Sänk trösklarna istället för att höja murarna

Bulgariska medborgare på väg till London för att arbeta.
Foto Scanpix

”En farsot håller på att sprida sig i Europa – föreställningen om att en våg av så kallad ”social turism” kommer att ödelägga vår välfärd.” Så skrev vi på ledarsidan torsdagen den 19 december. Det finns politiska, sociala och humanitära argument som talar för den slutsatsen. Men den gången var vårt huvudargument ekonomiskt: En överväldigande mängd forskning visar att det är kontraproduktivt att minska rörligheten inom EU, och att ambitionen att begränsa invandringen leder på sikt till demografisk obalans som i sin tur skadar tillväxten.

I Sverige är det främst LO som gjort sig till ett språkrör mot fri rörlighet inom Europa. Genom att skrota den så kallade Lavallagen vill man först och främst skydda sina egna intressen. Europeiska arbetares kommer i andra hand. Genom att själv få avgöra vem som ska tillåtas arbetsinvandra vill man också kunna driva upp det svenska löneläget – vilket bara minskar exportindustrins konkurrenskraft. Det handlar om makt, det handlar om inflytande. Men det handlar också om att LO sneglar oroligt på opinionsmätningarna; En stadigt växande skara LO-medlemmar ser Sverigedemokraterna som ett bättre alternativ än Socialdemokraterna.

Men LO är inte ensamma om att främst se till sina egna intressen. Den brittiska regeringens ambition att förhindra rumänska och bulgariska medborgare tar sig till Storbritannien, trots att undantagsreglerna som infördes när Rumänien och Bulgarien blev medlemmar i EU nu har löpt ut, har lett till att premiärminister David Cameron har skämt ut sig i Europa. Genom beslutet att ytterligare begränsa EU-medborgares tillträde till den brittiska välfärdsapparaten har han dessutom aktivt bidragit till att försena landets ekonomiska tillfrisknande.

När brittiska Centre for Economics and Business Research, Cebr, några dagar senare presenterade sin långtidsprognos för världens ekonomier utgick den ifrån att bland annat Storbritanniens väntade framgångar – öriket förväntas att om drygt 15 år vara västvärldens näst starkaste ekonomi – förutsätter fortsatt och omfattande invandring. Alltså en politik som går i motsatt riktning mot Camerons och koalitionsregeringens.

Det är synd, inte minst med tanke på att koalitionsregeringen har genomfört många nödvändiga och svårsmälta reformer för att minska budgetunderskott och överutnyttjande av välfärdstjänster.

Men det är minst lika allvarligt att Cameron på detta sätt visar att han är mer angelägen om att tillfredsställa sitt eget partis EU-skeptiker än att fortsätta förbättra landets framtidsutsikter. Det är också allvarligt då Camerons attityd göder invandrings- och rörlighetsmotståndet i andra EU-länder, inte minst i Sverige. Om detta har bland annat FN:s flyktingkommissarie uttalat sig under julhelgen.

Utmaningen inför det nya året är – för såväl Storbritannien som Sverige – att hitta sätt att integrera även den oönskade rörligheten i ett för länderna gynnsamt ekonomiskt sammanhang. Det gäller att göra det lättare för fler att kunna arbeta. Endast så kan ett land tillgodogöra sig migrationens tillväxtskapande effekter.

Det är bättre att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden än att höja murarna mot omvärlden eller rentav stänga gränserna.

(Mikael Hermansson)

Aftonbladet: Nostalgi torgförs åter som analys

Julen är för många en minnets högtid.

De flesta har säkerligen varit med om att man minns en familjehändelse på ett speciellt sätt, och vid julbordet fått minnet kompletterat av någon som haft en betydligt säkrare bild av det inträffade. Men detta kan också kallas nostalgi, vilket är en aktivitet som man bör ägna sig åt tillsammans med nära och inte när man ska bedriva politisk opinionsbildning. Det har dock blivit betydligt vanligare att – ofta högljudda och indignerade – debattörer vill adla sitt eget minne till faktiskt verklighet.

Det senaste exemplet är den socialdemokratiska politikern Ulla Johansson som i en debattartikel i Aftonbladet hävdar att det åter skulle vara modernt att ”förakta underklassen”. Hon inleder med att deklarera att hon är ”gammal nog” att minnas 1930 – och 40-talet och slår därefter fast att hon minns när banktjänstemän kunde ”neka lån till torpets utsäde”.

