Monthly Archives: januari 2014

Arbetet tar dödsolyckorna på allvar

Varför fejar facket när det gäller arbetsmiljön? Varför bluffar man om hur många som dör på jobbet?

Hade sådana frågor ställts av grävande dagspress eller borgerliga ledarsidor hade svaret varit givet: ”Högerkrafterna förnekar sig aldrig”. Men när det är LO:s egen nättidning Arbetet som ställer frågorna så blir det svårare att gömma sig bakom floskler.

Under rubriken ”Fackets olyckssiffror är inte aktuella” framkommer i dag att Byggnads i sin kampanj för ett huvudentreprenörsavtal  påstår att en byggnadsarbetare dör varje månad. I IF Metalls kampanj påstås att en arbetare dör på jobbet varje vecka, och dessutom att detta är ett mönster.

Problemet är att uppgifterna inte går att belägga, såvida man inte räknar in alla de dödsfall som inträffade på 60-talet. Inte heller stämmer de överens med den officiella statiskt som Arbetsmiljlöverket redovisar. Dessutom är mönstret  när det gäller dödsolyckor på jobbet ett annat: ”Aldrig har så få människor omkommit på jobbet som 2013”, skriver Arbetet.

Verkligheten är alltså den diametralt motsatta mot vad fackets kampanjer gör gällande.

Ertappade väljer LO-företrädare att byta spår: Anledningen till denna goda utveckling är fackets engagemang i frågan (!).

Det stämmer säkert, åtminstone delvis. Men samtidigt blir det lite märkligt. Varför bluffa om man redan nått framgångar med sedvanligt fackligt arbete, och dessutom har fått se att flera nya regler med högre krav på samordning och planering av arbetsmiljön har haft effekt?

Svaret är att fackförbunden anser sig ha rätt att tumma på sanningen eftersom man säger sig ha ”goda avsikter”. Då spelar det mindre roll att facket samtidigt reducerar döda arbetare till politiska redskap.

Som om det inte skulle räcka med en död arbetare för att arbetsmiljöarbetet ska anses vara motiverat att drivas till sin spets? Uppenbarligen anser man inte verklighetens dödolyckor vara allvarliga nog.

En stilla undran slutligen: Varför kan inte Byggnads och Metall sluta bluffa och istället sluta upp bakom Transports arbetsmiljöarbete? Sju av de 33 personer som miste livet på sitt arbete förra året var lastbilschaufförer.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Annie Lööf bör inte lyssna på sina företrädare

Tok-Olle

Det är ett slitgöra att vara en före detta partiledare. Man bör vara tyst om sin efterträdare och man skall helst skriva sina memoarer när gamla antagonister är döda eller – åtminstone – pensionerade. Om man värnar om sitt gamla parti gör man så, men om man är mer mån om sin person och sitt varumärke gör man det diametralt motsatta.

Ett tillvägagångssätt som märks tydligt i debatten om Centerpartiet. De flesta observatörer torde vara överens om att partiet opinionsmässigt befinner sig i en nedåtgående spiral när det gäller väljarstöd. Men det beror inte på Annie Lööf då hon faktiskt har försökt att ideologiskt förnya partiet. Självfallet har hon mött motstånd, för de flesta politiska partier är i grunden konservativa rörelser, då medlemmarna föredrar att göra ”som de alltid har gjort”.

Tyvärr har Lööf inte fått det stöd av sina företrädare som hon borde ha kunnat förvänta sig.

Katarina Larsson skriver på BT:s ledarsida i morgon, lördag, om att Maud Olofsson och Centern är alltmer olika. Med anledning av hennes nyutgivna ”memoarer” som snarare handlar om skvaller än politiska reflektioner. Det är talande att hon gladeligen beskriver spelet kring FRA-omröstningen, men inte berör sin sejour på arbetsmarknadsdepartementet under Bildt regeringen 1991-1994, då hon tillsammans med dåvarande centerpartistiske arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund förde en politisk som, milt uttryckt, var mer socialdemokratisk än Socialdemokraternas egen.

