Argentina – förlust i fotboll och i statsfinanser

Det har länge gått dåligt för Argentina. Förlusten i VM mot Tyskland slog hårt mot självkänslan, och nu verkar det som att det som tidigare var ett av Sydamerikas mest framgångsrika länder står inför en riktigt allvarlig kris. För andra gången på 13 år står man inför statsbankrutt då ett antal hedgefonder har vägrat att acceptera en nedskrivning av landets lån.

Finansministern Axel Kicillof kallade dessa för ”gamar” och nu står hoppet till att landets banker vill ta över statens lån. Det återstår att se och oavsett vad som händer så kommer detta att få stora inrikespolitiska konsekvenser. Men förhoppningsvis kommer inte president Cristina Fernández de Kirchner att återuppliva den gamla retoriken om Falklandsöarna – las Malvinas – som hon tidigare använt för att öka sitt stöd på hemmaplanen.

Ögruppen utanför Argentinas kust har tillhört Storbritannien sedan tidigt 1800-tal och det knappa hundratalet invånare har alltid velat förbli brittiska. Men det har inte myndigheterna i Buenos Aires gått med på och 1982 utkämpades Falklandskriget då den argentinske militärdiktatorn Jorge Videla invaderade öarna för att stävja en inrikespolitisk kris.

Men han hade inte räknat med Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.

Tidigare har Kirchner gått i sin företrädares fotspår och använt ett högt tonläge om Falklandsöarna, vilket har föranlett brittiska regeringen att försäkra att man var beredd att åter försvara dem med vapen.

Förhoppningsvis är detta bara retorik, och förhoppningsvis kommer Argentinas regering att fokusera på att lösa den ekonomiska krisen.

(David Lindén)

Låt Hübinette försvinna med rasbergeppet, Ullenhag

Äntligen! Det är så varje antirasist bör hälsa nyheten om att regeringen tillsätter en utredning som syftar till att ta bort rasbegreppet från svensk lagstiftning. För det var verkligen på tiden att modernisera bort resterna av det sena 1800-talets kvasibiologi om raser, och att dessa raser skulle ha olika egenskaper eller behöva utsättas för särbehandling.

Rasism är något som drabbar människor och inte alla med en specifik hudfärg.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) sammanfattade det hela så här:

”Vi vet att det egentligen inte finns olika mänskliga raser. Vi vet också att den grundläggande delen av rasismen handlar om att man tror att det finns olika raser, att rastillhörigheten gör att man beter sig på ett visst sätt, och att vissa raser är överlägsna andra”.

Men hans resonemang ogillades självklart av ordföranden för lobbyorganisation Afrosvenskarnas Riksförbund, Zakaria Zouhir, som också är verksam inom Vänsterpartiet. Zouhir menade att strävan efter ett färglöst samhälle är att ”sopa det här under den blågula mattan och låtsas som att vi inte har rasism i samhället”. Det verkar dock ha undgått honom att vi väldigt ofta debatterar rasism, och att väldigt få förnekar att sådant inte finns.

Så lite tillspetsat skulle man kunna säga att Afrosvenskarnas Riksförbund i nuläget hellre vill tvåla till regeringen eller anmäla ”fördomsfria” bakverk än att bekämpa rasismen.

Erik Ullenhag har dock en del kvar innan han har bevisat att han inte söker alliera sig med den identitetsvänstern som i mångt och mycket reflekterar rasisternas egen retorik. Det första han borde göra är att rejält distansera sig från hans tidigare utredare, Tobias Hübinette, som är en av de starkaste ras – och indelningsförespråkarna som just nu får utrymme i debatten.

Förutom att vilja utmåla sina motståndare som rasister, och om de inte fungerar påpeka att de haft rasistiska släktingar, så är Hübinette tidigare aktiv i våldsorganisation Antifascistisk Aktion (AFA). Han har även påstått att etniskt europeiska män som gifter sig med asiater lider av pedofila böjelser och att internationell adoption kan liknas vid slavhandel.

Att Ullenhag anlitade honom var ett fatalt misslyckande, men att han nu vill ha bort rasbegreppet tyder, förhoppningsvis, på att han lärt sig en läxa.

(David Lindén)

Sätt större press på Ungern

EU måste nu på allvar sätta press på Fidesz.

