Arbetet tar dödsolyckorna på allvar

Varför fejar facket när det gäller arbetsmiljön? Varför bluffar man om hur många som dör på jobbet?

Hade sådana frågor ställts av grävande dagspress eller borgerliga ledarsidor hade svaret varit givet: ”Högerkrafterna förnekar sig aldrig”. Men när det är LO:s egen nättidning Arbetet som ställer frågorna så blir det svårare att gömma sig bakom floskler.

Under rubriken ”Fackets olyckssiffror är inte aktuella” framkommer i dag att Byggnads i sin kampanj för ett huvudentreprenörsavtal  påstår att en byggnadsarbetare dör varje månad. I IF Metalls kampanj påstås att en arbetare dör på jobbet varje vecka, och dessutom att detta är ett mönster.

Problemet är att uppgifterna inte går att belägga, såvida man inte räknar in alla de dödsfall som inträffade på 60-talet. Inte heller stämmer de överens med den officiella statiskt som Arbetsmiljlöverket redovisar. Dessutom är mönstret  när det gäller dödsolyckor på jobbet ett annat: ”Aldrig har så få människor omkommit på jobbet som 2013”, skriver Arbetet.

Verkligheten är alltså den diametralt motsatta mot vad fackets kampanjer gör gällande.

Ertappade väljer LO-företrädare att byta spår: Anledningen till denna goda utveckling är fackets engagemang i frågan (!).

Det stämmer säkert, åtminstone delvis. Men samtidigt blir det lite märkligt. Varför bluffa om man redan nått framgångar med sedvanligt fackligt arbete, och dessutom har fått se att flera nya regler med högre krav på samordning och planering av arbetsmiljön har haft effekt?

Svaret är att fackförbunden anser sig ha rätt att tumma på sanningen eftersom man säger sig ha ”goda avsikter”. Då spelar det mindre roll att facket samtidigt reducerar döda arbetare till politiska redskap.

Som om det inte skulle räcka med en död arbetare för att arbetsmiljöarbetet ska anses vara motiverat att drivas till sin spets? Uppenbarligen anser man inte verklighetens dödolyckor vara allvarliga nog.

En stilla undran slutligen: Varför kan inte Byggnads och Metall sluta bluffa och istället sluta upp bakom Transports arbetsmiljöarbete? Sju av de 33 personer som miste livet på sitt arbete förra året var lastbilschaufförer.

(Mikael Hermansson)

Annie Lööf bör inte lyssna på sina företrädare

Det är ett slitgöra att vara en före detta partiledare. Man bör vara tyst om sin efterträdare och man skall helst skriva sina memoarer när gamla antagonister är döda eller – åtminstone – pensionerade. Om man värnar om sitt gamla parti gör man så, men om man är mer mån om sin person och sitt varumärke gör man det diametralt motsatta.

Ett tillvägagångssätt som märks tydligt i debatten om Centerpartiet. De flesta observatörer torde vara överens om att partiet opinionsmässigt befinner sig i en nedåtgående spiral när det gäller väljarstöd. Men det beror inte på Annie Lööf då hon faktiskt har försökt att ideologiskt förnya partiet. Självfallet har hon mött motstånd, för de flesta politiska partier är i grunden konservativa rörelser, då medlemmarna föredrar att göra ”som de alltid har gjort”.

Tyvärr har Lööf inte fått det stöd av sina företrädare som hon borde ha kunnat förvänta sig.

Katarina Larsson skriver på BT:s ledarsida i morgon, lördag, om att Maud Olofsson och Centern är alltmer olika. Med anledning av hennes nyutgivna ”memoarer” som snarare handlar om skvaller än politiska reflektioner. Det är talande att hon gladeligen beskriver spelet kring FRA-omröstningen, men inte berör sin sejour på arbetsmarknadsdepartementet under Bildt regeringen 1991-1994, då hon tillsammans med dåvarande centerpartistiske arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund förde en politisk som, milt uttryckt, var mer socialdemokratisk än Socialdemokraternas egen.