Förvisso kunde banker neka lån och det kan de fortfarande. I Sverige har det aldrig funnits banker eller kooperationer som tvingats att låna ut pengar eller medel till rörelser som de inte litade på. Johansson har emellertid rätt att det fanns en tid när lärare ostraffat kunde slå sina elever, men inte att det enkom gällde ”fattigungar”. En av svensk films starkaste skildringar av sadism är filmen Hets från 1944, där Stig Järrel spelade den sadistiske läraren Caligula och Ingmar Bergman skrev manus. Den utspelar sig dock inte i en folkskola utan vid ett tämligen burget läroverk.

När sedan Johansson hävdar att det ”under några korta årtionden efter kriget” inte var ”modernt att förakta underklassen” kan man undra vilken underklass hon menar. Förvisso fick arbetarklassen det bättre ställt, men underklassen utsattes för tvångssteriliseringar och fick, som på Vipeholm, agera försöksdjur i grymma experiment. Dessutom tål det att påpekas att det inte, likt idag, fanns en acceptans för homosexuella och transpersoner. Sålunda var efterkrigstiden inte en alltigenom lycklig tid som Johansson vill göra gällande, och det stämmer inte heller att vi är ”tillbaka i den hårda världen”.

Idag finns ett fokus på rehabilitering i arbetslivet, vilket det inte fanns tidigare och trots att vissa vill hävda motsatsen, är svenskar betydligt friskare än tidigare.

Aldrig förr ha fokus legat så tydligt arbetstagares rättigheter som man gör idag, och på grund av detta ensidiga fokus har medborgarnas skyldigheter ofta glömts bort. Vidare har det heller aldrig funnits så många kanaler att torgföra sin egen – upplevda eller reella – felbehandling som nu.

Att Johansson liknar sociala insatser och arbetsträning vid ”tortyr” får står för henne. Men hon säger sig komma ihåg 1930- och 40-talet, och då borde hon rimligen också minnas diktaturer där man tillämpade riktig tortyr. Slutligen är hennes ord om ”medelklassens avståndstagande” en direkt osanning. Det är medelklassen som försökt att samla in pengar till tiggande romer, som har uppmärksammat utförsäkringar och som nu har reagerat på vad de ser som orättvisor i skolan.

Självfallet har alla rätt till sin egen historia, men ingen har rätt att göra sin historia till någon annans. Ulla Johansson försökte att göra detta utan att ha belägg för sina teser.

(David Lindén)

Våga agera i Sotji

Det var ett väntat besked, men många blev ändå glatt förvånande. Dagen före julafton ansökte Storbritanniens regering hos drottning Elisabeth II om nåd för matematikern Alan Turing (1912-1954). Han som anses vara den moderna datateknikens fader och som under andra världskriget hjälpte till att knäcka den nazistiska Enigma-koden, var nämligen homosexuell och dömdes 1952 på grund av detta till kemisk kastrering. Två år senare tog han livet av sig.

Så benådningen, vilken kom på julafton, berör honom inte personligen. Men det är viktigt tecken på att de brittiska myndigheterna erkänner att de tidigare gjorde fel.

Beskedet kan dessutom ses som en politisk protest mot nutida homofobi. Om knappt två månader öppnar vinter-OS i ryska Sotji och inför detta har president Vladimir Putin inlett en charmoffensiv för att övertyga omvärlden om att han inte är den despot som han verkar vara.

Putins tidigare huvudmotståndare Michail Chodorkovskij har benådats, i utbyte mot att han går i exil och inte ägnar sig åt politik. Benådning har också utdelats till konst- och punkgruppen Pussy Riot, trots att de själva inte ville bli benådade. Men ingenting har gjorts för att mildra den rent ut sagt vidriga lagstiftningen som drabbar landets homosexuella.

Därför är det befogat att även fortsättningsvis misstro Putin samt att diskutera vad man kan göra när det gäller Sotji. Men att bojkotta OS är knappast verkningsfullt då en sådaninte skulle få något mer omfattande stort stöd.

Vad man däremot kan göra är att aktivt visa sitt missnöje.

Exempelvis bestämde sig USA:s president Barack Obama för att skicka en delegation där de två öppet lesbiska atleterna Billie Jean King och Caitlin Cahow ingår. Kanske har nu också den brittiska drottningen gett sig in i leken, nu när hon i efterhand är beredd att underkänna Storbritanniens tidigare syn på homosexuella som ju påminner om den som råder i dagens Ryssland.

Det är i så fall inte första gången britterna protesterar på ett underfundigt, tidstypisk och – visserligen lite tillspetsat – mycket engelskt sätt.

