Monthly Archives: november 2012

Palestina granne med Vatikanstaten

Alldeles nyss kom beskedet från generalförsamlingen att Palestina får observatörskap i FN. Det handlar alltså inte om medlemskap, utan om en uppgradering. 139 länder röstade jag, inklusive Sverige. Nio röstade emot, bland annat USA och Israel, medan 41 länder avstod, däribland Storbritannien.

Att Palestina nu står statusmässigt på samma nivå som Vatikanstaten är inget obetydligt steg. Det är en kraftig politisk markering till parterna i konflikten att göra. Generalförsamlingens resolution kräver som en följd av detta att de direkta fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna återupptas ”omedelbart” med målet att skapa en tvåstatslösning.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt skrev för några timmar sedan på sin blogg om Sveriges ställningstagande så här: ”Vår inriktning har hela tiden varit att eftersträva enighet inom EU on vår inställning, men att rösta ja om en sådan inte visade sig möjlig att uppnå. Men har varit viktigt att hålla öppet utåt om vår avsikt för att ge utrymme för samtal om förbättringar i texten eller klargöranden på andra sätt. Resolutionens text ligger ju nu i avgörande avseenden väl i linje med den politik som EU med viktig svensk medverkan formulerat under de senaste åren. Och därmed är det också mycket naturligt att rösta ja.”

Nu återstår bara att se till att fredsförhandlingarna startar igen. Men som tydligt framgick av de senaste krigshandlingarna i Gaza finns det alldeles för många krafter på båda sidor – bland palestinierna och i Israel – som inte kan låta bli att försöka störa och förstöra de ansträngningar som trots allt görs.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Hur långt är det egentligen mellan Ungern och Malmö?

Nyheten om att ledande företrädare för det ungerska nyfascistiska partiet Jobbik har bett regeringen att upprätta listor på judar i landet, väcker inte bara vrede och avsky. Det påminner också omvärlden om Ungerns historiska skuld när det gäller den ingrodda antisemitism som var – och uppenbarligen ännu är – förhärskande i landet.

Mellan 500.000 och 600.000 ungerska judar mördades under Förintelsen. Många ungrare var den tyska nazistregimen behjälplig i detta mördande.

Att Jobbiks ordförande, Márton Gyönngyösi, i efterhand förtydligade sig och bad sina judiska landsmän om ursäkt för vad han kallade sitt ”ekivoka uttalande”. Men ursäkten var mest en undanflykt. Vad han menat att säga var att han bara var ute efter judar som utgjorde en ”nationell säkerhetsrisk”.

Denna säkerhetsrisk skulle utgöras av judar med såväl israeliskt som ungerskt medborgarskap, inte sällan överlevande offer för Förintelsen och deras anhöriga.

Fördömandena från hela världen har inte låtit vänta på sig. Dock var regeringspartiet Fidesz’ desto sparsammare med ilskan, och nöjde sig med en lam protest. Regeringen är beroende av Jobbiks 40 mandat för att behålla makten.

Men andra krafter i Ungern reagerade med eftertryck. De mest symboliskt laddade protesterna var de av gula davidsstjärnor som oppositionspartiernas ledamöter bar i det ungerska parlamentet dagen efter Jobbiks utspel. István Ujhelyi, vice talman och ledamot av socialistpartiet, sa till media att så visst han var medveten om det ”saknade han judiska rötter, men om Jobbik skulle upptäcka sådana när man kartlade Ungerns judar, skulle jag vara stolt över detta”.

Jobbik med all sin utstuderade antisemitism och sin allmänna främlingsfientlighet avviker ganska så radikalt från andra liknande populistiska och nyfascistiska partier och grupperingar i Europa idag. Partiet är kraftigt pro-palestinskt, medan partier som det holländska Frihetspartiet, med Geert Wilders i spetsen, är uttalat Israelvänliga och islamfientliga. Även franska Front National, som i dag leds av Marine Le Pen, flörtar med Israel och jagar muslimer.