Den som verkligen bör ta åt sig äran – eller skulden – för början på partiets nedgång är Olof Johansson som var partiledare 1987-1998. Johansson avgick som miljöminister 1994, då han var emot Öresundsbron som han än idag envisas med att kalla för en ”fylleränna” och höll benhårt fast vid det kärnkraftsmotstånd, som andra miljöpartier likt det tyska har insett är direkt framstegsfientligt. Ty kärnkraften skadar bara då den missköts likt Tjernobyl, och generar stundtals skrämselhistorier likt det amerikanska Harrisburghaveriet 1979, även fast ingen reell skada skedde.

Annie Lööf bör fortsätta med att modernisera Centerpartiet. Förvisso kommer det att ta tid, men de kommer finnas i riksdagen också efter valet 2014 och – förhoppningsvis – ingå i en Alliansregering.

(David Lindén)

Lexbase vädjar till det sämsta inom oss

Idag avslöjade Dagens Nyheter att databasen Lexbase – där man mot betalning kan ladda ned och läsa domar – har hackats och att tusentals personuppgifter från dessa domar nu sprids gratis på internet. Detta var i och för sig väntat då hemsidan aldrig skapades för att utöka offentlighetsprincipen vilket dess grundare ville ge sken av, utan enkom för att tjäna pengar. På vanliga människors fruktan och nyfikenhet.

Sidan hänger inte heller bara ut brottslingar utan även brottsoffer för att citera Aftonbladetjournalisten Angelica Karlsson. I en krönika som alla borde läsa, speciellt de som försvarar Lexbase, påpekar hon att brottsoffer nu får sitt lidande offentliggjort och att priset för denna ytterligare kränkning är 79 kr per dom.

Att personerna bakom sidan inte var förberedda på den massiva kritiken märktes under gårdagen. Advokat Pontus Ljunggren som fungerade som presstalesman talade storstilat om vikten av att ge medborgarna information. Men han avgick efter bara några timmar, då han fått motta hot och fått sina personuppgifter publicerade på internet.

Självklart bör ingen människa utsättas för hot och hot ska aldrig ursäktas, men det är intressant att ingen av Lexbase initiativtagare hade begrundat att sidan kanske skulle få konsekvenser. Till skillnad från offentlighetsprincipen vädjar den nämligen inte till det bästa hos människan, enbart det sämsta. Den vädjar helt enkelt till vår känsla för skvaller och uppmanar – lite tillspetsat – till folkdomstolar.

En taktik som förut var vanligen inom exempelvis brittisk tabloidpress där den numera nedlagda tidningen News of the World i början av 2000-talet kartlade dömda pedofiler. Det gick så pass långt att en pediatriker fick sin mottagning sönderslagen av människor som trodde att det stod pedofil på dörren.

På grund av Lexbase riskerar vi kanske ett liknande scenario också i Sverige.

(David Lindén)

Hans Blix sakligheter i Min Sanning

 

I en tid när media ofta domineras av känslofyllda utspel, var det en fröjd att se den tidigare FN-diplomaten Hans Blix intervjuas av Anna Hedenmo. Blix som är doktor i juridik var utrikesminister i Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering 1978-1979 och senare chef för det Internationella Atomenergiorganet IAEA i Wien. Men det var som chef för FN:s vapeninspektörer vid tiden för USA:s invasion av Irak 2003 som han blev internationellt känd.  

Stora delar av intervjun kom också att handla om förspelet till kriget, och det var intressant få höra om att kärnvapeninspektörerna i ett möte i Vita Huset, först fick träffa den dåvarande amerikanske vicepresidenten Dick Cheney innan det avtalade mötet med president George W. Bush. Ett tecken på att presidentens rådgivare hade den verkliga makten när det gällde invasionen.  