När premiärminister Harold Macmillan på 1950-talet besökte Sovjetunionens ledare Nikita Krustjev bar han exempelvis en vit pälshatt som var en symbol för Finlands kamp mot Sovjetunionen.

Frågan som kvarstår är hur Sverige ska protestera. Kanske genom att som Emma Gren Tregaro visa stödet för regnbågskombinationer, eller varför inte låta Pia Sundhage ingå i den officiella delegationen.

Det viktigaste är dock att protestera. Ty om man inte denna gång blandar ihop idrott och politik, riskerar man att i framtiden låta politik utöva ett skadligt inflytande på medmänsklighet.

(David Lindén)

Läs mer: Den som är intresserad av att veta mer om Alan Turing rekommenderas att läsa någon av de många biografierna som finns, men också David Lagercrantz roman Syndafall i Wilmslow (Bonniers, 2009). En skildring av både Turings livsgärning och det samhällsklimat som många hävdar drev honom in i döden.     

Hur gör vi ett Kärrtorp mot vardagsrasismen?

Samling på Kärrtorps I.P. för demonstrationen mot nazism och rasism i Stockholmsförorten Kärrtorp på söndagen.
Foto Anders Wiklund / TT

Det brukar sägas att det finns två helger under året då Sverige ligger öppet för anfall, nämligen midsommar och jul, Men inte i år. Idag är civilsamhället mobiliserat och i stockholmsförorten Kärrtorp går fronten. Vår beredskap är god.

Det är vi mot dem. Vi mot rasisterna, nynazisterma, de främlingsfientliga, homofoberna, våldverkarna, de vänsterextrema och det andeklena anhang som alltid tar dem i försvar. Nu senast var det Aftonbladets kultursida som i veckan gick över gränsen – igen.

Anna Dahlberg kommenterade denna relativism på Expressens ledarsida med kloka ord: ”Det är sant att nazismen är en unikt vedervärdig ideologi och att antifascismen i bokstavlig bemärkelse är demokratins själva grundval. Men det är inte det som det handlar om här, utan om hur vissa grupper med en förvriden ideologi som förevändning tar sig rätten att hota och skada andra människor.”

Nynazism och fascism i alla dess former utgör på samma sätt som så kallade autonoma och vänsterextrema grupperingar gör ett hot mot samhället som måste tas på allvar.  Det gör vi genom att ta strid mot extremismen. I Dagens nyheters direktbevakning av Kärrtorpsmanifestationen sa Marit Sundberg från Piteå så här: ”Jag är för mångfald, ett samhälle för alla, och det är bra att det är en så stor och bred uppslutning här i dag”.

Så här är vi nu, vi som tycker att Marit Sundberg har rätt. Även riksdagens talman Per Westerberg, är med. Loreen, Clownen Manne och Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven syns i mängden.

Det som fått oss att befinna oss i Kärrtorp denna söndag – oavsett om vi är där i egen hög person eller bara i anden – är att vår drivkraft är tydlig. Ina Björkstedt från Göteborg uttryckte sig så här om den när hon tog initiativ till en manifestation i Göteborg igår: ”Rasismen har blivit mer och mer accepterad bland gemene man och det måste bekämpas. Den får aldrig bli något vi bara rycker på axlarna för”.

Alla former av extremism måste bekämpas, och bekämpas på alla plan. Det som hände i Kärrtorp förra helgen när en fredlig och ordnad manifestation attackerades av nynazister är en attack på rättsstaten Sverige. Därför måste statens goda krafter – såväl polisens piketstyrkor som de som verkar i en mer dold och övervakande skepnad – fungera bättre och fungera som det är tänkt. Fredliga demonstranter ska inte behöva finna sig i att bli ”försvarade” av så kallade antfascister. Ett våldsmonopol är till för att användas. Medborgarnas trygghets förutsätter det.

Det är lätt att våga stå för det som är rätt om man är många som står tillsammans, vilket är vad dagens samling i Kärrtorp visar. Men hur agerar vi när vi står ensamma mot rasismen och extremismen?

Hur gör vi ett Kärrtorp av alla de vardagsmöten där rasismen, homofobin och muslimhatet visar sig? Som i tvättstugan, under kafferasten, på kvarterskrogen, fotbollsläktaren, skolgården eller i primärvårdens väntrum och efter söndagens gudstjänst? Alla dessa platser där värderingar som inte är förenliga med ett gott samhälle normaliseras och trivialiseras.