Den som verkligen bör ta åt sig äran – eller skulden – för början på partiets nedgång är Olof Johansson som var partiledare 1987-1998. Johansson avgick som miljöminister 1994, då han var emot Öresundsbron som han än idag envisas med att kalla för en ”fylleränna” och höll benhårt fast vid det kärnkraftsmotstånd, som andra miljöpartier likt det tyska har insett är direkt framstegsfientligt. Ty kärnkraften skadar bara då den missköts likt Tjernobyl, och generar stundtals skrämselhistorier likt det amerikanska Harrisburghaveriet 1979, även fast ingen reell skada skedde.

Annie Lööf bör fortsätta med att modernisera Centerpartiet. Förvisso kommer det att ta tid, men de kommer finnas i riksdagen också efter valet 2014 och – förhoppningsvis – ingå i en Alliansregering.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Lexbase vädjar till det sämsta inom oss

image

Idag avslöjade Dagens Nyheter att databasen Lexbase – där man mot betalning kan ladda ned och läsa domar – har hackats och att tusentals personuppgifter från dessa domar nu sprids gratis på internet. Detta var i och för sig väntat då hemsidan aldrig skapades för att utöka offentlighetsprincipen vilket dess grundare ville ge sken av, utan enkom för att tjäna pengar. På vanliga människors fruktan och nyfikenhet.

Sidan hänger inte heller bara ut brottslingar utan även brottsoffer för att citera Aftonbladetjournalisten Angelica Karlsson. I en krönika som alla borde läsa, speciellt de som försvarar Lexbase, påpekar hon att brottsoffer nu får sitt lidande offentliggjort och att priset för denna ytterligare kränkning är 79 kr per dom.

Att personerna bakom sidan inte var förberedda på den massiva kritiken märktes under gårdagen. Advokat Pontus Ljunggren som fungerade som presstalesman talade storstilat om vikten av att ge medborgarna information. Men han avgick efter bara några timmar, då han fått motta hot och fått sina personuppgifter publicerade på internet.

Självklart bör ingen människa utsättas för hot och hot ska aldrig ursäktas, men det är intressant att ingen av Lexbase initiativtagare hade begrundat att sidan kanske skulle få konsekvenser. Till skillnad från offentlighetsprincipen vädjar den nämligen inte till det bästa hos människan, enbart det sämsta. Den vädjar helt enkelt till vår känsla för skvaller och uppmanar – lite tillspetsat – till folkdomstolar.

En taktik som förut var vanligen inom exempelvis brittisk tabloidpress där den numera nedlagda tidningen News of the World i början av 2000-talet kartlade dömda pedofiler. Det gick så pass långt att en pediatriker fick sin mottagning sönderslagen av människor som trodde att det stod pedofil på dörren.

På grund av Lexbase riskerar vi kanske ett liknande scenario också i Sverige.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Hans Blix sakligheter i Min Sanning

 hansblix2

I en tid när media ofta domineras av känslofyllda utspel, var det en fröjd att se den tidigare FN-diplomaten Hans Blix intervjuas av Anna Hedenmo. Blix som är doktor i juridik var utrikesminister i Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering 1978-1979 och senare chef för det Internationella Atomenergiorganet IAEA i Wien. Men det var som chef för FN:s vapeninspektörer vid tiden för USA:s invasion av Irak 2003 som han blev internationellt känd.  

Stora delar av intervjun kom också att handla om förspelet till kriget, och det var intressant få höra om att kärnvapeninspektörerna i ett möte i Vita Huset, först fick träffa den dåvarande amerikanske vicepresidenten Dick Cheney innan det avtalade mötet med president George W. Bush. Ett tecken på att presidentens rådgivare hade den verkliga makten när det gällde invasionen.  

