Ingen vänstervåg bland ungdomar

För den som, likt undertecknad, rör sig i sociala medier är det lätt att tro att det pågår en vänstervåg bland ungdomar. Kampanjsidor som Alliansfritt och Politism är ofta snabba med att marknadsföra pinsamma citat av alliansföreträdare och se till att dessa får stor spridning. Dessutom har Aftonbladets ledarredaktion grundat en skribentskola och en av dess stjärnskott konstaterade för en tid sedan att det numera är ”inne att vara vänster”.

Ett uttalande som öppnar upp för frågan om det verkligen är det.

Tittar man nämligen på medlemssiffror framstår den påstådda vänstervågen som allt annat än verklig. Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU) är trots det massiva stödet från LO och det nyvunna självförtroendet fortfarande omsprungna av Moderata Ungdomsförbundet när det gäller medlemsantal.

Vänsterpartiets Ungdomsförbund, Ung Vänster, som är den organisation som verkligen borde gynnas av en vänstervåg bland unga, har också tappat i medlemsantal och inbördes strider har lett till att ett antal inflytelserika distrikt kräver förbundsledningens avgång. Förvisso borde sympatierna i denna konflikt ligga hos förbundsledningen, då de uteslutit extremister som den tidigare distriktsordföranden i Örebro, Markus Allard, men att de utkämpar strider inför öppen ridå säger ändå något om organisationens samarbetsklimat. 

Att kallt redovisa medlemssiffror kan dock bortförklaras med argument som att ”ungdomar idag har hittat ändra sätt att engagera sig”. Men då missar man helheten. För faktum kvarstår – ungdomsorganisationer som sysslar med annat än politik attraherar långt fler medlemmar än de politiska ungdomsförbunden varav  MUF är störst.  

Det finns också direkt skrämmande konsekvenser av påståendet att alla ungdomar skulle vara vänster och agera med en röst. Som när Sverigedemokraternas Ungdomsförbund (SDU) inte släpptes in på Globala Gymnasiet i Stockholm. Många debattörer hävdade då att eleverna tillsammans ”visat sin avsky för rasismen” och få medier skrev om att också Kristdemokraternas Ungdomsförbund (KDU) först vägrats tillträde till skolan. På det hela taget kan blockerandet därför ses ett tecken ”på ett dåligt självförtroende och en bristande tilltro till de goda argumenten” för att citera BT:s krönikör Nils Funcke.

En liknande aktion inträffade på Rinmangymnasiet i Eskilstuna där SDU blockerades av Ung Vänster från att bedriva kampanj på skolan. I det efterföljande skolvalet fick Sverigedemokraterna 28 procent av rösterna jämfört med Vänsterpartiet vars del av väljarkåren var nästintill obefintlig.

Så att behandla ungdomar som en fårskock som just nu går åt vänster kan också vara direkt farligt.

(David Lindén)

LO borde inte ägna sig åt utrikespolitik

Krisen i Ukraina hade det goda med sig att den återintroducerade försvarspolitiken som en politisk fråga. Det finns också fog för att påstå att folkpartiledaren Jan Björklund kan anses som politiskt återupprättad då han länge varnat för hotet Ryssland. Samtidigt som statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande i början av krisen var under all kritik.

Det blir dock skrattretande när LO:s pressekreterare Mats Eriksson och riksdagsledamoten Anders Ygeman sökte göra partipolitiska poänger av det faktum att FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson åkte till Ukraina för att övertyga Putin om att dra tillbaka sina styrkor från Krim. Eliasson är visserligen socialdemokrat, men också karriärdiplomat som under fyra decennier aldrig lät sina privata sympatier påverka sin yrkesgärning.

Att vidare påstå att de rödgröna skulle besitta någon större utrikespolitisk kompetens eller enighet är rent önsketänkande. Socialdemokraterna har alltid varit orienterade mot västvärlden och USA till skillnad från Vänsterpartiet som länge varit öppna med sitt USA-hat. Under Jonas Sjöstedt har man förvisso bytt åsikt rent retoriskt, men det finns fortfarande individer likt Torbjörn Björlund i riksdagsgruppen som offentligt uttrycker sin beundran för diktaturen på Kuba. Miljöpartiet finns också med i denna politiska ekvation, och de har nyligen svängt från att vara EU-motståndare till att vilja ge EU-beskattningsrätt.