Det är lätt att förstå vem som är fienden när denne är maskerad och kastar sten. Men det är svårare när den som berättar bögvitsarna, talar om hur hemskt det är med alla dessa ”svarta kärringar i huckle” på bussen, eller säger till dig att ”direkta angrepp på chefer, politiker och kapitalister är den bäst lämpade metoden utifrån dagens situation”* är din make, din mamma eller ditt eget barn.

(Mikael Hermansson)

* Citatet är hämtat från aktionsgruppen Autonoma Arbetare i Skåne som publicerats på internetsajten Motkraft.

Ullenhag, det är dags att tala om Hübinette

Det är förståeligt att diskussionen om hur man ska bekämpa nazism blir både intensiv och passionerad. Speciellt med tanke på förra veckans nazistiska attack i Kärrtorp och på söndagens stundande demonstration.

När öppet nazistiska sekter som Svenska Motståndsrörelsen kan få vanliga medborgare att ändra sina liv på grund av rädsla för att bli attackerade har en gräns passerats.

”No pasaran” – de ska inte passera som den brittiska arbetarrörelsen skrek när de stoppade Storbritanniens fascistledare Oswald Mosleys svartskjortor i det berömda slaget vid Cable Street 1936.

Men det är varken förståeligt eller försvarbart att som debattör använda händelserna i Kärrtorp för att brännmärka dem som har en åsikt som inte är en hundraprocentig kopia av din egen. På sin höjd kan det framstå som ett försök att vinna en debatt som man genom sin egen obetänksamhet redan har förlorat. Som om man är så full av sin egen förträfflighet att man inte inser att den som har en annan åsikt varken behöver vara rasist, fascist eller nazist.

En sådan person är forskaren, antifascisten och Erik Ullenhags expert på integrationsfrågor Tobias Hübinette.

När journalisten och DN krönikören Richard Swartz idag skrev om den vid det här laget ökända boken ”Invandring och mörkläggning” av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, hade denne nämligen mage att påpeka att enligt honom så har diskussionen om invandring till en viss del kvävts på grund av ”politisk försummelse”. Förvisso låter det som ett eko av vissa mindre nogräknades tjat om PK-censur, men det är också en åsikt som delas av journalister som Gellert Tamas och Björn Häger. Båda som forskat kring Ny Demokrati har angett att ett av skälen till varför Sverige efter 1994 länge inte hade ett främlingsfientligt parti i riksdagen, var att media hade dåligt samvete för att de 1991 lät Ian Wachtmeister och Bert Karlsson slippa undan hård journalistisk granskning.

Självklart kunde Swartz krönika problematiseras och kritiseras, vilket också författaren Henrik Arnstad gjorde. Men att likt Tobias Hübinette känna sig tvungen att berätta om Swartz eventuellt skulle ha haft nazister i familjen är inte att kritisera och problematisera.

Det är enkom plumpt.

Påpekandet skulle kunna avfärdats om det varit en ung och oerfaren debattör som i stundens hetta hävde ur sig något för att vinna diskussionen. Men nu är det ingen ung och halsstarrig debattör, utan en erfaren forskare som i tjugo års tid befunnit sig i det mediala rampljuset. Dock verkar han ha förvånansvärt dåliga kunskaper om Norrköpingsdynastin Swartz. Till den hör också Carl Swartz som var statsminister 1917 och som skildras i Sveriges statsministrar (Bonniers, 2010) av historikern Eva Helena Ulvros. När hon diskuterar varför Swartz revolutionsåret 1917 lät upplösa högerns paramilitära frikår menar hon att ”han var en samförståndets man, och att det var viktigt för honom med ett brett politiskt samarbete i orostiderna”. Detta var också en av orsakerna till varför vi inte fick en revolution i Sverige och till varför högern började hålla rent mot mer extrema fascistiska och nazistiska element.

Så det finns två sidor av familjen Swartz. Men det är som sagt irrelevant att likt Hübinette diskutera familjehistoria för att smutskasta en meningsmotståndare. Det säger dock något om hans människosyn, och det är oroande att integrationsminister Erik Ullenhag lyssnar på en forskare som anser att psykisk blodskam skulle vara relevant för dagens debatt.

Det är helt enkelt dags att tala om Hübinette.

(David Lindén)

Lagercrantz och historiebrist avslutar 2013?

Nyligen har två händelser inträffat som tyvärr tyder på att detta år avslutas i avundsjukan och okunskapernas tecken. En grupp i den svenska kultureliten har visat sin avsky inför ett intressant initiativ och en av våra folkvalda har på ett handgripligt sätt visat sin brist på kunskaper i svensk kulturhistoria. Båda händelser visar hur den svenska bror-duktig-attityden snarare stjälper än hjälper svensk kultur och spridningen av densamma utomlands.