Numera är det också svårt att förstå tidsandan som rådde och den smutskastningskampanj som Blix och de övriga inspektörerna utsattes för av amerikansk media, och även av svenska debattörer som hans gamle folkpartikollega Per Ahlmark. Det gick så pass långt att den amerikanska serien Captain America satiriserade Blix som en nickedocka som hotade den dåvarande Nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Il med att ”sända arga brev”. Detta togs också upp under intervjun och Blix fick förklara att inspektörernas rapport spelade en stor roll. Ty om de hade funnit bevis på massförstörelsevapen hade säkerhetsrådet gett grönt ljus för invasionen.  

Idag går det att se Bush-administrationens agerande i ett historiskt perspektiv. Efter attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 var det många som ville tolka Vita Husets högstämda och aggressiva retorik som ett uttryck för efterkrigstidens Pax Americana. En världsordning som dominerades av USA och som i sin tur kan härledas till uttrycket ”det amerikanska århundrandet” som myntades av tidningsmannen Henry Luce i en uppsats för Life Magazine 1941, där amerikanerna uppmanades att efter kriget inta en ledarroll i världen. Efter Sovjetunionens fall kan USA sägas ha dominerat världen fram till den 11 september 2001.

HUP

I den nyutkomna antologin The Short American Century: A Post Mortem (Harvard University Press 2013) med historikern Andrew J. Bachevich som redaktör, diskuterar ett antal akademiker om USA numera får finna sig i att deras stormaktstid är över. Slutsatsen är att Washington bör finna sig i att arbeta tillsammans med sina vänner och allierade. En slutsats som även delas av Hans Blix som själv berättade om att han gjorde sin första USA-resa till FN redan 1952.

På det hela taget var det en intressant intervju med en av få svenskar som levt i diplomatins absoluta centrum. Det var dessutom en väldigt ödmjuk person som menade att ”pösighet” var det värsta som han visste och som gillade jantelagen. 

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En nyfikenhet som lyckligtvis blev politik

Reinis

SVT:s programserie Nyfiken på partiledaren har med rätta fått kritik. En ”terapisession” där läkaren och terapeuten Poul Perris rotar i partiledarnas barndom för att hitta deras politiska drivkrafter berikar inte direkt det demokratiska samtalet. Det finns emellertid fördelar med att på ett avspänt sätt låta partiledarna tala till punkt, så länge det finns en ton av seriositet i utfrågningen.

När Perris sökte tränga in i Fredrik Reinfeldts barndom lärde man sig dock ingenting, utöver det som redan finns i biografier av journalister som Mats Wiklund och Anita Kratz.

Reinfeldt växte upp på 1970-talet och gillade att spela basket. Som äldst i syskonskaran lärde han sig tidigt att ta ansvar, och då det ”mest basala”, såsom en kärleksfull familj, redan fanns på plats kom detta ansvar att kanaliseras i elevrådet, värnpliktsriksdagen och senare i partipolitiken. Perris försökte dessutom behandla det som en nyhet att Reinfeldt har humorsinne och närt skådespelardrömmar.

Knappast unikt då de flesta toppolitiker är karismatiska i verkligheten. Annars blir de knappast partiledare, och man behöver faktiskt ett visst mått av karisma för att övertyga.

Precis som många andra är Fredrik Reinfeldt också ett barn av sin tid rent politiskt. På 1980-talet rådde kalla kriget och unga människor upplevde vänstern och Socialdemokraterna som betongkramare. Moderata Ungdomsförbundet attraherade därför många människor och även Fredrik Reinfeldt. När han fick summera sin egen politik var det ”kärleken till frihet” vilket stämmer väl med vad som var viktigt för dåtidens Moderata Samlingsparti.

Men dessvärre misslyckades Perris med att under hela intervjun ställa nödvändiga och ledande frågor. Reinfeldt som är en van politiker ledde programmet genom att själv styra samtalet, och det borde programmakarna ha försökt motverka.