Numera är det också svårt att förstå tidsandan som rådde och den smutskastningskampanj som Blix och de övriga inspektörerna utsattes för av amerikansk media, och även av svenska debattörer som hans gamle folkpartikollega Per Ahlmark. Det gick så pass långt att den amerikanska serien Captain America satiriserade Blix som en nickedocka som hotade den dåvarande Nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Il med att ”sända arga brev”. Detta togs också upp under intervjun och Blix fick förklara att inspektörernas rapport spelade en stor roll. Ty om de hade funnit bevis på massförstörelsevapen hade säkerhetsrådet gett grönt ljus för invasionen.  

Idag går det att se Bush-administrationens agerande i ett historiskt perspektiv. Efter attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 var det många som ville tolka Vita Husets högstämda och aggressiva retorik som ett uttryck för efterkrigstidens Pax Americana. En världsordning som dominerades av USA och som i sin tur kan härledas till uttrycket ”det amerikanska århundrandet” som myntades av tidningsmannen Henry Luce i en uppsats för Life Magazine 1941, där amerikanerna uppmanades att efter kriget inta en ledarroll i världen. Efter Sovjetunionens fall kan USA sägas ha dominerat världen fram till den 11 september 2001.

I den nyutkomna antologin The Short American Century: A Post Mortem (Harvard University Press 2013) med historikern Andrew J. Bachevich som redaktör, diskuterar ett antal akademiker om USA numera får finna sig i att deras stormaktstid är över. Slutsatsen är att Washington bör finna sig i att arbeta tillsammans med sina vänner och allierade. En slutsats som även delas av Hans Blix som själv berättade om att han gjorde sin första USA-resa till FN redan 1952.

På det hela taget var det en intressant intervju med en av få svenskar som levt i diplomatins absoluta centrum. Det var dessutom en väldigt ödmjuk person som menade att ”pösighet” var det värsta som han visste och som gillade jantelagen. 

(David Lindén)

En nyfikenhet som lyckligtvis blev politik

SVT:s programserie Nyfiken på partiledaren har med rätta fått kritik. En ”terapisession” där läkaren och terapeuten Poul Perris rotar i partiledarnas barndom för att hitta deras politiska drivkrafter berikar inte direkt det demokratiska samtalet. Det finns emellertid fördelar med att på ett avspänt sätt låta partiledarna tala till punkt, så länge det finns en ton av seriositet i utfrågningen.

När Perris sökte tränga in i Fredrik Reinfeldts barndom lärde man sig dock ingenting, utöver det som redan finns i biografier av journalister som Mats Wiklund och Anita Kratz.

Reinfeldt växte upp på 1970-talet och gillade att spela basket. Som äldst i syskonskaran lärde han sig tidigt att ta ansvar, och då det ”mest basala”, såsom en kärleksfull familj, redan fanns på plats kom detta ansvar att kanaliseras i elevrådet, värnpliktsriksdagen och senare i partipolitiken. Perris försökte dessutom behandla det som en nyhet att Reinfeldt har humorsinne och närt skådespelardrömmar.

Knappast unikt då de flesta toppolitiker är karismatiska i verkligheten. Annars blir de knappast partiledare, och man behöver faktiskt ett visst mått av karisma för att övertyga.

Precis som många andra är Fredrik Reinfeldt också ett barn av sin tid rent politiskt. På 1980-talet rådde kalla kriget och unga människor upplevde vänstern och Socialdemokraterna som betongkramare. Moderata Ungdomsförbundet attraherade därför många människor och även Fredrik Reinfeldt. När han fick summera sin egen politik var det ”kärleken till frihet” vilket stämmer väl med vad som var viktigt för dåtidens Moderata Samlingsparti.

Men dessvärre misslyckades Perris med att under hela intervjun ställa nödvändiga och ledande frågor. Reinfeldt som är en van politiker ledde programmet genom att själv styra samtalet, och det borde programmakarna ha försökt motverka.