Det är sorgligt att författaren Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson befinner sig i konflikt med Larsson släktingar angående rättigheterna till Larssons Millennium-trilogi. Konflikten bottnar i att Larsson som ägnade sitt liv åt att bekämpa nynazismen valde att inte gifta sig eller registrera sitt partnerskap med Gabrielsson, för att hon inte skulle bli en måltavla för nazistiska hämndaktioner. Det är också tragiskt att Larsson som levde ett högst osunt liv inte hade så pass mycket framförhållning att han insåg att kedjerökande och snabbmat kunde resultera i en fatal hjärtattack. Om han hade gjort detta hade konflikten om hans litterära kvarlåtenskap inte behövt inträffa. Men nu gjorde den det och det är bara att beklaga.

Däremot är det bara att applådera att Larssons släktingar tillsammans med Norstedts förlag har bestämt sig för att låta Millenniekaraktärerna leva vidare, och att de har gett författaren David Lagercrantz uppdraget att skriva en fjärde bok. Lagercrantz är ingen dussinförfattare och har nått internationell berömmelse tack vare Zlatan Ibrahimovics självbiografi, som dessutom nominerades till Augustpriset. Initiativet att skriva ”uppföljare” är dessutom beprövat och har bland annat bidragit till att stora författare som Jane Austins och Ian Flemmings karaktärer har fått leva vidare. Men det är inte ett försök som alla applåderar.

Kritiken mot Lagercrantz och mot initiativet att bygga vidare på Stieg Larssons böcker andas snobbism. Tillskillnad från sin far Olof anses inte David Lagercrantz vara en fin författare och Norstedts samt Larssons släktingar vill enkom ”tjäna pengar”. Rent litterärt kan man säga att kritiken följer en klassisk dramaturgi med Eva Gabrielsson som offer och Lagercrantz som skurk. Men ingen vill påminna om att Stieg Larsson inte var förutseende nog att inse sin egen dödlighet oh därför inte vidtog de mått och steg som han borde ha gjort. Ty om de döda ingen annat än gott för att parafrasera ett romerskt talesätt.

Den andra händelsen som, tyvärr, också är värd att notera är att den socialdemokratiska vicetalmannen Susanne Eberstein har valt att ta bort en 1700-talsmålning ifrån ett rum i riksdagen. Anledningen är att den föreställer en barbröstad kvinna så detta var ”en feministisk fråga”. Tavlan som föreställer Juno och som målades av konstnären GE Schröder kan på sin höjd anses som ett tidsdokument över vurmandet för antiken och dess allegorier.

Man måste dock ha ett tämligen inskränkt sinnelag för att se det som pornografi eller sexism.

Förhoppningsvis återspeglar Ebersteins aversion mot Juno inte den socialdemokratiska kulturpolitiken. Ty då väntar tomma muséer och censurerade konstgallerier vid ett eventuellt regeringsskifte 2014. När det gäller David Lagercrantz kommer troligtvis att tystna när nästa Millenniumbok är klar. För han är en mycket god författare och bokens intäkter kommer att gå till den antirasistiska stiftelsen Expo, och det är ett initiativ som Stieg Larsson skulle applådera.

(David Lindén)

Var kommer bebisar ifrån – egentligen?

Under hösten gick en urgammal konflikt i repris, nämligen den om hur man uttrycker sig om kristen tro idag. Går det att tala på uppståndelse, evigt liv, underverk och, kanske svårast av allt, om jungfrufödsel, utan att göra sig begriplig i förhållande till dagens referensramar?

Debatten startade när biskopen i Lund, Antje Jackelén, med stort stöd valdes till nästa ärkebiskop. Hennes tydlighet blev för mycket för många som hellre vill att trossatser ska förklaras på ett traditionellt vis. Hennes belackare gav hennes kristna tro rött kort medan hon visade större tolerans. En spricka uppstod, visserligen mindre än den som uppstod när dåvarande ärkebiskopen KG Hammar fick sin tro examinerad av en pingstpastor och en katolsk ärkebiskop i mitten av 2000-talets första årtionde. Men likafullt en spricka.

