Ännu ingen jordbävning i Storbritannien

Nigel Farage möter Ukips sympatisörer i engelska South Ockendon med ett hästgarv. Foto scanpix

Igår gick Storbritannien till valurnorna, och idag så räknas rösterna. Det var två val samtidigt – lokalval i 100 av 172 kommuner och val till EU-parlamentet. Lägg därtill att det i ett litet antal städer också genomfördes borgmästarval och bilden av torsdagen som den stora valdagen blir bekräftad.

Men frågan är om torsdagen den 22 maj verkligen var en sådan framgångsdag för populistiska och främlingsfientliga UK Independence Party som media försöker göra den till. När allt kommer omkring har Ukip inte fått majoritet i en enda kommun!

Visserligen har partiet ökat sin andel av alla mandat, men framgången är relativ och utifrån en mycket låg utgångspunkt. I förra valet lyckades man ta 15 (!) mandat av 4000. (brittiska lokalval sker varje år men alla kommuner har inte val samma år utan dessa fördelas efter en treårscykel) På fredagseftermiddagen hade man lyckats räkna hem 162 medan Labour och Tories tillsammans hade drygt 3200 mandat. fått ihop 1200 och konservativa Tories 870. Även Liberaldemokraternas andel av mandaten var drygt dubbel som Ukips, och då är ändå Libdems de lokala valens stora förlorare.

Svenska Dagbladet valde att låta TT:s Brysselkorrespondent läsa The Guardian och skrev sedan att ” Siffrorna från Storbritanniens EU-val får vänta några dagar till. Men i de lokalval som hölls parallellt med det europeiska röstandet i går tycks i alla fall anti-EU-partiet UKIP ha blivit precis så starkt som det antogs på förhand. Dagens Nyheters Marianne Björklund låg nära den versionen när Sveriges största morgontidning skriva att ” EU-kritiska Ukip går fram kraftigt i de brittiska lokalvalen.” Kollegan Aftonbladet kunde för sin del för konstatera att ” EU-kritiska UKIP ser ut att gå kraftigt framåt i de brittiska lokalvalen.” Mångfalden i formuleringskonsten är överväldigande.

Aftonbladets krönikör Wolfgang Hansson fyllde på och hävdade att ”Ukip ritar om den politiska kartan”. Det är mycket möjligt – alla röster är inte räknade och EU-valet redovisas först på söndag. Men utifrån vad vi vet idag om just lokalvalen är det mer än tveksamt. Hur 135 mandat av 4000 skulle innebära att Ukip därmed ”ser ut att få runt 30 procent i lokalvalen, strax under det som opinionsmätningarna visat för EU-valet. Det är anmärkningsvärt eftersom partiet även på lokalplanet egentligen bara kampanjar på två frågor. Storbritannien ut ur EU och stopp för invandringen.”

Nja. Det som är anmärkningsvärt är att Aftonbladet inte kan räkna. Men det blir ingen kul grej om det visar sig att Ukips framgångar i lokalvalen är allt annat än en ”politisk jordbävning”.

”Den stora förloraren är premiärminister David Camerons konservativa parti. Det är främst härifrån som Ukip tagit sina röster.” Återigen ett nja. Den stora förloraren på fredagseftermiddagen var än så länge Liberaldemokraterna. Men visst, tories fick känna av väljarnas förändrade preferenser. Men fascinerande nog syns inte så många konservativa övergångar till Ukip som till Labour. Detta syns tydligt om man går in och granskar hur mandaten rört på sig i de enskilda valkretsarna.

Det kan tyckas vara missunsamt att inte låta Aftonbladet, DN, Svenskan och Tidningarnas Telegrambyrå – och därmed en förkrossande majoritet av alla medier i Sverige som har TT som enda leverantör av nationella och internationella nyheter – få kalla Ukips framgångar för en ”politisk jordbävning”. Men ännu har någon sådan inte inträffat. Snarare handlar om lokala små skalv som om det inte vore för medias intresse knappast skulle spela någon större roll för att påverka den nationella opinionen. De brittiska lokalvalen är opålitliga som opinionsmätare med tanke på att valdeltagandet är så försvinnande litet. Dessutom domineras valen av lokala frågor och lokala personligheter.

Helt klart finns det inslag av protester mot den sittande regeringskoalitionen som gör sig påminda i lokalvalsresultaten. Men dessa protester syns inte i de när man räknar mandat. lokalvalen som avgörs genom majoritetsval – den som först får egen majoritet vinner – och EU-parlamentsvalet som är proportioneligt och där alla röster räknas.  Då kan små rännilar av röster som läggs på Ukip över hela landet räknas samman och verkligen leda till en politisk jordbävning.

Vilket det också lutar åt. Det skulle inte förvåna om Ukip blev näst största parti, inte minst med tanke på den enorma uppmärksamhet och gratispublicitet som partiledaren Nigel Farage fått genom medias förtjusning i att förutspå jordbävningar innan de inträffar.

Texten uppdateras under kvällen.

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Ett val, två röster – en andra chans!

Det tyska förbundsdagsvalet på söndag rymmer inslag som är främmande i en svensk väljarvardag. Tyska väljare har något som vi saknar, nämligen en andra chans. Hälften av de 656 mandaten i förbundsdagen tillsätts genom majoritetsval i enmansvalskretsar.Den andra hälften fördelas proportionerligt, precis som i Sverige.

En liten detalj i sammanhanget är att röstsedlarna därmed ser annorlunda ut. De är uppdelade i två kolumner, och i den vänstra anger väljaren vilken kandidat som får hans eller hennes ”förstaröst”. I Sverige är det partinamnet som är störst och det är partiet som kommer först; personvalet är än så länge en andrarangsangelägenhet. I Tyskland kommer personen först och partiet i andra hand. I den högra kolumnen är det dock partiet som kommer främst och de kandidater som partiet lanserat anges i mindre stil.

Det är också utifrån denna andra kolumn som alla mandat sedan fördelas. Höger kolumn väger tyngre än vänster för hur sedan förbundsdagens sammansättning ska se ut.

Krångligt? Det blir värre. Först fördelas mandaten så att platserna i förbundsdagen står i relation till andelen angivna röster i hela landet. Sen fördelas mandaten i nästa omgång på delstater inom varje parti. Det är i detta läge som vänster röstkolumn på valsedeln spelar sin avgörande roll. De mandat som vunnits i direktval dras bort. De mandat som återstår tillsätts utifrån högra kolumnens namnlista.

Naturligtvis går inte ekvationen alltid ihop. Det kan bli fråga om att det efter sammanräkning visar sig att det finns fler valda än det finns platser i förbundsdagen. Då är det tyska valsystemet så vist ordnat att om ett parti får fler direktvalda mandat än vad man får efter det att andrahandsrösterna räknats samman, då utökas förbundsdagen med så kallade överhängsmandat. Alla får påsar, ingen blir besviken. Utom de partier som inte når över femprocentsspärren.

Lockar inte detta till att väljarna ofta splittrar sina röster, att man först röstar på en populär person och sedan på det parti man egentligen känner sympati för? Nja, i teorin kan det gå till så. Men i praktiken är det relativt ovanligt. Det beror inte minst på att det tyska valsystemet är komplicerat. De gånger man i efterhand kunnat upptäcka närmare fem procents röstsplittring har denna genomgående förklarats med att denna varit ofrivillig!