Ska också Putin få fri lejd, Miljöpartiet?

(Tycker resten av Miljöpartiet att Putins trofé ska hedras av regeringen? FOTO TT)

Med jämna mellanrum framstår Miljöpartiet som ett oseriöst parti. Om det inte handlar om lokalmedlemmar som tror att USA har förgiftat luften med så kallade chemtrails, gäller det betydligt mer seriösa företrädare som när de säger sin mening mer framstår som flummiga studenter än seriösa riksdagspolitiker.

Speciellt när det handlar om säkerhetspolitik.

Riksdagsmannen Valter Mutt har tidigare gjort sig känd för att vilja flytta statyer av Karl XII och Gustav II Adolf och ersätta dem med ”fredliga statyer”. Likt det man gjort i Baltikum efter den sovjetiska ockupationen, och Mutt fick utstå berättigad kritik och gyckel för det faktum att han vill radera delar av Sveriges kulturhistoria.

Numera är dock Mutt befordrad och han är Miljöpartiets talesman i utrikespolitiska frågor. I kvällens Agenda föreslog han att visselblåsaren Edward Snoweden, som efter att ha avslöjat amerikanska NSA:s avlysning numera är Vladimir Putins ”gäst”, ska transporteras till Sverige för att motta Right Livelyhoodpriset som han denne tilldelades tidigare i år. På frågan hur det ska gå till svarade Mutt spontant att det går att ta regeringsplanet.

Det tål att upprepas: Miljöpartiets talesperson i utrikesfrågor föreslår att en av Putins skyddslingar ska få ta regeringsplanet till Sverige för att acceptera ett pris. Samtidigt som västvärlden går igenom den värsta säkerhetspolitiska krisen sedan kalla kriget på grund av Vladimir Putin.

Valter Mutt säger själv att förslaget har stöd av både Gustav Fridolin och Åsa Romson. Men frågan verkar inte ha förankrats i regeringen och utrikesminister Margot Wallström vägrade kommentera.

Så det verkar vara ett spontant utspel från Miljöpartiets sida samtidigt som det visar hur oenig regeringen är. Det säger också mycket om Valter Mutts och hans partis syn på säkerhetspolitiken.

(David Lindén)

Hans Zetterberg fick Moderaterna att tänka

(Hans L. Zetterberg, sociolog, publicist och tankemästare, 1927-2014)

Det år få utanför den aktiva opinionsbildningen och partipolitiken som kände till Hans Zetterberg som dog igår, och det är förståeligt. Han var nämligen något så pass unikt som en forskare och intellektuell, som inte ägnade sig och personligt varumärkesbyggande.

Ty hans forskning gjorde arbetet åt honom.

Hans Zetterberg var sociolog och publicist, och efter att ha spenderat en lång tid som akademiker vid Columbia University i USA återvände han till Sverige och var på 1970-talet chef för SIFO. Där kom han att spela en stor roll för modern svensk opinionsforskning, och därefter var han chefredaktör för Svenska Dagbladet och skuggrådgivare till Moderaterna.

Den dåvarande partisekreteraren Lars Tobisson berättar i sina memoarer att han tog kontakt med SIFO inför valrörelsen 1976, men han förstod inte att Zetterberg var moderat förrän denne talade om ”vårt parti”. Tillsammans kom de fram till att Moderaterna skulle prioritera borgerlig sammanhållning, då nio av tio borgerliga sympatisörer ansåg att det var viktigt att kunna erbjuda ett alternativ till Socialdemokraterna.

En målsättning som står sig än i dag med tanke på budgetkaoset i riksdagen.

Zetterberg kom också att bli något av en mentor för många moderater, och bland annat tidigare socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har berättat om att det var Zetterberg som övertygade honom om att fortsätta med politiken. Men han var inte helt positiv till Nya Moderaterna, och i Mats Wiklunds bok om Fredrik Reinfeldt påpekar han att partiet numera har avideologiserats.

Det kan också ses som något av en historisk ironi att han dog dagen efter att Moderaterna presenterade sin valanalys, då han själv hade varit bland de mest lämpade att kommentera den.

Hans L. Zetterberg blev 87 år gammal.

(David Lindén)

”Marken Brinner”, eller var det Radioteatern?

(Malin Axelsson, rykande het dramatiker? FOTO TT)

I en underhållande essä med rubriken ”En knapptryckares bekännelse” i magasinet NEO analyserar Svenska Dagbladets tidigare politiske redaktör Mats Johansson sin tid som moderat riksdagsledamot. Han blev själv politiskt aktiv 1968 och sitt politiska uppvaknande beskriver han som en tid ”då extremvänstern ockuperade sin egen studentkår i Stockholm” för att sedan dra vidare till ”TV2 som de ockuperar fortfarande”. Men till TV2 kan också läggas den kreativa eller ”fria” teatersektorn, som fortfarande verkar vara ockuperad av en vänster som anser sig vara fri så länge som just den egna teatern fick maximalt med skattepengar.

Inte minst inom public service där Radioteatern under den nyss avgångna chefen Stina Oscarson sjösatte produktioner som följetången Världshistorien. En serie som, välvilligt tolkad, kunde liknas vid 1970-talets alternativa teater, där alla med någon form av världslig auktoritet sågs som borgarklassens förlängda förrädararm. Och med sedvanliga applåder från Aftonbladets rödmärkta kultursida.

När Oscarsons efterträdare nu utsetts visade det sig också att Radioteatern ska fortsätta i samma spår av omodern radikalitet. Från och med februari 2015 kommer den nya konstnärliga ledaren nämligen heta Malin Axelsson. Hon är i dag chef för Ung scen/öst och kommer enligt SR:s samhälle – och dramachef Louise Welander att vara en ledare ”som förmår lyfta in samtidens mest brännande frågor i teatern”.

En motivering så god som någon, kan tyckas.

Men då glömmer man att Ung scen/öst inte riktigt nådde ända fram när det gällde att för sin publik ”lyfta in samtidens mest brännande frågor”. Deras föreställning Marken Brinner som handlade om upploppen i Husby stängdes på ensemblens begäran då skådespelarna, enligt ett framträdande i Studio 1, ansågs sig ha varit utsatta för rasism från publikens sida. Nu var det dock så att publiken, som både bestod av gymnasieungdomar och fältassistenter med vana att jobba mot rasism inte ansåg att detta var fallet. De tyckte däremot att pjäsen var högst obalanserad, för att inte säga hatisk, och flera instanser har avbrutit samarbetet med Ung scen/öst på grund av detta.

Nu har teaterns ledare blivit befordrad och det är troligt att hon i sitt nya jobb tar med sig sitt tidigare tankegods, eller de tankefigurer om att Sverige är djupt orättvist och rasistiskt, som många i identitetsvänstern gärna marknadsför. Det är dessutom troligt att hon inte kommer få några kritiska frågor från landets kulturjournalister. Men då kan man i alla fall ställa en berättigad fråga:

Om publiken upplevde Marken Brinner som en obalanserad pjäs och skådespelarna publiken som rasistisk, måste inte också publiken få äga sin upplevelse och ha rätt att föra ut den?

Sveriges Radio ska ju trots allt vara opartisk, och förvisso kan man låta marken brinna, men kanske helst inte Radiohuset.

(David Lindén)

Varför ska staten betala Aftonbladets ledarresa till Palestina?

(Ingen opinionsbildning för Palestina, trots skattesponsrad ledarredaktionsresa?, FOTO TT)

Sverige är en generös biståndsnation, och de flesta torde vara överens om att premissen för bra bistånd bör vara ”att hjälpa folk i nöd”. Samt att upplysa allmänheten vart pengarna går. Därför kan det vara förståeligt att journalister bjuds in för att skildra biståndsverksamheten, beskriva vad den uppnått och kritisera den när den inte nått sitt syfte.

Men är det verkligen rätt använda biståndspengar för att bjuda in en socialdemokratisk ledarredaktion för att skildra Israel-Palestinakonflikten, precis efter att en rödgrön regering erkänt staten Palestina?

Ett erkännande som sagda ledarredaktion ivrigt har kampanjat för.

Det är vad biståndsorganet SIDA gjorde genom ett bidrag för pressresor till Olof Palmes Internationella Center. En organisation som sköter Socialdemokraternas internationella kontakter. Förvisso säger SIDA enligt Dagens Opinion, att bidraget beviljades innan denna regering tillträdde, men resan verkar också ha kommit väldigt lägligt.

Vad som vidare är anmärkningsvärt är att man inte bjöd in nyhetsjournalister, utan just ledarredaktionen som har till uppgift att driva politisk opinion. Men Anna Sundström som är verksamhetschef vid Palmecentret ser inget problem med detta. Till Dagens Opinion säger hon att resans mål inte är ”att driva opinion utan att vara språkrör för människor de möter”.

När inbjudan gick ut bjöds all A-press – de tidningar med socialdemokratiska ledarsidor – in och man kan därför också fråga sig varför just Aftonbladets politiske politiska redaktör Karin Pettersson och ledarskribent Anders Lindberg valdes ut. De jobbar trots allt på en tidning som går med cirka 300 miljoner kronor i vinst och från tidningens sida är det obegripligt att man sätter sitt relativa oberoende i pant, då ledarredaktionen är den som bland A-pressen har närmast band till Socialdemokraterna eftersom den politiske redaktören måste godkännas av LO.

Sålunda hade Pettersson och Lindberg kunnat betala de 3500 kr som flygbiljetten kostade. Men om ska vara elak kanske detta var ett lägligt tillfälle att åka ifrån det trista novembermörkret till varmare breddgrader.

Att helt enkelt kombinera nytta med lite aktivistiskt nöje.

(David Lindén)

Kolla aldrig en bra ”antirasism” story

(”Konstnärlig frihet” måste också kunna kritiseras, även när det gäller Husby, FOTO TT)

Journalister brukar beskyllas för att ”söka klick” och inte vilja kolla en bra story. Tyvärr kan det ibland stämma, och ett färskt exempel inträffade i torsdags när Studio 1 hade ett reportage om hur Ung Scen Östs pjäs ”Marken Brinner” i Norrköping. Den handlar om Husbykravallerna och enligt reportaget i Studio 1 fick pjäsen läggas ned på grund av att skådespelarna utsatts för rasism ifrån publikens sida.

Lyssnarna fick som inledning veta att man skulle tala om ”pjäsen om rasism och mänskliga rättigheter som inte längre ska spelas på grund av rasistiska påhopp”. En introduktion som för tankarna till den amerikanska södern på 1960-talet, där medborgarrättsrörelsen kämpade mot en rasistisk mobb. Regissören Nasim Aghili ville också spinna vidare på detta när hon – oemotsagd – fick beskriva ”Marken Brinner” som ett försök att inte använda ”den vita blicken” och berätta om att Sverige är ett orättvist land. Men enligt skådespelerskan Bahareh Razekh hade publiken bland annat kastat pennor, gjort ljud ifrån sig och ”vägrat leka med i den här leken” och därför lades pjäsen ned.

Med dessa händelser i åtanke borde man bara kunna dra slutsatsen att Östergötland är ett alltigenom rasistiskt och genomruttet län, och att ett gäng modiga skådespelare har skrämts till tystnad. Men historien visade sig vara långt mer mångfacetterad än hur den beskrevs i Studio 1, och följde man nyheterna under helgen fick man bevis för detta.

Till en början kritiserades pjäsen av polisen som bland annat vände sig mot att man hävdade att polisen hade ”avrättat” en person i Husby, och det kan självklart bortförklaras. Polisen var ju de som var mest involverade i Kärrtorp och det finns fog för att påstå att den som äger våldsmonopolet i samhället ska tänka sig för innan man blandar sig i debatten. Men det visade sig att det inte bara var polisen, utan även lärare och elever som kände sig orättvist utpekade och att pjäsen tidigare fått kritik.

Enligt Lars Rejdell som är barn – och ungdomschef i Linköpings kommun valde exempelvis  Skäggetorpsskolan i Linköping att bryta samarbetet med Ung scen Öst då ”personal och skolledningen upplevde att det här stred mot värdegrunden, läroplansuppdraget och demokratiuppdraget”.

På vanlig svenska så var pjäsen helt enkelt inte lämpad för gymnasieungdomar, och – får man anta – inte heller speciellt opartisk. Kritik som självfallet kan avfärdas som att den kom från ”en vit man med makt”. Men också Nader Ghaemi som är stadsdelsutvecklare i Skäggetorp var djupt kritisk mot pjäsen och han skrädde inte orden: ”Jag har jobbat mot rasism och diskriminering i flera år, och jag tycker inte att det är den dolda rasismens fel att pjäsen fick läggas ned. Det är föreställningens innehåll”.

Kanske var det helt enkelt så att ”Marken Brinner” var ren och skär vänsterideologiproduktion, och därför inte passade att spelas för ditkommenderade skolungdomar. Dessutom så borde de flesta veta att skolungdomar kan vara väldigt bångstyriga när de tvingas göra något de inte vill.

Innan man som Gunilla Brodrej på Expressens kultursida hävdar att ”rasisterna får den här sortens stöd från ordningsmakten” bör man således fråga andra som har kritiserat pjäsen. För man ska faktiskt kolla en bra story, även om den råkar handla om antirasism.

(David Lindén)

Skyll aldrig på fotboll, men på FIFA

(Är Blatter och Putin lite för goda vänner? FOTO TT)

Nyheten om att vare sig Ryssland eller Qatar gjorde något fel när de ansökte och fick fotbolls VM 2018 och 2022 kom lite för olägligt.

Ryska soldater befinner sig inne i Ukraina, Donetskprovisen har haft ett ”val” och Putin har nyligen deklarerat att Sovjetunionens pakt med Nazityskland 1939 inte var fel. Emiratet Quatar har också lyckats hålla sig borta från nyhetsflödet i och med terrorgruppen IS framfört i Mellanöstern.

Det ska mycket till innan man anklagar någon för korruption, men när det gäller FIFAs rapport finns många frågetecken. Rapporten, vilken bland annat hävdar att det pågått oegentligheter när Storbritannien ansökte om VM 2018, säger bland annat att ryssarna endast tillät att bara vissa av deras ansökningshandlingar granskades. Dessutom har ordföranden i undersökningsenheten i FIFA:s etiska kommittee Michael Garcia låtit meddela att han kommer att överklaga beslutet.

Den stora frågan är dock vad som kommer att hända om Putin fullbordar invasionen av Ukraina. Kommer Svenska Fotbollsförbundet att protestera hos FIFA eller ska man fortsätta och låtsas som om politik och sport inte hör ihop? För om det kan komma någonting bra ur denna historia är det lärdomen om att internationell idrott och storpolitik går hand i hand.

Fotbollen är och ska förbli en ren sport byggd på schysta regler. Men FIFA och speciellt den tidigare ordföranden Sepp Blatter har bidragit till att göra den lite smutsigare, och det kommer ta tid att reparera sportens rykte.

(David Lindén)

Äntligen kan rikemansvänstern leva som den lär

(Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Två hippa och – får man anta – frivilligt högbeskattade herrar mitt i livet, FOTO TT)

Under valet var de många kändisar som gärna upplyste den som ville lyssna om att de hade ”fått nog”. Exempelvis nöjes – och stundvis ledarskribenten Fredrik Virtanen, komikern Henrik Schyffert och Stureplanslejonent Claes de Faire – med ett förflutet i Moderata Ungdomsförbundet där han bland annat låg bakom en kampanj med den, skulle det visa sig, talande sloganen ”Jag vet bäst” – utnyttjade sina plattformar för att spy galla över regeringens skattesänkningar.

Att de sedan själva betalade mindre skatt än vanliga löntagare, vilket Slöseriombudsmannen Rebecca Weidmo Uvell har visat är en helt annan historia.  Men nu finns det äntligen en möjlighet för den rika kändisvänstern att leva som den lär.

Riksdagsledamoten Aron Modig (KD) från Göteborg har lagt en motion om så kallad frivillig skatt för kändisar och rika människor. Förvisso är det svårt att genomföra i praktiken, men för att citera Modig så bör det ”utredas hur en sådan frivillig skatt kan införas så att kändisar och välbärgade människor enklare kan handla utifrån sina samveten”.

Förhoppningsvis antar riksdagen motionen, och då får man hoppas att alla de med tjocka plånböcker och stort medieutrymme som ondgjort sig över det ”nya och kalla Sverige” är villiga att bidra lite extra för att det ska bli ”varmt och solidariskt” igen.

Ty det var väl inte så att man predikade höga skatter för att få medieutrymme och ställa sig in hos rätt gäng på Södermalm i Stockholm?

(David Lindén)

Show Me the Money, Mr Minister

Amerikanska Netflix TV-serie House of Cards med Kevin Spacey som den skrupelfrie kongressledamoten Francis J. Underwood är populär bland alla som är intresserade av politik. Men seriens förlaga filmades av BBC redan 1990 och handlade då om den konservative parlamentsledamoten Francis Urquhart som gestaltades av skådespelaren Ian Richardson.

Rolltolkningen blev legendarisk och många av Urquharts repliker är fortfarande tidlösa.  

När han planerar att avsätta den sittande premiärministern förklarar Urquhart för TV-tittarna – ett grepp som Spacey ofta gör i Netflixversionen – att det krävs ”en riktig skandal som sex eller pengar”. I den anglosaxiska världen är detta vad som fäller politiker, men i Sverige handlar det ofta om andra saker, men alltsedan Sahlinskandalen på 1990-talet har pengar eller dubbelmoral blivit alltmer viktigt.

(Tid för eftertanke, Kaplan, FOTO TT)

Det är därför intressant att läsa dagens Expressen som innehåller en artikel om bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) inblandning i att moskén i Stockholmsförorten Husby tömdes på sina tillgångar. Den totala summan som försvann uppgår till 1,3 miljoner kronor. Kaplan som var mötesordförande när besluten togs uppger att allt gick rätt till, och hänvisar frågor om ekonomin till parterna i den pågående rättstvisten.

Ett underligt svar.

Speciellt av en mötesordförande som undertecknade det protokoll som låg till grund för beslutet, och som senare inte vill förklara sina handlingar. För det är något han borde göra om han vill ”döda frågan”. Att skylla på media som många av Miljöpartiets anhängare vill göra när deras ministrar granskas blir vidare kontraproduktivt i längden. Dessutom blir det lite komiskt när man betänker att klagosången kommer från ett parti som länge åtnjutit en särställning bland journalister och inte varit sena att utnyttja den.

Men det är dags att partiet inser allvaret och att Kaplan redovisar att han inte har något att dölja. Ty om han har det kommer Expressens reportrar att fortsätta gräva, för de har en osviklig näsa för att hitta nyheter och det är bara att gratulera dem för ett klassiskt grävjobb.

Så statsrådet Kaplan borde redovisa vart pengarna tog vägen.

(David Lindén)

Komiskt försvar av kulturministern

(Fansen får göra bättre än så här, FOTO TT)

Det börjar nästan bli löjeväckande. Hur vissa försvarar kulturminister Alice Bah-Kuhnkes (Mp) avsaknad av grundläggande politiska färdigheter. Ena stunden skulle kritik av henne handla om ”afrofobi” då hon har en utländsk far, och i den andra stunden att hon kritiseras för sitt kön. Detta trots att Bah-Kuhnke är född i Småland och under hela sitt vuxna liv har agerat i den svenska offentligheten.

Dessutom verkar många ha glömt att manliga kulturpolitiker har manglats än hårdare. Nu senast Håkan Juholt.

Men lite av ”försvaret” kan för all del nagelfaras. I dag hävdade exempelvis en läsare på den av LO och Aftonbladet finansierade bloggen Politism att Bah-Kuhnke inte är ”någon professionell skribent”. Detta trots att hon har skrivit i flera tidningar och gett ut en bok om kronprinsessan Victoria.

Författaren Maria Sveland menar vidare att bilden av kulturministern är ”sexualiserad” då en del medier har valt att publicera en bild på henne för tidningen Okej på 1990-talet. En bild som kulturministern tog när hon var 26 år och därmed myndig. Således borde hon kunna få frågor om den, precis som Fredrik Reinfeldt fick frågor om boken Det Sovande Folket. Till och med när han hade gett ett svar och ansåg att saken var utagerad.