Men det finns anledning att fundera över vilka konsekvenser en restriktiv traditionell hållning till de kristna dogmerna kan få. I dag har Tidningarnas Telegrambyrå, TT, skickat ut ett telegram med rubriken ”Många vittnar om jungfrufödslar”. Nyheten vittnar i sin tur om att begriplighetens dilemma måste tas på allvar. Inte minst så här i jultid, vars mysterium utifrån ett inomvärldsligt perspektiv kan sägas kretsa just kring en ung kvinnas födslovånda.

Det visar sig nämligen att en halv procent av alla unga amerikanskor har upplevt jungfrufödsel. I en enkät som publicerats i British Medical Journal (BMJ) hävdar var 200:e tillfrågad kvinna att de blivit gravida utan vare sig samlag eller provrörsbefruktning. 7870 kvinnor har deltagit i enkäten och 45 av dessa säger sig ha blivit gravida på okänt sätt.

TT citerar forskaren Amy Herring vid University of North Carolina at Chapel Hill som säger att rönen väcker ”intressanta frågor kring både sexualutbildning och hur folk svarar i enkäter och opinionsmätningar.”

– Trots att vi med hjälp av teknik försökt få ärligare svar ser vi fortfarande svar som är orealistiska, säger hon. Faktum är att när vi försökte se om fenomenet rör endast kvinnor hittade vi några fäder som också säger sig vara oskuld – vilket känns ännu knepigare att begripa.

Onekligen känns det mer relevant med bättre sexualundervisning i dessa fall. Men lite större tydlighet om kristna dogmer kan aldrig skada.

(Mikael Hermansson)

Uppföljning: Varning för empatiska vita män?

Förhoppningsvis har ingen undgått att en fredlig antirasistisk demonstration attackerades av ett nazister i söndags. Det var i Stockholmsförorten Kärrtorp och efteråt har det visat sig att polisens, på ett närmast Kling och Klang-artat vis, brustit i sitt underrättelsearbete. När sedan statsminister Fredrik Reinfeldt igår höll sitt traditionsenliga jultal fick han kritik för att han i kommentaren om Kärrtorp poängterade att han tog avstånd från allt sorts våld.

Det kan tyckas som kritiken var berättigad. I början av sitt partiledarskap poängterade Fredrik Reinfeldt att han lärt sig av sin företrädare Carl Bildts misstag. I samband med Kärrtorp borde han därför erinrat sig Bildts olyckliga uttalanden om rasism som ett ”randfenomen” i samband med Lasermannen. Statistiskt är rasismen förvisso inte utbredd, men det kanske inte är passande att tala om randfenomen när man befinner sig i Rinkebys Folkets hus och talar inför en publik som sett sina vänner skjutas ned av en anonym krypskytt. Lika illa är som att uppmuntra publiken att sjunga bort sin rädsla.

Reinfeldts tämligen lama uttalande bör självfallet inte ses som ett tecken på att han skulle sympatisera med våldsverkarna i Kärrtorp. Men det är tyvärr symptomatiskt för diskussionsklimatet i vår tid. Han ville inte förarga någon och valde därför att slå an en förment statsmannamässig ton och ställa sig ovanför de aktuella konfliktlinjerna. Det är olyckligt, men de som kritiserar honom för detta skulle också ha funnit en anledning att kritisera honom om han uttalat sig till stöd för de som hade attackerats. En möjlig ingång hade då varit att han uttalat sig ”alldeles för svagt” eller något liknande.

Idag finns det nämligen en högljud, men liten grupp opinionsbildare som aktivt vill brännmärka dem som har en annan åsikt. Det framkom som tydligast i debatten om den högst tendentiösa annonsen i Dagens Nyheter. Den tidigare socialdemokratiske partistyrelseledamoten Omar Mustafa liknade exempelvis DN:s ansvarige utgivare Peter Wolodarski vid nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels. Enkom på grund av Wolodarski hade tillåtit en annons, som dock lämnade mycket till övers att önska, vilken handlade om den förda invandringspolitiken.

Aftonbladets krönikör Johan Hakelius har fångat dessa tankegångar när han konkluderade att man alltid är rädd för att debatten ska bli för ”fri och yvig” och aldrig ”för snäv och enstämmig”. Tongångar som man också kunde se i debatten kring sången ”Svarta Duvor och Vissna Liljor”, där de som kritiserade texten och dess upphovsmän framställdes som ett mellanting mellan rasister och censurförespråkare.