Först var det tragiskt, sedan oroväckande för att slutligen bli direkt farligt. Ungerns premiärminister Viktor Orbán och hans parti Fidesz har länge vållat den europeiska borgerlighetens huvudvärk. Orbán var ju hjälten från det fredliga upproret mot Sovjetunionen 1989, och innerst inne trodde nog de flesta att den före detta Oxfordstudenten var ungefär lika positiv till marknadsekonomi och västorienterad som Polens nuvarande utrikesminister Radoslav Sikorski.

Men Orbán var ingen Sikorski och alltsedan han återkom till makten 2004 har hans regering agerat allt annat än frihetligt.
Samtidigt är mycket av det som i Sverige skrivs om Orbán är ren partipolitik.

Som att Fidesz ensamma ändrade konstitutionen då det var en process som påbörjades under Orbáns föregångare socialisten Gordon Bajnai. Men trots nyanserna så är utvecklingen ”allt annat än förtroendeingivande” för att citera den ansedda tankesmedjan Freedom House analys av hur det står till med friheten i Ungern.

Detta märktes inte minst i lördags då Orbán i ett tal föreslog att den liberala demokratin skulle avskaffas eftersom ”finanskrisen 2008 visade att liberala stater inte längre kan tävla globalt”. Istället skulle man söka inspiration från Turkiet, Kina och Ryssland. Med andra ord: från sådana totalitära system som ”berövade ungdomen på deras framtid” som Orban uttryckte det när han som upprorsledare 1989 beskrev hur Sovjetunionen hade agerat 1956 när Röda Armen slog ned upproret i Budapest.

Troligtvis kommer Viktor Orbán dock inte att utvecklas till en klassisk diktator. Han är snarare en alltmer totalitär ledare som kommer att hålla sig kvar vid makten med hjälp av demokratisk fernissa. Ett tydligt exempel på detta är att han i samma tal lovade att en ”illiberal demokrati” inte kommer att förneka medborgarna ”frihet”.

En retorik som påminner om styret i Venezuela.

Speciellt med tanke på att Ungern likt Venezuela betraktar organisationer med extern finansiering som ”utländska agenter”. Det har föranlett Norge att avbryta sitt bistånd till Ungern, och nästa steg borde vara att EU stryper sitt bistånd till Ungern om man gör allvar om talet att avskaffa den liberala demokratin. Här har också Europaparlamentet en viktig roll att spela när det gäller att sätta press på ministerrådet.

Orbáns parti Fidesz tillhör den borgerliga partigruppen EPP där svenske Gunnar Hökmark (M) tidigare var viceordförande. Tidigare har Hökmark varit kritisk mot Fidesz i kulliserna, men nu är det hög tid att han luftar sin kritik offentligt.

Ledarredaktionen 

Vet kommunisten Sundhage hur man googlar?

”Med tanke på vad Nordkorea är för land, hade du kunnat tacka ja till en jobbförfrågan?
– Det är det som är grejen. Man vet inte hur landet ser ut”.

Så svarade tränaren för svenska damlandslaget i fotboll och medlemmen i Kommunistiska Partiet, Pia Sundhage, på varför hon i en intervju med Soran Ismail i Svenska Fotbollsförbundets podcast ”Heja Sverige” sagt att hennes dröm vore att träna Nordkoreas damlandslag. Frågan om vad Nordkorea är för land är således irrelevant för man vet inte ”hur landet ser ut”. En bortförklaring som diktaturkramare använt sedan, åtminstone, 1930-talets nazityskland.

Det som dock verkar ha undgått fotbollslegendaren och den tidigare sommarprataren Sundhage är att ”man” faktiskt har en ganska bra bild av läget i Nordkorea. Det finns flera böcker skrivna av dem som lyckats fly och FN:s kommission för mänskliga rättigheter har skrivit en detaljerad rapport och en slutsats i sammanfattningen är värd att återges i sin helhet:

“Systematic, widespread and gross human rights violations have been and are being committed by the Democratic People’s Republic of Korea, its institutions and officials. In many instances, the violations of human rights found by the commission constitute crimes against humanity. These are not mere excesses of the State; they are essential components of a political system that has moved far from the ideals on which it claims to be founded” (s.14).