Alliansen har däremot alltid haft lätt att samlas kring en gemensam utrikespolitik och denna enighet har hotats av att statsministern fällde ett uttalande som är under all kritik. Det förtjänar också att nämnas att Erikssons egen organisation LO i samband med Barack Obamas Sverigebesök i september förra året försökte sig på att bedriva en alldeles egen utrikespolitik – och det med komiska följder.

Ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson fick med sig TCO och SACO och skrev en inbjudan till Obama om att diskutera frihandel. Ett brev på dålig skolengelska, vilket åstadkom fler skratt än politiska analyser och ledde till att Vita Huset tackade nej till inviten.

Så man får verkligen hoppas att Stefan Löfven inte lyssnar på LO när det gäller utrikespolitiken.

(David Lindén)

Arbetet tar dödsolyckorna på allvar

Varför fejar facket när det gäller arbetsmiljön? Varför bluffar man om hur många som dör på jobbet?

Hade sådana frågor ställts av grävande dagspress eller borgerliga ledarsidor hade svaret varit givet: ”Högerkrafterna förnekar sig aldrig”. Men när det är LO:s egen nättidning Arbetet som ställer frågorna så blir det svårare att gömma sig bakom floskler.

Under rubriken ”Fackets olyckssiffror är inte aktuella” framkommer i dag att Byggnads i sin kampanj för ett huvudentreprenörsavtal  påstår att en byggnadsarbetare dör varje månad. I IF Metalls kampanj påstås att en arbetare dör på jobbet varje vecka, och dessutom att detta är ett mönster.

Problemet är att uppgifterna inte går att belägga, såvida man inte räknar in alla de dödsfall som inträffade på 60-talet. Inte heller stämmer de överens med den officiella statiskt som Arbetsmiljlöverket redovisar. Dessutom är mönstret  när det gäller dödsolyckor på jobbet ett annat: ”Aldrig har så få människor omkommit på jobbet som 2013”, skriver Arbetet.

Verkligheten är alltså den diametralt motsatta mot vad fackets kampanjer gör gällande.

Ertappade väljer LO-företrädare att byta spår: Anledningen till denna goda utveckling är fackets engagemang i frågan (!).

Det stämmer säkert, åtminstone delvis. Men samtidigt blir det lite märkligt. Varför bluffa om man redan nått framgångar med sedvanligt fackligt arbete, och dessutom har fått se att flera nya regler med högre krav på samordning och planering av arbetsmiljön har haft effekt?

Svaret är att fackförbunden anser sig ha rätt att tumma på sanningen eftersom man säger sig ha ”goda avsikter”. Då spelar det mindre roll att facket samtidigt reducerar döda arbetare till politiska redskap.

Som om det inte skulle räcka med en död arbetare för att arbetsmiljöarbetet ska anses vara motiverat att drivas till sin spets? Uppenbarligen anser man inte verklighetens dödolyckor vara allvarliga nog.

En stilla undran slutligen: Varför kan inte Byggnads och Metall sluta bluffa och istället sluta upp bakom Transports arbetsmiljöarbete? Sju av de 33 personer som miste livet på sitt arbete förra året var lastbilschaufförer.

(Mikael Hermansson)

”Kålle” i klistret och rödgrön arrogans

Det är svårt att inte tycka om LO:s ordförande Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson. Han framstår som en genuint sympatisk person och har tidigare vågat utmana etablerade sanningar inom den egna rörelsen. När han som SSU ordförande lanserade begreppet egenmakt – vilket gick ut på att människor skulle få makt att bestämma i vardagen genom exempelvis valfrihet – förärades han av Göran Greider epitetet ”borgarkärring” vid en socialdemokratisk partikongress.

När Thorwaldsson 2012 valdes till LO-ordförande var det många som hoppades att han, metaforiskt, skulle baxa LO in på 2000-talet. Och till en början gick det bra. Thorwaldsson lyssnade och vågade i Ekots lördagsintervju erkänna att Sverigedemokraterna målade upp en bild av verkligen som kunde attrahera traditionella LO-medlemmar. På senare tid har han också tillsammans med sin viceordförande Tobias Baudin föreslagit att arbetsmarknadens parter ska komma överens om vinster i välfärden. Ett tecken på att det fortfarande finns socialdemokrater som ser verkligheten för vad den är. Men det har funnits tillfällen när Thorwaldsson i sin iver att hjälpa ”rörelsen” har låtit tunga slinta och låtit fiktion gå före fakta.