Det är därför intressant att studera reaktionerna på att Sveriges Radio nu har bestämt sig för att ta sitt krav på opartiskhet på allvar och stoppa sången. Nu talar censurförespråkarna ilsket om censur, då den ängslighet som de tidigare visat prov på drabbar dem själva. Om man vill vara elak kan man säga att de får smaka på sin egen medicin. Men om man däremot bryr sig om samtalsklimatet kan man påpeka att det är bisarrt att populärkultur har krav på sig att vara opartiskt då kultur per definition tar ställning.

Samt att detta och Reinfeldts försiktiga yttranden om politiskt våld också är en symptom på att man borde vara betydligt mer generös i den politiska debatten, också när det gäller dem som i nuläget inte framför en politiskt omfamnad ”sanning”.

(David Lindén)

En tysk koalition som är så balanserad att den får underkänt av alla

I morgon blir Angela Merkel tysk kansler för ännu en mandatperiod. Hon ska ännu en gång vara regeringschef i en koalition med Socialdemokraterna. Men den här gången är det Merkel själv som riskerar att hamna i en situation där hennes eftermäle och Tysklands moraliska och politiska position som europeiskt föredöme äventyras.

Den koalitionsöverenskommelse som partierna förhandlat fram präglas, enligt Klaus Günther Deutsch och Barbara Böttcher vid Deutsche Banks forskningsavdelning, av något som bäst formuleras på franska: ”après moi, le déluge”.

Lite fascinerande är det allt, att tyska ekonomer väljer att uttrycka sig på franska när det är allvar. Men nu är det också ledartröjan i Europa som står på spel. Om koalitionsuppgörelsen med Socialdemokraterna innebär att Merkel inte längre kan agera med vetskapen om att ha fiskal och finansiell ordning och reda i den egna ekonomi, vad väger då Tysklands röst när andra ska fås att rätta in sig i ledet?

Deutsche Banks forskare är av den uppfattningen att uppgörelsens innehåll leder Tyskland i fel riktning inför en oviss framtid.

Först och främst har dagens socialdemokrater ansett det vara viktigt att göra om intet delar av det som förre socialdemokratiske kanslern Gerhard Schröder lyckades driva igenom, nämligen den så kallade Harz-reformen från 2003.

I denna slogs arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag samman till ett paket. Samtidigt infördes ett kontraktsförhållande mellan arbetssökande och arbetsförmedlare. Kritiker menade dock att detta var ett genombrott för en doktrin, eller kanske rättare sagt en människosyn, som gick ut på att människor med låga inkomster, dålig eller ofullständig utbildning eller var långtidsarbetslösa bara skulle ta arbete om de inte fick bidrag.

Rätt eller fel – såväl kort som längre arbetslöshet har minskat drastiskt. Men detta kan också ha samband med att socialdemokraten Schröder drev igenom arbetsmarknadslagar som gjorde det lättare att anpassa ett företags arbetsstyrka i förhållande till exempelvis utvecklingen på exportmarknaden. Nu införs minimilön på en nivå som ligger högre än vad kritikerna anser vara hållbart. Den innebär ett visst lyft för dem med lägst inkomster, men ifrågasätts då lönenivåerna varierar kraftigt i olika delar av Tyskland.

Men även skattepolitiken innebär ett problem. Kritiken mot överenskommelsen går ut på att det inte avses komma någon förändring av skattesystemet i tillväxtsvänlig riktning – alltså skattesänkningar. Men inte heller några särskilt dramatiska skattehöjningar är att vänta – vilket var vad Socialdemokraterna gick till val på. Likafullt växer budgetunderskottet med cirka 14 miljarder euro eftersom koalitionsregeringen gör satsningar på forskning, utbildning och utveckling utan att dra ner på annan, mindre produktiv offentlig verksamhet.

Även pensions- och socialpolitiken för underkänt. De reformer som man kommit överens om lär öka utgifterna i statsbudgeten med närmare 50 miljarder euro.

Energipolitiken, där Angela Merkel redan innan förhandlingarna med socialdemokraterna var sårbar för kritik, har inte förändrats. Fortfarande har tyska hushåll och industri att brottas med Europas högsta elkostnader. Klimatpolitiken bedöms inte heller vara kostnadseffektiv och subventionerna till förnybar energi är fortfarande höga.

Skarpaste, men dessvärre mest svepande kritiken, gäller dock EU-frågan. Grunden är dock densamma som i andra EU-länder – oviljan att fördjupa och skynda på tanken på en fördjupad politisk union.