Men det blev ändå en intressant intervju när man hade lämnat den delen av programmet som skulle efterlikna en terapisession. Det märks att Reinfeldt är väl förberedd på valrörelsen och vill fortsätta att leda Alliansregeringen.

På frågan om han hur det kändes att fortsätta som statsminister kostade han också på sig lite humor. Han påpekade att han är ”vältränad och uthållig” när det gäller statsministerrollen. Även om detta inte är ett kriterium för att vara ”bäst i historien” som den moderate riksdagskandidaten Oliver Rosengren hävdade på twitter, så är det ett tecken på att statsministern är väl förberedd inför valrörelsen.

Hybris

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Skydda människoliv, inte gränser

Fadi Mohamed och Ehsanullah Safi mötte media under en manifestation för human flyktingmottagning i Aten i lördags. Foto Scanpix

Fadi Mohamed och Ehsanullah Safi mötte media under en manifestation för human flyktingmottagning i Aten i lördags. Foto Scanpix

”De behandlade oss inte ens som djur, säger Ehsanullah Safi, djur behandlas med mer respekt än vi gjorde där ute på vattnet.”

Det behövs inte så värst mycket fantasi för att förstå vad det här handlar om. Men för tydlighets skull ska det ändå sägas att det ännu en gång handlar om en flyktingkatastrof.

Om män, kvinnor och barn som drunknar på gränsen till Europa.

Och, ej att förglömma, ännu en gång om den skam det innebär att hellre vilja skydda gränser än att skydda människoliv.

Förra söndagen upptäckte ett grekiskt patrullfartyg från kustbevakningen en liten träbåt med 28 afghaner och syrier ombord som drev hjälplöst efter ett motorhaveri utanför ön Farmakonisi i Egeiska havet. Båten togs på släp, men inte in mot land och säkerheten utan rakt ut till havs, tillbaka mot Turkiet och under mycket hög fart. Träbåten började ta in vatten, och trots att flyktingarna gjorde allt för påkalla kustbevakarnas uppmärksamhet fortsatte dessa att köra till dess båten med flyktingarna sjönk.

Ett ögonblick av dåligt sjömanskap? Nej, inte alls. Snarare ett överlagt agerande efter en väl beprövad metod som ofta används av den grekiska kustbevakningen. Det kallas ”push back”, vilket får det hela att låta som en idrottsterm. Men vad det handlar om är att i sken av att vilja hjälpa istället köra ut båtarna långt från land eller rentav över till en annan nations vatten. I det här fallet Turkiet.  Enligt svt.se har FN-organet UNHCR så sent som i november förra året krävs att grekiska myndigheter måste utreda 23 fall där flyktingbåtar tvingats bort.

Det som hände när det lilla träfartyget sjönk är alltså ingen nyhet, utan snarare vad som kan beskrivas som ”business as usual”.

Den här gången dog tolv människor. Två kvinnor och nio barn, som befann sig under däck sjönk med båten och drunknade. De som befann sig på däck hamnade i vattnet men blev upplockade först när det grekiska patrullfartyget fick motorproblem. Under tiden som flyktingarna försökte ta sig ombord drunknade ytterligare en kvinna.

Ehsanullah Safis hustru och fyra barn drunknade. Hans smärta skar genom Lunchekots strikt neutrala nyhetsflöde och gjorde det omöjligt att inte ta ställning för att medmänsklighet måste vara gränslös.

Faktum är att det börjar bli svårare och svårare att återkommande lyssna till debatter om migration, om EU:s yttre gränser, och om en solidarisk flykting- och asylpolitik i Europa som ska få fler länder att ta större ansvar för att dela bördorna med de länder – bland annat Sverige – som tar sitt redan nu. Just av det enkla skälet att det är uppenbart att den debatten inte handlar om kvoter eller kostnader, utan om en ingrodd ovilja att tala om den rasism och det människoförakt som Europa möter dessa människor med.