För att vara FN är detta en stark slutsats. Brotten mot de mänskliga rättigheterna går inte att bortförklara som ”statliga excesser utan är bärande komponenter i detta politiska system som har utvecklats långt ifrån de ideal som det anser sig grundas på”. Med andra ord så är det ett bra exempel på att kommunismen trots sina vackra ord alltid leder till brutala handlingar.

Denna rapport och flera andra från till exempel Amnesty International och Human Rights Watch finns tillgängliga på internet. Om Sundhage inte vet hur man använder sökmotorn google bör hon därför lära sig detta för att i framtiden undvika liknande misstag. Men det är troligt att hon faktiskt kan googla och därför låter sina egna förvridna politiska idéer överskugga verkliga fakta.

Pia Sundhage är en briljant fotbollstränare. Det kan ingen ta ifrån henne. Men när det handlar om samhällsfrågor framstår hon mer och mer som den där överförfriskade ”experten” som på puben alltid tycks veta hur fotbollsspelarna ska agera och vars kunskap växer i takt med mer inmundigandet av rusdrycker.

Ett konkret tips är att lära sig av David Beckham som en gång fick frågan om vad han tyckte om Storbritanniens deltagande i Irakkriget och svarade: ”jag är inte insatt”. Dessutom borde media lyssna på henne när hon talar fotboll och möta henne med välförtjänt tystnad när hon talar politik.

(David Lindén)

Förståeligt att Åsa Linderborg har semester

Igår kunde ha varit den oklädsamma självgodhetens dag för utrikesminister Carl Bildt. Han kunde ha twittrat och bloggat i stil med ”vad var det jag sa” och ”må ni alla skämmas”, men det gjorde han inte. Följde man hans blogg fick man istället en redogörelse för EU:s utrikesministermöte i Bryssel och en analys av den svenska agendan inför förhandlingar om att skärpa EU:s sanktioner mot Ryssland.

Anledningen till att Bildt hade skäl att känna tillförsikt var en intervju med den ukrainske separatistledaren Alexander Khodakovsky i brittiska Guardian. Han är ledare för den så kallade Vostokbataljonen och i intervjun erkänner han att separatisterna fått en enhet Buk-robotar från Ryssland. Förvisso tar han senare tillbaka erkännandet, men då det har skurit sig mellan honom och Igor Strelkov, ledare för Donetskrebellerna, bör man ta hans första vittnesmål på allvar.

Carl Bildt hade alltså rätt från början, och det är därför helt förståeligt att många av dem som tidigare hade hög svansföring i Ukrainakonflikten under parollen ”en tredje ståndpunkt” inte har brutit sin sommarsemester för att tillstå att de hade fel från början. Allra tystat är Aftonbladet kultur och dess chef Åsa Linderborg. Men det är också förståligt då hon tidigare med sin ”tredje ståndpunkt” lät som de som en gång försvarade Sovjetunionen.

En ”tredje ståndpunkt” har dock inte enbart använts i Ukrainakonflikten utan brukar även komma upp i debatten när man ska diskutera de som reser till Syrien och vad som är deras drivkrafter. Miljöpartiets gruppledare i riksdagen, Mehmet Kaplan, har tidigare liknat dem vid Finlandsfrivilliga och ordföranden för Sveriges Unga Muslimer, Rashid Musa, anser att de endast är idealister som vill göra gott.

Nu finns risk att Musa och många andra har missbedömt läget. Norska säkerhetspolisen, PST, har i dag varnat för terrordåd inom kort från hemvändande Syrienkrigare. PST har haft fel förrut och förhoppningsvis lärt sig sin läxa från Utöya. Det är därför troligt att chefen Benedicte Bjørnland har mycket på fötterna när hon slog fast att varningen man fått handlar om hemvändande Syrienkrigare.

Ett citat som förtjänar att återges i sin helhet: ”det er personer som deltatt i kamphandlingar i bakken i Syria”.

Det är dags att ta de hemvändande Syrienkrigarna på allvar, för om bara en av dem lyckas i sitt uppsåt riskerar islamofobin att dramatiskt öka.

