Verklighetens försvar?

Inför valet försöker regeringens minsta parti att profilera sig försvarspolitiskt, och med lyckat resultat. Kristdemokraterna har tidigare öppnat för att utreda frågan om svenskt NATO-medlemskap och i sin utvärdering av framtidens försvar, som presenterades idag av den försvarspolitiske talesmannen Mikael Oscarsson finns flera viktiga lärdomar. Kristdemokraterna förstår nämligen att vi när värnplikten avskaffades genomförde den största förändringen sedan indelningsverket, och som Oscarsson uttryckte det att ”ÖB ska ha en eloge för att han sa som det verkligen är”.

Rapporten föreslår tre åtgärder som vi än så länge inte har vågat diskutera i Sverige. Först och främst måste man skjuta till mer resurser till vad som är svenskt försvars nyckeluppgift: att försvara Sverige. Sedan kalla kriget har det varit högsta mode att fokusera på punktinsatser, men rapporten betonar att vi faktiskt också behöver soldater och artilleri. Deras förslag går ut på att man ska träna tre brigader som har till uppgift att försvara landet och att resten av försvaret ska användas för speciella insatser.

Dessutom föreslår kristdemokraterna att man under en invasion ska kunna försvara Gotland, Stockholm och andra nyckelområden. Säkerligen kommer detta att väcka åtlöje hos delar av vänstern som vill framkalla bilden av en höger som vill ha glänsande uniformer och skinande stridsvagnar. Men förslaget är viktigt då vi inte vet hur framtidens hotbilder kommer att se ut. Speciellt med tanke på situationen i Ryssland.

Slutligen bör påpekas att rapporten inte bara betonar det traditionella försvaret utan även föreslår inrättandet av en myndighet för cyberskydd. Det är inte en dag för tidigt då framtida krigföring med all säkerhet kommer att föregås av ett försök att slå fiendelandets IT-struktur. På det hela taget är det en översikt av svenskt försvar som både är verklighetsförankrad och som vågar att se in i framtiden. (David Lindén)

Hur Cypern än gör blir det problem

Uppdaterad version

Cypern är inte en nation. Cypern är en tvättinrättning för svarta pengar. Det är elakt att skriva så, men det är med sanningen överensstämmande. Ty det som finns i landets oproportionerligt många banker är inte bara småsparares surt hopskrapade slantar. Snarare handlar det om många stora och smutsiga bykar som genomgår ett reningsbad och som sedan förs in på alldeles snövita och legala konton.

Den kluvna medelhavsön är inte bara en fest- och semesterö, den är också ett paradis för rysk rövarkapitalism.

Hur mycket svarta pengar det handlar om är oklart. Vissa uppgifter gör gällande att det rör sig om närmare 40 procent av bankernas samlade kontoinnehav.

Effekten av en så uppsvullen finanssektor är att bankernas så kallade sparvolymer överstiger landets bruttonationalprodukt cirka åtta gånger! Därför är bankkris ett direkt hot mot Cyperns existens som nation.

Senast på måndag måste det finnas en lösning klar, en kompromiss som inte i första hand tillkommer för att rädda Cyperns president Nikos Anastasiades anseende. Inte heller regeringens popularitet. En kompromiss måste till, annars blir det inga stödlån för att rädda banksektorn.

Det troligaste är att det blir plan B – engångsbeskattning av banktillgångar – som gäller. Men med den begränsningen att det bara blir banktillgodohavanden över 100.000 euro som beskattas med åtta till tolv procent. Då berörs inte småspararnas pengar direkt, samtidigt som en hel del svarta pengar får göra lite nytta. Men helt skadeslösa går inte de som samlat smärre summor på hög. En annan del i kompromissen kan bli att en andel av småspararnas pengar ”tvångssparas” genom att konverteras till så kallade sparcertifikat på mellan fem och tio års löptid.

Med ränta, naturligtvis. Men det är likafullt ett ingrepp i cyprioternas vardag. Även om småspararna givetvis levt gott av alla svarta pengar som tvättats i en del mer ljusskygga banker och finansföretag, och som sedan till viss del omsatts i tjänster och konsumtion på ön, är det långt ifrån givet att en sådan lösning tas lättare emot än exempelvis den som ledde till kravaller tidigare i veckan.

Kommer Cypern att lämna euron? Kanske, men troligtvis inte. Det skulle ta mer än en halvår att införa en nationell valuta – pundet. Denna skulle devalveras kraftigt och kanske, kanske repa sig med tiden. Men någon exportindustri som kan rädda valutan genom att sälja mer finns inte. Så har man anträtt vägen ur euron får man vackert finna sig i en mycket lång period av låg köpkraft.