I ljuset av den ungerska historien och Jobbiks antisemitism känns det lite märkligt att ha följt den svenska debatten om kommunalrådet Ilmar Reepalus märkliga uttalanden om judar i Malmö, om deras säkerhet och denna grupps koppling till Israels agerande i Mellanöstern. På frågan om hur staden skulle råda bot mot judehatet i Malmö svarade Reepalu ”Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. Istället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.”

Malmös judar var alltså ansvariga för judehatet i den stad där socialdemokraten Reepalu hade makten. Rimligen borde det vara ljusår mellan Ungerns historiska skuld för delaktighet i Förintelsen och en svensk socialdemokrats oförmåga att tala så att han inte blir missförstådd, eller som han själv påstod – att han inte blivit korrekt citerad. Men det hade han, och grodorna fortsatte att hoppa ur munnen i en sådan takt och sådan omfattning att det till slut stod klart för allt fler att det kanske inte bara var grodor.

När han intervjuades i dansk TV om sina uttalanden menade Reepalu att all uppmärksamhet bara visade vem som kontrollerade media.

I det läget blev det svårt att inte ställa frågan om Malmös starke man, socialdemokraten Ilmar Reepalu i själva verket var antisemit?

Kulmen kom när USA:s president Barack Obama skickade sitt sändebud för frågor om antisemitism, Hanna Rosenthal, till Sverige för att tala med Ilmar Reepalu om vad som låg bakom hans ord. Hennes slutsats var att hans språkbruk var antisemitiskt. Reepalu har fått liknande kritik från Judiska centralrådet i Sverige.

Det är ganska långt från Reepalus Malmö till Jobbiks Ungern. Men någonstans längs vägen krymper orden avståndet. I Ungern ligger det öppna våldet inte bara i historien utan finns nära till hands. I Malmö kommer våldet mot judar inte från politiker, och Ilmar Reepalu ränner inte runt på stadens gator och skriker ut antisemitiska slagord eller upprättar listor över ”säkerhetsrisker”.

Ändå känner sig stadens cirka 700 judar inte trygga.

Det hade varit mer begripligt i ett land med Ungerns historia och i en stad där Márton Gyönngyösi hade varit starke man.

Men inte i Sverige, inte i socialdemokratins och Ilmar Reepalus Malmö.

Ändå är det precis så det är.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Varför spårar budgetfullmäktige i Borås alltid ur?

I morgondagens BT skriver vi på ledarsidan om förra veckans budgetfullmäktige i Borås. Som vanligt blev det två dagar av allt från god retorik till rena dumheterna i talarstolen.

Det märkliga är att många ledamöter i alla partier så tydligt tar avstånd från hur dessa tvådagarsövningar genomförs, men också från tonen och tilltalet de folkvalda emellan. Men utåt håller man skenet uppe och talar gärna om hur viktigt det är att få debattera och bryta åsikter på djupet. Sen klagar man ute i kafferummet på att ingen håller sig till ämnet och att allt som blir sagt egentligen bara är gnäll.

Kvar blir en känsla av maktlöshet. Dels handlar den om att de folkvalda så tydligt visar att de inte tror på vad de gör och hur de gör det, men också att de har så svårt att bryta upp ur ingrodda vanor. Läs mer i morgondagens BT.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Politik – inte juridik – bakom Miljöpartiets KU-anmälan

Idag har Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund KU-anmält statsminister Fredrik Reinfeldt för löftesbrott.  Inte för att ha brutit vilka löften som helst, utan klimatlöften. Det är pengarna till klimatomställning i fattiga länder som saken sägs gälla.

Vilket sammanträffande! En anmälan som när man granskar den visar sig sakna juridisk grund, men som fullkomligen svämmar över av politiska över- och undertoner. Och som dessutom passar som hand i handsken när världen är samlad till klimatmöte i Doha och det gäller att ta snabba poäng här hemma.