Inför Barack Obamas Sverigebesök skrev han ett numera ökänt brev på dålig skolengelska för att stjäla glansen från Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt och inte på grund av en genuin vilja att diskutera frihandel. Igår fick vi ett ytterligare exempel när Thorwaldsson intervjuades vid World Economic Forum i Davos. Ett möte där LO-ordföranden är en självskriven gäst då denne är ledare för en av Europas största fackliga samarbetsorganisationer.

Kanske var Thorwaldsson bara trött eller stressad, men det framstod dock som en liten men markant detalj att han i Rapport talade om att vi i Sverige har 400 000 arbetslösa och att om vi löste detta i en takt på 1000 per år skulle det ta 200 000 år att få ned arbetslösheten. Alla som bemästrar enkel huvudräkning inser att det skulle självklart handlar om 400 år och det gör nog också Thorwaldsson. Men när sedan Göran Hägglunds stabschef Johan Ingerö påpekade misstaget ville LO inte låtsas om att Thorwaldsson hade sagt detta, utan hävdade att det istället handlade om 200 år.

Egentligen är detta en liten detalj som inte är värd att rapportera, om det inte varit för att om en Alliansföreträdare hade gjort samma sak så hade företrädare kablat ut den snabbt som ögat. Det säger något om klimatet inför valet där en sida anser att de denna gång har rätt till makten. I sin strävan att få den är man beredd att korsfästa en egenföretagare som ärligt varnar sina anställda för att ett politiskt alternativ kan göra det svårare att expandera och man är också beredd att ignorera sin egen historia som att samma sida 2010 gick till val på den sänkning av restaurangmomsen som man idag skyr som pesten.

(David Lindén)

Välkommen samling för unionen – men mest för den egna nationens skull

Att arbetsmarknadens parter – Svenskt näringsliv, TCO, Saco och LO – gemensamt uppmanar väljarna att ge svenska politiker i EU-parlamentet i valet är både bra och välkommet. Att på detta sätt stå upp mot att ”främlingsfientliga och isolationistiska krafter” växer sig starka i Europa är också att betrakta som en god gärning. Det är sannerligen inte varje dag som EU-samarbetet – världens största ekonomi – omnämns i positiva ordalag och som något som det är angeläget att vara aktiv i och för. Just nu talar den som talar för starkare EU-engagemang för många döva öron.

Det är bara att hoppas att svenska väljare hörsammar uppmaningen den 25 maj.

Logiken bakom uppmaningen är lika självklar som uppenbar. ”Det är alltid bättre att vara på insidan av världens största ekonomi än utanför”. Och precis som Urban Bäckström, Eva Nordmark, Göran Arrius och Karl-Petter Thorwaldsson skriver så har de senaste årens kriser visat att det inte har varit bättre för Sverige att stå utanför. Ytterligare ett citat ur texten som publicerades på europaportalen.se idag förklarar varför: ” Sverige är ett relativt litet land som genom yrkesskicklighet, kvalitetsmedvetenhet och ett gott samarbetsklimat på arbetsmarknaden gör sig gällande i den internationellt hårt konkurrensutsatta exportsektorn.”

Den som undrar hur det kommer sig att arbetsmarknadens parter plötsligt är så här lena i truten tillsammans, den ska veta att innerst inne så vet dessa tunga svenska makthavare att deras ”normala” skiljaktigheter är att betrakta som småkrafs i jämförelse med vad det skulle innebära om Sverige plötsligt stod utanför Europasamarbetet.

Men det är något som saknas, nämligen övertygelsen om att EU också har egna förtjänster och värden som måste legitimeras och försvaras av såväl arbetsmarknadens parter som medborgarna.

Sammanhållningen i de fyras gäng bygger på viljan att sälja in EU som något som är bra för Sverige, för svenskt näringsliv och för svensk välfärd: ”Om vi som land ska kunna fortsätta göra skillnad och verka för goda villkor för vår exportindustri så bör vi öka vårt engagemang i EU; från att vara i utkanten av Europa till att bli en offensiv aktör i dess centrum.” Men för att bli en sådan aktör som verkar offensivt i unionens centrum är det nödvändigt att arbetsmarknadens parter också börjar tala om Sveriges ansvar för EU som helhet.

Den ensidigt nationella nyttoaspekten av unionen kommer aldrig att leda till att svenska röster tas på allvar av övriga unionsmedlemmar.

(Mikael Hermansson)

Sänk trösklarna istället för att höja murarna

Bulgariska medborgare på väg till London för att arbeta.
Foto Scanpix

”En farsot håller på att sprida sig i Europa – föreställningen om att en våg av så kallad ”social turism” kommer att ödelägga vår välfärd.” Så skrev vi på ledarsidan torsdagen den 19 december. Det finns politiska, sociala och humanitära argument som talar för den slutsatsen. Men den gången var vårt huvudargument ekonomiskt: En överväldigande mängd forskning visar att det är kontraproduktivt att minska rörligheten inom EU, och att ambitionen att begränsa invandringen leder på sikt till demografisk obalans som i sin tur skadar tillväxten.

I Sverige är det främst LO som gjort sig till ett språkrör mot fri rörlighet inom Europa. Genom att skrota den så kallade Lavallagen vill man först och främst skydda sina egna intressen. Europeiska arbetares kommer i andra hand. Genom att själv få avgöra vem som ska tillåtas arbetsinvandra vill man också kunna driva upp det svenska löneläget – vilket bara minskar exportindustrins konkurrenskraft. Det handlar om makt, det handlar om inflytande. Men det handlar också om att LO sneglar oroligt på opinionsmätningarna; En stadigt växande skara LO-medlemmar ser Sverigedemokraterna som ett bättre alternativ än Socialdemokraterna.

Men LO är inte ensamma om att främst se till sina egna intressen. Den brittiska regeringens ambition att förhindra rumänska och bulgariska medborgare tar sig till Storbritannien, trots att undantagsreglerna som infördes när Rumänien och Bulgarien blev medlemmar i EU nu har löpt ut, har lett till att premiärminister David Cameron har skämt ut sig i Europa. Genom beslutet att ytterligare begränsa EU-medborgares tillträde till den brittiska välfärdsapparaten har han dessutom aktivt bidragit till att försena landets ekonomiska tillfrisknande.

När brittiska Centre for Economics and Business Research, Cebr, några dagar senare presenterade sin långtidsprognos för världens ekonomier utgick den ifrån att bland annat Storbritanniens väntade framgångar – öriket förväntas att om drygt 15 år vara västvärldens näst starkaste ekonomi – förutsätter fortsatt och omfattande invandring. Alltså en politik som går i motsatt riktning mot Camerons och koalitionsregeringens.

Det är synd, inte minst med tanke på att koalitionsregeringen har genomfört många nödvändiga och svårsmälta reformer för att minska budgetunderskott och överutnyttjande av välfärdstjänster.

Men det är minst lika allvarligt att Cameron på detta sätt visar att han är mer angelägen om att tillfredsställa sitt eget partis EU-skeptiker än att fortsätta förbättra landets framtidsutsikter. Det är också allvarligt då Camerons attityd göder invandrings- och rörlighetsmotståndet i andra EU-länder, inte minst i Sverige. Om detta har bland annat FN:s flyktingkommissarie uttalat sig under julhelgen.

Utmaningen inför det nya året är – för såväl Storbritannien som Sverige – att hitta sätt att integrera även den oönskade rörligheten i ett för länderna gynnsamt ekonomiskt sammanhang. Det gäller att göra det lättare för fler att kunna arbeta. Endast så kan ett land tillgodogöra sig migrationens tillväxtskapande effekter.

Det är bättre att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden än att höja murarna mot omvärlden eller rentav stänga gränserna.

(Mikael Hermansson)

Två boktips till Politism

Det var många som välkomnade att Aftonbladet och LO förra sommaren lanserade opinionssidan Politism. Vänsteranhängare såg det som ett försök att ge den borgerliga dominansen på ledarsidorna en match. Många av dess ideologiska motståndare tyckte det var intressant att ytterligare en aktör ville delta i det politiska samtalet, eftersom alla tjänar på att så många röster som möjligt får komma till tals. Undertecknad skrev själv att den nya satsningen kunde ”bli en tillgång för svensk ledarjournalistik” om sidan valde ”en självständig, tänkande och djupsinnig linje”. Därför är det tråkigt att konstatera att de inte har gjort detta, utan snarare tvärt om.

 

Idag är Politism en klubb för inbördes beundran, vilken roar sig med ”att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner”, för att citera bloggaren Fanny Åström som har kritiserat den från ett vänsterperspektiv. Men vad som är än mer beklagligt är att redaktionen inte ens verkar klara av att attackera dem som innehar makt.

