Margaret Thatcher är död. Hon blev 87 år.
Det är bara att rada upp det som redan är känt och inlärt, och som kommit att prägla bilden av henne och hennes premiärministertid:
Gruvstrejkens hungriga familjer i Wales och Yorkshire. Alla de döda på Nordirland. Att hon för att återge en handfull britter friheten blev vän med en diktator – Chiles Pinochet – i kampen mot en annan diktatur om en liten ögrupp i Sydatlanten.
Hennes kamp mot EU, hennes vänskap med Reagan och hennes relation med Gorbatjov.
Håret, rösten och handväskan. Från en annan tid, ett annat liv. Men är det allt?
Det var i en intervju i Women’s Own Magazine 1987 som Margaret Hilda Thatcher yttrade de ord som skulle komma att bli hennes mest citerade: ”There is no such thing as society”.
Det finns inget som kan kallas samhälle.
En kall mening, yttrad av en kall människa.
Ett vittnesbörd om vad som kunde sägas i ett kallt samhälle. Thatcherismen avklädd.
Och nog för att Storbritannien under de år som hon var premiärminister kunde framstå som frostigt. Den som 1982 åkte runt i norra England för att leta efter konsekvenserna av den konservativa regeringens politik, den behövde inte leta länge för att hitta misären.
Däremot var det svårare att hitta ett näringsliv som producerade sådant som efterfrågades, eller en arbetsmarknad där inte fackets makt omöjliggjorde förändringar. I Sheffields industrier var det sedan tidigt 70-tal vanligare med strejk än med fulla arbetsveckor.
Arbetslösheten var hög, arbetslöshetsersättningarna ännu högre. Labour, Storbritanniens socialdemokrater, hade inget alternativ och inga väljare.
”No future” stod skrivet i eldskrift.
Så Storbritannien valde Margaret Thatcher.
Inte en gång, utan tre. 1979, 1983 och 1987.
Sedan följde ytterligare en konservativ mandatperiod med en färglös ersättare som dock föredrog samma politik. Först när Tony Blair gjorde om Labour till ett parti som Margaret Thatcher kom att gilla bättre än sitt eget, flyttade folkets sitt förtroende.
Hur var det möjligt att det som framställdes som något så kallt och hjärtlöst kunde vara valbart om och om igen?
Den som bryr sig om att läsa resten av det där citatet hittar svaret. Visst fanns samhället – men det bestod av män, kvinnor och familjer, vars ansvarstagande och plikttrogenhet skapade det som regeringen sedan kunde fördela.
”Det är vår plikt att ta hand om oss själva för att sedan ta hand om våra grannar. Folk ser mer till rättigheter än till skyldigheter. Det finns inga rättigheter, om inte någon först har tagit detta sitt ansvar.”
Vem kan säga emot?
Ledarbloggen 