Men det blev ändå en intressant intervju när man hade lämnat den delen av programmet som skulle efterlikna en terapisession. Det märks att Reinfeldt är väl förberedd på valrörelsen och vill fortsätta att leda Alliansregeringen.

På frågan om han hur det kändes att fortsätta som statsminister kostade han också på sig lite humor. Han påpekade att han är ”vältränad och uthållig” när det gäller statsministerrollen. Även om detta inte är ett kriterium för att vara ”bäst i historien” som den moderate riksdagskandidaten Oliver Rosengren hävdade på twitter, så är det ett tecken på att statsministern är väl förberedd inför valrörelsen.

(David Lindén)

Skydda människoliv, inte gränser

Fadi Mohamed och Ehsanullah Safi mötte media under en manifestation för human flyktingmottagning i Aten i lördags. Foto Scanpix

”De behandlade oss inte ens som djur, säger Ehsanullah Safi, djur behandlas med mer respekt än vi gjorde där ute på vattnet.”

Det behövs inte så värst mycket fantasi för att förstå vad det här handlar om. Men för tydlighets skull ska det ändå sägas att det ännu en gång handlar om en flyktingkatastrof.

Om män, kvinnor och barn som drunknar på gränsen till Europa.

Och, ej att förglömma, ännu en gång om den skam det innebär att hellre vilja skydda gränser än att skydda människoliv.

Förra söndagen upptäckte ett grekiskt patrullfartyg från kustbevakningen en liten träbåt med 28 afghaner och syrier ombord som drev hjälplöst efter ett motorhaveri utanför ön Farmakonisi i Egeiska havet. Båten togs på släp, men inte in mot land och säkerheten utan rakt ut till havs, tillbaka mot Turkiet och under mycket hög fart. Träbåten började ta in vatten, och trots att flyktingarna gjorde allt för påkalla kustbevakarnas uppmärksamhet fortsatte dessa att köra till dess båten med flyktingarna sjönk.

Ett ögonblick av dåligt sjömanskap? Nej, inte alls. Snarare ett överlagt agerande efter en väl beprövad metod som ofta används av den grekiska kustbevakningen. Det kallas ”push back”, vilket får det hela att låta som en idrottsterm. Men vad det handlar om är att i sken av att vilja hjälpa istället köra ut båtarna långt från land eller rentav över till en annan nations vatten. I det här fallet Turkiet.  Enligt svt.se har FN-organet UNHCR så sent som i november förra året krävs att grekiska myndigheter måste utreda 23 fall där flyktingbåtar tvingats bort.

Det som hände när det lilla träfartyget sjönk är alltså ingen nyhet, utan snarare vad som kan beskrivas som ”business as usual”.

Den här gången dog tolv människor. Två kvinnor och nio barn, som befann sig under däck sjönk med båten och drunknade. De som befann sig på däck hamnade i vattnet men blev upplockade först när det grekiska patrullfartyget fick motorproblem. Under tiden som flyktingarna försökte ta sig ombord drunknade ytterligare en kvinna.

Ehsanullah Safis hustru och fyra barn drunknade. Hans smärta skar genom Lunchekots strikt neutrala nyhetsflöde och gjorde det omöjligt att inte ta ställning för att medmänsklighet måste vara gränslös.

Faktum är att det börjar bli svårare och svårare att återkommande lyssna till debatter om migration, om EU:s yttre gränser, och om en solidarisk flykting- och asylpolitik i Europa som ska få fler länder att ta större ansvar för att dela bördorna med de länder – bland annat Sverige – som tar sitt redan nu. Just av det enkla skälet att det är uppenbart att den debatten inte handlar om kvoter eller kostnader, utan om en ingrodd ovilja att tala om den rasism och det människoförakt som Europa möter dessa människor med.