 

Herman Lindqvist är f.d. utrikeskorrespondent och numera en populär populärhistoriker. Som historiker har han fått rättmätig kritik av bland annat Peter Englund, men han anses fortfarande vara bland de bästa journalister vi har haft, då han bland annat var ensam om att rapportera om Pol Pots folkmord i Kambodja.

 

Idag är Lindqvist krönikör i Aftonbladet och de flesta av hans krönikor kan klassas som skvaller ur svensk historia. Men ibland skriver han reflektioner om Sverige, sitt andra hemland Frankrike och om världen. Det är en sådan reflektion som är orsaken till att Politism ser sig tvungna att raljera över Lindqvist. Ty han hade mage att nämna att det i västvärlden finns problem med integration.

 

Enligt Politism var detta ”Avpixlat-retorik” och läsare uppmanades att ringa till Aftonbladet och ifrågasätta varför han fick fortsätta att skriva i tidningen. Konstigt nog insåg de inte att läsarna skulle använda en modifierad version av Avpixlats standardrepertoar: Ring upp tidningen för att tysta skribenten. Det är dessutom oroväckande att redaktionen inte vill låtsas om att krönikan handlade om mycket annat: att väldigt få européer läser på amerikanska elituniversitet och att Lindqvist också försvarade invandring. Istället för att problematisera artikeln valde den självutnämnde narren Kawa Zolfagary att lansera spelet ”blatte eller bomb” då Lindqvist använt uttrycket ”tickande bomb”.

 

För många kan det säkert tyckas roligt, men för andra är det ett tydligt tecken på att vänstern är maniskt rädda för att ens tala om integration. Som den ”blatte” jag själv är tar jag mig därför friheten att till Kawa Zolfagary rekommendera två böcker som kan förklara vad Lindqvist skriver om. De kan sätta hans krönika i en ”kontext” för att använda ett av vänsterns modeord.

 

Först och främst bör Zolfagary läsa den brittisk-indiske författaren Salman Rushdies memoarer Joseph Anton som skildrar hur denne fick leva gömd efter att Irans Ayatollah Khomeni 1989 uttalade en dödsdom, fatwa, över honom då hans roman Satansverserna delvis är baserad på Koranen. Den andra är den brittiske psykologen Kenan Maliks studie Från fatwa till jihad som skildrar hur Rushdieaffären bidrog till vår rädsla att kränka andra. Om det inte handlade om vita kränkta män förstås.

 

God läsning.

 

(David Lindén)

Väntad vrede från LO

Det skrivs i nuläget mycket förutsägbart om Moderaternas partistämma i Norrköping. Aftonbladets ledarsida tycker sig se en ”brist på visioner”, Svenska Dagbladets ledarskribenter vill ha ”rätt visioner” och många proffskommentatorer verkar vara förvånade över att Fredrik Reinfeldt i sitt tal inte kungjorde att han skulle avgå till förmån för Stefan Löfven.

Stämman bjöd inte heller på några stora överraskningar, men åtminstone en händelse är värd att notera och det är att Moderaterna nu ställer sig bakom förslaget om att de längsta provanställningarna för ungdomar ska kunna utökas från sex till tolv månader.

Ett klokt beslut som borde glädja alla som villa att ungdomar ska få in en fot på arbetsmarknaden. Det var också väntat att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson beskrev det som ”ett slag i ansiktet på Sveriges ungdomar”, ty LO har aldrig månat om de grupper som inte har arbete. Men idag går det inte att lagstifta fram ett jobb och det har Moderaterna insett. Det är därför som man med olika medel försöker att stimulera arbetsgivarna till att anställa fler ungdomar. Det man tyvärr dock inte vågar göra är att reformera den stelbenta Lag om anställningsskydd (LAS).

Så även om förlängd provanställning är ett steg i rätt riktning återstår mycket att göra innan man underlättar för ungdomar att få sitt första arbete. Det är dock ett gott tecken att man ådrar sig LO:s vrede för då vet man att förslaget verkligen betyder något.

(David Lindén)

Leva som man lär?

I nuläget tycks det vara högsta mode bland en del vänsterdebattörer att klaga över vinster i välfärden. Det har till och med startats ett – förment opolitiskt – uppror mot att skolor och sjukhus skulle få gå med vinst. Men vid en närmare granskning visade sig upprorets initiativtagare ha så pass vänsterextrema åsikter att Socialdemokraterna under tidigare ledare som Ingvar Carlsson och Göran Persson – metaforiskt – inte skulle ha tagit i dem med tång.

