Nu handlar det om mandatfördelning

”Det är tungt att vara regeringsparti” sade Fredrik Reinfeldt på Moderaternas valvaka och det har han rätt i. Väljarna har onekligen sett EU-valet som ett tillfälle att straffa regeringen, vilket man även gjort i tidigare EU-val. Men det som kommer att spela roll i morgon är den krassa verkligheten i Bryssel och där handlar det främst om mandatfördelning för partigrupper samt möjligheten att skapa allianser. Det kommer att bli intressant att se hur svensk vänster – som i detta val är splittrade på fyra olika partier – kommer att försöka åstadkomma detta.

När det gäller den preliminära mandatfördelningen i parlamentet är den konservativa EPP-gruppen fortfarande starkast med 211 mandat. Tätt följt av Socialdemokratiska S&D med 193, Liberala Alde med 74 och de rödgrönas GUE/NGL som får 47. Till detta ska också läggas ECR som domineras av brittiska Tories med 39 och EFD som leds av brittiska UKIP med 33. De är också till den sistnämnda som Sverigedemokraterna troligtvis kommer att ansluta sig – om de är välkomna.

Förvisso har ”EU-skeptikernas genombrott destabiliserat Europa” för att citera morgondagens rubrik i den franska högertidningen Le Figaro, men det är också en klar signal om att det fortfarande finns en EU-positiv majoritet i parlamentet. Det som dock är under all kritik är valdeltagandet på 43,1 procent som i princip är detsamma som det var 2009.

En siffra som är under all kritik, även om en talesman för parlamentet i Bryssel påpekade att man för första gången sedan 1979 vänt trenden med fallande valdeltagande.

(David Lindén)

Ett val som inte håller i längden

Jean-Claude Junker – kan hålla sig för skratt idag.

Nu är det bara någon timma kvar innan EPP-gruppen kommer att välja Jean-Claude Junker som sin kandidat till att bli nästa ordförande för EU-kommissionen. Men lite talar för att hans namn kommer att vara det som en kvalificerad majoritet av Europarådets regeringschefer under sommaren lägger fram för EU-parlamentet för godkännande.

Påståendet att utgången av EU-parlamentsvalet skulle vara allenarådande i den här processen, något som inte minst den socialistiska sidan i parlamentet hävdar, får nog i första hand beskrivas som en mycket liberal tolkning av Lissabonfördragets skrivningar om parlamentets ”nyckelroll” i sammanhanget.

I slutändan blir det en kompromiss som mer grundar sig på nationella intressen och önskemål än på valresultatet. Inget annat.

Därför talar nära nog inget för att socialisternas kandidat, Martin Schulz från Tyskland, skulle kunna vara aktuell. Inte ens om socialisterna och liberalerna i Alde-gruppen kommer överens, kommer Schulz att bli acceptabel för bland annat Storbritanniens, Spaniens, Sveriges och Hollands regeringar. Minst lika förödande är att han inte kommer att ha Tysklands förbundskansler bakom sig, trots att Angela Merkels CDU och Schulz partivänner inom Socialdemokraterna regerar tillsammans. Det finns ett djupt missnöje över partigränserna med Schulz’ sätt att politisera kommissionsfrågan.

Martin Schulz – Inte så värst glad idag.
foto scanpix

Ska man vara nogräknad och ändå utgå från att EU-parlamentsvalets utgång ska få spela en större roll än tidigare, så går det trots det inte att bortse ifrån faktum; det finns inget folkligt tryck i Europa på att få välja kommissionsordförande. Tydligaste beviset på detta är att de partier som ställer upp i EU-parlamentsvalet i de 28 medlemsstaterna inte kommer att organisera sina kampanjer kring en europeisk toppkandidat som tävlar om att få leda kommissionen. Ska det bli någon nerv och något valdeltagande att tala om måste EU-parlamentsvalet föras utifrån en nationell kontext och med kända ansikten.

Så hur slutar kampen om kommissionen? Med en kompromisskandidat som är tillräckligt tung men samtidigt tillräckligt flexibel för att passa så många som möjligt. Då spelar det mindre roll att den som man fastnar för ”redan har ett bra jobb”. Storbritanniens premiärminister David Cameron är visserligen av den uppfattningen att verksamma regeringschefer är uteslutna, men det är knappast hela sanningen. Irlands president Enda Kenny är därför ett alternativ. Polens premiärminister Donald Tusk och Finlands statsminister Jyrki Katainen kan bli det.

Inget är omöjligt, förutom att välja omöjliga kandidater. Därför blir det knappast Jean-Claude Junker eller Martin Schulz. Oavsett hur det går i valet.

(Mikael Hermansson)