(David Lindén)

Några tips till SR

Måndagens Sommarprogram i P1 av poeten Athena Farrokhzad var under all kritik. Förutom den förväntade revolutionsromantiken begick hon direkta faktafel när hon påstod att Rasbiologiska Institutet bedrev experiment med syfte att eliminera människor. De gjorde det aldrig, även om deras verksamhet var under all kritik och bör fördömas. Men hon tycktes ha glömt att kvasivetenskap var legio och att den även kritiserades av en föreståndare som snabbt dömde ut hela verksamheten som ovetenskaplig. Trots sina många fel och brister var det akademiska klimatet i Uppsala på 1930 – och 40-talet mer tolerant än vad det exempelvis verkar vara på Genusvetenskapliga Institutionen på Södertörns Högskola.

Vad som dock var än mer irriterande var reaktionerna på programmet. Den moderate riksdagsmannen Gunnar Axén sade i protest upp sin TV-licens i protest och på sociala medier diskuterades det flitigt om Public Service hämtade sin personal från ett FNL-tåg, för att låna en liknelse från Carl Bildt. Det var minst lika irriterande att bevittna hur kultursidorna unisont slöt upp bakom Farrokhzad, och man kunde lätt få intrycket att det var en reptilhjärnereaktion för att skydda en av ”sina egna”. Trots att hon beskrev sig som ”utanför” har hon nominerats till Augustpriset, hon skriver i Sveriges största kvällstidning och är därför en av kultur-Sveriges makthavare.

Men kritikerna borde komma ihåg att sommarpratarna inte är anställda av Sveriges Radio och därmed har friare ramar. Om man ska göra ett bra sommarprogram måste man engagera lyssnarna och det gjorde bevisligen Farrokhzad då många blev riktigt förbannade, bland annat undertecknad. Att släppa igenom en vänsterextremist förklädd till poet säger dock något om SR:s urvalskriterier, vissa åsikter går bra och andra ska inte förväntas.

Tidigare har Resumés förre chefredaktör Viggo Cavling föreslagit att man även borde inkludera Sverigedemokratiska sommarpratare och efter gårdagen bör man betänka hans förslag ytterligare. Om man tillåter någon som låter som den värsta sortens Kårhusnostalgiker bör man också tillåta dem som längtar tillbaka till en Sörgårdenidyll som inte riktigt har funnits.

Om SR inte vågar stöta sig med kultursidorna borde de i alla fall tillåta några rent konservativa röster. Förslagsvis Claes G. Ryn som är professor vid Catholic University of America och en av världens främsta nu levande konservativa filosofer, eller Jan Sjunnesson som är chefredaktör för webbtidningen Samtiden (oberoende SD). Men detta är bara två förslag av många varav vissa är bra och andra mindre bra. För det handlar väl om att skapa intressanta program med en stor bredd och inte bara att premiera de som ändå alltid har utrymme?

Programmet har också anmälts till Granskningsnämnden, vilket inte torde förvåna någon.

(David Lindén)

Bittert, bittrare – Johan Croneman?

Ibland blir det fel som när DN:s kritiker Johan Croneman skulle försöka att recensera utrikesminister Carl Bildts analysförmåga. Anledningen var det faktum att Bildt redan från början hävdade att det malaysiska passagerarplanet Flight  MH17 sköts ned av ukrainska separatister. Detta skulle han inte ha gjort enligt Croneman, och texten kunde ha blivit ett intressant kåseri kring mediafenomenet Carl Bildt för han är bevisligen ett fenomen. Men istället blev det bittert klagande över det faktum att Bildt redan från börjande hade ”klara besked”.

Det som också är värt att notera är att texten har noll empati med de 300 passagerare som miste livet. Istället bryr Croneman först lite ”klädsamt” för att i resten av texten klaga över att Carl Bildt återigen hade rätt när det gäller den ryska aggressionen i Ukraina. Som en person på twitter uttryckte det så kan det ju också vara så att ”vår utrikesminister faktiskt kan ha tillgång till underrättelser som journalister inte har?” samt att han med sitt intresse för konflikten i Ukraina hade tillräckligt på fötterna för ett kvalificerat uttalande.

