Ett märkligt ögonblick på kongressen. En kram, en kyss. Vad var det som hände?
Hur kom det sig att Ylva Johansson, Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson, inte fick plats i partistyrelsen medan Omar Mustafa, som umgås med antisemiter och homofober, välkomnades med öppna armar?
En bra fråga – förutsatt att den hänger ihop. Det är inte alldeles givet att så är fallet.
Att partiet insett att man måste göra något åt den ”vithetsnorm” som Håkan Juholt införde under sin korta tid som partiordförande, var uppenbart. Det går inte att desperat ragga röster i Botkyrka, på Norrby eller i Biskopsgården om partiet som knackar på dörren framstår lika etniskt och religiöst diversifierat som en sockenstämma i Knohult på 50-talet. Därför kom säkert Stockholms nominering av Mustafa, som också är ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, som vårsol i midvinterkylan.
Det som nu riskerar att visa sig vara det sämsta av val som partiet kunde ha gjort, är snarare konsekvensen att socialdemokratiska valberedningar på den här nivån befolkas av individer som inte är lämpade för den grannlaga uppgiften. Minns Berit Andnors insats som ordförande för den valberedning som kom fram till att det bästa för partiet var att välja Mustaschmannen från Oskarshamn.
Att den arbetsmarknadspolitiska talespersonen valdes bort, trots att Stefan Löfven sagt ifrån att det är jobben som gäller, ger ett förvirrat och motsägelsefullt intryck. Lite som med skolvetot, där Löfven gör allt för att distansera sig från beslutet men där partivänstern gör det tydligt att man verkligen menar vad man säger.
Kanske är det trots allt i skolfrågan som man ska leta efter orsaken till Johanssons frånfälle? Och i dess förläning, även regeringsfrågan.
Ska Löfven kunna bilda regering efter en eventuell valvinst torde det vara med Vänsterpartiet som partner. Då går det inte att ha kvar den före detta vänsterpartisten Ylva Johansson, som 1989 tvingade fram en omsvängning när det gällde frågan om att kommunalisera skolan. Det var i förhandlingarna med Göran Persson som Johanssons kompromiss tvingade partiet till ett ödesdigert åsiktsbyte.
Nu talar Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt om att förstatliga skolan. Han backas upp av sin utmanare Rossana Dinamarca. Och med tanke på att Sjöstedt har lovat att partimedlemmarna ska få bestämma om hur och på vilka villkor som v ska samarbeta med s, så är det troligt att Löfven uppfattat signalerna att det är största möjliga lyhördhet som gäller.
Så innan partiet piskar på Göran Perssons eftermäle måste man således öva sig genom att pissa på Ylva Johanssons person.
Kan det vara så? Det känns lite långsökt.
Men i ljuset av dagens socialdemokratiska skoldebatt är allt, bokstavligen allt, möjligt och troligt.
Ledarbloggen 