Gränser måste finnas, allt annat leder fel. Men gränser kan inte vara en ursäkt för gränslös ondska. 5 november 2007 rapporterade Gunilla von Hall i Svenska Dagbladet om hur ”Grekland systematiskt misshandlar flyktingar som kommer i båtar över Medelhavet för ett liv i Europa. Kustbevakningen sänker deras båtar, gör skenavrättningar och ger flyktingarna elchocker.” Uppgifterna hämtade hon en rapport från ett 70-tal människorättsorganisationer inklusive Amnesty International. Paraplyorganisationen Europeiska flyktingrådet hade samlat in vittnesmål om hur kustbevakningen sänker flyktingbåtar genom ”livshotande manövrer”, sticka hål på gummibåtar för att de ska sjunka. Och så vidare.

Den grekiska regeringen sade sig ta rapporten på allvar och lovade att utreda det hela grundligt.

Undarar om Ehsanullah Safi tycker att den utredningen var grundlig nog.

(Mikael Hermansson)

”Kålle” i klistret och rödgrön arrogans

Det är svårt att inte tycka om LO:s ordförande Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson. Han framstår som en genuint sympatisk person och har tidigare vågat utmana etablerade sanningar inom den egna rörelsen. När han som SSU ordförande lanserade begreppet egenmakt – vilket gick ut på att människor skulle få makt att bestämma i vardagen genom exempelvis valfrihet – förärades han av Göran Greider epitetet ”borgarkärring” vid en socialdemokratisk partikongress.

När Thorwaldsson 2012 valdes till LO-ordförande var det många som hoppades att han, metaforiskt, skulle baxa LO in på 2000-talet. Och till en början gick det bra. Thorwaldsson lyssnade och vågade i Ekots lördagsintervju erkänna att Sverigedemokraterna målade upp en bild av verkligen som kunde attrahera traditionella LO-medlemmar. På senare tid har han också tillsammans med sin viceordförande Tobias Baudin föreslagit att arbetsmarknadens parter ska komma överens om vinster i välfärden. Ett tecken på att det fortfarande finns socialdemokrater som ser verkligheten för vad den är. Men det har funnits tillfällen när Thorwaldsson i sin iver att hjälpa ”rörelsen” har låtit tunga slinta och låtit fiktion gå före fakta.

Inför Barack Obamas Sverigebesök skrev han ett numera ökänt brev på dålig skolengelska för att stjäla glansen från Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt och inte på grund av en genuin vilja att diskutera frihandel. Igår fick vi ett ytterligare exempel när Thorwaldsson intervjuades vid World Economic Forum i Davos. Ett möte där LO-ordföranden är en självskriven gäst då denne är ledare för en av Europas största fackliga samarbetsorganisationer.

Kanske var Thorwaldsson bara trött eller stressad, men det framstod dock som en liten men markant detalj att han i Rapport talade om att vi i Sverige har 400 000 arbetslösa och att om vi löste detta i en takt på 1000 per år skulle det ta 200 000 år att få ned arbetslösheten. Alla som bemästrar enkel huvudräkning inser att det skulle självklart handlar om 400 år och det gör nog också Thorwaldsson. Men när sedan Göran Hägglunds stabschef Johan Ingerö påpekade misstaget ville LO inte låtsas om att Thorwaldsson hade sagt detta, utan hävdade att det istället handlade om 200 år.

Egentligen är detta en liten detalj som inte är värd att rapportera, om det inte varit för att om en Alliansföreträdare hade gjort samma sak så hade företrädare kablat ut den snabbt som ögat. Det säger något om klimatet inför valet där en sida anser att de denna gång har rätt till makten. I sin strävan att få den är man beredd att korsfästa en egenföretagare som ärligt varnar sina anställda för att ett politiskt alternativ kan göra det svårare att expandera och man är också beredd att ignorera sin egen historia som att samma sida 2010 gick till val på den sänkning av restaurangmomsen som man idag skyr som pesten.