Självfallet finns det mycket att kritisera Carl Bildt för, men att se det som en sport att försöka ”sätta dit honom” gagnar vare sig journalistiken eller den politiska debatten. För då hamnar Bildt direkt i försvarsställning och hemfaller åt en dryghet som hans anhängare älskar och hans belackare avskyr. Resultatet blir ett sämre politiskt samtal och att politikerföraktet späs på. Men Cronemans attack är inte bara ett exempel på dålig journalistik utan kan också ses i ett större perspektiv när det gäller krisen i Ukraina.

Svensk media och delar av oppositionen verkar ha svårt att inse att Ryssland är roten till konflikten. Utan Rysslands inblandning hade passagerna på MH17 varit i livet. Detta har att göra med att man hellre försöker attackera regeringen än att inse att Carl Bildts världsbild från kalla kriget troligtvis träffar mitt i prick när det gäller Ukraina och Vladimir Putin.

I ett historiskt perspektiv kan man säga att det är Bodströmdoktrinen som spökar. Döpt efter tidigare utrikesminister Lennart Bodström och som gick ut på att man inte kritiserade Sovjetunionens inre förhållanden. Nu handlar det om Ryssland och dess planer på expansion.

Slutligen är en ytterligare sak värd att notera – de som vill tassa kring Ukrainafrågan är också detsamma som inte har några problem med kategorisk Israelkritik och rent USA-hat. Något som på god svenska kallas för hyckleri.

(David Lindén)

Låt oss bjuda tokvänstern på Ken Ring

Det var drag i går kväll. Men det är ofta bra drag på sommartorsdagarna, även för oss som inte är uppväxta i Boråstrakten. Som i ett nafs förvandlas det fridfulla Stora Torget till något av en miniatyrfestival och i vimlet stöter man lätt på människor som man känner. För det verkar som att alla Boråsare just på torsdagen är ute för att äta, dricka, umgås och – kanske – njuta av den artist som uppträder.

Nu var det den skandalomsusade hiphopartisten Ken Ring, vilket har föranlett Moderata Ungdomsförbundet (MUF) i Södra Älvsborg att deklarera att Ring borde bojkottas (se BT 16/7).

Förvisso har de en poäng. Ring är ingen dununge utan en fullfjädrad homofob med politiska åsikter som mest verkar ha formulerats i ett rus av – inte alltid laglig – stimulantia. Men han är också artist, och skulle man rensa bort alla de artister som gjort bort sig eller nyttjat olagligheter skulle det inte bli några kvar som kan uppträda. Förutom, kanske, Tomas Ledin som någon gång drack en folköl under en turné på 1990-talet.

MUF:s utspel har dock en poäng i att det finns artister som numera anser sig inte bara vara artister utan även experter på svensk inrikespolitik. Så de gör allt för att hetsa mot Alliansen och omfamnas därför gladeligen av de rödgröna, som tror att valet kan vinnas med hjälp av artisteliten istället för med politik.

Vi lever i en åsiktskorridor som definitivt behöver vidgas, men det gäller att välja sina strider. Men det är också roligt att föreställa sig raseriet om exempelvis Ultima Thule hade bjudits in till sommartorsdagen istället för Ken Ring. Det är trots allt skillnad på folk och folk och Ring, Kartellen, Rebecca & Fiona med flera är duktiga på att klä sina korkade uttalanden i en språkdräkt av Södermalmsaktivism.

En rättighet som de precis som alla andra har. Det är också därför som vi måste tolerera dem, och ett tips på vägen är att försöka se dem som artister och inte politiker.

Ett nyktert förhållningssätt som gör att det går att fokusera sin energi på konflikter som är värda att ta, och samtidigt göra dessa artister med deras stora egon högradigt förbannade. Både nytta och nöje.

Dessutom var inte Ken Rings uppträdande speciellt uppseendeveckande. En vanlig hiphop artist som fått lite gratisreklam på grund av att MUF ville få utrymme i medierna. I fortsättningen bör man istället ta Ring och många andra artister för vad de verkligen är. Kompetenta musiker som inte kan göra kompetent samhällsanalys.

Så låt dem uppträda och om det kan glädja några förvirrade ungdomar med palestinasjal och Che Guevera komplex kan man storsint bjuda på det.

(David Lindén)

Dagen då Mikael Trolin gjorde bort sig

Den miljöpartistiske (tidigare FP) debattören ”prins” Mikael Trolin är en man med gigantiskt självförtroende.