Enligt överenskommelsen vid toppmötet i Köpenhamn 2009 ska världens rika länder bidra med 100 miljarder dollar utöver biståndet. Skrivningen i avtalet är dock långt ifrån glasklar. Ordet som används för att beskriva vad som menas med ”utöver biståndet” är ”additionellt”.

Men eftersom Sverige betalar mer i bistånd än andra, så kan man tycka att det är rimligt att frågan om löftesbrott först måste bli en fråga om man har lyckats kommit överens om från vilken nivå man ska börja räkna denna den överskjutande delen. Det har man inte.

Regeringen hävdar att man varken gör fel som tar klimatpengarna från biståndet, eller för den delen snålar på insatserna. Bara under 2013 satsar man två miljarder i klimatbistånd via ”bilaterala och regionala kanaler. Utöver detta kommer Sverige att anslå ”ytterligare 0,5 miljarder kronor för insatser som bidrar till ett långsiktigt anpassningsarbete i de alldra fattigaste och värst drabbade länderna, exempelvis i Afrika. Det görs exempelvis genom investeringar i fungerande ekosystem, sanitet, uthålligt jordbruk och tillgång till vatten.” (Utrikesutskottets betänkande 2, sidan 39) Inte heller sviker man några klimatlöften.

Frågan är om det inte hade varit bättre för alla parter att först hitta någon form av samsyn kring beräkningsgrunden, och först därefter tillsammans på egen hand räkna ut om löftet svikits eller ej. I normala omständigheter hade det nog gått till så. Men nu talar vi politik och opinionsbildning. Och då är alla tricks, fula såväl som smarta, tillåtna.

Att anmäla statsministerns för klimatlöftesbrott men inte medge att man har olika sätt att bedöma vad som är ett löftesbrott och vad som inte är det, är inte smart. Inte minst för att omvärlden lätt lär komma fram till slutsatsen att KU bara används i MP:s opinionsarbete, och inte för sin egentliga uppgift –  att skydda konstitutionen.

Det står naturligtvis var och en riksdagsledamot fritt att anmäla först och tänka efter sedan. Men problemet är att Per Bolund och Miljöpartiet har tänkt, och ändå kommit fram till att en KU-anmälans politiska värde överstigen riskerna med att man på detta sätt på sikt omöjliggör för riksdagens granskningsutskott att få sina slutsatser tagna på allvar.

Bortsett från detta ska det nog mycket till för att statsministern blir fälld av KU. Maktbalansen i utskottet är sådan att oppositionen förlorar om Sverigedemokraterna inte är med på deras sida. Och det skulle förvåna om SD menar att det inte är rätt att ta klimatpengar från biståndsbudgeten. I synnerhet inte om den faktiskt är större än omvärldens.

Även nästa vecka lär KU vara med i det politiska spelet. På onsdag antas riksdagen anta ett tillkännagivande att man avser att erkänna vad som i praktiken är gerillarörelsen Polisarios statsbildning i Västsahara. Det finns en majoritet för det i riksdagen. Men då det är regeringen som erkänner andra stater, och regeringen gillar inte tanken på en sådan regim i Västsahara, så kommer man vackert att strunta i riksdagens vilja.

Och då blir det KU-anmälan igen.

Den parlamentariska situationen är som den är. Utskottsinitiativ och tillkännagivanden är redskap som står till riksdagens förfogande i spelet med regeringen. Men frågan är om inte en fråga om erkännande av statsbildningar är av en sådan art och vikt att riksdagen, trots möjligheten, ändå skulle avstå från att utnyttja den möjligheten.

Någonstans måste det ju finnas en gräns för hur långt man kan gå för att uppnå eventuella och ”additionella” politiska framgångar.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Storbritanniens röst om Palestina väger tyngre

Alliansregeringen väntas i veckan fatta beslut om att föreslå att Palestina får sin status uppgraderad inom FN. Samma beslut väntas också den brittiska koalitionsregeringen ta idag – om än inte villkorslöst.

