Som anhängare av idén om att lika rättigheter skall råda mellan könen bör man vara skeptiskt mot termen extremfeminist. Att en del vill uppnå jämställdhet med hjälp av kvotering handlar snarare om politisk ideologi än om målsättningen om lika möjligheter. Det var bland annat därför, för att avspisa påståendet om extremfeminism som jag i lördags gästade Feministiskt Forum vilket hölls i ABF-huset i Stockholm.
Till en början var det inte heller extremt.
Förvisso var det en klar vänsterprägel när det gäller de organisationer som hade bokbord i pausen, men det kunde man också förvänta sig när ABF var värd för arrangemanget.
Det mest intressanta seminariet som jag bevistade var en diskussion mellan poliskommissarie Jonas Trolle och förläggaren Moa Karlén och handlade om gripandet av polismästaren Göran Lindberg, vilket Trolle skildrat i sin bok Jakten på Kapten Klänning (Leopard Förlag). Han kunde också dementera flera myter om fallet, som att polisen hade varit lite extra entusiastiska när det gällde att gripa en prominent jämställdhetsförespråkare samt den om att Lindberg var en del i ett större nätverk av kända män.
Uppfattningen om att forumet inte skulle torgföra särskilt extrema uppfattningar försvann dock efter att ha bevistat ett seminarium som hölls efter lunchen. Det var en diskussion om verket Liten handbok i konsten att bli lesbisk också den utgiven av Leopard, med Moa Karlén som moderator i en diskussion med författarna Mian Lodalen och Matilda Tudor.
Lodalen förklarade att idén till boken hade kläckts när Maria Sveland i en konversation med henne önskade att hon också var lesbisk. Nu hade man därför skrivit en bok om hur heterosexuella kvinnor kunde omprogrammera sig och enligt Matilda Tudor hoppades man på en förnyad politisering av nära relationer.
Enligt Karlén skulle boken innebära en revolution och publiken verkade också hålla med henne. Dessa uppmanades dessutom att yttra sig offentligt om det skulle säga något elakt om de två ”underbara” författarna. För det kunde ju hända att det fanns invändningar mot definitionen av omprogrammering.
För mig påminde stämningen i salen om något som man först inte kunde sätta fingret på. Men när man noterade applåderna, skratten och den totala avsaknaden av opposition blev det uppenbart. Seminariet liknade inte 1970-talets bokstavsvänster där varje fråga skulle debatteras till leda för att förankras bland kamraterna. Utan snarare en sammankomst anordnad av högerkristna i USA.
Det var samma benhårda tro på den egna saken och uppmaning till omvändelse. Med den lilla skillnaden att de konservativt kristna vill ”be bort bögen” medan man i lördags bestämde sig för att ”fira fram flatan”.
Det är dessutom intressant att lanseringsfesten för boken hade titeln Väckelsen.
Så visst finns det extremfeminister.
Ledarbloggen 