(David Lindén)

Våga erkänn internets svagheter

Många av veckans nyheter har handlat om diplomati och om internet. I onsdags öppnade en fredskonferens mellan de stridande styrkorna i Syrien i schweiziska Montreaux, och samma dag annonserades det vid det pågående World Economic Forum i Davos, också det i Schweiz, att utrikesminister Carl Bildt skall vara ordförande för en kommission som utreder internets framtid. Ett uppdrag som passar Bildt, då han redan på 1970-talet talade om ”datormediet” och vid ett TedX föredrag i Stockholm i tisdags påpekade att ”traditionell diplomati och konfliktlösning kan underlättas av sociala medier”.

På senare år har också den politiska aspekten av internet – cyberpolitik – fått utrymme inom akademisk forskning. Nazli Choucri som är professor i statskunskap vid amerikanska MIT har i sin studie Cyberpolitics in International Relations (The MIT Press, 2012 ISBN 978-0-262-51769-0) poängterat att cybersäkerhet idag ses som den ”fjärde säkerheten” inom internationella relationer, jämte utrikes, inrikes – och miljösäkerhet. Men även där som i resten av diplomatin händer det att den ”realpolitiska drivkraften ofta överskyggar fokus på rättigheter”.

Nationalstater, internationella organisationer och företag använder internet för att samla information, vilket länge varit kutym inom storpolitiken, men framstår som opassande när det kommer fram i ljuset. En reaktion som, speciellt i hyllandet av Edward Snowdon, speglar en tilltro till en utopi där internet – underförstått – enkom används för goda syften. Det finns också ett samband med tanken om att internet hjälper demokratier och att demokratier per se segrar över diktaturer.

Tanken härrör ursprungligen från filosofen Immanuel Kant och fick en renässans efter kalla kriget då man insåg att demokratier hade befunnit sig på den vinnande sidan i en majoritet av alla konflikter sedan 1800-talet. Denna hypotes har granskats i antalogin Do Democracies Win Their Wars – An International Security Reader (The MIT Press, 2011 ISBN 978-0-262-51590-0), och det finns ingen konsensus kring detta.

Förvisso har demokratier ofta funnits på den vinnande sidan i konflikterna, men det finns alltför många variabler som militär styrka, tillgång till resurser och graden av demokrati för att säga att de enkom vunnit för att de var demokratier. Precis som med internet gäller det därför att inte svälja hypoteser om godhet med hull och hår.

Det finns många som anklagar Carl Bildt för att vara en så kallad internetutopist och vid valet 1998 ansåg SSU:s dåvarande ordförande Niklas Nordström att det fanns fog för att skriva en kritisk rapport om Bildt med titeln Uppkopplad mot verkligheten. Men det verkar som om Bildt har utvecklats i takt med internet. Idag framstår han som en teknologisk realist och därför är det klokt att han skall vara ordförande för den kommission som kommer att utreda framtiden för the world wide web.

(David Lindén)

Lästips: För den som är intresserad finns böckerna att beställa via MIT Press hemsida. 

Männen – de stora förlorarna

Andra delen av Belinda Olssons Fittstim – Min kamp slutade med en fundering om det inte var dags att komma med något nytt. Feminismen som en kamp mot mäns makt och företräde framför kvinnors missar målet, och av det enkla skälet att män också är de stora förlorarna.

I skolan, på arbetsmarknaden, ekonomiskt – i livet, samhället och relationen.

Framtidsforskaren Arne Jernelövs kortbyxklädda inpass om den bräckliga mannen av idag gjorde mer för att förflytta fokus i programmet än vad exempelvis en ledsen brandfacklig företrädare och en förorättad jämställdist som Pär Ström klarade av. Det är klart att det måste vara tufft att med egna ögon se hur vältränade kvinnor klarar av att packa och bära slang på lika villkor. Och visst kan den som får våldsamt mothugg på krogen ha anledning att känna sig ledsen över att inte få dricka sin stora stark i trygg åsiktsgemenskap.