Gränser måste finnas, allt annat leder fel. Men gränser kan inte vara en ursäkt för gränslös ondska. 5 november 2007 rapporterade Gunilla von Hall i Svenska Dagbladet om hur ”Grekland systematiskt misshandlar flyktingar som kommer i båtar över Medelhavet för ett liv i Europa. Kustbevakningen sänker deras båtar, gör skenavrättningar och ger flyktingarna elchocker.” Uppgifterna hämtade hon en rapport från ett 70-tal människorättsorganisationer inklusive Amnesty International. Paraplyorganisationen Europeiska flyktingrådet hade samlat in vittnesmål om hur kustbevakningen sänker flyktingbåtar genom ”livshotande manövrer”, sticka hål på gummibåtar för att de ska sjunka. Och så vidare.

Den grekiska regeringen sade sig ta rapporten på allvar och lovade att utreda det hela grundligt.

Undarar om Ehsanullah Safi tycker att den utredningen var grundlig nog.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

”Kålle” i klistret och rödgrön arrogans

karl-petter

Det är svårt att inte tycka om LO:s ordförande Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson. Han framstår som en genuint sympatisk person och har tidigare vågat utmana etablerade sanningar inom den egna rörelsen. När han som SSU ordförande lanserade begreppet egenmakt – vilket gick ut på att människor skulle få makt att bestämma i vardagen genom exempelvis valfrihet – förärades han av Göran Greider epitetet ”borgarkärring” vid en socialdemokratisk partikongress.

När Thorwaldsson 2012 valdes till LO-ordförande var det många som hoppades att han, metaforiskt, skulle baxa LO in på 2000-talet. Och till en början gick det bra. Thorwaldsson lyssnade och vågade i Ekots lördagsintervju erkänna att Sverigedemokraterna målade upp en bild av verkligen som kunde attrahera traditionella LO-medlemmar. På senare tid har han också tillsammans med sin viceordförande Tobias Baudin föreslagit att arbetsmarknadens parter ska komma överens om vinster i välfärden. Ett tecken på att det fortfarande finns socialdemokrater som ser verkligheten för vad den är. Men det har funnits tillfällen när Thorwaldsson i sin iver att hjälpa ”rörelsen” har låtit tunga slinta och låtit fiktion gå före fakta.

Inför Barack Obamas Sverigebesök skrev han ett numera ökänt brev på dålig skolengelska för att stjäla glansen från Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt och inte på grund av en genuin vilja att diskutera frihandel. Igår fick vi ett ytterligare exempel när Thorwaldsson intervjuades vid World Economic Forum i Davos. Ett möte där LO-ordföranden är en självskriven gäst då denne är ledare för en av Europas största fackliga samarbetsorganisationer.

Kanske var Thorwaldsson bara trött eller stressad, men det framstod dock som en liten men markant detalj att han i Rapport talade om att vi i Sverige har 400 000 arbetslösa och att om vi löste detta i en takt på 1000 per år skulle det ta 200 000 år att få ned arbetslösheten. Alla som bemästrar enkel huvudräkning inser att det skulle självklart handlar om 400 år och det gör nog också Thorwaldsson. Men när sedan Göran Hägglunds stabschef Johan Ingerö påpekade misstaget ville LO inte låtsas om att Thorwaldsson hade sagt detta, utan hävdade att det istället handlade om 200 år.

LO

Egentligen är detta en liten detalj som inte är värd att rapportera, om det inte varit för att om en Alliansföreträdare hade gjort samma sak så hade företrädare kablat ut den snabbt som ögat. Det säger något om klimatet inför valet där en sida anser att de denna gång har rätt till makten. I sin strävan att få den är man beredd att korsfästa en egenföretagare som ärligt varnar sina anställda för att ett politiskt alternativ kan göra det svårare att expandera och man är också beredd att ignorera sin egen historia som att samma sida 2010 gick till val på den sänkning av restaurangmomsen som man idag skyr som pesten.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized