Bättre klimat för klimatet

Historien ser ut att upprepa sig. Så fort världen sätter sig ner för att tala om klimathotet så kommer kylan och snön och fördärvar själva inlevelsen av vad smältande isar och varmare hav innebär. Så var det i Köpenhamn och så är det nu, när en fortsättning på Kyotoavtalet förhandlas fram i Quatars huvudstad Doha.

Det är just sådana sammanträffanden som ställer till det, och som får infrusna tågresenärer och snöskottande svenskar att lyfta blicken mot himlen och böna fram ett ”var är uppvärmningen av atmosfären när man som mest behöver det?”.

Men sammanträffande och samband ska man hålla isär. Och man ska nog undvika att raljera för mycket. Främst av det skälet att klimatdebatten har förändrats. Den präglas av färre knäppstarar och större allvar idag, än för bara några år sedan.

I senaste numret av tidningen Fokus skriver Nina Brevinge och Maggie Strömberg under rubriken ”När alla skeptiker gått hem” att dagens realpolitiska hänsyn gör utsikterna för att komma framåt i klimatförhandlingarna sämre än någonsin. Och, inte minst, långt mycket svårare än då debatten formades av allt från grönt folk som talade för klimataborter och brunt folk som inte kunde sluta hånskratta så fort FN:s klimatpanels slutsatser nämndes.

Klimatkonflikten förs nu i första hand kring frågan om ett övergångsavtal, mellan dagens Kyotoavtal som upphör 2013, och nästa, som är tänkt ska gälla från 2020. Men USA, Ryssland, Japan, Kanada och nyligen även Nya Zealand vill inte sätta upp nya mål för sina utsläpp till atmosfären om inte Kina och Indien vill låta sina utsläpp begränsas i avtal. EU, Norge, Schweiz och Australien kan tänka sig en övergångslösning fram till nästa klimatavtalsperiod 2020, men står å andra sidan ”bara” för 15 procent av alla utsläpp.

Lägg därtill att det finns en nivå till i den konflikten, mellan västvärlden och de så kallade Basic-länderna Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina, om vilka som ska göra mest och snabbast. Och som om det inte räckte är man heller inte överens inom Basic-blocket.

Det finns en motsättning till, den om nutid och framtid. För stora begränsningar på framförallt Kina, Indien men även USA kan leda till att världsekonomin går i baklås. Det vill ingen. Samtidigt är risken uppenbar att om man inte kommer överens, så kommer klimatförändringarna redan på medellång sikt att leda till en humanitär katastrof men också en ekonomisk.

Hotet är nog allt fler medvetna om. Men det är uppenbart att konflikten om klimatet till inte så liten del handlar om att det ännu inte finns tillräckligt tunga och entydiga argument, idéer eller exempel som övertygar alla om att det trots allt går att få till en annan sorts tillväxt än en sådan som driver på atmosfärens uppvärmning.

Mer om detta efter det att Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok Bankrupting Nature (Routledge 2012) är genomläst. Kanske finns svaret där?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s