I alla fall att döma av hans SVT-Opinion artikel där han kritiserar det faktum att riksdagsmannen Hanif Bali (M) hade invändningar mot att Trolin hade kallat honom för husneger. Ty enligt Trolin är detta inte rasism utan enkom ett uttryck för en historisk diskurs.

När han sedan ska redovisa varför det är okej att i Sverige kalla sina motståndare för just husneger presenterar han en argumentation som i bästa fall skulle få ett rungande underkänt i vilken A-kurs i amerikansk historia som helst.

Trolin hävdar bland annat att husneger är ett accepterat ord i USA. Det är det inte. Snarare ett ord som används inom studier av det amerikanska slaveriet, och inte ens den svåraste uppväxten i nutidens Sverige kan liknas vid hur det var att vara slav i USA. Dessutom verkar det inte som Trolin är speciellt uppdaterad när det gäller amerikansk politik för då skulle han kanske ha noterat den massiva kritik som mötte dem som kallade Obama för husneger i valrörelsen 2008.

I sitt försök att låta antirastisk låter Trolin snarare som en amerikansk rasist än en medborgarrättskämpe.

Att sedan hänvisa till Malmcolm X som en tung auktoritet för antirasismen är närmast skrattretande.

Nästa steg för Trolin är kanske att hänvisa till samme Malcolm X i en diskussion om antisemitism?

Det finns också annat att säga om denna debattartikel. För Trolin lyckas i ett svep reducera det faktum att Hanif Bali tog sig in i riksdagen via en personvalskampanj och flera gånger har gått emot partiledningen med att han är just en husneger. Som artigt nickar och tar i hand när de ”egna” ska lugnas. Att Bali är en egen individ förstår inte Trolin, som i sitt försök att slå till en politisk motståndare hemfaller åt en rappakalja som snarare är inspirerad av Youtube-dokumentärer än av seriös akademisk litteratur.

Om ska vara elak kunde man säga att Trolin mest verkar avundsjuk, och att han gärna ensam vill vara representant för nysvenskarna. Då går det inte att tolerera att det finns andra – och yngre – förmågor som representerar den gruppen man själv vill leda. Men det är att vara riktigt elak, för ett sådant resonemang är skrämmande likt Trolins eget.

Rasismdebatten i Sverige förtjänar saklighet, och det står inte Mikael Trolin för. Han har visat sig vara en mobbaraktig översittare som har rejäla kunskapsluckor och som borde tänka en eller två gånger innan han uttalar sig.

(David Lindén)

Löfvens problem är hans vänner

Så kom det äntligen. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvens kommentar till den massiva kritik som han fått utstå på grund av att i lördags uppdaterade sitt facebook-konto med att konstatera det fullt rimliga, nämligen att Israel-Palestinakonflikten är mer komplex än vad många debattglada människor vill göra gällande.

I intervjuer under måndagen märktes det att han var sur, riktigt sur, och han slant lite på tungan när han var ”otroligt bekymrad över den antisionism som finns i en del av kommentarerna”. Det skulle självklart vara antisemitism, och senare ringde hans pressekreterare för att förklara detta.

Men han gjorde rätt när han uttryckte oro, för i vad som skulle kunna vara en legitim Israelkritik finns också riktigt rå antisemitism.

Dessutom kan man undra varför människor blev förbannade över en fullt rimlig analys av läget. Troligtvis är det så att många rödgröna gärna hade velat ha poserande och fördömande samt enhetligt Hamassympatiserande i nuläget. Det är i varje fall vad som kan läsas in i reaktionerna.

Med tanke på att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt också har gjort klart i Svenska Dagbladet att Israel har ”huvudansvaret” och därmed bortser från det faktum att Hamas är värsta sortens antisemiter, går det att ställa den fullt berättigade frågan om en Vänsterpartist ska få flytta in på UD om det blir rödgrön regering i höst.

Det finns otroligt mycket att kritisera Israel för i nuläget, och det ska en sann vän av landet göra. Men det går inte heller att bortse från att det är två parter i konflikten och att denna ena parten fortfarande har på agendan att utplåna den andre.

Förhoppningsvis kan denna vidriga konflikt följas upp av fredsförhandlingar, men det kräver kompromisser – från båda sidor.

(David Lindén)