Anledningen till att vinstkritik är på modet är att exempelvis friskolor till skillnad från kommunala skolor måste se till att intäkter matchar utgifter. Sålunda har friskoleföretag gått i konkurs när de inte visat sig ekonomiskt hållbara. Ett sådant var John Bauer – koncernen, JB, vars konkurs genererade vad man skulle kunna kalla skadeglädje bland valfrihetens belackare. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven ägnade en stor del av sitt sommartal till att presentera Lex JB som är ett lagförslag vilket innebär att kommuner skulle kunna inlägga sitt veto mot nya skolor. Han refererade även till JB:s tidigare vd som ”den där moderaten”.

Vad Löfven och andra glömde nämna är att de flesta JB skolor idag har fått nya ägare och att ledningen gjorde allt som stod i dess makt makt för att undvika konkursen. Inom den privata sektorn finns nämligen inte lika många livlinor och resurser att ösa ur som det gör inom stat och kommun.

Nu har dessutom framkommit att arbetarrörelsens eget försäkringsbolag Folksam köpt in sig i en bank som också hade intressen i JB. Köpet har kunnat ske tack vare ett avancerat riskkapitalupplägg, och på direkta frågor kunde flera av Folksams styrelseledamöter inte ge något svar på hur det hade gått till.

Tyvärr är det inget nytt att Folksam inte lever som man lär. På 1980-talet myntade dåvarande LO-ordförande Stig Malm uttrycket ”finansvalpar” som ett nedvärderande uttryck för att beskriva dem som arbetade inom den nyligen avreglerade valuta – och börshandeln. När det senare visade sig att Folksam där Malm själv var styrelseordförande hade förlorat 276 miljoner på misslyckade spekulationer på penningmarknaden gjordes allt för att tysta ned historien.

Det är därför sorgligt att konstatera att man fortfarande inte har lärt sig att leva som man lär. Men det öppnar också för en fråga: Om Socialdemokraterna och LO:s eget försäkringsbolag tycker att det är okej med riskkapitalister kanske väljarna också kan få tycka det?

(David Lindén)    

Ett tack till LO, och obesvarade frågor

För en tid sedan skämde Sveriges tre största fackliga sambandsorganisationer ut sig, och det rejält. LO, TCO och SACO skrev tillsammans ett brev där de bjud in USA:s president Barack Obama för att vid ett möte i LO-borgen diskutera frihandelsfrågor. Det var visserligen inte fel att skicka en inbjudan, men att inte ens ta sig tid att läsa igenom brevet, tyder på att det snarare handlade om inrikespolitisk positionering än om en genuin vilja att internationellt torgföra den svenska modellen.

Alla kan göra fel och det framkom senare att LO insett sitt misstag. Därför var det också välkommet att igår läsa LO:s utredare Susanne Lindberg Elmgrens blogg där hon välkomnade att Obama väljer att resa till Sverige för att bland annat diskutera frihandelsfrågor.

På bloggen skrev Lindberg Elmgren att ”Sverige har länge haft en öppen ekonomi och handel med omvärlden har inneburit att vi har kunnat bygga upp vårt land och vår välfärd”. Det är en korrekt observation, men det stämmer inte att ”Svenska fackliga organisationer har stött den linjen”. Dock kan man säga att det är ett gott tecken att LO i alla fall nu stödjer den, men besöket verkar också splittra vänstern.

LO menar att Obama ”valt” att besöka Sverige medan Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeberg, i raljerande ton, anser att Obama ”snurrade jordgloben och lät fingret stanna på Stockholm”. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven som har en gedigen erfarenhet av internationellt arbete på facklig nivå, lät även meddela Expressens reporter Niklas Svensson att han inte hade tid att intervjuas under besöket. Urban Ahlin, som ska vara partiets svar på Carl Bildt, ville först att USA skulle lägga ned sina utländska militärbaser, men har nu bytt strategi och ger, om än ohörda, råd om Syrien till Obama på Twitter, samt dikterar villkor till Fredrik Reinfeldt via media.

De skilda åsikterna öppnar upp för två frågor: har Socialdemokraterna övergett traditionen att ha utrikespolitiskt engagerade partiledare och kan man fortfarande tala om en enad arbetarrörelse?

Förhoppningsvis är det i alla fall inte så att deras svala intresse beror på ren avundsjuka.

(David Lindén)