Därmed finns det goda chanser att Palestina tar ett stort steg närmare fullvärdigt medlemskap. Skulle FN:s generalförsamling säga ja till uppgraderingen, vilket det mesta talar för, ges den lilla nationen i vardande samma status som exempelvis Vatikanstaten.

Man blir helt enkelt observatörer, i avvaktan på den dag då det palestinska styret har kontroll över sitt eget tilltänkta territorium. Kortare sagt, när Israels ockupation upphör och den palestinska administrationen på Västbanken också utgör den enda legitima administrationen även i Gaza, där Hamas styr idag.

Att den svenska regeringen svängt, beror på Folkpartiets förändrade attityd i frågan. Den brittiska regeringens omsvängning är dock villkorad av annat. Storbritannien är berett att stödja Palestina i FN om det palestinska styret och dess president Mahmoud Abbas dels lovar att återuppta fredsförhandlingarna med Israel, dels avstår från att söka medlemskap så att man också blir en del av den internationella krigsförbrytardomstolen och den vägen försöker komma åt Israel.

Den palestinska administration har vädjat till Storbritannien att ta sitt ansvar för området utifrån sitt historiskt sett långa engagemang i Mellanöstern.

EU talar i palestinafrågan med flera röster. Frankrike kommer att rösta ja på torsdag, Spanien och Tyskland har inte bestämt sig.

Frågan är inte bara politiskt känslig, den har också en ekonomisk sida som är svårlöst. USA har hotat med att dra in ekonomiskt stöd till Palestina, och Israel med att säga upp Osloavtalet eller ”bara” att hålla inne alla de skattetransaktioner som idag görs till den palestinska administrationen – om det blir en omröstning.

Den svenska regeringens förändrade ställningstagande har dock mest ett symboliskt värde. Helst vill palestinierna se ett enat EU som säger ja på torsdag, inte minst beroende på att man hyser hopp på unionen för ekonomiskt bistånd om USA hoppar av.

Det brittiska ställningstagande är däremot viktigt i sig, eftersom Storbritannien länge varit USA:s och Israels stödtrupp inom EU i frågan.

Den palestinska administrationen välkomnar varje röst i FN, och Sverige blir i så fall det 133:e landet som säger ja. Så blir det omröstning i FN på torsdag så får Palestina observatörstatus.

Men med Storbritanniens röst följer också ett ekonomiskt engagemang som gör den brittiska rösten viktigare.

Detta förvånar inte. Sverige är en liten röst i världen, men också ett land som är upptaget av att för sin egen del framställa sig som en stor aktör. Och, viktigare, som ofta förväntar sig att världen ska fråga efter oss och våra åsikter och insatser. Detta handlar mer om  svensk självbild än om att se oss och vår roll med världens ögon.

Men visst är en svensk omsvängning i frågan bra och välkommen. Men världen, Mellanöstern och Palestina står och fallet inte med den – oavsett om den hörs först eller efter att 132 andra röster sagt sitt.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Det är något med polisen

 Sverige har fått fler poliser. Jämfört med 1998 finns 3 620 fler poliser, en ökning med 22 procent.

En slutsats som ligger nära till hands är att det borde märkas även på helgerna, dvs att då borde det jobba fler poliser än innan.
 
Men så är inte fallet.
 
Polisforskaren Stefan Holgersson konstaterar i Dagens Nyheter att trots ökningen har vartannat län sämre helgbemanning i år än på 90-talet.
”Polisen är inte i tjänst när brotten begås. Många arbetar dagtid”, säger Holgersson.
 
Västra Götaland tillhör de län där det blivit sämre. 19,3 procent färre poliser, men 8,76 procent färre som helgjobbar.
 
Gärna fler poliser. Men ännu hellre poliser som jobbar med rätt saker vid rätt tidpunkter. T ex när brotten begås.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En kraft för ett nytt EU

På onsdag talar förre labourledaren och premiärministern Tony Blair till Business for New Europe i London. Han kommer att betona behovet av en stor satsning på att förnya samsynen kring EU:s syfte i relation till unionens plats i en globaliserad värld.

Vågorna har lagt sig efter det att stormen kring långtidsbudgeten avtagit något. Nu handlar det om att uppskatta värdet av stormens härjningar. Europa lär knappast gå skadeslöst ur den här hanteringen.

En som i efterhand uttryckt sig både intressant och klokt om förhandlingarna är Gunnar Hökmark (M), EU-parlamentariker och krönikör på BT:s ledarsida. På sin blogg skriver Hökmark att ”Det är inte så att det är omfattningen av de nya behoven och uppgifterna som leder till krav på en ökad budget utan kvarhållandet av alla gamla kostnader.”

Om detta kan man hålla med honom, även om hans iakttagelse knappast rymmer hela sanningen. Men ändå tillräckligt mycket för att acceptera att kraven på omdisponeringar i budgeten var ett av målen för de mer välmående medlemsstaterna bakom kraven på en sänkning av budgetramen i reda pengar, och inte bara att ta inrikespolitiska poäng. Givetvis var det så att det fanns en mångfald av motiv, men som försnacket var och som förhandlingarna kom att genomföras är det omöjligt att bortse ifrån att de inrikespolitiska motiven också var de starkaste.

När ”vännerna av sammanhållning”, som 15 bidragsmottagande medlemsländer och Frankrike brukar kalla sig, skickade fram Herman Van Rumpoy med motbudet att forskning, infrastruktur och tillväxtgenererande satsningar skulle få vika och jordbruksstödet öka, så fördjupades konflikten. Därför var det oundvikligt att stranda.

Hökmark avslutar sitt blogginlägg från i fredags med orden ”Så blev det nu och så kommer det vara om inte kommission och medlemsstater förmår se till det gemensamma uppdraget istället för till de egna transfereringarnas omfattning.” Här blir det riktigt intressant, då det bakom formuleringen om oförmågan att se till det gemensamma uppdraget går att spåra behovet av och, i viss utsträckning, en längtan efter en tydlig och sammanhållande röst för unionen.

Med förhandlingarna om långtidsbudgeten 2005 i färskt minne är det lätt att tänka på den insats och de uppoffringar som Tony Blair, brittiska Labours förre ledare och mångårigpremiärminister, gjorde då. Trots all brittisk EU-skepticism och den heliga avgiftsrabatten så erbjöd Blair EU att Storbritannien, tvärtemot dagens trend, skulle öka sin andel av budgeten. Motivet var att Blair var övertygad om att EU:s funktion var viktigare huruvida han kunde hålla nere den egna notan för de kommande sju åren.

Det gemensamma uppdraget var viktigare. På onsdag kommer Tony Blair att hålla ett tal i London till organisationen Business for New Europe. Hans budskap kommer att vara att enskilda länder i Europa inte kan mäta sig med världens stora och växande ekonomier som Ryssland, Indien, Brasilien och Kina, utan att det endast är som ett enat block som man kan konkurrera om makt och inflytande. Därför vill Blair se, till skillnad från dagens skeptiker och budgetsklerotiker, en ”Grand Plan” kring EU och en uppdatering av unionens syfte. Efter andra världskriget var det freden i Europa som val drivkraft och mål. Nu måste det vara behovet av att kunna utöva inflytande globalt som ska driva utvecklingen närmare och längre.

Det finns säkert en och annan som ångrar att man inte valde Tony Blair till EU:s första ordförande istället för Herman Van Rumpoy. Samtidigt finns det säkert många, inte minst bland budgetbråkande regeringschefer, som är överlyckliga över att det i dag är en anonym och direkt oinspirerande ordförande som man kan hunsa och förolämpa lite som man vill, och att man inte behöver skyla sin småskurenhet inför världen och i närheten av inspirerande och viljestark ledare som just Tony Blair.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized