Sverige har idag fått en ny arbetsmarknadsminister som heter Elisabeth Svantesson. Hon har suttit i riksdagen sedan 2006 och är licentiat i nationalekonomi. Hon är med andra ord en akademiskt kompetent person och ett ytterligare tecken på detta, är att riksdagsinträdet avbröt hennes doktorandstudier.
Elisabeth Svantesson är också troende kristen och har tidigare varit medlem i organisationen ”Ja till livet” och undervisat i en skola som drevs av församlingen ”Livets Ord”. Detta hade kunnat vara ett allvarligt problem om Svantesson hade fått ansvar för utbildnings – eller hälsofrågor, men det fick hon inte och hon är idag inte heller engagerad i någon av dessa organisationer.
Organisationer som ”Ja till livet” och ”Livets Ord” är minst sagt extremistiska och tål att kritiseras. Men de rör sig inom lagens ramar och bör därför ses som religiösa samfund bland andra. Självfallet hade det dock varit ett problem om en medlem av ett religiöst samfund skulle haft inflytande i frågor där samfundets åsikter gick tvärt emot regeringen och riksdagens, men så är nu inte fallet.
Det har dock inte ett antal debattörer på vänsterkanten förstått. Istället påtalar man Svantessons tidigare medlemskap som om det vore något nytt. Taktiken beror troligtvis på lathet. Man visste helt enkelt inte tillräckligt mycket om Svantesson för att hitta några andra lämpliga områden att attackera. Det är synd eftersom den politiska debatten blir bättre om alla gör sin läxa.
Därför är organisationen Alliansfritt Sverige att berömma. De grävde snabbt fram ett antal frågor såsom vårdnadsbidraget där deras åsikter skilde sig från Svantessons. Förhoppningsvis kan också övrig vänster kopiera denna taktik.
Hitta gärna sakfrågor, men att påtala historiska felsteg kan på sin höjd ses som svamligt och som ett tecken på avsaknad av framtidsvision. Något som idag tycks karakterisera stora delar av vänstern.
(David Lindén)
Ledarbloggen 