Men det är inte synd om män för att feminismen är stark eller högröstad. Det som män och kvinnor tillsammans kan sörja över är att så många pojkar inte klarar av att prestera bra i skolan och därför inte hittar jobb, eller att de som män inte förmår att ta gemensamt ansvar för att skapa trygga relationer där barn får se att pappor är något mer än bara frånvarande. Det är just dessa män som redan nu är de största förlorarna – större än de kvinnor som ännu inte fått ta plats i styrelserummen. Allt enligt en framtidsforskare i kortbyxor.

Programmet skulle handla om mansrollen. Men eftersom Belinda Olsson kan TV så vet hon att det inte blir kul underhållning av att bara tala om roller. Det måste exemplifieras, förenklas och skapas underhållande bilder. Så det blir lattepappor i hipsterskägg och vällingsflaska som sjunger på öppna förskolan, och det blir statsminister i överraskningsintervju om våld mot kvinnor (som Fredrik Reinfeldt klarar riktigt bra).

Och, naturligtvis och som utlovat, så blir det jakt på Uffe – mannen som kom att bli Fittstims bästa marknadförare, men som nu beskrivs som skapelsens manliga svenska krona.

Fast, handen på hjärtat, hur kul och relevant känns den jakten utanför programmets ramar?

På det hela taget blir det väldigt lite mansroll på det sättet. Istället blir det väldigt mycket Belinda Olsson. Det gör i och för sig inte så mycket. Att tala om mansroller i kontrast till stereotyper blir ju trots allt bra underhållning även om det i första hand leder till att stereotyper bevaras och förstärks. Det generella är ju sällan något som passar in i det individuella och unika.

Ingen av oss är Pär Ström eller den katolske mexikanen som gifter sig med en svensk feminist. Inte heller är vi mördare eller hustrumisshandlare bara för att statistiken säger att det är män som slår kvinnor i hemmet.

Programmet om mansroller blev därför i första hand ett program om Belinda Olsson som gör ett program om sin bok. Ett bra program där det som kommer att bestå är bilden av att problemet med jämställdheten idag inte handlar vem som oftast diskar, utan om vem som i längden blir störst förlorare i dagens samhälle. I det avseendet ligger många män riktigt illa till.

Om det handlar om ett sätt att reducera en man på eller ej, det vet jag inte, men när Belinda Olsson dyker upp i Björn Ranelids trädgård – i sin jakt på Ulf Lundells hus – så gör hon en retorisk konstruktion som på samma gång är förödande och genial:

”Björn Ranelid är känd för sitt rika språk men just nu vill jag bara ha en vägbeskrivning”.

Tänk om det här med mansroller kunde formuleras lika enkelt.

(Mikael Hermansson)

Jag är inte feminist, men …

Unga feminister är Feministiskt Initiativs ungdomsförbund. På sin blogg har de åtminstone två sätt att beskriva feminismen som tilltalar mig. I det ena fallet är det svårbegripligheten som lockar, i det andra dubbeltydigheten. Båda har dock det gemensamt att de språkligt fungerar exploderande. ”Är du inte med på hur vi uttrycker oss så är du emot oss”. Ungefär.

Den första lyder så här: ”Feminismen är bred och mer levande än någonsin, säger vi Unga Feminister. Vi ser inte världen från heterosexuella ögon, utan från människans ögon och människans ögon är olika och många. Människan är trans, bi, homo, queer och hetero och kan ha olika könstillhörigheter. Vår feminism är normkritisk, ifrågasättande och flexibel, vår feminism vill ändra om strukturer och maktordningar så att hela människan räknas i samhället och blir tagen på allvar, vi lämnar inte demokratiska och mänskliga rättigheter till någon liten fjuttig norm som dessutom blir en inriktning för det mesta för heterosexuella. Intersektionalitet, antirasism, HBTQ och feminism hänger ihop!”