Men småspararna skulle knappast vara nöjda. I väntan på att landets skulle återgå till inhemsk valuta skulle banksystemet ligga nere, främst för att undvika valutaflykt.

Så hur man än gör blir det problem. Ett mera generöst stödprogram från EU – eller varför inte ett direktstöd från Storbritannien och Sverige som inte delar euron som valuta – skulle vara en smakligare lösning. När allt kommer omkring skulle det vara värt några miljarder för att slippa framtida problem inom eurozonen.

Senaste: Under fredagskvällen kom beskedet att Cyperns parlament är på väg att krypa till korset. Två inslag i det nödprogrammet har antagits. Huvudriktningen är plan B, som innebär inskränkningar av banktillgodohavanden.

Parlamentet röstade för att upprätta en krisfond för att kunna ställa ut nödobligationer. Myndigheterna ges också befogenhet att hindra att kunderna rusar för att ta ut sina pengar då de öppnar igen. Hur detta ska gå till rent tekniskt är inte klart, men det lutar åt uttagsbegränsningar. Ännu återstår sex punkter att ta ställning till. Den engångsskatt på sparmedel som föreslagit lär uppgå till 15 procent. Parlamentet ska återsamlas på söndag för nya beslut.

Skatt på talang och snuviga elefanter? Kan man bli rent rysk för mindre?

I normala fall skulle en fransk skattenyhet passera obemärkt på en svensk löpsedel. Inte minst om den tvingas konkurrera med veckans hetaste nyhet, om huruvida Camilla Läckbergs Fjällbackamorden är ett fiasko eller ej.

Men nyheten om att Frankrikes president, Francois Hollande, har misslyckats med att driva igenom sin gravt populistiska och valvinnande miljonärsskatt, har lyckats hålla sig kvar i folks medvetande, och har uppmärksammats långt utanför sina geografiska och politiska begränsningar.

Förslaget om en 75-procentig rikemansskatt efter nyår var dock konstruerat så att det riktade sig mot individuella inkomster och inte mot så kallade hushållsinkomster, vilket innebar att den inte klarade av likabehandlingsprincipen. Något som författningsdomstolen eftertryckligt påpekade.

Visserligen slipper nu fotbollsmiljonärer som Zlatan och Thiago Silva i PSG, och Lillespelaren MathieuDebuchy för ögonblicket att se sina ihopsparkade pengar försvinna ner i en oreformerad fransk statsbudgets djupaste och svartaste hål. Men Hollande avser att återkomma med andra förslag som ligger bättre i linje med lagstiftningen, men som ändå ger samma effekt.

Faktum är att han måste, eftersom dessa skatteintäkter redan är inräknade i 2013 års statsbudget. Och i år av alla år går det inte att dra över eller blåsa upp budgetunderskottet. EU:s finanspakt kommer att tillämpas striktare än Maastrichtavtalet balansparagrafter.

Men det som fört upp skattedebaclet på löpsedlarna är inte – bara – Hollandes misslyckande, utan också en mångmiljonärs och kulturikons reaktioner. Skådespelaren Gerard Depardieu är inte vem som helst i Frankrike, och rakt inte i röda kretsar. Depardieu har samma status som skådespelaren och kändisen Sven Wolter har i Sverige, men reagerar annorlunda på statliga skattekrav än sin blågula men minst lika illröda kollega.

Man får ta hans raseri mot Hollande för vad det är värt, men samtidigt kan man inte blunda för att det för Depardieu var annat än pengarna i sig som var viktigt. Som han framställde det hela blev han hånad och förföljd för att han inte ville att staten skulle straffa honom för hans talang och konstnärliga egenskaper. Därför ville han emigrera till Belgien.

Högtravande, javisst, men inte alldeles ointressant i sammanhanget. Överflyttat till fotbollens värld kan man lugnt ställa frågan varför Zlatan ska behöva betala mer i skatt än någon annan fotbollspelare i franska ligan – bara för att Zlatan är så mycket bättre än alla andra?

Det är ju inte inkomsterna som gör honom unik, utan hans förmåga.

Ska förmåga, talang, konstnärligt kunnande och underhållningsvärde beskattas olika, bara för att bärarna av dessa egenskaper värderas olika i kronor och ören för sina insatser?

Det som fängslade i berättelserna om den franska rikemansskatten och Gerard Depardieu var nog snarare att den uteslutande kom att vinklas som en fråga om girighet. Men också fortsättningen på historien gör att den håller sig kvar på löpsedlarna. När Rysslands president Vladimir Putin oombedd gav Depardieu ryskt medborgarskap fick skatteaffären ännu en politisk dimension. Den gamla kommuniststaten, för vilken 100 procent var normalskatt, erbjuder nu den franske kommunisten och miljonären ett skatteparadis med endast 13 procents marginalskatt istället för Frankrikes föreslagna 75 procent.

Hur skatteaffären slutar återstår att se. Men en sak har den medfört som är säker, nämligen att fler vill lämna Frankrike för Ryssland. Nu senast Brigitte Bardot, som vill fly sitt hemland, efter att två cirkuselefanter ska avlivas efter misstankar om att de skulle kunna vara bärare av tuberkulossmitta.

Inför uppgiften att värdera huruvida skatt på talang eller solidaritet med snuviga elefanter är rimliga skäl för att emigrera, finns all anledning att bäva.

Det blev ett klimatavtal, men …

Det blev en fortsättning på Kyotoavtalet i form av en övergångslösning till 2020, i väntan på nästa klimatavtal. Misslyckande i Doha eller ej, detta blir oavsett vilket det enda juridiskt bindande klimatavtalet som finns, och som har FN:s godkännandestämpel på sig.

Men i praktiken omfattar det bara cirka 15 procent av världens utsläpp till atmosfären, i och med att de stora bovarna i sammanhanget – USA, Ryssland, Ukraina, Kina och Indien – inte skriver på nu heller. 27 EU-länder, Australien, Schweiz samt ett antal industriländer har dock skrivit på kompromissen. Den kunde ha blivit något mer långtgående om inte Polen och i viss mån Tyskland haft invändningar mot hur kompromissförslagets text utformades.

Övergångslösningen innehåller inga nya mål för utsläppsbegränsningar av koldioxid till atmosfären. Så vill man kan också man säga att det man kommit överens om i Doha är att fortsätta prata med varandra fram till 2015, när en ny struktur för ett kommande avtal ska vara framtagen för beslut.

Inte heller innebar kompromissen att utvecklingsländerna fått något nytt löfte som skulle innebära mer pengar, utöver de 100 miljarder dollar som utlovades i Köpenhamn 2009, som kompensation för ”klimatrelaterade katastrofer” samt att lättare kunna ställa om till fossilfri el- och värmeproduktion.

Vad Doha-kompromissen dock innehåller är att en mekanism inrättas, enligt miljöminister Lena Ek, för att ”hantera långsiktiga klimatskador”. Man har också fört in genustänkande i klimatdiskussionen, vilket innebär att klimatarbetet ska tillföras en jämställdhetsdimension.

Att Greenpeace och Naturskyddsföreningen kallar kompromissen för ett praktfiasko var inte oväntat. Det ingår i påtryckar- och lobbyorganisationers metodhandbok att fortsätta bråka efter att slaget är över, eftersom kriget fortsätter. Om det kan man inte säga mycket annat än lycka till.

Sen finns det partipolitisk kritik, som den som nu kommer från Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Även den är förutsägbar, och missar målet. Centralt om än underförstått i partiernas kritik, är inte att klimatkompromissen ser ut som den gör – utan att Sveriges Lena Ek antingen varit bakbunden eller inte haft förmåga nog, och därför heller inte förmått övertyga världen om vilja göra som Miljöpartiet och Socialdemokraterna säger och vill.

Alltså mest trams.

För det första har Lena Ek haft en regering bakom sig som står långt fram i klimatfrågan, men som agerar klimatpolitisk inom ramen för EU-samarbetet. För det andra finns det mycket, mycket som görs utanför klimatförhandlingarna. För det tredje så bygger oppositionspartiernas kritik på chauvinistiska föreställningar om att Sverige – oavsett vilken färg det är på regeringen för tillfället – alltid har den gudagivna rätten att bli betraktad som den världspolitiskt avgörande kraften i sådana här sammanhang.

Det har vi inte, långt därifrån. Vi är en liten röst, en av 27 i ett europeiskt samarbete.

Så oppositionens kritik kan avfärdas av det enkla skäl att den är inrikespolitiskt motiverad, och inte handlar så mycket om oro för världen, klimatet och alla som drabbas. Hade det inte varit klimatet hade det varit något annat. Det är bara att byta ut signalorden eftersom logiken är densamma.