Det finns ett gemensamt tänkande inom koalitionsregeringen som tycks gå ut på att det är tillväxten som ska rädda framtiden. Men inget i överenskommelsen kan sägas vara direkt tillväxtstimulerande. Det verkar snarare vara så att såväl Angela Merkel som Socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel hoppas få se en konjunkturuppgång lagom till mitten av mandatperioden, och på den vägen kunna rädda såväl regeringsmandatet som möjligheter att gå till väljarna 2017 och begära att de ska välsigna endera sidan med egen framgång.

Den tyska koalitionsregering som Angela Merkel nu tar ledningen över har lagt sig så mycket i mitten att alla former av alla ifrågasättanden framstår som ytterligheter. Socialdemokraterna har problem med sin vänsterflygel, som kräver mer av sociala reformer och skattehöjningar för att minska ”ojämlikheten”. Medan Merkels CDU har sitt bayerska systerparti CDU:s känslor att ta på allvar.

Kanske är det inte så dumt tänkt med det där franska omdömet – men med tanke på att det är en koalition så borde det väl heta ”efter oss syndafallet”?

(Mikael Hermansson)

Varning för vita empatiska män?

 (Foto: grandsmack.se)

Det finns mycket att invända mot artisten Jason Diakités samarbete med kollegan Sebastian Stakset och denna blogg har också gjort detta. Likaså finns det invändningar mot de som menar att talman Per Westerbergs frånvaro när 5i12-rörelsen tilldelade Dikité ett pris i riksdagen, var ett politiskt ställningstagande och inte ett beslut grundat på riksdagsetikett. Det finns däremot få invändningar mot Dikités tal där han utgår ifrån sitt svenska pass. Ty alla som har en annan hudfärg har någon gång upplevt frustrationen över att behöva legitimera sig, när andra betydligt blekare personer inte har behövt göra detta.

Talet har redan hyllats som ett retoriskt mästerverk och skapat reaktioner som de flesta torde anse som positiva. Exempelvis har ett antal artister ställt upp i en stödvideo för Dikité där de själva visar sina pass. En hedervärd solidaritetshandling som i mitt tycke är att applådera och som mestadels har bemötts med positiva reaktioner. Men inte av alla.

I en debattartikel med titeln ”Ni är inte Jason” som har publicerats på SVT-debatt anklagar den tidigare Hijaab-aktivisten Foujan Rouzbeh artisten Tomas Ledin för hyckleri, då han i videon konstaterar att detta att göra skillnad på människors hudfärg ”är rasism”. Anledningen är att Ledin ”inte vet” hur det är att vara Jason Dikité.

Om man ville raljera skulle man kunna säga att Rouzbeh i artikeln ägnar sig åt en form av lidelseskryt, som de flesta associerar med Monty Pytons klassiska video om de fyra rika männen från Yorkshire vilka på ålderns höst försöker överträffa varandra i historier om sin fattiga barndom.

Om man däremot bryr sig om att bekämpa främlingsfientligheten bör man se hennes artikel som ett kusligt symptom på hur en göra-skillnad-ideologi har vuxit sig stark hos en del förment antirasistiska debattörer. I sitt fördömande gör sig Rouzbeh till domare över andras förmåga till empati. I fallet Ledin dömer hon ut en artist som på 1980-talet engagerade sig i kampen mot Apartheid, på 1990-talet mot Lasermannen och nu för Jason Dikité. Anledningen tycks vara att han är vit och, idag, är tämligen priviligierad.

Menar Rouzbeh att han därför inte har rätt att ta ställning? Det är i så fall en form av översitteri som bland annat har förekommit bland sekter på vänsterkanten och som idag inte hör hemma bland dem som anser att alla människor är lika mycket värda. Tyvärr är det inte heller ett ensamt fenomen.

Integrationsminister Erik Ullenhag har exempelvis anställt Tobias Hübinette som utredare i integrationsfrågor. Svenska Dagbladets Ivar Arpi har tidigare uppmärksammat att Hübinette hyser en närmast rabiat syn på allt som handlar om rasism och diskriminering. Denne har också velat göra sig till talesperson för adopterade och torgföra åsikten att alla som råkar vara uppfostrade av dem som inte är deras biologiska föräldrar hade en taskig barndom. Men då detta skulle inkludera författaren till denna text så är det en sanning med modifikation.

Att Rouzbeh och Hübinette görs till talespersoner för invandrare och dem med utländsk bakgrund är symptomatiskt på dagens samhällsdebatt. Vi lever i en mycket ängslig tid och då får de som skriker högst mest stöd.

En del av dessa tar sig också rätten att vara smakdomare och enkom på grund av hudfärg och bakgrund döma ut andra människors förmåga till empati och medkänsla.

(David Lindén)