Det finns också en diskrepans när det gäller borgerliga och rödgröna politiker, då många av dem som högst ropar om afrofobi och sexism inte såg sig nödgade att försvara exempelvis Nyamko Sabuni eller Annie Lööf då de hade ”fel ideologisk färg”.

Inför EU-valet skrev bloggen Politisms redaktör Eric Rosén om att det inte ”räcker att vara kändis” med hänvisning till journalisten Lars Adaktussons kandidatur för Kristdemokraterna. Han hade alldeles rätt. Det måste finnas substans och Adaktusson bestod provet. Nu är det upp till kulturminister Bah-Kuhnke att göra samma sak, för att ”om du inte klarar hettan ska du inte befinna dig i köket” för att citera ett uttryck som troligtvis myntades av den amerikanske presidenten Harry S. Truman.

En uppmaning som för all del kan riktas till hela regeringen.

(David Lindén)

 

 

Ingen vinner på mångfald

(En smarrig påminnelse om det förflutna, FOTO TT)

I dag är det Gustav Adolfdagen till minne av den svenske kungen Gustav II Adolfs (1594-1632) död i slaget vid Lützen den 16 november 1632. Numera firas inte dagen i stor utsträckning, förutom i Lund, Uppsala och Göteborg där man bland annat kan sätta tänderna i en god Gustav Adolfbakelse. Men den döde kungen är faktiskt värd att påminna om, då han såg till att Sverige moderniserades.

Under hans regeringstid gick Sverige från att vara ett medeltida land till en tidig modern nationalstat, och än idag lever vi i Gustav Adolfs, eller snarare hans kansler Axel Oxenstiernas, skugga. Något som märks i och med Uppsala universitet, att varje län skulle ha gymnasieskolor och domstolsväsendet. Förnyelsen skedde till stora delar med hjälp av invandring och än i dag kan många svenskar räkna holländska valloner i släkten, och familjer som Wachtmeister och De Geer kom att spela en stor roll också efter Gustav II Adolf.

Nu lite mer än 350 år sedan hans död skulle vi kunna ta till oss några av de lärdomar som kungen och ”herr Axel” praktiserade. För skulle de båda återfödas i dag skulle de – förutom att vara fascinerade av tekniken, hygienen och levnadsstandarden – troligtvis vara både chockade och lätt roade över det politiska klimatet. Ett konkret exempel är diskussionen om invandring som blivit så pass polariserad att vissa delar av 1600-talets debattklimat framstår som tolerant. På ena sidan är de som tycker att all invandring är bra och på andra sidan är dem som vill stänga gränserna. Självklart finns det en stor gråzon, men de är bara dessa högljudda motpoler som hörs i debatten.

Det andra exemplet som hör ihop med invandring handlar om mångfald: att det skulle vara bra att ha människor med olika hudfärg och etnisk bakgrund på en arbetsplats. Nu senast kunde man höra om detta när det gällde Sveriges Radios utrikeskorrespondenter. Ty de anses av vissa vara för gamla och för vita. Men ingen verkar ha vågat säga om de gör sina jobb eller inte. För nu gäller det att uppnå mångfald så det ser bra ut bylinebildsmässigt.

Lite tillspetsat kan man hitta liknande tongångar på 1600-talet. När Gustav II Adolf adlade dugliga borgarsöner klagade redan adliga och menade att det hotade balansen. I riksrådet skulle ju en Brahe, Oxenstierna och Sture sitta och inga nykomlingar. Men det struntade kungen i, och tack vare detta fick Sverige en kompetent ämbetsmannaklass.

I vår tid gäller det mångfalden, men ingen tycks vilja förstå att förändring tar tid och att ett snyggt team på pappret inte per automatik levererar strålande resultat. Kort sagt vinner ingen på mångfald om den inte också innehåller kompetens.

Dagens identitetsvänster skulle helt enkelt tjäna på att blogga mindre och läsa mer 1600-talshistoria. Men det är förståeligt att det föredrar det förstnämnda, då de kanske skulle lära sig att få saker är nya under solen om de läste mer. En hemsk tanke för den som tror sig vara världens medelpunkt.

(David Lindén)