För den som inte har tre betyg i genusteori kan den versionen av feminism nog te sig lite väl oprecis. Då är den andra mer exakt: ”I Svenska Akademiens ordlista från 2006 står det att feminism är en ”rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. Feminism skulle även kunna beskrivas som en ideologi som erkänner att vi lever i ett ojämställt samhälle, och som genom en feministisk kamp vill nå en ekonomisk, politisk och social jämlikhet mellan könen.”

Därmed blir det enklare och det är svårt att inte känna någon sorts samhörighet med en sådan rörelse för jämställdhet. Det går inte att tala om ett jämlikt samhälle om man inte med detta också avser ett jämställt samhälle.

Men behöver man verkligen ”feministisk kamp” för att komma dit?

Dagens samhälle är en frukt av 1789 års idéer om ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Om man som Unga feminister gör i sina förklaringar och utesluter friheten, blir frågan om ”ekonomisk, politisk och social jämlikhet” något mera synonymt med tvingande ofrihet som varken leder till jämlikhet eller jämställdhet – bara till förtryck.

Om feminism är samma sak som kommunism är feminismen en död idé för en förkrossande majoritet av alla människor – kvinnor såväl som män.

Huruvida ordet feminism är relevant att använda måste vara upp till var och en. Det är innebörden som är väsentlig. Även den som inte är queer eller som inte nödvändigtvis använder ”innanförord” som intersektionalitet, antirasism och HBTQ måste kunna tillmätas respekt och relevans i diskussionen om vad som ska vara grundstenar när vi bygger ett jämlikt – och därmed jämställt – samhälle.

Kanske slutar dock detta med att vi andra, som till vardags inte använder ordet ”feminist” när vi beskriver oss själva, istället får leta oss ur begreppsförlamningen genom att följa Fredrik Reinfeldts väg. I en intervju med Aftonbladets Lena Mellin den 9 januari sa Moderatledaren kloka ord: ”Jag delar säkert analysen när det gäller skillnaden mellan kvinnor och män med många som kallar sig feminister. Jag är försiktig med att gå in i begrepp som andra anser sig äga därför att jag vill vara självständig och stå på mina egna ben. Och med det känner jag mig trygg. Det är min bestämda uppfattning att på en lång rad samhällsområden hålls kvinnor tillbaka och det gäller inte minst den ofrihet som följer av sexuellt våld och av våld i hemmen. Fortsatt väldigt könsuppdelad arbetsmarknad och den gåta som Sverige är med allt bättre skolresultat för tjejer och unga kvinnor som sedan när familjebildning och andra mer ojämställda relationer dyker upp mitt i livet också påverkar vem som gör karriär och vem som tar sig upp i samhällets topp om man ser till arbetslivet. Där har vi mycket kvar att göra.”

Det var längs den vägen som även jag fann och fastnade för Linda Skugges och Belinda Olssons tydlighet i förordet till boken Fittstim från 1999: ” Det enda gemensamma för alla feminister är att de vill att killar och tjejer ska behandlas lika och ha samma rättigheter”. Katarina Larsson använde detta citat i sin lördagskrönika av den 11 januari. Genom att tydliggöra just detta blir också enklare att samla fler kring det som är relevant – med all respekt för alla genusseminarier som hålls i landet dagligen – och som kan uttryckas som en minsta gemensam nämnare: ”Se där ett enkelt sätt att göra porten vid och vägen bred. Då kan vi gå där hand i hand, könssocialister, heterosexuella borgarkärringar, kvoteringsivrare, särartsfeminister, tabloidfeminister – eller hur vi nu etiketterar oss själva och andra – och känna att just detta delar vi faktiskt.”

Klockan 21.00 börjar andra delen av Belinda Olssons serie Fittstim – Min kamp på SVT. Den ska handla om mansrollen. Något säger mig att det är ett ord vars innehåll är minst lika problematiskt.

(Mikael Hermansson)