningen som något som skapar ”hållbar frihet”. När han talade för EU lät han mer som en skeptiker än en vän av Europatanken. EU har dominerats av en ”hopplös höger” och allt skulle bli bättre om det fanns fler Socialdemokrater som propagerade för en union med också sociala rättigheter. Internationellt vill han ha en ”global Saltjöbadsanda” och jag undrar vad han faktiskt konkret menade med detta.

Avslutningsvis citerade Löfven den liberala rösträttsförespråkaren Emilie Rathou och det var en bra avslutning på något som kan ses som en rent socialdemokratisk åsiktsförklaring. Många kommentatorer tyckte att det var ett bra tal, men de saknade frågan om samarbete.

Ingen kan tvivla på att Stefan Löfven vill bli statsminister – men för vad? Den frågan fick vi inte svar på.  Och det har lämnat fältet öppet till regeringen. I dag kan man säga att Sverige inte har en opposition utan flera.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized